Till eftertanke… Höst 2006

Franciskus tar emot en sträng förmaning!

Helgonet var på väg till Berget Laverna därför att han ville fasta och bedja mellan Marie Upptagelses Högtid och Sankt Mikael Ärkeängelns Fest. Han var redan då mycket sjuk. ”Broder Åsna”, som han gärna kallade sin egen kropp, hade inga krafter kvar. Därför måste Franciskus ge avkall på att gå till fots, vilket han ville att alla som tillhörde hans orden principfast skulle göra. Alltså fick hans medbröder övertyga en bonde om att låna en riktig åsna åt Franciskus. Bonden frågade om denne man, som skulle rida på hans åsna, verkligen var den berömde Franciskus av Assisi, personen som redan framstod för alla människor både nära och fjärran, som ett levande helgon. När han fick ett bejakande svar, fortfor bonden övermodigt och till brödernas förskräckelse, att ge helgonet, som nu hade en tacksamhetsskuld till honom p.g.a. lastdjuret som han tänkte låna ut, en barsk förmaning. Ja, hans avsikt var tydligen att utan minsta omsvep skänka denne helgonkandidat en hälsosam dosering av bondförnuft. Han sade "Se nu till att du verkligen är så god som det påstås om dig, ty det är många som sätter sin lit till dig." Träffad i sitt innersta och utan minsta tecken varken på irritation eller att bli generad kastade Franciskus sig ned inför bonden och kysste hans fötter. Antagligen förstod Franciskus intuitivt att det som bonden saknade vad gäller hövlighet, vilken avsaknad var helt naturlig, kompenserades av hans ärliga realism. Själv var Franciskus formad av hovets fina manér, men trots detta var han ändå realist, åtminstone beträffande andliga och moraliska faror, djävulens makt och sina egna svagheter.

Helgonet var helt ärlig om sina frestelser.

Vid ett annat tillgälle hade Franciskus t.ex. talat rakt på sak om hur han, som all tyckte hade kommit så långt på helgelsens väg och levt så oklanderligt i kyskhet, ändå kunde oroas av både sexuella frestelser och den naturliga dragningskraften i sina föreställningar om ett intimt förhållande till en kvinna i familjelivets ljuvlighet. Franciskus fick faktiskt utöva sträng disciplin över sig själv, inklusive diverse späkningar av sitt eget kött, för att kunna fullborda sin efterföljelse av Jesus i ett avhållsamt liv. Han sade "Helgonförklara mig inte för snabbt, ty jag är fullt förmögen avla ett barn!"

Sexualitet var inte helgonets enda frestelse…

Franciskus hade ju många minnen av sina ungdoms synder, då han med många av de vuxnas och sina jämnårigas uppmuntran, levde ett ytligt liv i tygellös njutning. Tomas av Celano säger att han ägnade sig åt vin, sång och kvinnor. Förmodligen utgjorde dessa minnen tillsammans med en ytterst romantisk läggning en tung börda för honom efter sin omvändelse. Det vore dock fel om vi enbart skulle sätta helgonets sexualitet i brännpunkten för en analys av varför bondens varning så starkt träffade honom. Från födelsen var han van vid rikedom och en upphöjd ställning i samhället. Han var också van vid uppmärksamhet, inte endast från flickor och finare damer. Han var sina kamraters härförare vid varje lek och alla festligheter. Alltid klädd i senaste mode eller i något originellt som blev modet för andra just därför att han bar det. Den unge Franciskus blev alltså stadens trendskapare och uti fingerspetsarna en "försäljare", ty det som varje försäljare måste sälja framför allt annat är sig själv, men han var också bortskämd, slösaktig och självupptagen.

Franciskus var bra på allt, nästan för bra!

Man kan konstatera att Franciskus kortvuxenhet och medfödda späda kroppsbyggnad uppenbarligen inte kunnat göra honom till någon slags vekling. Hans intelligens, snabbhet och espri kompenserade för det som eventuellt fattades honom vad gäller fysisk styrka. Redan som sextonåring var han i främsta leden för borgarna som stormade fästningen ovanför Assisi och massakrerade alla det tysk-romerska rikets riddare som var förskansade där. Som en fullt utrustad krigsman deltog han senare i kriget med Perugia, vilket innebar att han kunde klyva skallar och spilla blod med de djärvaste av Assisis krigsmän. Troligen gav allt detta honom ytterligare en belastning av syndiga minnen, men också visshet om, att han hade kunnat förverkliga en framtid som äventyrare, kanske som korsriddare, och att han hade kunnat bli adlad, vilket var såväl hans föräldrars som hans egen dröm. Man kan t.o.m. visualisera honom som ledare för det praktiska arbetet med att bygga upp stadens murar av den sten som borgarna lär ha hämtat från förtryckarnas erövrade borg, ty vi vet att Franciskus blev en duktig hantverkare, och hade en talang för ledarskap.

Men ville Franciskus stå i blickpunkten?

Helgonets omvändelse hade absolut omdanat hans värdegrund, men en människas känsloliv är ytterst svårt att komma underfund med. Det är få som ens kommer underfund med sitt eget känsloliv. Visst hade Franciskus uppnått en inte harmoni. I annat fall skulle inte andra människor ha blivit så besmittade av honom. Alla menade att han utstrålade en glädje och en frid som de avundade. Och han var ödmjuk – han gjorde sig till allas tjänare. Han betedde sig och klädde sig som den fattigaste bland de fattiga och detta var äkta, ty han levde i fullständigt armod. Likväl måste han i alla fall ha frågat sig då han rannsakade sitt samvete, om det kunde finnas något som klingade falskt i hans inte harmoni, kanske något som endast Gud förstod. Han stod fortfarande kvar i otaliga människors blickpunkt, ja, kanske stod han i blickpunkten för fler som tiggarmunk än som stilig riddare i vardande. Ville han stå i blickpunkten? Var det fortfarande viktigt för honom? Onekligen hade han fortfarande stil – en annan stil – men ändå stil. Var den bön som han ideligen upprepad, DEUS MEUS OMNIA, sann? Var Gud hans allt? Borde han dra sig tillbaka till en eremitisk tillvaro för att bevisa det för Gud, för andra och först och främst för sig själv?

Vad betydde helgonets stigmatisering?

Vi vet att Franciskus bad att invärtes och utvärtes få erfara så mycket som möjligt av det lidande som Jesus hade upplevt på korset. Vi vet också att det som skedde på Berget Laverna, där han erhöll Jesu sårmärken, gav honom visshet om att Gud hade förlåtit hans synder – att Gud hade beaktat hans omvändelse, sett med välbehag till hans botgöring och således bekräftat hans delaktighet i den största av de teologiska dygderna (1 KOR. 13:13) – den gudomliga kärleken, ibland kallad den "serafiska" eller "brinnande" kärleken, ty "vår Gud är en förtärande eld" (HEB. 12:29) och seraferna omger Gud närmast och förmedlar den gudomliga kärleken. (I överensstämmelse med helgonets intuition som sade honom att lärdom förde bort från helighet, står andeväsendena som kallas "kerubim", vilka traditionellt anses förmedla kunskap, under seraferna.) Den Heliga Skrift intygar ju, att den fundamentala definitionen av Gud är att "Han är kärlek" (1 JOH. 4:8), vilket också är namnet på och budskapet i Påven Benedict XVI:s första encyklika DEUS CARITAS EST.

Enligt den franciskanska spiritualiteten blev denna Guds brinnande kärlek för oss människor synlig och föreställbar i vår Herres Jesu Kristi Krubba och på Hans kors – de två brännpunkterna i den helige Franciskus´ kontemplativa begrundan av Guds kärlek för oss – hans Sons människoblivande och Hans offerdöd i Hans Son för våra synders skull. Efter det att helgonet blev brännmärkt med sigillen av det andra av dessa två mysterier, ägde han också särskild visshet om sin egen frälsning, men Frälsarens sårmärken vägrade han att visa upp för någon. Det var inte han som skulle stå i centrum. Nu visste han att "Gud var hans allt" och att Gud genom sin enfödde Son, Jesus Kristus måste "uppfylla allt i alla" (EFESIERBREVET 1:23).

Andliga Axplock från en annan Frans – François de Sales

Om ödmjukhet

1. Ju mer den heliga ödmjukheten kostar dig,

ju mer nåd den kommer att skänka dig.

2. Ödmjukhets högsta höjd är inte bara att
känna förnedring, utan också att älska den.

3. Sann ödmjukhet gör inte minsta försök
att visa upp sig och knappast vill ta ordet
”ödmjuk” i sin mun.

Om mildhet

1. Inget är så starkt som saktmod;

inget så kärleksfullt och milt som verklig styrka.

2. Det kräver mer olja än vinäger

om man vill göra en god sallad.

3. När du möter svårigheter försök då

inte att byta eller slå sönder dem,

utan ta istället den tid som

behövs för att sakta böja dem.

Om tålamod

1. Det som växer fram under en enda dag,

vissnar under den nästa.

2. Den som eftersträvar den gudomliga kärleken

måste vara ännu mer tålmodig med sig själv

än med andra.

3. Har man verkligen gjort något väl, då har

man också gjort det tillräckligt snabbt.

Om trofasthet

1. Vad hjälper det om man bygger ett slott

i Spanien men måste bo i Frankrike?

2. De flesta fel som goda människor gör beror

på bristande inre samling, vilken är nödvändig

om Gud alltid skall stå i brännpunkten.

3. Det är en ganska liten sak att behaga Gud i

det som behagar oss; en mycket större sak är

att behaga honom i det som inte behagar oss.

Rättfärdiggörelse genom tron – kan katoliker och

protestanter verkligen vara överens om detta?

Den 3 oktober 1999 undertecknade representanter för Katolska Kyrkan och de olika luterska samfund som tillhör Lutherska Världsförbundet ett gemensamt uttalande (deklaration) om ”rättfärdiggörelse”. Fastän dokumentet framhåller en grundläggande principiell samstämmighet (consensus) och inte total enighet kan denna överenskommelse utan överdrift betraktas, som det största ekumeniska genombrottet hittills. Själve Luther menade att om påven skulle bejaka denna lära så skulle kristen enhet ligga för handen och han skulle vara beredd att ”bära honom i procession på sina egna axlar”! I år har representanter för de metodistiska samfunden också anslutit sig till denna överenskommelse och man kan tänka sig att fler protestantiska samfund gör så i fortsättningen.

Många lutheraner skulle faktiskt vara förvånade över olika aspekter av deras lära.

De flesta som bär det lutherska namnet har kanske hört att man är frälst genom tro utan några goda gärningar, men hur många vet att den ursprungliga lutherska läran också påstår att man blir passivt benådad för sina syndabrott genom ett juridiskt beslut predestinerat av Gud, utan någon inre förnyelse, d.v.s. enbart genom den tro som en människa har tillägnat sig såsom en oförtjänt gåva, en tro inte nödvändigtvis förenad med hopp och kärlek, och vidare, att varken tro eller dop nödvändigtvis medför någon som helst kraft att vandra på helgelsens väg?

Ja, det måste omedelbart sägas att huvudparten av lutherdomen hade länge sedan gjort upp med de mera teologiskt osmältbara aspekter av Luthers protest mot traditionell katolsk lära med dess preferens för ”både/och” formuleringar istället för det protestantiska ”antingen/eller”, t.ex. tro och gärningar, nåd och människans samarbete etc., då diverse pietistiska rörelser började betona helgelsens nödvändighet, trots att man behöll även de mera motsägelsefulla begrepp från Luthers utläggning av ”rättfärdiggörelse genom tron allena”, ett ord som Luther faktiskt dristade införa i den Heliga Skrift på eget bevåg. Alltså ansåg inte pietisterna inom de gamla protestantiska samfunden, och inom de nya protestantiska samfund som bildades, t.ex., de methodistiska och de pentakostalistiska hade tagit ett kliv mot katolicism beträffande helgelse.

Hur har då Katolska Kyrkan kunnat acceptera att det finns något fundamentalt riktigt i den klassiska lutherska synen trots Tridentinska Konciliets dom?

Det allra enkla svaret är att Tridentinska Konciliets språk är mer skolastiskt, d.v.s. rationellt och filosofiskt. Luther och reformatorerna hade gått över till ett mera existentialistiskt och personalistiskt språkbruk som ofta bygger på paradoxer (logiska motsägelser) och hyperbol (överdrifter) som blir irrationella då de reduceras till systematisk-teologiska lärosatser. Ett exempel som den välkände katolske teologen Avery Dulles i en av sina kommentarer nämner är Luthers bild av den förlåtne syndaren som ”en dynghög täckt med snö, vilken såsom Guds nåd omfamnar oss utan att förändra oss från att vara dynga inuti”. Det är faktiskt så vi känner oss i vårt gudsförhållande, då vi vet att vårt syndamedvetande är inadekvat, vår ånger ofullkomlig och vår vilja till bättring svag. Inför Gud den Allhelige förblir jag blott en ”dynghög”. Ofta behöver man sådant språk i den kristna förkunnelsen. Men behandlar man bilden som en filosofisk proposition som verkligen hävdar att Gud skänker sin frälsande nåd på så sätt, att den vidrigaste syndare kan fortsätta att synda med gott mod, blir läran absurd. Man kan inte bli frälst utan att känna ånger och utan att uppnå eller ens avse bättring. Men Luthers råd till den som förtvivlar är: ”Synda djärvt”! Det enda som skulle behövas är att man gör anspråk på att ha insikt i hur Guds nåd skänkes ”genom tron allena” och sätta all sin tillit till hans löfte om detta i Jesus Kristus som offrade sig på korset för våra synders skull. Delvis är det postmodernistisk filosofi som har skänkt den teologiska analysen kännedom om, att språk används på olika sätt inom olika kulturer och subkulturer. Också i den lutherska.

Behöver katoliker det lutherska språket?

Svaret är att det behövs i vissa sammanhang, åtminstone enligt Raniero Cantalamessa, en kapucin som ofta predikar för vår nuvarande påve precis som han gjorde för den gamle. Han anser att ett sådant språk behövs för evangelisation när människor först kommer till en medveten tro, eller återkommer till tro efter svår synd, eller efter att ha erfarit vad det innebär att falla gång på gång. Då måste den som hindras därför att han ”vet” att han är bara ”dynga” verkligen kunna göra anspråk på Guds nåd i Jesu Kristi namn, allt i enlighet med vad Ap. Paulus säger om rättfärdiggörelse som en kostnadsfri gåva som vi tillägnar oss genom tron.

… hos oss på klostret

Oj, vilken underbar sommar vi fick i år! Ett väder vi inte har upplevt på länge! Men den dagliga väderleksrapporten gjorde det klart för oss att denna välsignelse inte bara var ämnad åt oss. Vi förstår naturligtvis att alla inte ber om samma slags väder – att bondens förhoppningar inte mallar exakt med semesterfirarens, som kanske inte önskar regn överhuvudtaget, och att den som måste komplettera sina studier under sommaren kanske inte ser det frestande badvädret som en fördel o.s.v.

Broder Frans-Eric var givetvis helt nöjd med sommaren för en gångs skull. Det var nästan precis som han var van vid i Amerika. Andra tröttnade lite på hans stående kommentarer – att 30 grader Celsius endast motsvarar 84 grader Fahrenheit, och det är ingenting att klaga över. Han skall ju alltid vara värst. Områden i ”Mellanvästen” i USA, som angränsar till Minnesota och svenskbygderna, har faktiskt mycket varmare sommarväder, och många gånger mycket kallare vinterväder än vi. Det som Frans-Eric inte gärna diskuterar är USA:s förbrukning av energi, sommar liksom vinter, för att kyla ner respektive värma upp ättlingarna till alla tuffa nybyggare som utvandrade från gamla Sverige.

Broder Ingmund är alltid nöjd när sommarvädret innebär att hans grönsaksland ser frodiga ut och att allting mognar ordentligt. Man kan fråga sig ibland om han tycker att det är viktigare att ögat blir mätt av hans alster än att magen blir mätt. I år har han dock satsat på potatis, fastän frukten är underjordisk och således osynlig till dess att den kommer på bordet. Förklaringen är nog, att han inte vill bli överglänst av skördarna från Broder Frans-Erics odlingar på vårt reträttställe, Ekhaga, upp i skogarna ovanför Jonsered, där vi brukar få tonvis med zucchini och gul squash.

Som vanligt har Broder Stefans förhoppningar om bra väder varit starkt knutna till Midsommar, eftersom han återigen har haft hand om firandet i Jonsered. Han bjuder på alltifrån folkdans, lekar kring majstången, diverse tävlingar och skytte, till glass, våfflor, spunnet socker, tårta, kaffe, korv och fläsk med bröd och läsk m.m. Besökarna var mellan 2000 och 3000. Vinsterna går till ungdomsarbetet och till hjälpverksamhet bland spetälska i Kina.

Broder Rufus, klosterkatten, tycker om att solbada, eftersom han absorberar vitaminer genom pälsen, men som alla pälsdjur på våra breddgrader, så klagar han över för mycket värme. Han blev då erbjuden en sommarfrisyr av klostrets barberare som föreslog ”stubbning” i stil med Broder Frans-Erics och Broder Stefans frisyrer, men förslaget avvisades. ”Om man vill vara fin, så får man lida pin! ” – Jo, det gäller också klosterkatter.