DUVANweb.jpg

 

 

Inför Hösten 2000 … till eftertanke

 

Många kristna har åtagit sig att gå på vallfärd i år. Mest eftertraktad är att kunna företa sig en resa till Rom eller till Jerusalem, men andra gamla vallfärdsplatser, Assisi och Compostella t.ex., får också ta emot strida strömmar av pilgrimer. Att besöka heliga platser kan man givetvis göra när som helst, men särskilda nådeserbjudanden från Kyrkan, som kallas avlat, är ofta, dock inte alltid, knutna till särskilda tider och platser. Det Stora Jubelåret, som firas i år, det 2000:e jubileumet av vår Herres Jesu Kristi födelse, är givetvis ett sådant tillfälle.

 

Den andliga principen som gör sig gällande då man blir pilgrim och går på vallfärd är en förlängning av själva den sakramentala principen som innebär att materiella ting och mänskliga handlingar blir genom sin instiftelse särskilda nådemedel som Kyrkan kallar sakrament. Visserligen instiftade inte Jesus några förpliktande tider för eller särskilda platser som mål för vallfärder, men han vallfärdade själv till Jerusalem och höll fast vid seden att fira Påsk där, antagligen varje år, ty han instiftade det Nya Förbundet där och offrades där på korset. Att under heliga tider besöka heliga platser är en förlängning av den sakramentala principen därför att tid och rum är de grundläggande förutsättningarna för människans tillblivelse som en förening av kropp och själ och för varje mänsklig handling. Så länge vi lever, så länge själ och kropp är förenade med varandra, rör vi oss i tid och rum. Vidare, eftersom saker och ting helgas i tid och rum och heliga handlingar sker i tid och rum, så kan en förflyttning i tid och rum, som kallas för vallfärd, åtagas med särskild tanke på vår strävan efter helgelse.

 

Heliga tider och heliga platser möter man i nästan alla religioner och även inom det moderna sekulariserade samhällets ramverk. Också politiska rörelser som uppfattar sig själva som absolut obetingade av religion inviger heliga ting och platser och håller särskilda dagar, minnesstunder o.s.v.

 

Innan Berlinmuren revs och bitar såldes som reliker, innan "det kalla kriget" avvecklades fanns det ju en hel "panteon" av kommunistiska helgon i Östblockländerna. I Sovjet Unionen låg Lenins balsamerade kropp på ständig "lit de parade" och köerna av människor som kom för att vörda honom var oändliga. Även Stalin, som brutalt sände mer än 50 miljoner människor i döden för påstådda avvikelser från kommunismens politiska dogmer utmålades som en helgonlik landsfader och människor grät hejdlöst vid hans bortgång. Det är alltså helt klart att människan har ett grundläggande behov av religion och när man avskaffar riktig religion så gör hon religion av politik, finkultur, idrott eller något annat. Även ur en naturvetenskaplig synvinkel sett skulle man kunna definiera den biologiska art som vi människor tillhör som "homo religiosis".

 

Det som är viktigt att inse i sammanhanget är dock inte bara att även människor som har invigt sina liv åt "materialism" och militant "ateism" alltid manifesterar ett religiöst beteende, utan också att människan qua människa är intuitivt medveten om att hon är mer än en biologisk varelse. Hon kommer inte ifrån kunskapen om att hon också är en "ande" vars existens och handlande har en mening och ett mål i historien och bortom den. Således kan man t.ex. inte betrakta hungersnöden i Etiopien som samma typ av katastrof som t.ex. säldöden i Östersjön. Men varför har svälten i Etiopien en annan moralisk dimension? Jo, därför att människans varande inte endast kan värderas i timliga och rumsliga kategorier eftersom meningen och målet med hennes liv ligger bortom tid och rum. Man kan därför inte nöja sig med att konstatera beträffande etiopiernas svältdöd som med sälarna, att de egentligen blev för många, en belastning för det ekologiska systemet, och därför var det oundvikligt att stammen skulle decimeras av pest eller fiender. Beträffande sälstammen kan man dra slutsatsen att det kan vara ett sentimentalt misstag att begränsa jakten för hårt, men fastän det idag finns filosofer som menar att vi människor borde se på vår egen art på samma sätt som vi ser på djur, finns det ännu relativt få som håller med om att vi bör återgå till någon av de rashygieniska ideologier som vann gehör under sista århundradet (även i Sverige).

 

Har man en världsåskådning som bygger på vikten av filosofiska, politiska, sociala och naturvetenskapliga idéer och den fortgående utvecklingen av det mänskliga samhället utifrån insikter som bygger på dessa idéer, det som kallas för "humanism", då vill man endast stadga heliga tider och inviga heliga platser och ting till åminnelse av mänsklighetens historiska framsteg och eventuellt också till minne av mänsklighetens historiska felsteg. I detta sammanhang kan man t.ex. tänka på Auschwitz och Hitlers andra dödsläger som nu är minnesplatser helgade åt offren som fick sätta livet till där och de allierades kyrkogårdar helgade åt minnet av dem som befriade Europa från nazismen.

 

Det bör emellertid noteras att själva begreppet historien bygger på vissheten om att det finns en mening och ett mål för mänskligt liv bortom historien. I den mån att humanism vill bygga på universella värderingar som inte är tids- och platsbundna, då måste man tala om Guds existens och naturrätt, såsom kristna humanister alltid har gjort.

 

Religion som bygger på tidlösa myter och/eller panteism och/eller någon kombination av kunskap om naturliga och övernaturliga krafter och/eller fysiska och psykiska meditationsmetoder för enskild självfrälsning istället för Guds aktiva ingripande i historien för att rädda oss människor och hans självuppenbarelse utgör givetvis en mindre fast filosofisk grund för humanism än kristen tro. Tanken att Gud, "det stora varat", till sist är "det stora alltet" eller "det stora intet", och inte framträder i personligt varande distinkt från allt annat som är till, gör både begreppen tid och rum och begreppen gott och ont till illusion. Både moraliska och vetenskapliga företag framstår då som distraktioner från det enda nödvändiga för människan - att frigöra sig från denna illusionernas värld och särskilt från illusionen om att den egna existensen har betydelse.

 

Ändå kan man inte undvika att lägga märke till, att även panteister och anhängare av religioner som bygger på tidlösa myter såväl som representanter för de olika självfrälsningskulterna gärna tycks gå på vallfärd. Vi kanske får intrycket att dessa handlar som om det skulle kunna finnas ett nådeserbjudande, ett löfte om gudomlig nåd, förknippade med heliga tider och platser, trots att de förnekar att "det stora varat" framträder i personligt varande, såsom i den kristna tron på den Heliga Treenigheten - Fadern, Sonen och Anden. Men så förhåller det sig inte och man kan faktiskt inte tala om nåd utan att tala om ett personligt förhållande. Vi bör alltså inte sätta ett likhetstecken mellan vallfärder som företages mot en filosofisk bakgrundsanalys som gör Gud till ett opersonligt begrepp och kristna vallfärder, som bygger på den sakramentala principen och som är ett nådeserbjudande. Ett nådeserbjudande är inte samma sak som en förhoppning om att med tidlösa myter som förtecken ta del av någon påstådd utstrålning av kosmiska krafter.

 

Det är ju till sist den kristna tron på Guds personliga förmåga att ingripa i människans historia och vilja att verkställa en plan för hennes räddning som manifesterar sig som frälsningshistoria. Vi kristna är givetvis övertygade om att denna frälsningshistoria når sin fulländning i Guds människoblivande i Jesus Kristus vilket också är skälet till att vi kan hålla särskilda tider och vördar särskilda platser och materiella ting förknippade med detta. Således kan man konstatera att den förlängning av den sakramentala principen som en kristen vallfärd bygger på är helt beroende av vår tro på Guds personliga varande i den Heliga Treenigheten, vår filosofiska uppfattning om det materiella universums och tidens och rummets verklighet och vår underkastelse av frälsningshistoriens villkor för vår egen frälsning.

 

Guds allmänna plan för människans frälsning, såsom den har gestaltat sig i allt som han har gjort för oss från Abrahams kallelse och Israels utkorelse till Jesu Kristi födelse, offerdöd och uppståndelse, inklusive upprättelsen av Kristi Kyrka på jorden som det universella Gudsfolket, måste givetvis ha sin motsvarighet i varje enskild människas individuella frälsningshistoria. Vår frälsning kan inte reduceras till ett kollektivt begrepp. Att Gud framträder i personligt varande innebär att vi endast kan lära känna honom till fullo och anamma vad han erbjuder oss i ett personligt möte med honom, i ett "du och jag" förhållande - gudomlig nåd. Och en vallfärd betraktad som ett särskilt nådeserbjudande kan vara ett viktigt led i detta. Ja, man kan ju beskriva det jordiska livet i sin helhet som en vallfärd, en pilgrimsvandring genom tid och rum mot evigheten.

 

Den helige Franciskus' vallfärder

 

Det var givit att d.h. Franciskus skulle ägna sig åt att vara pilgrim och vallfärda till heliga platser, inte bara därför att han var en medeltida människa och botgörare, utan också därför att han ville efterlikna Jesus Kristus i allting och visste att Jesus redan som barn var på vallfärd till Jerusalem och han slutade sitt liv på en vallfärd dit. Han betonade också att Jesus och apostlarna levde ett kringvandrande liv som förkunnare av Guds rike och ville att bröderna som gick in i den första orden skulle efterlikna den apostoliska gemenskapen i detta. De skulle leva som ständiga pilgrimer i bokstavlig mening.

 

I varje fall känner vi till fyra särskilda vallfärder, som hade stor betydelse för d.h. Franciskus' liv.

 

1.  Någon gång under den sista delen av år 1205 och den första delen av år 1206 vallfärdade Franciskus till Rom och besökte S:t Peters basilika. Han klädde ut sig som en tiggare och erfor vad materiell fattigdom innebar.

 

2.  År 1209 vallfärdar Franciskus till Rom med sina tolv första bröder för att be Påven Innocentius III att godkänna den enkla ordensregel som han skrev för sina bröder. Innocentius är till en början mycket tveksam, men sedan ser han genom en dröm att Franciskus är den som Gud har utsett att rädda Kyrkan.

 

3. År 1215 vallfärdade Franciskus till Rom för Fjärde Laterankonciliet - ett kyrkomöte som ägnade sig åt Kyrkans reform. Där mötte han d.h. Dominikus.

 

4.   På d. h. Johannes Döparens Högtid seglade Franciskus till Syrien där frankerna hade etablerat ett rike. Broder Elias var ledare för bröderna som hade ett kloster där. Franciskus ville egentligen komma till Jerusalem för att bedja vid de heliga platserna, predika för muslimerna och kanske dö som martyr. Därifrån seglade han till Egypten där han hoppades att träffa Sultanen och omvända honom. När han i Egypten fick erfara hur moraliskt förfallen den kristna armén och dess följe var, insåg han att de kristna måste omvändas innan man kunde nå muslimerna.

 

Franciskus varnade att en katastrof skulle inträffa om de kristna attackerade Sultanens här vid Damietta, men de flesta menade att han bara var feg. Attacken skedde på d.h. Johannes Döparens martyriums fest, d. 29 augusti, och 6000 kristna blev massakrerade.

 

Efter slaget gick Broder Illuminato med Franciskus mot Damietta. De blev eskorterade in i Malik al-Kamils närvaro. Denne visade sig vara en mycket tolerant och lärd man som tillät Franciskus att predika för honom men förklarade att han inte kunde konvertera till den kristna tron. Franciskus fick tillstånd att besöka de heliga platserna i Jerusalem. Han lovade att bedja för Sultanen där.

 

En ny kristen offensiv mot Damietta som resulterade i en fruktansvärd och meningslös slakt av invånarna fyllde Franciskus med sorg. Han lämnade Egypten med Jean de Brienne som bar titeln "Jerusalems Konung". Eftersom han hade fått sultanens lejdebrev, fick han besöka den heliga staden. Sedan predikade han för de kristna i Acre och många blev franciskaner. Sedan återvände han till Italien.

 

5.   Kanske kan man säga att Franciskus' sista vallfärd ägde rum två år efter det att han mottog Kristi sårmärken på sin egen kropp på Alvernaberget. År 1226 blev han buren till Assisi för att sedan kunna möta "sin syster, den kroppsliga döden" vid Porziuncola. På vägen dit förklarade han Assisi som "en helig stad ... genom vilken många själar skulle bli frälsta..." Och alltsedan dess har människor vallfärdat dit.

 

Den heliga Birgittas vallfärder

 

Påven Bonifatius VIII utropade år 1300 som ett jubelår. Då besöktes Rom av en halv miljon människor. Med tanke på att Kyrkan skulle komma med ett nytt nådeserbjudande till varje generation i form av en särskild avlat för pilgrimer till den eviga staden bestämde Påven Clemens VI att Kyrkan redan år 1350 skulle fira ett jubelår på nytt.

 

Clemens VI bodde i Avignon och besökte inte ens Rom under det heliga året, men Birgitta, som redan hade vallfärdat till Compostella med sin man, då han levde, kom som en pilgrimsklädd änka från Sverige för att vinna avlat. I likhet med d.h. Franciskus gjorde hon sedan också en vallfärd till Jerusalem.

 

Birgitta stannade 23 år i Rom där hon ägnade sig åt bön, nedtecknande av sina uppenbarelser och vård av fattiga och sjuka. Birgittas tre stora projekt var emellertid att förmå påvarna att återvända från deras "babyloniska" exil i Frankrike, att få slut på det hundraåriga kriget mellan Frankrike och England och att få den orden, som Gud hade manat henne att grunda, godkänd. År 1370 godkände Urban V hennes levnadsregel, men han återvände inte till Rom för gott och Birgitta förutsåg hans förestående död. Hon skrev också till hans efterträdare, Gregorius XI, och uppmanade honom att han åter skulle göra Rom till Påvens stad. Detta gjorde han, men först fyra år efter Birgittas död.

 

Det finns målningar av d.h. Birgitta i franciskansk dräkt och hennes ansikte syns bland den tredje ordens franciskaner i koret av Martyrernas Cosmas' och Damianus' Basilika (vid T.O.R.s moderhus), men det är tämligen säkert att d.h. Birgitta aldrig tillhörde d.h. Franciskus' ordensfamilj trots att hon gjorde en särskild vallfärd till Assisi då hon missförstod d.h. Franciskus' andliga råd till henne.

 

Birgitta besökte nämligen Sankt Franciskus' Kyrka vid Ripa, som byggdes där helgonet hade bott på ett benediktinskt härbärge år 1219 i väntan på att Påven Honorius III skulle stadfästa hans ordensregel. Helgonets rum blev inrett till kapell och där bad Birgitta d. 4 okt. 1351. Franciskus sade till Birgitta: "Kom till min kammare..." Hon tolkade dessa ord som en uppmaning att vallfärda till Assisi, men där fick hon veta att helgonets kammare var "den sanna lydnad som han alltid iakttog". *

                                           

 * Se "Den Heliga Birgittas Rom"

         av Luca Cesarini, sidor 88-90