DUVANweb.jpg

 

 

 

 

Hösten 2004

Till eftertanke …

 

I en artikel av Liam Brophy med titeln lenin hade rätt, som först trycktes i St. Anthony’s Messenger, i oktober 1949, och sedan i The Francis Book, sammansatt av Roy Gasnick O.F.M. inför 800-års jubileet av d. h. Franciskus står det: Man har kunnat bekräfta att Lenin på sin dödsbädd erkände till en ungersk präst, som hade gått i skolan tillsammans med honom, att den befrielse av proletariatet (samhällets utfattigaste) som han hade genomfört var tragiskt förfelat. Han sade: Det var nödvändigt … att befria de förtryckta massorna, men vår metod framkallade bara andra former av förtryck och förskräckliga massaker. I den mest fasansfulla av mina mardrömmar upplever jag hur det känns att drunkna i ett hav av de otaliga offrens blod. För att kunna rädda Ryssland hade vi behövt – men nu är det för sent – tio stycken av d.h. Franciskus. Tio stycken av d.h. Franciskus hade kunnat rädda Ryssland!

 

Kärlekens ideologi kontra hatets.

Brophy kontrasterar den franciskanska ideologin, kärlekens ideologi, med den marxistiska – hatets ideologi… Han säger: Karl Marx byggde sin plan för social reform inom Brittiska Museets väggar. Han var framförallt annat en teoretiker. Hans händer var mjuka och vita – fria från varje spår av kroppsarbete. I kontrast till d.h. Franciskus ville han aldrig dela de fattigas lott i livet… (Vidare) var han helt utan sinne för humor och utan intuition för poesi… Han frambringade sitt rigida system, materialismens dialektik, utan att ha någonsin skådat i det mänskliga hjärtats sällsamma djup… Han kände varken till hjärtats kapacitet för helighet och hjältemod eller den dödliga fläck på människans hjärta, som kallas arvsynd[1]. Således förväntade han sig alltför mycket och alltför litet av den vanliga människan… Hatet var motorn i Marx’ kamp för den kommunistiska utopin och detta hat skulle riktas inte bara mot kapitalismens onda yttringar utan också mot de kapitalistiska klasserna, vilka omfattade så många av de människor som ville försvara de andliga tingen. Augustinus hade sagt (för länge sedan): ’Älska människor; hata (endast) deras felsteg!’. Av sådan visdom visste Marx inget…

 

Kärlekens frukt är glädje.

Brophy fortsätter: Glädje är en av … kärlekens frukter och franciskansk glädje har blivit ett ordstäv… En av kommunismens huvudsakliga karakteristiker är dess glädjelöshet. Nicholas Berdyaev, som bevittnade kommunismens våldsamma födelse sade ’att den föddes inte av kreativa krafter utan av bedrövelse och elände…’[2]

 

Brophy fortsätter: Kärleken skapar alltid ett behov av att uppnå det eviga. Därför skådar man genom döden upp till Gud… Franciskus kom att ropa: ’Välkommen, Syster Död…’ Marxister måste (däremot) förneka själens odödlighet. De vet och förstår att de har absolut inget att leva för i evighet. Friedrich Engels kommenterade om tråkigheten i tanken om ett liv efter detta.’[3]

 

Det tragiska med kommunismens fall.

Numera finns det bara två kommunistiska ”utopier” kvar på jorden – Cuba och Nord Korea. Berlinmuren delar inte Europa längre. Järnridån är ett minne blott och inte ens det för den unga generationen. Med vad är det som har förenat Europa? Vad är det som har gett upphov till dagens globalism i en värld som så nyligen varit företrädelsevis splittrat mellan kommunism, som förnekade den religiösa trons rätt att existera, och kapitalism som erkände den? Vad är det som håller på att omdana även Mao Ze Dungs röda Kina från en gigantisk kolchos, som höll en fjärdedel av mänskligheten i fångenskap och fattigdom, till en frimarknad med den snabbaste tillväxt i dagens värld?

 

Tyvärr kan man inte påstå att svaret är kärlekens ideologi. Nej, det tragiska med kommunismens fall är att en typ av materialism har ersatts bara av en annan. Nu råder en helt sekulariserad och rå kapitalism över oss alla. Det nya Europa vill inte ens erkänna sina kristna rötter i sin grundlag. Förmodligen menar de som motstår ett omnämnande av kristendom, att det var den gudlösa franska revolutionen som skänkt oss våra medmänskliga rättigheter och våra humana värderingar. Ja, en del förespråkar militant sekularism. Man tycks helt ha glömt att det var just den franska revolutionen som har lärt oss hur våldsam revolution sedan äter upp sina egna barn.

 

Ett gammalt hot blir nytt  .

Som alla vet, det som nu hotar västvärldens materialistiska triumf är en allt mer omfattande islamisk revolution, oftast kallad islamisk fundamentalism. Det omedelbara hotet mot västvärldens globalism och sekulariserade kultur är återkommande terroristattacker, vilka är en manifestation av hatets ideologi, men på sikt är det de muslimska ländernas enorma oljereserver som är det största hotet, vilket nog är den egentliga förklaringen till det anglo-amerikanska kriget i Iraq.

 

Kristenheten har faktiskt genomlevt tre historiska angrepp av muslimska folkslag, ibland med stora förluster. Hon hotades söderifrån då araberna erövrade det Heliga Landet, nuvarande Syrien, Irak, Egypten, alla de nordafrikanska länderna m.m., vilka hade varit kristet territorium. Även Spanien och Sicilien erövrades delvis, men dessa länder befriades efteråt genom krig. Sedan hotades kristenheten norrifrån då de tartarer och mongoler som konverterade till islam, särskilt den Gyllene Horden, som uppnådde herravälde över ett vidsträckt område i nuvarande Ryssland, Ukraina, Polen, Ungern m.m. Till sist hotades kristenhetens mellersta del efter turkarnas erövring av Bysans, inklusive Konstantinopel, nuvarande Grekland och många balkanländer. Österrike och Ungern riskerade att bli inkörsporten till Västeuropa. Detta hot upphörde så småningom och det Ottomanska Riket dog en långsam död.

 

Det nya hotet från en internationaliserad islamisk fundamentalism är i ganska ringa utsträckning riktat mot kristendomen som religion, och tycks inte syfta till territoriella vinster. Det rör sig om hämnd riktad mot en avkristnad och moraliskt dekadent kristenhet, som lägger sig i politiken i de muslimska länderna.

 

Visserligen vore det naivt att se bort ifrån faktumet att Mohammed var en erövrare som själv bar svärdet, detta i kontrast till Jesus som förkunnade ett rike som inte är av den här världen.[4] Den islamiska visionen har från början alltid inneburit att den politiska och den religiösa sfären skulle var helt förenade och målet har alltid varit att de troende skall styras av islamisk lag. Eftersom kristen tro verkar så försvagad i Europa, hoppas säkert en del muslimer att Europa kan islamiseras utan våld genom tillväxten av den muslimska andelen av befolkningen som har kommit genom immigration.

 

 Kan islam rädda kristen tro hos oss?

Frågeställningen låter konstig, men eftersom sekularism hotar kristendomen inifrån, och islam hotar kristendomen utifrån, just på grund av Europas sekularism, skulle det kunna förhålla sig så, men det vore helt fel att föreställa sig att autentiskt kristen tro borde ge avkall på kärlekens ideologi i en ny konfrontation med islam. Jesus befaller dem som bär hans namn att älska sina fiender.[5] Här kan man referera till d.h. Franciskus’ förebild då han kom till Egypten under ett korståg och fick en audiens hos sultanen, Malek al Kamel, och erkändes av denne som en sann Guds man. Ja, helgonet ville förkunna Evangeliet för sultanen, trots att varken Franciskus eller Malek al Kamel hade kunnat avvärja den stundande sammandrabbningen. Franciskus var ingen programmatisk pacifist[6] fastän han själv hade avsagt sig allt bruk av vapen, även till självförsvar, och erbjöd sig att riskera sitt liv för sin tros och för fredens skull genom att gå på glödande kol. Sultanen avböjde – kanske därför att han var barmhärtig, kanske därför att han inte visste vad han skulle göra om Franciskus förblev oskadd. I varje fall beviljade han Franciskus och hans bröder tillstånd att besöka det Heliga Landet.

 

Franciskus förstod givetvis vad många inte förstår idag – att korstågen var ett befrielsekrig eftersom de länder som hade hamnat under det islamiska herraväldet hade varit kristna och folket var fortfarande åtminstone till hälften kristna. Han menade också att alla kristna hade en obetingad rätt att vallfärda till det Heliga Landet. Men Franciskus förstod också vad krig innebar beträffande mänskligt lidande utifrån sin egen erfarenhet av det borgerliga upproret mot adeln i Assisi, då han var med om att massakrera de tysk-romerska riddarna i Rocca Maggiore, och då han deltog i slaget mot Perugia över ett omtvistat markområde och blev krigsfånge under ett års tid. Han visste att krig alltid skadar såväl den som vinner som den som förlorar. Vidare kunde han nu se med egna ögon hur många av korsfararna bara betraktade det heliga kriget som ett lockande äventyr som bjöd på tillfälle till personlig vinst. Han såg hur många illdåd gjordes i Kristi namn och hur många bar Kristi kors på sin klädsel men levde i omoral. Med risk för eget liv ville han därför pröva kärlekens strategi hos fiendens högsta befälhavare. Han lyckades visserligen inte omvända sultanen men hans djärva försök avdemoniserade fienden och räddade det äktkristna perspektivet på militär kamp som ett nödvändigt ont.

 

Gud kan säkert använda det islamiska hotet för att väcka kristen tro även hos ljumma och avfälliga kristna, men vi får inte falla för frestelsen att demonisera alla muslimer p.g.a. den terror som en del bedriver i religionens namn och ännu mindre därför att vissa omvälvningar i muslimska länder kan skada vår ekonomi.

 

Att befrias från materialismens bojor.

Franciskus av Assisi växte upp i ett samhälle som bestod av majores och minores – de som hade makt och egendom och de som hade varken det ena eller det andra. Han insåg att konflikter bland människor mest beror på egendom och den makt som egendom skänker. Hans far, Pietro Bernadone, var en förmögen köpman som hörde hemma bland dessa majores. Han tycks ha varit en grov maktmänniska och hänsynslös materialist, vilket nog kan förklara radikaliteten i hans sons beslut att avsäga sig allt bruk av vapen och pengar. Som tiggarmunk bemötte Franciskus dock såväl rika och mäktiga som fattiga och utstötta, liksom samhällets fiender, t.ex. rövare, med kärlekens ideologi, ty när han hade kastat av sig materialismens bojor blev han verkligen fri att älska alla. Den som i sanning vill vara kristen är givetvis inte nödvändigt kallad att bli tiggarmunk, men han är kallad att kasta av sig materialismens bojor.

 

Men hur skall det gå med oljan?

Västvärldens globala samhälle kan hotas på sikt av islam därför att muslimer äger de flesta kända oljereserverna, och olja är den substans på vilken hela vår moderna välfärd hänger – en substans som håller på att ta slut.

 

Oljan är, som sagt, det långsiktiga hotet; det omedelbara hotet är hatets ideologi som har rotat sig så hos en del av våra muslimska bröder och systrar, att de är beredda att offra sina liv genom olika vidriga terroraktioner för att hämnas på oss som är det globala samhällets majores. De förstår fullt väl att vi, som en gång ville befria våra heliga platser från deras herravälde, är numera endast intresserade av att befria deras oljekällor. Vi försöker bemöta hatets ideologi med hat, men vad hjälper det, då fienden är beredd att offra hur många liv som helst? En riktig dialog med muslimer – även om oljan – kan endast ske på kristen grund, som d.h. Franciskus samtal med sultanen. Endast kärlekens ideologi kan motivera en samsyn på jordens resurser, inklusive oljan.

 

Franciskus utmanar oss – pröva kärlekens ideologi!

Ja, det var inte bara den ryska revolutionen som ville befria de fattiga från kapitalismens ekonomiska kedjor, som hade behövt tio stycken av d.h. Franciskus för att inte deras upphovsmän skulle bli dränkta i ett hav av blod. Vår egen tids ekonomiska revolution, som har globaliserat den fria marknaden med tanke på att befria den rika världens producenter och konsumenter varje slag av religiösa eller moraliska tyglar, är om något, ännu mer materialistiskt sinnad. Vårt globala samhälle sjunger också Internationalen, fastän till en annan melodi. Vi hyllar samma gudlösa materialism, och i vår konfrontation med islam riskerar vi att drunkna i ett hav av blod. Må Guds lille fattige från Assisi påminna oss om vad Kristus en gång lärt oss: En människas liv beror inte på att hon har överflöd på ägodelar.[7]

 

 

 

Nytt om svepduken i Turin

 

Fler och fler tror att bilden på en korsfäst man på svepduken som förvaras i Turins domkyrka verkligen kan vara ett "avtryck" av Jesu kropp. En anledning är att de negativa resultaten av ett K14-prov, vilka till en början tolkades som ett bevis på att tyget omöjligen kunde vara äldre än medeltiden, har tillbakavisats, då man har förklarat att de olika eldsvådor som tyget har blivit utsatt för under århundraden har medfört att K14-prov blir opålitliga. Man har nu alltså kunnat återfokusera på de indicier som talar för svepdukens äkthet. Några av de viktigaste följer här: (1) tyget är vävt på ett sätt som var vanligt på Jesu tid; (2) pollen från det Heliga Landet har hittats på den; (3) bilden av den korsfäste stämmer väl överens med allt som vi vet om de kroppsliga följderna av en korsfäste som den tortyr som brukade föregå avrättningen - kroppen hade varit gisslad enligt romersk sed, huvudet har burit en törnekrona, mannen som avbildades hade burit på korsets tvärbjälke och varit korsfäst med spikar o.s.v.; (4) spikarna har passerat genom handlederna snarare än genom händerna, som i konstnärliga föreställningar av Kristi lidande och död; (5) blodet är utan tvekan mänskligt och blodbilden stämmer väl överens med allt som vi vet om verkningarna av korsfästelsen som avrättningsmetod; samt (6) noggranna undersökningar av tygets fibrer har visat att bilden inte kan vara påmålad eftersom den sitter så ytligt.

 

Mest övertygande av alla fakta om svepduken är ju dock att bilden är ett fotonegativ, varför man inte har kunnat se bilden på den korsfäste på ett tydligt sätt innan fotograferingsprocessen uppfanns. Det var alltså först år 1848 då en amatörfotograf fotograferade duken och ett diapositiv framträdde på plåten som svepdukens värde kunde uppskattas för vad den är. Nu fick de troende något oändligt mycket viktigare än en dyrbar relik från vår Herres begravning med märkliga blodfläckar; de fick en naturtrogen bild av den korsfäste Frälsaren.

 

I år har dock vetenskapsmän inkommit med ytterligare en sensationell upplysning om svepduken. Man har nu kunnat skönja en mycket svag bild av samme mans ansikte och händer på "baksidan" av tyget. Svepduken hade nämligen lösgjorts från ett annat tyg på vilket det var fäst för att kunna restaurera den och så gjorde man upptäckten. Eftersom bilden på "baksidan" sitter lika ytligt som bilden på "framsidan" kan den omöjligen ha skapats på grund av "genomblödning", vilket skulle ha skett om "framsidan" hade blivit påmålad. Dukens inre fibrer är helt ofärgade. Men kanske mest sensationellt av allt – bilden på "baksidan" skiljer sig något litet från bilden på "framsidan"! Näsborren som är ihopsjunken på "framsidan" har vidgats på "baksidan". Fastän det är för tidigt att säga något säkert om den nya upptäckten, så går tankarna osökt till uppståndelsens ögonblick, då kroppen började andas åter.

 

 

Om hur den helige Franciskus en gång bekämpade sin egen avundsjuka

När Broder Franciskus var sjuk, nästan blind, och i själslig nöd p.g.a. sina ungdomssynder och sin ordens utveckling, ville han samtala om detta och annat med Broder Bernhard, som hade gått in i ett skogsparti nära brödernas konvent. Franciskus ropade på sin gamle vän och medbroder, men denne svarade inte Franciskus, inte ens då helgonet nalkades honom, därför att han var försjunken i bön, vilket sårade Franciskus och gjorde honom både vred och avundsjuk.

 

Det hör nämligen till saken att Broder Bernhard hade varit allt som Franciskus ville vara i sin ungdom. Han var en högadlig riddare och ofantligt rik. Han var också lärd, ja ett briljant intellekt. Just därför hade Franciskus skickat honom helt ensam – barfotad och trasig – för att grunda ett ordenshus i Bologna, där han hade läst vid universitetet. Där tog man emot Broder Bernhard som en galning. Man skymfade och misshandlade honom, men dennes ödmjukhet gjorde lika stort intryck på den stolta universitetsstaden som hans lärdom hade gjort tidigare och franciskaner-bröderna blev mycket framgångsrika där.

 

Franciskus tänkte i sin bitterhet på hur Broder Bernhard hade varit allt som han i sin ungdom hade velat bli och det slog honom att denne nu ville ge sken av att också ha blivit heligare än han. Franciskus blev avundsjuk, och bitter, men när han ropade till Gud för att kräva en förklaring på varför Broder Bernhards hängivenhet till honom hade avtagit svarade Kristus: När du talade till Bernard hörde han dig inte, ty han var ett med mig!”

 

Franciskus sökte då upp Broder Bernard och kastade sig framför honom och bad honom att hjälpa honom göra bot för bristande ödmjukhet. Han lade sig på ryggen och begärde att Bernard skulle sätta en fot på hans hals och en fot på hans mun, vilket Broder Bernard gjorde för lydnadens skull, men med motvilja, ty han höll av Broder Franciskus som han visste var ett levande helgon.

 

 

Den Ondes verksamhet

 

Varje helgon, också d.h. Franciskus har vetat om djävulens existens och fruktat hans verksamhet, särskilt dennes frestelser, inklusive frestelsen till högmod, eftersom den Onde gärna använder sig av våra moraliska svagheter och karaktärsdefekter. Ibland gisslade Franciskus sig med repet som han bar kring midjan eller kastade sig bland törnen med tanke på köttets lockelser, men hans viktigaste ord beträffande frestelser är: Då de se han är fylld med helig glädje kan djävlarna inte skada Kristi tjänare, vilken glädje som alltid kan återvinnas genom bön.

 

Ibland uppträdde d.h. Franciskus som exorcist, som vid staden Arezzo, som var hemsökt av onda andar. Den tridentinska katekesen säger: Många som inte förnimmer demonernas angrepp föreställer sig att sådant rör sig om inbillningar… men saken är att många sådana redan är i den Ondes makt och det finns inte alls någon anledning för honom att fresta dem eftersom deras själar har blivit hans tillhåll.

 

 

Hos oss på klostret

 

Klosterkatten Rufus har blivit indragen i ett skrämmande "actionsdrama" med den lokala "hulken" av Jonsereds kattsamhälle – en monsterkatt som har ett stort huvud med korta öron och ett gigantiskt gap fyllt med långa, gula tänder, en kortväxt kropp med anabolasteoid-muskler som sväller ut åt alla håll, klor som är röda av blod och köttslamsor av sina sista offer och en kraftig svans som ständigt signalerar till omgivningen om ett aggressivt kynne, som endast går att jämföra med en "pitbull". Denne, som kallas kromosomkatten av alla i området, har gjort intrång på Broder Rufus’ territorium, ja, han kliver rätt in i köket och äter sig mätt av maten ur Rufus skål under det att alla står skräckslagna och bara tittar på. Vad skulle nu en god klosterkatt göra åt en sådan situation? Ett tag var Broder Rufus mycket oviss om vad som vore tillbörligt, men sedan kom han på hur han kunde undvika att själv bruka våld. Från trädgården bjöd han in alla katters arvfiende – skatorna – enligt den gamla och beprövade huvudprincipen i medmänskliga relationer: Din fiende kan bli min vän.  Dessa ligister låg i bakhåll och då kromosomkatten visade sig blev det en regelrätt avrättning. Broder Rufus har enligt ett obekräftat rykte stora förhoppningar om att få Nobels Fredspris och endast ett problem återstår – hur han skall bli av med sina allierade.

 

Broder Stefan har nyligen läst att en del helgon brukade strö aska på sin mat så att man inte skulle luras in i ett liv inriktad på njutning vid måltiderna. Och det är helt klart att ett riktigt tillskott av aska medför inte bara många nyttiga spårämnen till den dagliga kosten, utan också försäkrar att smaken blir enahanda och måltiderna utan någon som helst frestelse för en finsmakare. Å andra sidan tycker Broder Stefan att man behöver all den träaska vi producerar i den öppna spisen för trädgården. Därför har han bestämt sig för att göra ännu ett större offer. Han häller Thai-sås på allting han äter.

 

Broder Frans-Eric har lagt märke till att  kaklet bakom tvättfatet i den ena av Franciskusgårdens toaletter hade börjat lossna från väggen. Eftersom han tvekade att be Broder Stefan att åta sig ytterligare ännu en hantverksuppgift på klostret, då han ju är den som får företa sig så många praktiska arbeten, så erbjöd han sig att själv undersöka ett lämpligt sätt att få fason på den söndriga väggen utan att riva ner det gamla kaklet, putsa om och sätta nytt kakel. Efter att ha framkastat flera okonventionella förslag om diverse sätt om hur problemet kunde maskeras med fint estetiskt effekt och lagning skjutas på framtiden erbjöd sig Broder Stefan med uppriktig entusiasm att också ta sig an detta jobb. Än så länge har ingen vågat fråga Br. Frans-Eric om han är lättad över att inte behöva pröva sina teoretiska konstruktion inför verkligheten eller ej.

 

Broder Ingmund har varit riktigt lycklig under denna höstens inledande veckor, eftersom den första frostnatten dröjde så länge. Trädgården har stått i sin fulla prakt  –  med både fuchsior och dahlior fram till d.h. Birgittas högtid. Någon glädjedödare, vars perspektiv omfattar alla möjliga orostecken i dagens värld, påstod att den milda hösten bara bekräftar att den globala klimatförändringen, som är en följd av den växthuseffekt, vilken människans bruk av fossila bränslesubstanser förorsakar, är nu ett faktum. När vederbörande sedan uttryckte sin tillfredsställelse över att priserna på villaolja och bensin hade stigit, märkte han strax att han inte skulle komma in i något riktigt gemytligt samtal, med Broder Ingmund, varken i hans roll som husets trädgårdsmästare eller som husets ekonom, hur franciskanska hans intentioner än måtte vara.

 

 

 

Fotnoter:

 

[1] Ursynd

[2] En rysk filosof.

[3] Marx kollega och borgensman.

[4] Joh. 18:36

[5] Luk. 6:27

[6] Inte heller var Jesus en programmatiskt pacifist.

[7] Luk. 12:15