DUVANweb.jpg

 

 

 

Höst 2003…till eftertanke

Franciskus och tre av hans mest trofasta efterföljare, Masseo, Angelo och Leo, gick upp på Alvernaberget för att bedja och fasta från Marias Upptagelses Högtid, den 15:e augusti, till Ärkeängeln Mikaels fest, den 29:e september, år 1224. Att d.h. Franciskus hade en särskild vördnad för d.h. Mikael och alla änglar såväl som för den Saliga Jungfrun Maria, är välkänt. Beträffande Maria sade han att en kristen ”måste ära det moderliv som bar vår Frälsare”; beträffande Ärkeängeln Mikael sade han att ”alla måste … ära den som hembär de avlidnas själar till Gud”, som har skapat dem och som skall döma dem.

 

Det finns en märklig rämna på Alvernaberget, som skiljer den ena sidan av krönet från den andra. Enligt en from legend klövs berget just på den dag och den timme, då Frälsaren dog på korset. Franciskus satte sig i denna klyfta för att begrunda Jesu Kristi lidande. Hans bröder försåg honom med bröd och vatten då och då, men för övrigt var helgonet helt ensamt med vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus.

 

Mellan de nyss nämnda helgdagarna, inträffar en annan viktig liturgisk fest – Korsets Upphöjelse. I samband med detta firande, då Franciskus var försjunken i begrundan av Jesu lidande på korset, erhöll han sårmärken efter spikarna med vilka man fäste honom på korset och efter soldatens lans som genomborrade hans bröst. Vi vet att Franciskus hade utbett sig om att få del i Jesu smärtor till kropp och själ för att till fullo kunna förena sig med Jesus i den kärlek som denne hyste för dem som korsfäste honom. Vi känner väl till bakgrunden av den andliga kamp som pågick i helgonets inre, eftersom han under tårar redan hade fått bevis på hur många bröder i hans ständigt växande orden inte kände sig manade att leva i det absoluta armod och den stränga askes som Herren hade kallat honom till. Fastän detta blev hans själs ”mörka natt”, ett mörker som inte hade något med hans ögonsjukdom att göra, tillät Franciskus, som i allting hade bestämt sig att förbli Kyrkans lydige tjänare, andra att bana sin ordens väg in i framtiden. Antagligen befarade han att hans eget vittnesbörd skulle gå förlorat eller, vad som vore ännu värre, att hans väg var ett slags självbedrägeri – att den Onde hade fått honom i sitt grepp. En sådan kamp måste nog varje mystiker utkämpa.

 

Plötsligt förnam Franciskus ljus i mörkret, vilket han till en början trodde var Broder Sol. Men det var för tidigt och ljuset lyste starkare och starkare, ja, starkare än solens ljus. Himmelen öppnade sig och en väldig gestalt framträdde.  En ängel med sex vingar av eld visade sig – en seraf, som svävade framför honom. Två vingar sträckte sig uppåt. Med två vingar flög den. Och fastän serafen skylde sin kropp med de två andra vingarna på samma sätt som den Heliga Skrift beskriver dessa himmelska varelser som stod allra närmast Guds tron i profeten Jesajas syn[1], så kunde Franciskus se att denna seraf var korsfäst. Franciskus kunde urskilja röda sår på serafens gåtfulla kropp. Han reste sig med glädje för att hälsa serafen, vilken han uppfattade som en budbärare med ett bud om gudomlig tröst, men ögonblickligen blixtrade lysande strålar från serafens sår som kastade omkull helgonet och genomborrade hans lemmar och hans bröst. Helgonet förnam då en blandning av smärta och glädje.

 

Franciskus såg att serafen iakttog honom med ömhet. Enligt Franciskus egen utsago var dess brinnande ögon otroligt vackra; dess blick var tilldragande. Helgonet blev som fastnaglat där han låg på marken. Serafen talade till Franciskus och berättade hemligheter som var för honom allena. Vi kan kanske ana att Franciskus fick veta att han hade gottgjort sina synder genom bot och kärleksgärningar och att han nu var ett med sin Herre och Frälsare Jesus Kristus, och att han således skulle med frid i sitt hjärta helt kunna överlåta sitt brödraskap åt Kyrkan i kunskap om att hans egen väg skulle förbli som ”ett evigt evangelium”[2]. I varje fall är det på det sättet som den franciskanska traditionen betraktar helgonets liv och gärning. Man misstänker att Franciskus själv skulle ha lagt accenten på serafens budskap till profeten Jesaja då han vidrörde dennes mun med ”ett glödande kol som han hade tagit från altaret” och sade: ”Din skuld är borttagen och din synd sonad”, ty även när helgonet två år senare låg döende ”uttryckte han… sin brinnande åstundan att i all ödmjukhet börja om ...” Han sade: "Bröder, låt oss börja tjäna Herren, ty hittills har vi gjort få framsteg.” [3]

 

Har man börjat spekulera om serafens budskap, kan man naturligtvis inte låta bli att fundera på varför just en seraf sändes till Franciskus då han erhöll Kristi sårmärken på sin egen kropp.

 

Vi vet att några helgon som levde efter d.h. Franciskus också talade om serafer – d.h. Birgitta, Teresia av Avila, Johannes av Korset, och Padre Pio, en franciskansk präst som blev stigmatiserad i vår egen tid. Då denne hörde bikt uppenbarade sig för honom en gestalt som han kallar ”en himmelsk person med ett vapen i handen vilken avgav eld som genomborrade hans själ”. Först några veckor senare erhöll han kroppsliga tecken på Kristi lidande, då samma gestalt, som tycks ha varit en seraf, visade sig för honom med blödande sår, precis som den gjorde för d.h. Franciskus.

 

Varför fick då en seraf, som enbart är ande och således upphöjd över fysiskt lidande, uppdraget att manifestera Kristi kroppsliga lidande. Svaret är att seraferna, som står närmast Guds tron i himmelens höjd, brinner med gudomlig kärlek, och att det är just i Guds människoblivande i Jesus Kristus och i dennes lidande och död på korset som den gudomliga kärleken blev fullkomligt uppenbarad. Serafen, genom att uppenbara Kristi lidande och förläna utvalda helgon del i detta, åstadkom att den gudomliga kärleken manifesteras på nytt för hela mänskligheten. 

 

Men kan man veta att ”Gud är kärlek”, [4] som det står i den Heliga Skrift? Kan man veta att Gud är god, då vi möter så mycket ont i världen? Hur kan man veta att Jesu lidande och död på korset inte bara är ett bevis på Guds likgiltighet inför vårt lidande? Ja, hur kan vi veta att Gud finns? För den som redan har kommit till tro är svaret, jo, därför att Jesus uppstod från de döda!

 

Den som ännu inte har kommit till tro kan kanske få hjälp till tro på Guds godhet och kärlek genom följande filosofiska resonemang. Om inte Gud fanns, så skulle det inte finnas någonting, ty alla varelser och ting som finns till, förutom den som kallas den yttersta orsaken, måste ha en orsak.  Vidare kan den yttersta orsaken inte bara vara ”det stora alltet”, vilket för oss skulle vara ”det stora intet” – ett opersonligt varande som är skaparen och förgöraren i en enda princip. Förklaringen därtill är, att den yttersta orsaken måste vara oavhängig. Den måste vara åtskild från allt annat som finns till och ha en egen vilja. Även ”det stora alltet” kunde både finnas och inte finnas till, eftersom det är ett opersonligt varande som saknar en egen vilja. Alltså måste det vara Gud, som har en egen vilja, som har skapat oss och givit oss del i sitt eget varande. Därav följer också att Gud älskar oss, ty det är självklart att för oss, som i likhet med Gud har en egen vilja, varande är gott och icke-varande ont. Kärlek är ju per definition en ”vilje-handling” som eftersträvar det som är gott. Därför måste den yttersta ”vilje-handlingen” vara kärlek, och därför måste det stämma då man säger att ”Gud är kärlek”.

 

Däremot kan man inte ge en strängt logisk förklaring på varför lydnad för Guds vilja skulle förenas med lidande i den fallna världens återlösning. Man kan inte logiskt förklara varför Guds människoblivne Son behövde dö på ett kors. Man kan bara konstatera att lidande är en konsekvens av synd och att vår Frälsare Jesus Kristus av sin egen fria vilja har tagit detta lidande, ett ställföreträdande lidande, på sig. Vidare har detta ställföreträdande lidande, som också är ställföreträdande lydnad, åstadkommit vår återlösning från världens syndafall, och i likhet med vår skapelse var den just en ”viljehandling” och just därför en ”kärlekshandling”.

 

Alla människor är givetvis inte filosofer till sin läggning. Därför behöver mänskligheten då och då ett helgon som gör det möjligt för oss att uppleva på ett intuitivt sätt vad den gudomliga kärleken är. Därför sändes en seraf, brinnande med Guds kärlek, till d.h. Franciskus för mer än 800 år sedan, och därför sändes en seraf brinnande med samma kärlek till Padre Pio i vår egen tid. Båda blev brännmärkta med Kristi egna sår, då de blev utkorade att bli delaktiga i hans lidande på detta enastående sätt – bägge blev som ”änglar med ett evigt evangelium”, ty det som serafen gjorde med dem har förkunnats över hela världen.

[1] Jesaja 6:1-8

[2] Uppenbarelseboken 14:6. Och jag såg en annan ängel flyga över himmelens mitt. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för jordens invånare, för alla länder och stammar och språk och folk…

[3] Celano, Vita I.

[4] 1 Joh. 4:8.

 

 

 

Det femte budet – “Du skall icke dräpa!”

 

Eftersom den skrivande ofta har tillfälle att undervisa barn som skall mottaga den Heliga Kommunionen för första gången, ungdomar som förbereder sig för Konfirmation, och vuxna som överväger att låta sig upptagas i Katolska Kyrkans gemenskap, så får jag jämt förklara tio Guds bud. Rent psykologiskt är det väl få som uppfattar sig själva som potentiella mördare – som tror att de skulle kunna bryta mot det femte budet. Även bland äldre ungdomar och vuxna är det inte förrän man tar upp de heta moraliska frågorna kring abort och dödshjälp som de flesta kan begripa att de mycket väl aktivt skulle kunna medverka till att dräpa någon. Men alltför många föreställer sig att ett ofött barn som inte kan protestera då dess liv utsläcks, egentligen hade velat dö om det hade vetat att det ”inte vore önskat”. Och alltför många kan inte föreställa sig att mycket ålderssvaga och obotligt sjuka människor skulle kunna känna sig pressade att begära dödshjälp i ett samhälle som förordar dödshjälp om de börjar känna sig att de ”står i vägen”.

 

Märkligt nog är det många som är för abort och dödshjälp men ändå emot dödsstraff. De är emot polisiärt bruk av dödliga vapen och oförstående mot tanken att det kan vara rätt att försvara oskyldigt liv med våld. De är oförstående inför påståendet att ett krig kan kallas rättfärdigt. Ändå är hämningslöst våld och slakt den största beståndsdelen av varje ”actionfilm” och alla videospel som de köper. Ändå bär fler och fler vapen på sig. Ändå blir gängkrig och misshandel allt vanligare. Ändå känner många sympati för självmordsbombare utomlands och även viss sympati för fattiga länder som vill utveckla egna atomvapen. Man frågar sig hur nutida människors syn på det mänskliga livets okränkbarhet hänger ihop?

 

Anna Lindhs tragiska mord aktualiserar också många viktiga frågor beträffande det femte budordet. Är den som kallblodigt mördar en annan alltid psykiskt sjuk? Vad är en psykopat? Finns det äkta fall av rationellt överlagt mord? Sedan kan man också fråga varför det är självklart att man bär mer skuld om ett mord är uppsåtligt snarare än ”dråp i hastigt mod”. Och när man nu talar om vem som bär mer skuld måste man fråga sig om syftet med en dom är ”straff” eller rehabilitering eller båda delarna. Vem står mördaren i skuld till? Står han också i skuld till Gud? Var har begreppet ”synd” tagit vägen för allmänheten?

 

Få av oss som älskar d.h. Franciskus har verkligen begrundat möjligheten att han också kan ha dödat människor då Assisis folk reste sig mot det tysk-romerska rikets makthavare som dominerade staden från fästningen La Rocca, vars ruiner fortfarande är en viktig del av stadsbilden. Få vill föreställa sig att han vid sexton års ålder kan ha deltagit i massakern på de tyska riddarna eller att han vid tjugotvå års ålder under det korta kriget mot Perugia torde ha dräpt åtminstone några av fienden. Men tänk efter! Hans eget liv gick inte till spillo då Assisi förlorade striden endast därför att man visste att hans far kunde betala en stor lösensumma.

 

Ja, d.h. Franciskus ungdomliga synder bestod inte bara i att han var en materialistisk, ytlig och fågäng yngling som ägnade sin tid åt tygellöst festande, och inte endast i att han bedrev otukt med stadens lösaktiga flickor, utan också i det att han bröt mot det femte budet. Det är dock nyttigt för oss att inse detta, eftersom berättelsen om hans omvändelse handlar om något helt annat än att han lärde sig att älska djuren och naturen, vilket de flesta tror. Helgonets synder var mer än menlösa handlingar som han begick i sitt oförstånd. Hans ambition och äventyrslystnad inledde honom i dråp – visserligen dråp som samhället godkände – men trots allt dråp.

 

Vem kan betvivla att den ödmjuka broderlighet som d.h. Franciskus sedan visade mot varje människa, fattig som rik, råbarkad som fin, fiende som vän, och som han visade även mot rövare och spetälska - vilka han var fostrad att betrakta som ett personligt hot – bottnade i någon mån i upptäckten att den som inte värdesätter varje människas liv, sätter sig upp mot Gud, som är allas Fader och Skapare, och som i Jesus Kristus vill vara allas Frälsare.* Vi vet att Franciskus såg den lidande Frälsarens ansikte i sin medmänniskas nöd, då han kom till tro. I de många stridande människor, mellan vilka Franciskus sedan stiftade fred, och åt vilka han önskade Guds frid, såg han, som kallade sig botgöraren från Assisi, säkert också dem som han hade dödat i sin ungdom.

*  (1 Joh. 3:15) “Var och en som hatar sin broder är en mördare…” (och 4:19.20) ”Om någon inte älskar sin broder som han har sett, kan han omöjligen älska Gud, som han inte har sett.”

 

 

 

Hos oss på klostret…

 

En gång, för länge, länge sedan planterade Broder Frans-Eric två små, små tujor framför Franciskusgården. Alla tyckte att de var mycket, mycket vackra. Men de växte och de växte och så småningom nådde de upp till husets tredje våning. De växte inte bara upp i höjden, utan också på bredden. De blev till väldiga träd som helt och hållet dolde husets ingång. Och finrummet på första våningen, vars alla fönster skuggades av tujorna, blev så mörkt att den som ville vara där fick tända lamporna även mitt på dagen – sommar som vinter. När det regnade eller snöade blev var och en som gick in i eller ut ur Franciskusgården alldeles blöt, därför att man var tvungen att tränga sig genom tujans yviga grenar. Alla som bor på Franciskusgården, med Broder Ingmund i spetsen, var överens om att dessa tujor måste huggas ner, ju fortare, dess bättre, förutom Broder Frans-Eric som tänkte på hur han hade skött om dessa tujor som han planterade för 25 år sedan och Broder Rufus, klosterkatten som tog skydd under den ena tujan när han blev utelåst om nätterna och ett par skator som hade byggt ett bo högt uppe i den andra. Men se, då, fick Broder Ingmund en idé – han skulle sälja tujorna till dem som gör kransar till kyrkogårdar, och fastän ingen ville köpa tujorna till sist, blev de ändå fällda. Och Broder Frans-Eric var mycket, mycket ledsen och som tröst fick han plantera två små, små tujor på samma ställe.

 

Alla säger att Broder Antonius är precis som d.h. Franciskus, eftersom han är kort och mörk och därför att han blir djurens vän i alla sammanhang. Broder Rufus vet, t.ex. att Antonius alltid är beredd att öppna en ny burk Wiskas eller Miau även om han har låtit den mat som ligger på hans fat bli torr och tråkig. Ingen blev förvånad då Broder Antonius insisterade på att ösa upp högar med frö på vårt fågelbord mitt i sommaren. Småfåglarna som han ville locka dit förblev helt ointresserade som vi sade i förväg. Men duvorna i området vistades i vår trädgård dagarna i ända. Plötsligt hittade vi en främling bland dem, som hade en fin svart fjäderskrud och illröda fötter med en ring om benet. Den verkade för svag att kunna flyga trots att den uppenbarligen var en brevduva. Vi slog telefonnumret som stod på ringen och upptäckte att den hörde hemma i Danmark. Broder Antonius kallade den genast Sven Dufa, efter den debile ynglingen i Runebergs dikt, och tog på sig rollen som Broder Infirmarius (sjukskötare). Snart kunde den åta sig korta flygningar och sedan flög den bort för alltid. Men de lokala duvorna gav sig aldrig av förrän vi monterade ner fågelbordet.

 

Broder Stefan som är vår specialist på födelsedagar och all sköns överraskningar överträffade nästan sig själv då Broder Frans-Eric fyllde 60 år på sitt hemlands, USA:s nationaldag. Objektet och alla uppvaktande fick åka smalspårigt tåg, där det serverades en lätt lunch av vita bönor (baked beans), bröd och eldiga vatten (fire water) av några damer från Vilda Västern. Uppvaktande mötte cowboys, indianer, mexikanska banditer och de fick se med förskräckelse på, då objektet blev kidnappat och fastbundet vid ett träd i skogen. Men, som väntat blev Broder Frans-Eric räddad och förväntas nu att leva lyckligt återstoden av alla sina dagar.

 

Broder Rufus har alltid visat intresse för alla mindre levande varelser i tro att det som är litet och rör sig snabbt kunde vara lika välsmakande som en fågel eller en mus. Således blev han också intresserad av några små surrande djur som uppenbarade sig i Franciskusgårdens korridorer då det var dags att slunga deras honung. Det förhåller sig nämligen så att det finns alltid några envisa bin som följer med honungskakorna då man skördar honungen. Nej, Broder Rufus blev inte stungen av bina, men han tappade allt intresse för dem då han fick tillbringa timme efter timme för att rena sin fina päls av deras sötma. För honom var inte heller smaken någon särskild sensation, och således fick han ingen tröst i det elände som hans kännetecknande nyfikenhet inledde honom in i.