Franciskus föddes år 1182 och fick namnet Giovanni (Johannes). Han var en vild och något ytlig tonåring under 1190-talet, men förvandlades helt mellan hösten år 1202 och våren år 1206. På ett radikalt sätt bytte han riktning i livet. Tidigare hade han ägnat sig åt det ljuva livet såsom de flesta pojkar av de adliga och borgerliga klasserna i Assisi. Han tillbringade sin tid i sorglös förströelse i sällskap med jämnåriga kamrater – lek, fester, vin, sång, dans, och köttsliga äventyr med stadens mindre dygdefulla flickor. Som ganska många av sina kamrater hade han långtgående planer på att bli riddare och uträtta stora ting i krig till stadens, familjens och sin egen ära. Men även till Guds ära, eftersom sådant hörde till det ridderliga kallet. Skillnaden mellan Franciskus och stadens övriga ynglingar var att hans far, en framgångsrik klädeshandlare, kunde och ville bekosta sin charmiga och populära sons extravagans och som ungdomarnas självskrivne gillekung och trendsättare.

Skillnaden mellan ungdomarna då och låt oss säga, 1990-talets ungdomar var att den tidens ungdomar levde i ett utpräglat klassamhälle präglat av dubbelmoral och ojämlikhet mellan könen. Att växa upp i ett sådant samhälle kännetecknat av dubbelmoral är givetvis inte samma sak som att växa upp i dagens samhälle, vilket är nästan utan sexual- eller annan personlig moral eller högre ideal. Att tillhöra överklassen då, var inte samma sak som att växa upp i ett samhälle där nästan alla lever i materiellt överflöd. Det var heller inte samma sak som att växa upp i ett samhälle där alla bekänner sig till en officiell religion men inte behöver bry sig så mycket om sitt gudsförhållande och att växa upp i ett samhälle som vårt, vilket är gudlöst i princip. För en ung man i Franciskus ålder, emellertid, då som nu, hörde det till ovanligheterna att man började tänka på livets egentliga mening och mål – att man började tänka på Gud och sin eviga frälsning.

Från romantikens tid till vår egen

Man måste faktiskt erkänna att den kyrkliga romantikens bild av helgonet från Assisi som en ganska fin men något ytlig yngling, en som blev ännu finare då han sökte Gud på allvar hade sedan länge förlorat sin fascination för moderna människor. Därför försökte många franciskus-vänner att på ett ohistoriskt sätt fräscha upp hans gestalt för nya generationer av andliga sökare. Man belyste Franciskus' liv och gärning utifrån olika tidstypiska strömningar i vår egen kultur. På sextiotalet gjorde man honom till en hippie drop-out som förkunnade flower-power. På sjutiotalet ville man se honom som en mer politiskt engagerad ungdom med obekväma, ja, med samhällsomstörtande idéer. I början av åttiotalet blev många övertygade om att Franciskus' budskap harmoniserade ganska väl med asiatisk religion och de panteistiska och gnostiska tankegångar som fick etiketten new-age. Men efter 90-talets inbrott, då postmodernismen blommade fullt ut och de flesta människor formades helt av strävan efter att anpassa sig till konsumtionssamhällets normlösa gungfly, så fanns det inget annat alternativ än att säga sanningen om d.h. Franciskus radikala omvändelse från sina ungdomssynder och att beskriva honom som en rättrogen kristen och mystiker.

Något försök att i Franciskus' gestalt hitta en ansats till nittiotalets kult av fysisk styrka och skönhet och politisk tro på en avreglerad kapitalism är omöjligt. Franciskus' far, den nyrike köpmannen var en riktig hårding, vilken Franciskus var tvungen att befria sig ifrån, förkroppsligade uppenbarligen idealtypen för majoriteten av ungdomar i vår tid bättre än hans son.

Dagens läge kan emellertid vara fördelaktigt för den som verkligen vill veta vem Franciskus var bortom alla tidstypiska lackeringar och vad hans spiritualitet verkligen innebar. Idag vill absolut ingen höra om den samhällsutopi som fromma men vaga förhoppningar om fred, glädje, medmänsklig kärlek och omsorg om naturen och alla skapade varelser eventuellt kunde tänkas leda till. Man sätter inte sin tillit till det kollektiva strävandet. Om Franciskus var något, så var han en individ.

Franciskus - en ungdom på nittiotalet

Ja, Franciskus var en ungdom på nittiotalet - 1190-talet - men den väg som han genom Guds nåd valde, hade ingenting att göra med ett mode eller en trend bland ungdomarna. Då i likhet med 1990-talet levde många ungdomar, inklusive Franciskus, för fester, musik och rusdrycker och drömde om framgång i nöjesvärlden eller snabba pengar i affärsvärlden, alternativt, en framtid som krigsman. Många människor i alla åldrar, förmodligen Franciskus också, levde utan moraliska tyglar. Kyrkans officiella ställning som samhällsinstitution utgjorde en skillnad – givetvis – man visste ju att det fanns ett alternativ till den väg som man var stadd på som också hade sin dragningskraft. (Nutida ungdomar är mycket mer aningslösa! Kanske mera cyniska också.) Vad man aldrig skall underskatta är syndens existentiella kraft att binda människor hur än samhällssystemet eller en viss historisk epoks officiella ideologiska föreställningar ser ut. Hade det funnits biografer på Franciskus tid hade både han och kompisarna tittat på aktionsfilmer som huvudsakligen fokuserade på våld och sex under en fernissa av ridderlighet.

Det är troligt att den tonårige Franciskus deltog i Assisiborgarnas massaker av den tyska adeln, då han bara var 16 år gammal. I varje fall ville Franciskus själv bli riddare – den tidens elityrke. Han längtade efter äventyr. Då han blev några år äldre deltog han i ett krig mot grannstaden Perugia. Assisi förlorade. Alldeles säkert blev många av Franciskus vänner dödade. Själv blev han tagen som krigsfånge. Genom umbäranden i fängelsehålan kunde han också ha avlidit. Men Gud använde fysisk sjukdom, ja, bruten hälsa och en tidig beröring med Syster Död, som tog en del av hans kamrater i sitt förvar, som ett led i hans omvändelse. Förmodligen började han också förstå då, att hans ytliga erövringar av det motsatta könet och hängivenhet åt njutningslivet vid ungdomsfesterna var lika själsdödande.

I varje fall blev hans möte med den korsfäste Jesus Kristus i Sankt Damianus lilla förfallna kyrka, hans möte med de fattiga, vars ekonomiska obestånd inskärpte kunskapen om hur osäkra livets materiella villkor egentligen är, och hans möte med de spetälska, vars ruttnande kött påminde om människans dödlighet, helt avgörande. Han kom till tro och drog trons yttersta konsekvenser i hela sitt leverne. Han blev botgörare. Han blev tiggarmunk – hela världens och alla skapade varelsers broder.

I enlighet med Kristi utmaning inriktade han sig på att förlora det liv som han hitintills hade levt för att vinna det egentliga livet. Då han befriades både från syndens skuld och från sig själv – en befrielse som endast kan ske i Gud, den ende som kan förlåta synd och den ende som kan uppfylla människans hjärta något annat än sig själv – fann han den glädje som övergår allt förstånd. Ja, när han kallades Guds lille fattige från Assisi kunde Franciskus inte annat än le, ty han hade upptäckt att den som äger Gud, ja, den som är ägd av Gud – äger allt.

DEUS MEUS ET OMNIA!

- Min Gud och mitt allt ! -

Maria – Änglarnas Drottning

Bland titlarna med vilka den vår Herres Jesu Kristi moder, den Saliga Jungfrun Maria, har blivit ärad av de katolskt troende som hör hemma i den latinska traditionen är benämningen – regina angelorum – Änglarnas Drottning. I den bysantinska traditionen lyder lovsången om Maria som man sjunger vid vespergudstjänsten: Ärorikare än kerubim och utan jämförelse mer prisad än serafim, du som […] födde det Gudomliga Ordet.

Ja, vi är vana vid att höra Maria hyllas med alla möjliga lovord och hälsas med många titlar – från Maris Stella (”Havets Stjärna”) till Rosa Mystica (”Hemlighetsfulla Ros”). Kanske föreställer vi oss att de flesta av dessa titulationer saknar all teologisk betydelsee – att sådana lovprisningar endast är poetiska uttryck som har kommit till stånd på grund av den konstnärliga frihet som även fromma författare ibland gagnar sig av snarare än på grund av någon egentlig insikt i den uppenbarade sanningen om Maria. Hur förhåller det sig då, när vi kallar Maria Änglarnas Drottning? Varför heter den lilla kyrkan Santa Maria degli Angeli, vid Porziuncula, det lilla markstycke som d.h. Franciskus fick hyra för en korg fisk från benediktinerna för att hans första bröder skulle få en stadig hemvist? Och varför har otaliga kyrkor blivit invigda till Marias ära, då hon betraktas just som Änglarnas Drottning, alternativt, Himmelens Drottning? Vad syftar vårt firande av Marias Kröning till egentligen?

När man åtar sig att begrunda saken tänker man givetvis på att det står en hel del om hur både Jesus och Maria hade mycket samröre med änglarna under det jordiska livet. För Maria blev det bebådat av Ärkeängeln Gabriel att hon var utkorad till att föda den som Gud skulle sända i världen, att hon skulle bli havande genom den Helige Ande. Man förstår av berättelsen att de heliga änglarna måste ha varit ett ofta förekommande inslag i Marias fromhetsliv, vilket var typiskt för den tidens judendom. Sedan vid Jesu födelse i Betlehem uppenbarade sig de heliga änglarna som hyllar den underbara födelsen med himmelsk sång inför herdarna som också får ta emot budskapet om Frälsarens födelse i stallet vid Betlehem. Även Marias trolovade, d.h. Josef, fick ta emot viktiga budskap genom Herrens ängel om den väntade Messias. Det var just ett sådant budskap som medförde att han tog mod till sig och inte skiljde sig från Maria trots att barnet hon bar inom sig inte var hans och blev således Marias beskyddare och Frälsarens fosterfader. Sedan blev han varnad av Herrens ängel att fly Betlehem och fara med Maria och barnet till Egyptens land då barnets liv hotades av Herodes o.s.v.

På flera ställen i Evangeliet står det att Jesus betjänades av änglarna. Djävulen ville t.o.m. fresta honom att avvika från Guds frälsningsplan med tanken på att han skulle kunna vinna många människor för tron genom att kasta sig från tempelmuren i visshet om att det står skrivet om Guds Messias i Psaltaren 91: Gud skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten. Det är emellertid självklart för den som tror att Jesus Kristus var och är både människa och Gud, att som den himmelske Faderns enfödde Son från all evighet, det Eviga Ordet genom vilket allt i himmelen och på jorden hade skapats, ägde herravälde över änglarna vare sig han valde att gagna sig av deras tjänster eller avstå. Beträffande Maria är det dock frågan om det finns någon läromässig grund för den fromma tanken att Jungfrun Maria, i nästan samma mening, är änglarnas drottning, eller om hon, i likhet med d.h. Josef och många heliga, endast betjänades av änglarna på Guds befallning.

Det läromässiga svaret på frågan är sammanbundet med dogmen om Marias obefläckade avlelse och Marias upptagelse i himmelen. Vid bebådelsen hälsar Ängeln Gabriel Maria som den unika kvinnan, den som är full av nåd, utkorad till att vara Herrens tjänarinna – den högt benådade som är välsignad mer än alla andra kvinnor. Maria är den nya Eva, den om vilken Gud själv profeterade vid den gamla Evas och den gamle Adams syndafall. Han sade: Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud […] 1 mosebok 3:15

Marias säd enligt köttet (avkomma), Jesus Kristus, besegrade ormen, den som också kallas djävulen, Satan, Lucifer, Lögnens Fader, Beelsebel, den Onde m.m. Jesu seger över synden, döden och djävulen på korset hade avgörande betydelse för hans moders delaktighet i Guds Sons herravälde över änglarna. Eftersom hennes utkorelse som Frälsarens moder skedde genom den gudomliga försynen innebar att hon bevarades från arvsyndens fläck. Endast hon kunde i ett fullständigt offer förena sig med sin gudomlige son i hans frälsande uppgift därför att endast hon hade absolut ingen benägenhet till synd. Endast hon kunde svara på Guds kallelse med ett – JA – vilket var utan tvekan eller förbehåll, och utan någon som helst oren bevekelsegrund. Hon blev Frälsarens moder, och således Guds moder, och vidare, Frälsarens lärjunge par excellence – advocata (förespråkerska), mediatrix (medmedlerska) och coredemtrix (medförlosserska). Hon stod också kvar under korset, förenad med sin Son i hans offer. Därför intog Maria också en särställning i förhållande till den himmelska härskaran. Varför? Jo, därför att människans syndafall och återlösning måste tolkas mot bakgrunden av änglarnas syndafall och, från mänsklig synvinkel sett, den framtida upprättelsen av den himmelska härens fulltalighet genom den frälsta mänsklighetens tillskott.

Om trostraditionerna kring detta kan man endast hänvisa till några svårare ställen i den Heliga Skrift. Dels till versen om Lucifers fall – Hur har du icke fallit ifrån himmelen du strålande morgonstjärna? (Lucifer) jes 14:12 – vilket Jesus också anknyter till då han säger – Jag såg Satan störtas ner från himmelen som en blixt. lukas 10:18 Vidare måste man i ljuset av det som säges i Johannes Uppenbarelse om kvinnan och draken (12:1-17) där det talas om ett stort tecken i himmelen – en kvinna, som har solen till mantel, månen under sina fötter och en krona av tolv stjärnor på sitt huvud. Där står det att ett krig bröt ut i himmelen. Mikael och hans änglar gick till strids mot draken. Draken och hans änglar kämpade, men de var inte starka nog för att vinna seger, och de kunde inte längre stanna kvar i himlen. Då blev den väldige draken, den gamle ormen, nedkastad, han som heter djävul och Satan och som leder hela världen vilse. Han blev nedkastad till jorden och hans änglar tillsammans med honom […] Och i sin vrede över kvinnan gick då draken bort för att föra krig mot de övriga av hennes släkt, mot dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd.

Att kvinnan i Uppenbarelseboken är en bild, inte endast av Maria, utan också av Kyrkan, förminskar inte textens vikt i sammanhanget. Maria är, enligt vår tro, kyrkans moder och änglarnas drottning. Hennes säd, som är såväl Kristus som vi som har kommit till tro på hennes son, skall ersätta de avfälliga änglarna som föll bort från den himmelska hären.

Guds mandomsanammelse, det Gudomliga Ordets inkarnation, som också var ett led i att bota den skada som Gud förutsåg, då Satan i sitt högmod förvägrade honom lydnad, väckte givetvis häpnad bland alla änglar, eftersom änglarna står högre än människor enligt skapelseordningen. Således var man också tvungen att inskärpa detta häpnadsväckande beträffande budskapet om Guds människoblivande i Hebréerbrevet, eftersom den första läsekretsen var mycket fokuserad på ängladyrkan. Det står: Gud har aldrig sagt till någon av änglarna – Du är min Son, idag har jag blivit din Fader […]

Enligt urgammal trostradition, bekräftad av privatuppenbarelse, t.ex. Maria av Agredas historia och liv av den jungfruliga gudsmoder, reagerade Satan, den högsta bland änglarna, ja, den högsta av alla skapade varelser, mot budskapet om Gudsmänniskoblivande med sitt berömda – Non servo! När Gud enligt sitt eviga rådslut skulle bli människa vägrade alltså Satan att tjäna honom, ty därmed skulle människan genom gudomlig nåd upphöjas bland änglarna. I detta sammanhang kan vi begrunda Psaltaren 8: När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett, vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre över dina händers verk; allt lade du under hans fötter, får och oxar, allasammans, så ock vildmarkens djur, fåglarna under himmelen och fiskarna i havet, vad som vandra havens vägar.

Det är alltså i Jesus Kristus och i hans heliga moder Maria att människan har möjlighet inte endast till frälsning utan också till att nå änglarnas upphöjda härlighet – ja, möjlighet till att gudomliggöras genom mystisk förening med Gud. Marias uppdrag såsom Änglarnas Drottning har alltså inte bara med ett särskilt privilegium från Gud att göra, och ännu mindre med lusten att berömma henne med hjälp av den konstnärliga frihetens sätt att använda språket, utan med detta – hon ersatte Lucifer som den högsta av alla skapade varelser. Efter sin upptagelse i himmelen och den kröning hon belönades med genom sin son, kristus rex, regerar hon alltså i himmelen som Änglarnas Drottning, upphöjd även över serfim och kerubim kring den Högstes tron. Således, den som blev intimt förbunden med sin gudomlige son i hans frälsningsverk vördas också med rätta av de troende på jorden just som Änglarnas Drottning.