Till eftertanke… Höst 2008
Alla predikanter, också den skrivande, talar ofta om västvärldens avkristning och den hedendom som av sig själv tycks fylla tomrummet som den krympande kristendomen lämnar efter sig. Visst är det uppenbart att den del av befolkningen som bekänner sig till traditionell kristendom och som efterlever vad den förpliktar till, är mycket mindre idag är den del som endast bär det kristna namnet. Alltså när man talar om hedendomens återkomst tänker man inte främst på det marginella intresset för de gamla nordiska gudarna eller något motsvarande, utan på det moraliska förfallet och allmänhetens öppenhet för diverse "new age" kulter. Således blir frågan väckt: VAD ÄR DÅ HEDENDOM EGENTLIGEN?

Blir inte den som inte längre tror på den ende sanne Guden automatiskt någon slags månggudadyrkare, om han inte blir panteist, vilket är sällsynt? Varför blir inte de flesta människor som avfaller från kristendom rationella sekulariserade humanister med en ädel moral inriktade på att leva och handla på ett sätt som syftar till samhällets och alla människors bästa istället för att anamma en irrationalistisk syn på verkligheten som förnekar att mänskligt liv kan ha någon högre mening eller mål och att det som man rimligen kan leva för är personlig njutning?

Det enkla, raka svaret är, att det är just tron på en enda Gud, som är människans skapare och frälsare, som utgör den teoretiska grunden för en rationell syn på livets mening och mål. Har livet inte någon transcendental mening eller mål, då måste varje förlust av njutning i det nuvarande betraktas som kris som man skall försöka bearbeta även med pseudovetenskap och magi.

Postmodernister är hedningar.

Man behöver naturligtvis inte komma fram till en irrationalistisk filosofisk ståndpunkt genom en mödosam intellektuell kamp. En del bara finner sig i att bli en produkt av den dominerande strömmen i kulturen – den förhärskande mentaliteten bland ens vänner och släktingar och det skolsystem som har format ens attityder. Finns det inga tvingande skäl att tro på den Gud på vilken ett rationellt synsätt på livet vilar, då kan man med ett gott, eller åtminstone ett bedövat samvete, låta hormonerna och ett pragmatiskt sinnelag styra ens handlande. Men eftersom människan är skapad med en odödlig själ måste tomrummet efter tron på den ende sanne Guden fyllas. Resultatet kan bli en medveten, eller oftast, omedveten månggudadyrkan. Man upphöjer naturens krafter och sina egna krafter, till gudomar som drar åt olika håll.

Blir det då fråga om att anamma djungelns lag? Kanske inte i alla avseenden. Djur saknar förmågan att inse konsekvenserna av sitt handlande. De kan t.ex. inte besluta sig för att göra något som skulle förhindra global uppvärmning, vilket tycks strida mot de flesta människors intresse. Å andra sidan skulle den globala uppvärmningen ligga i vissa människors intresse finns det inget argument som slår mot dem.

När majoriteten har lämnat tron på den ende sanne Guden och hans lag, så uppstår ett tomrum som man fyller med många avgudar, krafter, andar, medier och makter. Ja, man ser sig själv nästan som dessa gudars jämlike, d.v.s. man skapar och förstör dessa avgudar utifrån deras förmåga att främja personlig njutning. Detta är precis vad den Onde lovade vid människans syndafall – då människan åt av den "förbjudna frukten". Ni skall bli som gudar och avgöra själva vad som är gott och ont, rätt och fel. (PARAFRAS av 1 Mos. 3:5)

Att övergå till hedendomen är alltså inte att rationellt välja en annan livssyn, utan att övervinnas av kaos, också moraliskt kaos, det som har hotat människan från början, eftersom den Onde avser att bruka det i sin kosmiska kamp mot den sanne Guden. Postmodernism, hedendomens filosofiska bundsförvant, är alltså inte så modern som man först tror. Irrationalismen är urgammal. Det är bara vår kulturs filosofiska etikett som är ny.

Fanns det post-modernister på medeltiden?

Nej, men det fanns hedningar och hedonister, som åtminstone stundom tillbad andra gudar än den sanne Guden – också på Franciskus av Assisis tid. Han befann sig ofta bland dem, då han deltog i festerna som han själv eller hans vänkrets anordnade. Där dansade de fandango, en andalusisk dans med inslag av påfallande erotiska rörelser, vilken ofta slutade i sexuella orgier, som forskare har härlett till gamla romerska oseder. Franciskus var ju trubadur och mästare i sång och dans – en av de så kallade tripudianti – "stompers", vilka kanske inte var så råa som vår tids rappers. Beteendet i samband med dansen var inte olik det som framträder i samband med vår tids disko eller ravefester. Vidare, den råmaterialistiska anda som Franciskus' far, som var en hänsynslös köpman, ville fostra honom i, skulle väl lämpa sig för våra dagar. Den sanne Guden rymdes inte i hans livsstil. Han var kättare.

Hur fann Franciskus vägen ur detta kaos?

Som många i vårt samhälle, var Franciskus ändå till namnet en kristen trosbekännare. Och det moraliska kaoset inom honom kunde inte fylla tomrummet som alltid finns där den sanne Guden inte får intaga sin rättmättiga plats i en människas liv. Vad gjorde han då? Jo, när han mötte motgång på livets bana och hotades av sviktande hälsa i sin fåfänga strävan att bli riddare, drog han sig tillbaka från det dånande kaos omkring sig och inom sig, och gav Gud tillfälle att tala till sitt hjärta.

Maria, Hälsans Moder

Lourdes är den marianska vallfartsort som är mest besökt av människor, som söker den hälsa vilken den Saliga Jungfrun Maria, betraktad som förebedjerska, förespråkerska och förmedlerska av nåd, kan utvinna från Gud genom vår Herre Jesus Kristus. (Se nedan.) Gudomlig hjälp får man genom den helande källan som väller upp vid Gaveälvens strand. Det finns dock många andra ställen, där man också ber till Maria om den kroppsliga och psykiska hälsan – oftast där det finns någon särskild nådebild av henne.

Anni Vailankanni , söder om Chennai, huvudstaden i Tamil Nadu, Indien, är förmodligen en av de främsta platserna, där man söker Marias hjälp till hälsa, men få västerländska katoliker känner till den indiska katolicismen. Under och uppenbarelser har ägt rum på denna ort allt sedan 1500-talet. Det var portugisiska missionärer som hade infört den latinska formen av den kristna tron under denna period. Från början stod endast ett litet kapell med halmtak. Den numera magnifika kyrkan upphöjdes till basilikastatus år 1962 av Påven Johannes XXIII. Även andra vallfartsorter som bär namnet Maria, Hälsans Moder finns i Indien bl.a. Vadugarpettai och Shirva (Bangalore). (Se nedan.) Högtidsdagen för Our Lady of Good Health firas den 18 september överallt i landet.

Det finns givetvis vallfartskyrkor tillägnade Hälsans Moder också i andra världsdelar, t.ex. på Mozambique och i Toronto, Canada. I Venedig finns också en basilika som byggdes efter pestens upphörande på 1600-talet, Santa Maria della Salute.

Desto mer förvånansvärt är det då, att så få vet att Heliga Kosmas' och Damianus' Basilika i Rom hyser en mycket gammal ikon, Madonna della Salute (MATER SALUTIS), som i sin nuvarande form är en bysantinsk ikon som dateras från 1200-talet, vilken målades över en äldre bild från den tid, då Heliga Kosmas' och Damianus' Basilika grundlades av Påven Felix IV (526-530), och reliker av de syriska läkaremartyrer Kosmas och Damianus fördes till Rom.

Själva martyriet ägde rum år 303. Dessa läkare, som också var tvillingar, avslöjades som kristna på grund av sina många barmhärtighetsgärningar bland de fattiga som inte kunde betala för sig.

Från början hade Mariabilden som blev uppsatt i denna kyrka inte något att göra med hälsa eller med helande. Enligt inskriften på den svarta marmorplattan som sitter under bilden, där den är monterad över den övre basilikans högaltare, vilken byggdes ovanpå den ursprungliga basilikan, som så småningom kom att hamna under marknivån, talade Maria till Påven Gregorius den Store genom ikonen. Gregorius hade haft som vana, att avlägga regelbundna och andäktiga besök i basilikan innan han blev vald till påve. Han hälsade ofta Maria där bilden var uppsatt. Därför frågade Maria: Gregorius, varför kommer du inte längre för att hälsa mig som du gjorde tidigare? Men p.g.a. att det latinska ordet SALUS kan betyda både "hälsa", "frälsning" och "hälsning", och p.g.a. att kyrkan invigdes till läkaremartyrernas ära, så kom ikonens titel, MATER SALUTIS, att anknytas först och främst till hälsa istället för att syfta på Gregorius' vana att hälsa Maria där.

Bland benämningarna för denna basilika är den som kom i bruk under Påven Gregorius II:s (715-731), då den blev en BASILICA STAZIONALE och frekventerades särskilt under fastetiden. Basilikan gjordes också till en BASILICA DIACONALE under Påven Adrian I (772-795), och kallades Diakonatet av Heliga Kosmas och Damianus. Stället blev således ett centrum för Kyrkans hjälpgivande verksamhet bland fattiga. Vidare, eftersom denna stadsdel var sedan tiden före Kristus förknippad med läkares och apotekares verksamhet och möten, och även med den berömde romerske läkaren Galen (som var av grekiskt ursprung), började människor som hoppades på helbrägdagörelse genom Komas' och Damianus' förbön och Marias förmedling, tillbringa natten i basilikan, precis som man gjorde i hedniska templen som var dedikerade till medicinens gudar, Aeschalapius och Hygeia. Att hedniska seder kristnades torde inte ge någon anledning till skandal eftersom Jesus botade sjuka trots att han visste hur vanligt sådan verksamhet var såväl bland hedningar som bland judar. Att Jesus betonade det tillkommande Gudsriket, minskade ju inte hans medlidande med människor som for illa under detta livet. Vidare får man komma ihåg, att mänsklig längtan och behov som kom till uttryck i hedniska kulter fick sitt riktiga svar genom den kristna tron.

En del människor frågar dock mer efter en teologisk förklaring på varför Maria skulle betraktas just som Hälsans Moder än efter en historik som legitimerar utvecklingen. Det är kanske lättare t.ex. att förstå varför hon kallas Kyrkans Moder utifrån vad Jesus säger från korset till henne och om hennes moderliga uppdrag gentemot den älskade lärjungen, Johannes, än att förstå varför hon skulle betitlas – Hälsans Moder. Jesus själv gjorde ju henne till varje äkta lärjunges andliga moder och följaktligen till Kyrkans Moder. Men här måste vi reflektera djupare över vad hennes syndfrihet har för innebörd beträffande hennes roll i Kristi frälsningsverk; ja, vi måste reflektera över vad läran om att hon föddes utan arvsyndens fläck innebär.

En följd av människans syndafall, och en effekt av arvssyndens påverkan på den mänskliga naturen, som blir aktuell även för döpta människor, är ju döden. Den fysiska döden, kroppens död, är syndens straff. Genom Kristi offerdöd på korset vann människan en seger över synden, och även över döden genom ett löfte om kroppens uppståndelse till evigt liv hos Gud, då den uppståndna kroppen återförenas med själen, som är per definition odödlig. Om Kristus säger den Heliga Skrift, att han också bar vår krankhet eller våra sjukdomar. (Jes. 53:4; Jes.53:5; och Jes. 53:10) Dessa texter åberopas i Nya Testamentet, bl.a. i Matt. 8:17. Uppfyllelsen av dessa profetior kan relateras till Kristi förmåga att bota sjukdom under hans jordiska liv och möjligheten att bedja till honom som är den Stora Läkaren också efter hans uppståndelse och himmelsfärd. Man kan också tänka på den kraft som han lämnade åt sina apostlar att bota sjuka. Men om vi begrundar vad vi får löfte om i den smörjelse, som numera kallas De Sjukas Smörjelse, men som tidigare kallades Den Sista Smörjelsen, så upptäcker vi också att vår trostradition sätter allvarlig sjukdom, sjukdom som är dödshotande, i förhållande till det som hotar oss ytterst – den andra döden, den andliga döden. Räddning från sjukdom är alltså en aspekt av vår frälsning. Således äger De Sjukas Smörjelse, inte bara potentialen att bota sjukdom under detta livet, utan också, genom att skänka syndernas förlåtelse, särskilt beträffande de synder vi är omedvetna om eller har glömt och inte kunnat bikta, hälsa i det tillkommande livet. Således sammanknytes synd och sjukdom i detta sakrament. Sjukdom, i likhet med döden är att betrakta som en konsekvens av människans syndafall och en aspekt av arvsyndens åverkan på människans natur.

Katolska Kyrkans lära om, att den Saliga Jungfrun Maria inte behäftades med arvsynd med tanke på att hon skulle föda den väntade Messias och Frälsaren, Guds enfödde Son från all evighet, är alltså förklaringen på varför hon mer än någon av apostlarna, och framför alla som får utöva helbrägdagörelsens nådegåva idag, vilken är en av Andens särskilda nådegåvor enligt vad Aposteln Paulus skriver (1 Kor. 12:9), anropas av de sjuka. Naturligtvis betyder detta inte, att när allvarlig sjukdom slår till, vi bör söka Marias hjälp snarare än att bruka De Sjukas Smörjelse, snarare än att bedja till Jesus om helande, snarare än att vända oss till någon helig person som är känd som för att kunna bota sjuka, eller snarare än att anbefalla oss åt något helgons förbön, t.ex. den helige Evangelisten Lukas, som var också läkare, eller den helige Kosmas och den helige Damianus. En form av hjälp utesluter ju inte en annan. Men genom denna teologiska analys kan vi verkligen bättre förstå varför Lourdes spelar en sådan stor roll för trons väckelse i moderna tider och varför gamla nådebilder av Maria betraktade som Hälsans Moder kan vara så värdefulla.

Ovanstående resonemang får dock inte tagas till intäkt för att stödja någon slags framstegsteologi som förnekar att troende människor ibland är kallade att bära sina sjukdomar och sina fysiska och psykiska lidanden – att något sådant kan vara ett för Gud välbehagligt offer genom vilket vi i enlighet med hans outgrundliga vilja låter oss förenas med Jesus Kristus i hans lidande på korset, just för att vinna frälsning åt andra. Aposteln Paulus skriver: Genom det som jag lider i min kropp uppfyller jag vad som fattas i Kristi lidande för hans kropp, som är Kyrkan. (Kol. 1:24) En del människor är alltså kallade, inte bara att resignera inför lidandet, utan även att gå in i lidandets mysterium, vilket i förening med bön och kontemplation, räknas som ett heloffer inför Gud.

Nådebilden som hänger i Heliga Kosmas' och Damianus' Basilika vid TOR:s moderhus i Rom.

Du allra renaste jungfru, du som är de sjukas hälsa, syndares tillflykt, de lidandes tröst och förmedlerska av nåd: I min svaghet och modfälldhet bönfaller jag dig idag att skänka mig hjälp ur Guds eget förråd av godhet och barmhärtighet. Jag vågar åkalla dig med det ljuva namnet – Moder. Ja, jag ber dig, Moder, se till min skröplighet och giv mig kroppslig hälsa, att jag må uppfylla alla mina förpliktelser med livskraft och glädje, och i likhet med dig, tjäna din Son, Jesus Kristus, och så kunna hembära tack till dig, som är de sjukas hälsa. Du, vår Fru, som är Hälsans Moder, bed för oss! O Maria, avlad utan arvsynd, bed för oss som tar vår tillflykt till dig!

…hos oss på klostret.

En sorgsen historia om en liten gris, som fick ett lyckligt slut.

Det finns nog många som har hört att minigrisar är fina sällskapsdjur och detta är sant med ett par reservationer. De bökar upp gräsmattor med en otrolig fart. Men grisar är intelligenta, mer intelligenta än många hundraser, men enligt klosterkatten, Rufus, mindre intelligenta än katter, som äter mer selektivt. Av sig själva är grisar mycket renliga och allergiker har inte ont av dem, men de kräver rätta förutsättningar för att deras renlighet skall komma till uttryck i alla sammanhang. Grisar blir mycket tillgivna, och de har humor, vilket överskyler en mångfald av synder. Nå, ja, Br. Frans-Eric och novisen Br. Staffan var övertygade om att Br. Stefan med fördel kunde få en minigris på sin 50-årsdag.

Undertecknad gris, som intygar sanningshalten i denna berättelse, hittades på INTERNET genom annons, och för henne betaldes ut dyra pengar eftersom hon hade stamtavla och allt som förnäma grisar kan erbjuda. Försäljerskan påstod att grisen måste säljas eftersom hon och sambon snart skulle börja läsa och jobba, och att det vore synd om grisen fick vara ensam om dagarna. Resonemanget tilltalade det franciskanska sinnelaget och ingen misstänkte att grisen var stöldgods – att de två unga damerna, som hade hand om grisen endast var betalda att vakta grisen, då dess rättmättiga ägare var bortresta till Amerika. Grisvakterskorna tycks verkligen ha varit en produkt av sin tid, eftersom affären präglades av samma oegentligheter som förorsakat krisen på världens fastighetsmarknad, där man har köpt och sålt för pengar man inte har. Nå, ja, huruvida det stämmer att grisvakterskorna ursprungligen också hade sålt grisen till dess ressugna ägare är fortfarande oklart, och således lyckats med konststycket att sälja den två gånger är oklart för bröderna som köpte henne åt Br. Stefan, men det är kristallklart att bröderna blev bedragna. Ränta och amorteringar översteg grisens faktiska värde om man ser till kringkostnader för hage, övernattningstält, koppel m.m.

Smekmånaden med grisen blev avkortad genom att dess rättmättiga ägare återvände från Amerika och mot alla odds räknade ut vart grisen hade tagit vägen, trots att det hade meddelats per e-mejl av grisvaktarskorna, att den var bortsprungen. Grisvaktarskornas grannar läckte nämligen ut, att två munkar hade hämtat grisen. Således visade det sig att gåtan i episoden kunden lösas lättare än någon väntade. Grisens rättmättiga ägare hade nämligen anhållit om att Br. Frans-Eric skulle döpa deras son för knappt ett år sedan, vilket skedde, och lagt märke till att han inte bara var en katolsk präst utan även en munk. Grisen förblev odöpt och kom således tillbaka till familjen som ägde henne och till familjens barn som älskade henne. Klosterfriden som hade störts något att grisens bökiga intåg i den andliga gemenskapen återställdes.

Det kan inte sägas att Br. Stefan saknar "sin" gris. Han visade sig vara skeptisk beträffande vem som skulle sköta grisen från första ögonblicket. Br. Ingmund, tycker om skämt, men var för praktiskt lagd att tro att alla gäster på Franciskusgården, även andra än muslimer och judar, skulle finna sig till rätta med ett djur som svenskar främst uppskattar som huvudrätten på julbordet. Br. Michael, också novis, uppskattade grisens mysiga och ivriga grymtande så fort han försågs med mat, men inte heller han förstod, att när grisen sög på människors tår, att detta var en inlärd signal enligt den behavioristiska psykologins alla regler, att hon ville lämna rummet för att kissa på något lämpligare ställe, och inte något freudianskt tecken på regression till stadiet då den diade suggan. Alltså blev inte grisen, som ändå var av fel kön, antagen som postulant på Franciskusgården, och Rufus, som tidigt i episoden gav grisen en örfil utan att dra in klorna, då denne åt upp all hans mat, jublade då den exklaustrerades.

Undertecknad av minigrisen Serafia.