Hem
bröderna

Pax et Bonum - Frid och Allt Gott

 

Vi är fyra franciskanerbröder under eviga löften, och tre bröder under tidsbundna löften, tillhörande T.O.R. som lever samlade i en kommunitet på Franciskusgården i Jonsered. Franciskusgården är en trevåningsbyggnad av tegel som tjänar både som konvent och gästhus. Den klaustrerade (avskilda) delen av Franciskusgården är på vinden. Där har bröderna sina celler och ett större gemenskapsrum med ett litet pentry. Byggnaden uppfördes år 1899, ursprungligen som ett ålderdomshem i det lilla brukssamhället som då tillhörde Jonsereds Fabriker. En flygel som rymmer Kristi Förklarings Kapell blev tillbyggd år 1990. Kapellet är öppet för såväl de territoriella församlingsborna som för allmänheten. En underliggande samlingssal, Jesu Hjärtas Sal, används för kyrkkaffe, församlingsaftnar, undervisning, studiecirklar m.m.

 

 

VÅR GUDSTJÄNST OCH VÅRT APOSTOLAT

I kapellet sjunger vi bröder hela tidegärden och firar den Heliga Mässan dagligen, ber rosenkransen, och avdelar tid för tillbedjan inför Altarets Allraheligaste Sakrament. Vårt huvudsakliga apostolat (verksamhet) är att ta emot gäster som bor på Franciskusgården för längre eller kortare tid. En del gäster och inneboende behöver viss vård och tillsyn,medan andra endast söker klostermiljö och kristen gemenskap. Det pastorala arbetet som bedrivs på Franciskusgården är ett komplement till det arbete som bedrivs av de katolska församlingarna i Göteborg. Vi ägnar oss också åt ungdomsarbete.

DEN HELIGE JOHANNES DÖPAREN

 

Vi uppfattar meningen med vårt utåtriktade arbete bland de troende och dem som ännu inte kommit till tro som ett profetiskt uppdrag och har därför utöver d.h. Franciskus valt d.h. Johannes Döparen som den svenska fraternitetens särskilde skyddspatron. Egentligen har hela vår verksamhet ett evangelisatoriskt syfte. Franciskus av Assisi fick ju namnet Johannes som dopnamn, vilket blir Giovanni på italienska. Hans far ville dock att han skulle ha ett käckt, icke- religiöst namn och kallade honom Francesco i stället. Franciskus glömde emellertid inte sitt skyddshelgon och kallade ofta sina medbröder "den Store Konungens härolder" med tanke på d.h. Johannes Döparen, som var Kristi förelöpare.

SYFTET MED VÅRT LIV

 

Den innersta meningen med det liv vi lever kan man emellertid inte förstå utifrån gärningar som man förknippar med aktiv efterföljelse av Kristus eller med vårt vittnesbörd om honom som människornas Frälsare. Det avgörande för varje franciskansk kallelse är till sist inåtvänd begrundan av Jesu Kristi person och mystisk förening med honom genom den Helige Ande, som "ingjuter gudomlig kärlek i våra hjärtan" enligt den himmelske Faderns vilja. (Rom. 5:5)Det står i vår ordensregel: "Bröderna är kallade till ett kontemplativt liv."(III,9) Vidare står det: "Bröderna... skall inte vara så upptagna med sitt arbete, att den heliga bönens och tillbedjandets anda släcks, ty bön och tillbedjan är mera värda än allt annat på jorden."(V,18) Vår andlige fader, Franciskus, var mycket medveten om hur vår Herre Jesus Kristus, när han en gång var på besök i sin vän Lasarus hem i Betania, tillrättavisade Marta, då hon tog på sig hela den praktiska bördan av att laga en stor middag med många rätter, medan Maria satte sig vid hans fötter och lyssnade med eftertänksamhet till hans ord. Det finns alltså inget, varken i d.h. Franciskus förebild eller i hans instruktioner, som kunde uppmuntra oss att ta efter Martas exempel till bekostnad av Marias, ty Herren säger: "Maria har utvalt den goda delen, och den skall inte tagas ifrån henne." (Luk. 10:42)

DAGLIGT ARBETE

Kroppsarbete, gästfrihet och enkla barmhärtighetsgärningar spelar en väsentlig roll i vårt dagliga liv. Det står i vår ordensregel: "Bröderna må anse sig själva som ringa människor åt vilka Herren har givit nåden att tjäna andra och att arbeta med sin händer."(V,18) Vidare står det: "Må bröderna inom sig föra en boning och ett hem åt Herren Gud den Allsmäktige, Fadern och Sonen och den Helige Ande, så att de med odelat hjärta skall kunna växa till i den universella kärleken som riktar sig både mot Gud och mot människan."(II,8) Det står också: "Må de vara på sin vakt vad gäller pengar och gladligen leva bland utslagna, medellösa, svaga, sjuka, föraktade, förtryckta och nödställda människor..." (VI,21) och "Låt bröderna läka de sårade, förbinda de skadade och återföra de vilsegångna."(IX,30)

KLOSTERLÖFTEN

 

Att vår kallelse också har en profetisk inriktning betyder dock inte att vi möter människor med profetior om deras jordiska eller eviga framtid. Vårt levnadssätt under löften om fattigdom, celibat och lydnad, och den franciskanska dräkten vi bär, väcker frågan hos dem: "Varför har ni lämnat det vanliga livet ' i världen'?" På denna fråga vill vi svara som Aposteln: "Allt som vi förr räknade som en tillgång, det räknar vi nu såsom förlust... mot det som är långt mer värt -- kunskapen om Kristus Jesus, vår Herre. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för oss och nu räknar vi det såsom avskräde på det att vi må vinna Kristus och leva i honom."(Fil. 3:8-9)

 

"MIN GUD

OCH MITT ALLT!"

 

 

 

 

 

"Låt oss därför kasta ifrån oss allt som tynger, befria oss från synden, som så lätt snärjer oss i sitt garn, och uthålligt skynda framåt i den tävlingskamp som ligger framför oss. Låt oss göra detta med blicken stadigt fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare... Låt oss sträva efter frid... och efter helgelse, ty utan helgelse får ingen se Herren..." (Hebr. 12:1-2+14)

HELGONETS HELIGHET FÄNGSLAR OSS

 

Det som drar människor till d.h. Franciskus' gestalt, som inte bara tilltalas av hans charm och radikalitet på ett ytligt sätt, är just mannens helighet. Johannes Jörgensen skriver i sin biografi:

 

"Den förste historiskt kände lärjungen var Bernard av Quintavalle... Han var köpman liksom Franciskus och troligen inte mycket äldre än han. Bernard hade dock inte hört till Franciskus vänkrets, men hade mera på avstånd följt den unge mannens märkliga framfart. I början har han väl, som så många andra, bara trott att Franciskus' omvändelse... var något nytt griller hos honom. Men allteftersom tiden gick och Franciskus fortsatte att hålla ut i det liv han valt, gav Bernards skepsis rum för aktning och hans förundran blev till beundran... Vad som nu grep honom var den känsla som Sabatier (som också skrev en biografi) har kallat la nostalgie de la saintété - hemlängtan efter (människans ursprungliga) helighet.

 

Den heliga elden bröt fram i Bernards själ, den trängtan efter övervärldslighet, som är kristendomens innersta kärna, denna längtan efter att ge avkall på alla de tusentals ting, som själen i onödan bekymrar och oroar sig för, och söka det enda nödvändiga. Hos honom mognade beslutet att följa Franciskus - att bli fattig som han, iföra sig hans dräkt och leva hans liv. Begäret att låta sig nöja med litet... växte sig starkare och starkare i honom...

 

I senare legender berättas det hur Bernard, innan han på allvar närmade sig Franciskus, med list sökte ta reda på om dennes fromhet var sken eller allvar. Flera gånger inbjöd han Franciskus till att övernatta hos sig... En kväll lät Bernard då bereda sängplats åt gästen i sitt eget sovrum, där det efter seden i bättre hus på den tiden, brann en lampa hela natten. "Men för att dölja sin helighet", berättar Fioretti, "kastade d.h. Franciskus sig på sängen så snart han kommit in i rummet och låtsades sova. Efter en stund lade också Bernard sig och började snarka ljudligt, som om han sovit mycket djupt. Och d.h. Franciskus, som trodde att Bernard verkligen sov, steg nu upp ur sängen och började bedja, med lyfta ögon och händer mot himmelen och med stor andakt och glädje ropade: "Min Gud och mitt allt..." När dagen grydde var... Bernards beslut att följa Franciskus oåterkalleligt...".

 

VI ÄR KALLADE TILL ATT GÖRA BOT

Beträffande vårt eget inre liv och de "goda och heliga gärningar" som vi, "förenade med Kristus i den Helige Ande vill frambringa" måste vi emellertid kraftigt understryka: "Vi... har inte redan hunnit fram till målet eller redan nått fullkomligheten, men vi jagar mot det mål, till vilket Kristus Jesus en gång kallade oss..."(Fil. 10:12) De som tillhör vår gren av den franciskanska ordensfamiljen har alltid betraktat sig själva som fattiga syndare och botgörare. Vår ordens särskilda karisma och kallelse är att leva i "daglig omvändelse" såsom det också står i vår ordensregel: "Bröderna av vår orden må framhärda i sin tro och botgöring tillsammans med alla som tjänar Herren i den Heliga, Katolska och Apostoliska Kyrkan."(V,2)

 

Copyright © All Rights Reserved