Höst
2002
Om kyskhet …
till eftertanke …
Trots att
han levde under medeltiden tycks den helige Franciskus’ popularitet inte ha minskat
i den postmoderna tidsåldern då så många människor i Västvärlden betraktar sig
själva, inte bara som postmoderna, utan också som postkristna. Förmodligen
beror detta på att man oftast framställer helgonet främst som en profetisk
gestalt som förkunnar försoning mellan människor och folk som ligger i strid
med varandra på grund av diverse samhälleliga maktstrukturer, och mellan
människan och naturen och människan och de övriga levande varelserna, på grund
av den makt som människan utövar på jorden. Sådana temata stämmer väl överens
med postmodernistisk samhällskritik.
Inkonsekvent
nog gillar också många nutida människor, som är fullständigt trälbundna vid sin
roll som producenter och konsumenter i ett prylsamhälle som världen aldrig
tidigare har skådat maken till, att också höra om hur Franciskus gjorde uppror
mot materialismens tyranni. Med undantag för dem som står till vänster
politiskt beror detta mest på att postmodernismens irrationalistisk filosofiska
hållning rymmer romantisk nyckfullhet, bara man inte gör anspråk på att ha
upptäckt någon aspekt av universell sanning.
Fastän
postmodernismen inte föraktar all religion på samma sätt som modernismen nämns
den lille fattige mannens från Assisi gudsförhållande endast på ett mycket
diffust sätt. Inte heller nämns helgonets kamp att underkasta sig Guds vilja,
de långa stunder han tillbringar i mystisk bön, hans hängivna kärlek för Kyrkan
och sakramenten eller hans fullständiga lydnad inför påven och biskoparna. Man
koncentrerar sig på ett exklusivt sätt på helgonets kärlek för djuren.
Ja, man går
förbi mycket som man möter i den helige Franciskus’ gestalt i tystnad och
således ger man intrycket av att Franciskus skulle ha funnit sig mer till rätta
i någon "new age" religiös rörelse, som till skillnad från den
katolska kristendomen inte gör anspråk på att förmedla den unika och
förpliktande sanningen som uppenbarades en gång för alla i Jesus Kristus,
vilket går stick i stäv mot allt vad postmodernism heter. Om denna
person-förfalskning bottnar mer i aningslöshet eller i ett missriktat försök
hos kristna att ändå kunna marknadsföra något andligt med ett kristet varumärke
får vara osagt.
Om kyskhet säger man inte ett knyst
Postmodernistiska
Franciskus-försäljare behöver naturligtvis inte förtiga faktumet att helgonet
skrev i sin levnadsregel: "Bröderna skall leva utan egendom och i
kyskhet och lydnad",[1]
ty alla förstår att munkar levde i celibat. Det räcker att man i filmer låter
den heliga Clara löpa omkring bland bröderna och ge näring åt tanken att någon
slags kärleksaffär mellan helgonet och hans kvinnliga efterföljare hade ägt
rum, eller borde ha ägt rum, men förhindrades av onyttiga medeltida tabun. Man lyfter aldrig fram kyskhet som ett
positivt ideal, och än mindre som ett absolut villkor för en fördjupning av
människans gudsförhållande. Man förtiger
det som tydligt och klart står i den Heliga Skrift, nämligen att kyskhet är
nödvändigt för den som vill vinna evigt liv genom att uppnå förening med Gud.
Helgonets brev till alla troende
I själva
verket skrev den helige Franciskus ett brev till "alla kristna … och
till alla män och kvinnor som bor i hela världen," ett brev som
ligger till grund för lekmannafranciskanens särskilda kallelse, men som åsyftar
inget annat än den frälsning som Gud erbjuder varenda människa som kommer till
tro på hans Son, Jesus Kristus. Franciskus säger: "Guds …Son … som blev
född för vår skull, skulle offra sig själv genom sitt eget blod som ett
slaktoffer på korsets altare … för våra synders skull … Och han vill att vi
alla skall bli frälsta genom honom och ta emot honom (hans Kropps och Blods Sakrament)
med rent hjärta och kysk kropp".[2]
I detta
sammanhang får man akta sig för att uppfatta "kyskhet" som en synonym
för "sexuell avhållsamhet". Celibatets kyskhet innebär givetvis
sexuell avhållsamhet liksom de ogiftas för övrigt; äktenskapets kyskhet innebär
inte sexuell avhållsamhet utan livslång trohet.
Vidare är
det också viktigt att man lägger vikt vid det som Franciskus kallar
"hjärtats renhet". Dels tänker han på det som Jesus säger: "Var
och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med
henne i sitt hjärta",[3]
dels tänker han på det, att den som lever i begär efter makt över andra
människor, materiella rikedomar och överdriven sensuell njutning, lever i
otukt. "Hjärtats renhet" består i att "älska Herren din Gud
av hela ditt hjärta, och av hela din själ och av hela ditt förstånd… och din
nästa som dig själv".[4]
Sammanfattningsvis
kan man alltså konstatera att när den som älskar Gud över allt annat älskar sin
nästa, så älskar han sin nästa i Gud och utifrån perspektivet av sin nästas
eviga frälsning och framtid hos Gud. Kroppens kyskhet blir en konsekvens av hjärtats
renhet.
Kyskhet kan återvinnas
Å andra
sidan måste det också betonas att man kan återvinna kroppens kyskhet genom
hjärtats rening. Den förlåtelse för synder man mottager genom det heliga dopet och
genom sakramental avlösning är givetvis en gåva från Gud, men att bekänna sina
synder utan någon ånger och utan någon vilja till att göra bot och bättring
skulle inte kunna åstadkomma något som kunde kallas "hjärtats
renhet", vilken är nödvändig för att uppnå förening med Gud.
"Hjärtats renhet" är således varje äkta botgörares positiva mål och
botgöringen blev ett livsverk för den helige Franciskus. Han fick återvinna den
kyskhet som han hade förlorat genom tygellöst festande i sin ungdom – genom
dans, vin, kvinnor och sång,[5]
ty det medeltida tänkesättet rymde lika mycket dubbelmoral som tabu.
Det är
alltså genom botgöring som kroppen åter blir till andens tjänare. Principen
gäller inte endast för dem som är särskilt belastade med köttets synder, utan hela
mänskligheten efter syndafallet. Endast Jesus och Maria föddes utan någon som
helst benägenhet till synd. Därför säger Jesus till sina lärjungar: "Anden
är villig, men köttet är svagt".[6]
Varför är
det då viktigt att återvinna den kroppsliga kyskheten? Jo, därför att det är
den kroppsliga kyskheten som gör det möjligt att ge sig helt – göra en
fullständig gåva av sig själv – till Gud och till nästan, också i äktenskapet.
Det som sångerskan med det blasfemiska "stage-name" – "Madonna"
– sjunger om i "Like a Virgin" är något helt annat, ty hon beskriver
endast den fåfänga och tragiska föreställningen att nästa sexupplevelse kan bli
så mäktig att alla andra förbleknar.
Sexrevolutionen
avskaffade kärleken
Man menar att två revolutioner har inlett den postmoderna tidsåldern,
IT-revolutionen år 1958 när mikro-chipset uppfanns och sexrevolutionen år 1968
när budskapet om att alla får ligga med alla utan restriktioner så får vi fred
på jorden förkunnades. Det gemensamma i dessa två revolutioner var tanken att
teknologi – mikro-chipset och preventivmedel – kunde befria människan för
kärlek.
Sexrevolutionens motto - "Make love not war", såväl som
det stöd som den gav åt drogkulturen under samma "parole", visade sig
vara helt illusorisk. Inte bara krigshandlingar över hela världen har ökat,
utan också brott och våld i våra egna samhällen. Men våld försvann inte. Numera
framställer massmediernas underhållningsindustri den ena våldsfilmen efter den
andra. Inte heller försvann pornografi – den finansierar "internet".
Människans sexualitet exploateras ekonomiskt som aldrig förr. Idag finns det
t.o.m. opinionsgrupper och det som påstås vara forskning som stöder tanken att
sex mellan vuxna och barn borde tillåtas. Man frågar sig om inte det finns en
länk mellan de primitiva drifter som styr sex och aggression hos människan som
stärks då den andliga dimensionen av hennes varande trängs undan.
Kyskhet och kärlekens transcendens
Jesu profetia om den yttersta tiden tycks vara på väg att gå i
uppfyllelse: "Laglösheten skall tilltaga och kärleken hos de flesta
skall kallna."[7] I
varje fall är det uppenbart att sex inte längre har med kärlek att göra i
postmodernismens postkristna kultur. Den har endast med drifter att göra.
Alternativt kan man säga att kärleken förlorat sin transcendentala dimension
för människan, ty människan är en kroppslig, en sexuell varelse. Kyskhet är en
nödvändig aspekt av hennes kärlek då den skall upphöjas över hennes driftsliv.
Ja, den helige Franciskus’ budskap och vittnesbörd om kyskhet, om kärlekens
transcendens, ligger inte i tiden men det behövs sannerligen mer än någonsin.
Den
vanligaste framställningen av den heliga Claras kallelse är att hon blev
hänförd av den helige Franciskus’ förkunnelse i Assisis kyrkor redan som
tonåring och ville leva precis som en av hans tiggarbröder men fick inte p.g.a.
medeltida restriktioner för kvinnor och hamnade därför bakom klausuren där hon
ägnade sig åt bön för honom. Sanningen är att hon själv hade upplevt en
kallelse av Gud som hon svarade på tillsammans med några andra kvinnor –
Pacifica, Cristiana och Filippa. Franciskus, som hörde ryktas om Claras
helighet, sökte kontakt med henne.
Franciskus
föddes år 1181 och döptes med namnet Giovanni di Pietro di Bernadone. Hans far var
en rik borgare, en köpman. Han tyckte inte om att hans son fick Johannes
Döparens namn och började kalla honom Francesco. Hans mor, Pica, var fransyska
(picarde) – en adelsdam. Föräldrahemmet med faderns kläd- och tyghandel låg
nära det gamla Minervatemplet (Sancta Maria Sopra Minerva) vid Piazza del
Commune, där vi, T.O.R. franciskanerna, har vårt konvent idag. Clara föddes år
1193 i en av Assisis ädlaste familjer. Hennes far, Favarone Offreduccio, var
greve och mycket förmögen. Huset Offreduccio vid Piazza di San Rufino var ett
av stadens största. Hennes mor Ortulana kan mycket väl ha tillhört den berömda
familjen Ghibelline, distant avkomling av Charlemagne, och släkt med kejsar
Fredrick II, som döptes av femton biskopar i San Rufinos domkyrka när hon bara
var två år gammal.
Den heliga
Clara var alltså tolv år yngre än den helige Franciskus. Han blev känd som den
nyrike Pietro Bernadones bortskämde son på grund av sina störande upptåg på
Assisis gator och torg, en slags musik- och danstrupp, som han själv lanserade,
och hans extravaganta kalas till vilka frisinnade flickor inbjöds. Om
Franciskus’ far bara tolererade hans slösaktighet och utsvävningar mest på
grund av en krass strävan att imponera på andra med sina pengar och sonens
utsökta smak och tilldragande stil, som var vildsint men aldrig vulgär, vet man
inte. Att han inte var någon god katolik är uppenbart. Kanske var han kättare.
I varje fall var slutmålet att Franciskus skulle bli riddare och adlas – om
detta var fadern och sonen överens.
År 1198, då
Franciskus var sjutton år gammal och Clara endast fem, reste sig Assisis
borgare mot Hertig Konrad som tillhörde Helige Romerska Rikets tysk-romerska
adel, intog Rocca Maggiore ovanför Assisi, massakrerade många av hans riddare
och tvingade honom att överlåta Assisi till påven Innocentius III. Franciskus
var i främsta ledet av detta uppror och vi har ingen anledning att betvivla att
han deltog till fullo i alla våldshandlingar. Franciskus kan också ha varit
bland dem som plundrade huset Offreduccio. I varje fall flydde Claras familj
till Perugia.
År 1200
utbröt krig mellan Assisi och Perugia. Adeln som hade flytt från Assisi ville
att köpmännen skulle kompensera dem för förlust av egendom och återuppbygga
deras hus. År 1201 förlorade Assisi kriget i slaget vid Collestrada. Franciskus
och några riddare från Assisi blev tillfångatagna. År 1203 blev det fred.
Franciskus friköptes av sin far ur fångenskapen och en del av adeln, inklusive
familjen Offreduccio återvände till Assisi.
Franciskus
var mycket sjuk efter denna tid som krigsfånge i Perugia, men allteftersom han
började tillfriskna tog han en ny ansats att nå fram till ridderskapet. År 1204
bestämde han sig för att delta i ett "korståg" till försvar för
påvens timliga rättigheter under Walter de Brienne, men han fullföljde inte sin
plan att ansluta sig till honom i Apulia. Istället, efter han nådde Spoleto,
där han tog emot en befallning genom en anonym röst i en syn, återvände han
hem. Troligen hade han också insjuknat igen och synen lämnade honom i ett
förbryllat tillstånd.
Under år
1205 gjorde Franciskus ett misslyckat försök att återuppta sitt liv som
gillekung men år 1206 blev det flera nya andliga erfarenheter. Först gjorde han
en vallfärd till Rom och bytte kläder med en tiggare och började bettla. Sedan
mötte han en spetälsk man som han gick fram till och omfamnade trots att han
brukade fly vanställda, såriga och illaluktande människor, och gav honom en
peng. Till sin förvåning var erfarenheten ljuv. Så småningom började han
tillbringa dag efter dag i bön och kamp med sig själv i en grotta på Monte
Subasio. På våren råkade han besöka en liten förfallen kyrka utanför Assisis
murar. Under det att han fäste sin blick på den korsfästes bild hörde han
Kristus tala: "Franciskus, du ser att mitt hus ligger i ruiner. Bygg upp
det igen!"
Franciskus’
initiala omvändelse nådde sin kulmen år 1206 då han inför biskop Guido av
Assisi klädde av sig, lämnade tillbaka sina fina kläder till sin far, avsade
sig sitt arv, och började leva som eremit vid San Damianus’ kyrka som han redan
hade börjat bygga på. Då var Franciskus tjugofem år gammal. Vid den tidpunkten
var Clara tolv år gammal. Hon bevittnade inte dramat på torget, men kan mycket
väl ha hört talas om det.
Den heliga
Clara behövde inte omvända sig från ett syndigt leverne som den helige
Franciskus. Hon fostrades av sin mor till att leva ett mycket fromt liv. Vi vet
att hon ägnade sig åt tidegärden, hade omsorg om de fattiga och bar en grov
dräkt under sina fina kläder. Vi vet att hennes kusin, Rufino, chockade
familjen då han år 1209, när Clara var femton, anslöt sig till den lilla grupp
av botgörare som hade sällat sig till Franciskus, men vi vet inte om hans steg
påverkade henne. Vad vi vet är att hon innan hon fyllde sjutton hade avlagt ett
privat löfte att leva som ständig jungfru och donerat sin hemgift åt de
nödlidande. Enligt Kyrkans lag kunde Clara ha tagit detta steg så fort hon
fyllde femton. Många lombardiska riddare bad om hennes hand i äktenskap.
Ranieri de Bernardo friade gång på gång – men hon avvisade alla med samma
motivering, att hon redan tillhörde Gud, och Gud allena. Och hon levde i huset
Offreduccio som i ett kloster.
När Clara
först hörde den helige Franciskus predika offentligt vet vi inte. Han fick
tillstånd av påven "att predika bot till alla" år 1209 och då började
han också predika i San Rufinos domkyrka där Clara gick i mässan.
Clara fick
också träffa Franciskus personligen, inte bara en gång utan flera gånger. Vid
dessa hemliga möten talade Franciskus om andliga ting.
Viktiga
källor förklarar att det var just Franciskus som tog initiativ till dessa
möten. Han hade hört talas om Claras helighet! Å ena sida förhöll det sig så
att hon var en inspiration för honom. Å andra sidan ingav han henne mod att
bryta upp från sin familj för att leva i fullständig fattigdom såsom han hade
gjort. Kanske insåg han att hans egen romantiska profetia om San Damianus’
Kyrka, som han återställde - "att en dag skulle heliga jungfrur bo
där" – kunde nu gå i uppfyllelse genom Clara di Favorone. På kvällen, Palmsöndagen år 1212, tog Clara
steget. Hon lämnade huset Offreduccio genom en dörr som aldrig öppnades förutom
i ett nödläge, den som var barrikaderad av tunga bjälkar och en järnstång. Hon
vände sina steg mot Franciskus som väntade i Santa Marias, Änglarnas
Drottnings, lilla kyrka. Han klippte av hennes blonda hår och gav henne slöjan,
och dräkten med repet kring midjan, vilka skulle känneteckna "de fattiga
damerna" av hans "andra orden". Vid denna tidpunkt var han trettioett
år gammal. Hon var nitton.
Alltså blev
den heliga Clara inte den helige Franciskus’ andliga brud, ty han var redan den
stora Konungens Härold och Fru Fattigdoms trolovade, och hon, hon var redan
Kristi brud, en evig jungfru. De hade var sin kallelse – olika – men ändå samma,
ty den fattige Kristus kan man också umgås med likväl i klausurens avskildhet
som på tiggarstråk.
Franciskanska
Lekmannaorden
–
ORDO FRANCISCANUS SAECULARIS –
Till den franciskanska ordensfamiljen,
som består av flera olika grenar av manliga franciskanbröder, klarissor, samt
många manliga och kvinnliga franciskanska kongregationer, hör också
lekmanna-franciskanerna, både män och kvinnor[8],
gifta och ogifta, som inte lever i något kloster eller konvent utan i världen.
De behåller sin egendom och har oftast vanliga yrken och arbeten. Väckta av den
helige Franciskus’ exempel, vill dessa lekmannafranciskaner göra bot i sina
egna hem och leva i ständig omvändelse enligt en gemensam regel. De tillhör
lokala fraterniteter[9]
och en världsvid orden omfattande omkring 1,000,000 människor.
Lekmannafranciskaner är måna om att vara Katolska Kyrkans lydiga tjänare och
tjänarinnor. De är förpliktade att leva i enlighet med hennes bud och
sakramentala ordning. Precis som präster och klosterbröder och klostersystrar
ber de Kyrkans tidegärd dagligen enligt någon godkänd form.
Franciskanska Lekmannaorden har sitt
historiska ursprung i helgonets "tredje orden"[10],
d.v.s. det levnadssätt, vilket han föreskrev "botgörare" som sökte
hans råd. Denna orden har i sin tur blivit indelad i två självständiga grenar
eller ordnar, den reguljära grenen eller orden, som består av bröder och
systrar som lever i kloster eller konvent, och den sekulara grenen (lekmannagrenen)
bestående av lekmän och kvinnor som lever i världen.
Att vara botgörare i den franciskanska traditionen innebär att man genom
en radikal sinnesändring vill leva i daglig omvändelse och bättring, genom bön,
gottgörelse och apostolisk verksamhet. Sann omvändelse innebär ju alltid en
sådan omdaning av människans inre att den också åstadkommer en omdaning av
hennes yttre beteende, d.v.s. helgelse. Detta i sin tur förutsätter en
radikal överlåtelse åt Gud och tillit till hans nåd som frigör botgöraren att
vinna det enda väsentliga i livet[11] –
ett frälsande gudsförhållande.
Man skulle kunna beskriva Franciskanska Lekmannaorden som ett altare
uppbyggt av:
(A)
en grund bestående av – (1) den katolska tron och
(2) Franciskus’ exempel och
OFS’ levnadsregel;
(B)
fem pelare – (1) bot (2) bön (3) gemenskap (4) evangelisation och (5) kärleksgärningar; samt
(C)
ett altarbord som utgöres av – personlig
helgelse – vilket är målet med medlemskap och
(D)
två ljusstakar som lyser på altarbordet – (1) inspiration och (2) disciplin.
Hos oss på klostret – några urklipp
HÖNSHUSET INFLYTTNINGSKLART
Broder
Stefan och Michael, postulanten, har arbetat under sommaren och även in i
september månad med att genomföra en upprustning av klostrets hönshus på
Ekhaga. Om nu höns har samma smak som svenskar i gemen, och uppskattar stugor
målade i faluröd färg omgivna av skog, kommer det inte att vara svårt att hitta
nya hyresgäster. De gamla hyresgästerna fick tyvärr inte överleva reparationen,
eftersom äggproduktionen uteblev vecka
efter vecka. Det blev uppsägning och
hönsen fick avsluta sin livsgärning som huvudrätt på ett av klostrets gästabud.
Bröderna kunde dock inte hålla på regeln som blivit sed i vårt land - "sist
in, först ut" - eftersom de yngsta pullorna värpte åtminstone några
ägg per vecka. Det stora dilemmat var att de allra äldsta hönorna hade så segt
kött att de var otjänliga som människoföda.
Alltså fick räven, som länge hade strukit omkring hönsgården, ett rejält
skrovmål.
FÖRESTÅNDAREN
SLAGEN MEDVETSLÖS AV BRÖDER
På
gamla dagar har Broder Frans-Eric börjat spela tennis med klostrets yngre
förmågor. Det har gått rätt bra och föreståndaren påstår att även känslan för
"backhand" satt kvar någonstans i bakhuvudet. Åtminstone satt den där
till dess att han försökte "stila sig", ramlade baklänges på
banan, slog i huvudet, tappade medvetandet och kom inte ihåg vad han gjorde
där, då han vaknade ett par minuter senare och fick föras till sjukhus där hans
huvud "skannades" och plåstrades om. Det blev givetvis ett
litet avbräck i Broder Frans-Erics sent påkomna idrottskarriär och han tycks ha
lagrat några omtvistade minnen på sin spruckna "hårddisk",
eftersom han nu påstår, trots brödernas protester, att det var han som skulle
ta hem segern innan olyckshändelsen.
TILLBAKA TILL
ITALIEN
Broder
Antonius har varit hemma hos oss i Sverige i tre månader, men i skrivande stund
håller han på att packa ner sina böcker, ty höstterminens studier i Assisi
börjar så snart man har firat den helige Franciskus’ fest. Bröderna i Assisi
har häpnat över hur fort han lärt sig att hantera deras språk. På något sätt
låter samtal alltid mer intensivt på italienska än på svenska. Broder Antonius
har man ju aldrig kunnat kritisera för bristande intensitet ens här hemma. Också
svenska talar han oftast med armar och ben såväl som med tunga. Kortväxt och
mörk som han är, tror många att han är infödd italienare och enligt rykten
kallas han av grannarna i Assisi för den lille Franciskus.
DEN SOM SPAR,
HAN HONUNG HAR
Broder Maximilian
påminner ständigt Broder Ingmund om hur mycket honung hans bin har dragit in i
sommar, eftersom det är denne, som i egenskap av klostrets kassör, måste betala
räkningar för bigårdens alla redskap. "Går det ihop?", frågar han med
allvarlig min, då stackars Br. Maximilian begrundar hur mycket han skall ta
betalt för en burk honung. Men si, då kassören själv skall breda sin
frukostmacka och hans favorithonung fattas därför att Br. Maximilian inte har
sparat tillräckligt många burkar av den sorten åt honom, då sjunger han minsann
en annan melodi och då är det en självklarhet att bröderna inte skall tänka på
ekonomi i alla lägen.
KLOSTERKATTEN
Vår fyrbente
broder, Rufus, blir i regel mycket glad då d.h. Franciskus’ särskilda vänner –
fåglarna – besöker klostrets trädgård, vilket han egentligen betraktar som sitt
eget revir. (Br. Rufus har inte avlagt något löfte om egendomslöshet.) Ja, små
fåglar älskar han, men inte stora, och han menar att budet om kärlek till
fiender omöjligen kan omfatta skator. I somras har dessa nämligen varit så
fräcka att de gång på gång tagit sig in i köket och ätit upp maten på hans
högst personliga fat. Han citerar också en bevistext för sin tolkning av kärleksbudets
begränsningar. "Se på fåglarna under himmelen! De skördar icke, de
samlar icke in i förrådshus. Därför får ni dem som föda, ty ni är mycket mer
värda än aldrig så många sparvar. Men skator, dessa förbannade, må de draga
bort till den eviga elden som är förberedd åt djävulen och hans änglar."
(Katternas Bibelkommission)