HÖSTEN 2001

…till eftertanke

Många frågar sig om det hemska terroristdådet mot World Trade Center i New York och Pentagon, Amerikas militärhögkvarter i Washington D.C., med åtföljande mjältbrandsattack mot olika mål, innebär att detta första århundrade av det tredje årtusendet efter Kristi födelse kanske kan komma att bjuda på lika många krig, som det sista århundradet av det andra årtusendet och om krigets spelregler kommer att förändras helt och hållet. Illdådet bevisar ju att inte ens en supermakt kan försvara sig mot ett självmordsanfall, om den vill bibehålla ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle.

Det finns givetvis mycket som talar för riktigheten av en sådan slutsats även om användandet av självmordspiloter inte är ett helt nytt grepp. Japan hade kamikaze-piloter redan under Andra Världskriget och detta var en faktor som bidrog till det amerikanska beslutet att bruka atombomben mot Japan. Sedan måste det noteras att självmordsattacker mot civila mål länge har spelat en betydande roll i konflikten mellan israeler och palestinier i det Heliga Landet.

Det nya i detta som skedde den 11 september var (1) att illdådet inte var ett led i en pågående strid, utan ett direkt anfall på en civilbefolkning och (2) att anfallet var så storskaligt, att det måste bemötas som en krigsdeklaration. Offren var ju fler än vid den japanska attacken mot flottan i Pearl Harbor, vilken tvingade U.S.A. att förklara krig den gången.

Samtidigt måste man inse att anfallet var ämnat att vara en symbolhandling riktad mot hela den rådande världsordningen, mot den gällande fördelningen av världens ekonomiska och naturliga resurser och mot den ganska så avkristnade och dekadenta västerländska kulturens dominans. Att en protest mot det som västvärlden håller på med vore på sin plats tycker givetvis även många västerlänningar, särskilt bland oss troende, men att tolerera massmord som en symbolhandling är otänkbart.

Väldigt bekymmersamt är att gärningen har utförts i religionens namn – i Islams namn. Detta, trots att Koranen fördömer krigshandlingar som avsiktligt drabbar icke-stridande människor och mot kvinnor och barn. Det som världssamfundet skulle behöva höra, inte bara från de islamiska staternas politiska ledare, utan också från Islams religiösa auktoriteter, är ett entydigt och samfällt fördömande av såväl våldsmännen som har planlagt, finansierat och genomfört illdådet som den afghanska regimen som skyddar dem. Koranskolor som i många olika länder systematiskt förbereder unga män att delta i en sådan pervers form av jihad borde också fördömas av Islam.

Lika bekymmersamt är givetvis tendensen hos några i den sekulariserade västvärlden att blanda ihop tal om hämnd med tal om korståg. Traditionell kristen lära har alltid erkänt rätten till självförsvar och till försvarskrig, men inte hämnd på någon civilbefolkning. Kristen tro rymmer bruk av våld för att upprätthålla fred, lag och ordning i enskilda samhällen och globalt, men det är alltså inte för tidigt att påminna oss själva om hur de medeltida korstågen mot Islam ibland spårade ur och utvecklades till blodiga erövringskrig, som man vid vissa tillfällen bedrev genom barbariska massakrer av oskyldiga människor och andra vidrigheter.

När den helige Franciskus fick möjlighet att besöka Egypten och sedan det Heliga Landet och iakttog korsriddarnas leverne och hörde dem tala om sitt korståg, blev han skakad i sitt innersta. Innan sin omvändelse och kallelse till ett liv i fattigdom, celibat och lydnad, en kallelse som innebar att han avsade sig bruk av vapen, hade Franciskus själv aspirerat på att bli riddare, ja, på att bli korsriddare. Nu ville han snarare bli en martyr för trons skull och lyckades förmå muslimska krigsmän att föra honom fram till sultanen.

Franciskus gjorde ett modigt försök att omvända Malik al-Kamil och erbjöd sig att gå på glödande kål, vilket denne vägrade att tillåta. Fastän han inte lät omvända sig, gjorde helgonets ord och sätt att vara ett så mäktigt intryck på honom, att Franciskus fick tillstånd att besöka de heliga platserna i Jerusalem och fritt vittna om sin gudstro bland muslimerna.

Franciskus blev kallad av Gud att göra sig försvarslös och enbart ägna sig åt att bygga upp Guds rike, ett rike som inte kan byggas med svärd i handen. Han förkunnade dock aldrig att hans personliga pacifism var den enda rätta ståndpunkten för alla som bekänner sig till Kristi kors, vilket ej omintetgör budskapet att korset är och måste alltid förbli ett tecken på försoning. Ett egentligt korståg måste ju till sist handla om försoning.

Det förhåller sig alltså inte nödvändigtvis så, att Amerika, som har makt att bekämpa terroristerna i Afghanistan, borde ur kristen synvinkel sett, genast avsluta sin militäraktion där och således ge signalen att de får fortsätta med vad de påbörjade i New York även på annat håll. Det är också tveksamt att andra metoder som kunde brukas, t.ex. ekonomiska sanktioner, som har brukats under lång tid i Irak, skulle vara mer skonsamma för folket. Vad det betyder är att vi kristna aldrig får förespråka bruk av oproportionerligt våld eller avsiktligt rikta våld mot en civilbefolkning med tanke på att terror eventuellt skulle kunna bekämpas med terror.

Vi får heller aldrig underlåta, även under pågående strid, att "älska våra fiender" (Matt. 5:44), eftersom "vi var Guds fiender men blev försonade med honom genom hans Sons död" (Rom. 5:10). Muslimer säger ständigt: "Gud är barmhärtig". Låt oss hoppas att de i de kristtrognas attityd nu också får erfara denna barmhärtighet, ty Jesus sade: "Saliga är de barmhärtiga; de skall möta barmhärtighet." (Matt. 5:7) Låt oss bedja om, att den materiella och ekonomiska hjälpens volym i Afghanistan snart kommer att vara i motsatt proportion till bombernas mängd.

Den helige Franciskus möte med Sultanen

Stycket bygger helt på Julian Greens framställning i God’s Fool (Frère François).

Vid Pingst år 1219 hölls ett kapitel som inte mindre än 5000 av den helige Franciskus’ bröder deltog i, sedermera kallat "mattornas kapitel" eftersom bröderna sammanträdde i det fria, sittande på halmmattor, på vilka de också sov under natten. Assisis, Spoletos, Folignos och Perugias invånare skänkte mat åt denna väldiga samling av ordensbröder. Efter detta kapitel reste helgonet till Mellersta Östern med avsikt att omvända muslimer och med sin förkunnelse och själavård styrka korsriddarna.

Den 24 juni samma år, på hans skyddshelgons, den helige Johannes’ Döparens fest, for Broder Franciskus med skepp från Ancona via Cypern till Acre, en syrisk stad som hörde till frankernas rike, där franciskanerna under Broder Elias ledning redan var etablerade och verksamma. Från Acre seglade han till Damietta som låg i Nilens deltaområde, vilket korsriddarna förberedde att anfalla. Med detta hoppades de kunna vinna strategiska fördelar och bana väg för att återtaga Jerusalem.

Franciskus blev chockad över det som mötte honom i korsfararnas läger. Den kristna hären var en sammanrafsad svärm av soldater, tjuvar och andra kriminella typer, och allsköns äventyrare, både män och kvinnor. Långt ifrån alla var troende. Överallt rådde omoral och grovhet. En enda titt var nog att övertyga helgonet om att de kristna måste omvändas innan muslimerna. Och helgonet erfor framgångar. Ändå var han orolig därför att han också fick profetisk visshet om att en attack på Damietta var dömd att misslyckas.

Den 29 augusti, då den helige Johannes Döparens martyrium firas, genomfördes anfallet. Cirka 6000 kristna massakrerades av sultanen, som lurade dem, då han låtsades som om han skulle fly mot öknen, där merparten av hans styrkor väntade bakom sanddynerna. Franciskus beslöt att han själv skulle begära ett möte med sultanen och försöka omvända honom och stifta fred.

Broder Franciskus och Broder Illuminato riktade sina steg mot Damietta. De blev tillfångatagna, men inte dödade, antagligen därför att man trodde att de antingen var officiella sändebud eller flyktingar som ville konvertera.

Sultanen, Malik al-Kamil, själva Saladins brorsson, var lika gammal som Franciskus – en kultiverad intellektuell av stort format, som hade studerat medicin, som läste religiös poesi med inlevelse och filosof. Istället för att tvinga helgonet att gå på glödande kol, bjöd han honom att träda fram till honom på en magnifik matta broderad överallt med korssymboler. Utan minsta tvekan trädde Franciskus fram på den och förklarade att korsen på mattan var den obotfärdige rövarens, emedan han bar det sanna korset i sitt hjärta.

Sultanen lyssnade till Franciskus med uppmärksamhet och god vilja, ty helgonets mod, charm och hövlighet gjorde stort intryck på honom. Då helgonet avslutade sitt tal sade han att dennes religion var skön, men att han inte kunde konvertera utan att de båda blev halshuggna på fläcken. Franciskus följde med Sultanen för att bedja i moskén med motiveringen att Gud finns överallt. Sultanen gav Franciskus och hans bröder tillstånd att vittna om sin tro och besöka det Heliga Landet på villkoret att de skulle bedja för honom och inte provocera muslimerna. Franciskus förlorade inte något av sin iver att predika frälsning i Jesus Kristus, det vet alla. Uppenbarligen skänkte dock dialogen Franciskus respekt för den gudstro som han fann hos en del muslimer.

Franciskus fick inte reflektera särskilt länge över sultanens öppenhet och vilja att stifta fred. Påvens legat, mot många av korsriddarnas vilja, framtvingade ett nytt anfall på Damietta. Denna gång flydde sultanen till Mansourah, som var lättare att försvara, och de kristna slaktade och våldtog alla överlevande, vilket säkert framkallade minnen från Franciskus’ ungdom – minnen av vad han och Assisiborna hade gjort, då de intog Rocca Maggiore och vad Perugiaborna hade gjort, då de besegrade Assisi vid Collestrada. Med tungt hjärta, men befriad från alla kvarvarande illusioner beträffande ”heligt krig”, lämnade helgonet Egypten för Acre och det Heliga Landet.

Göran Andersson - in memoriam

Broder Ingmunds bror Göran, diakon i Svenska Kyrkan, en kämpe för kyrklig förnyelse, en erfaren socialarbetare i Stockholm, som betjänade behövande år efter år, avled den 14 oktober. Han begravdes den 2 november, då Alla Själars Dag brukar firas i den katolska världen. Göran har stött oss bröder på Franciskugården från början. Hans kunskaper och uthållighet har betytt oerhört mycket för den verksamhet som Helige Franciskus’ Stiftelse bedriver. Han har varit medlem i vår styrelse men också arbetat praktiskt i vårt kök och i vår trädgård. Goda råd har vi alltid fått av honom och uppmuntran i svåra stunder.

Eftersom Göran med en sådan osjälvisk iver har arbetat både professionellt och ideellt inom ett imponerande antal välgörenhetsorganisationer och institutioner, så är det fullständigt omöjligt att kunna ana sig till vad förlusten innebär för oss och många andra. Över 200 människor samlades vid hans begravning.

I februari månad i år, då hans far som blev 98 år gammal begravdes, utstrålade Göran liv och ombesörjde allt. Han såg fram emot sin pensionering, ty då hade han räknat med att kunna prioritera projekt som låg honom varmast om hjärtat. En farlig tumör upptäcktes i hans hjärna och det blev inte såsom han hade tänkt, men han förlorade varken den tro, det mod eller den glädje som präglade hela hans leverne och livsgärning.

Bland de många fina tal som efter Görans begravning hölls vid minnesstunden i Danderyds församlingshem, gjorde hans dotter Hildas, stort intryck på alla församlade.

Vi har samlats här för att ta farväl av vår pappa, Göran.

Alla har vi olika relationer till Göran.

I alla relationer var pappa generös, ärlig och naturlig.

Han bjöd på sig själv utan att ta över, han gav utrymme åt alla.

Han var en god lyssnare.

Han var en underbar far – full av tålamod, kärlek och omtanke.

Många har frågat om jag fick sagt det jag ville till pappa.

De menar förstås om jag berättade för honom hur mycket vi tycker om och älskar honom.

Det behövdes aldrig sägas. Det visste han – det var liksom outtalat.

Dock fick vi ju tid att vara tillsammans under hans sjukdomsperiod.

Det var väl en av de få positiva aspekterna med sjukdomen –

– att vi alla, familj och vänner han visa pappa hur mycket vi uppskattar och tycker om honom.

Han var själv väldigt glad för alla brev, samtal och blommor.

Sjukdomstiden var hela tiden fylld av kärlek och bitvis även av glädje.

Fick jag sagt det jag ville till pappa?

Jag tycker nog att det är en konstig fråga – det finns så mycket mer jag vill säga.

Jag vill berätta för honom om vad som hände i tisdags.

Jag vill berätta att äppelträdet vi klippte tillsammans inte gav någon frukt.

Jag vill fråga hur den där roliga historien gick.

Det finns så mycket kvar att prata om, så mycket vi inte har fått sagt.

Dock har vi samtalat väldigt mycket – om stort och smått, många fina och djupa samtal.

En gång talade vi om lycka.

Jag undrade hur man vet att man är lycklig.

Pappa förklarade hur han såg på lycka.

För honom var det de stunder då man inte vill vara på något annat ställe

– än där man befinner sig just för stunden.

Jag tänker ofta på det

– nu när saknaden efter pappa är enorm och ofattbar, tröstar det mig att tänka att han är lycklig.

Han är i våra hjärtan

– och det finns inget annat ställe han hellre skulle vilja vara än just där.