Höst 2009.
Till eftertanke.
"DEN
HELIGE FRANCISKUS – EN BÖNENS MÄSTARE."
- Ett
brev från Michael Higgins, T.O.R.:s
generalföreståndare.
Då vi nu firar d.h. Franciskus högtid vill
jag be er att fokusera på helgonets gudsupplevelse och det föredöme som han
blev beträffande bönens plats i vårt liv. Under innevarande år har vi som
tillhör T.O.R. redan begrundat den viktiga roll som den Heliga Skrift skall
spela […] i våra liv som ordensbröder […] Vi erfor att den Heliga Skrift borde
vara en katalysator som kan skänka vägledning i våra liv och tillväxt i
helighet. Men detta kan inte ske utan att vi också blir hängivna bedjare
[…] En av de mest fascinerande gestalterna i Gamla Testamentet är Profeten
Amos, en herde från Juda i södra delen av det Heliga Landet. Han kallades att
profetera i norra delen, under den tid då Israel var delat i två riken […] När
han begrundar sin egen kallelse, säger han: Om
lejonet ryter, vem blir inte rädd? Om Gud talar, vem kommer inte att profetera?
Den bild som Amos ger oss kan också
tillämpas på bön som är människans reflexmässiga svar på Guds tilltal. Om Gud talar, vem kommer inte att gå in i
bön?
[…] Berättelserna om d.h. Franciskus är
fyllda med exempel på hur han fokuserade på bönen i sin livsföring […] Tomas av
Celano återger att Franciskus, även när han var helt sysselsatt med sina
medmänniskors behov, aldrig underlät att söka vägledning i och upplivas av bön:
Franciskus
tryggaste hägn i alla sammanhang var bön, inte bara under en flyktig minut, och
inte uttryckt i tomma ord, som av en högmodig människa, utan bön som verkligen
fick ta tid, och som var fylld med andakt och fridfull i sin ödmjukhet. Om han
började på kvällen så blev han inte färdig förrän i gryningen. Då han gick, åt,
eller drack, så bad han. Ofta bad han i sin ensamhet i små övergivna kyrkor och
på ödsliga platser, där han med den gudomliga nådens beskydd kunde övervinna
sin själs fruktan och bekymmer. 1C 71.
För Franciskus var bön mycket mer än en plikt
han hade tagit på sig eller ett tvång inom ordenslivet. För honom var bön en
väsentlig del av hans sätt att vara i världen och ett naturligt svar på Guds
närvaro i hans liv. Det är också klart att Franciskus ville dela denna gåva med
sina efterföljare.
FRANCISKANSK
BÖN.
Trots att d.h. Franciskus ofta uppmanade
sina följeslagare att bedja, och i synnerhet att bedja Tidegärdens liturgi och
den Heliga Eukaristins liturgi, lämnade han ytterst få direktiv om hur vi bör
bedja. Det han uppmanar oss till är att
bedja ständigt, ja, oavlåtligen, och att alltid bedja med och för Kyrkan
och med och för våra ordensbröder, och att tillåta bönerna som vi ber att
förvandla oss och ledsaga oss i vår strävan efter personlig helgelse […] I hans
tidigare ordensregel påbjuder han bröderna – att lägga bort alla sina bekymmer och all oro och – tjäna, älska, ära och tillbedja Herren Gud
med ett rent hjärta och ett rent sinne, på det sätt som de bäst kan göra så,
eftersom detta är vad Gud framför allt annat vill att vi gör. Låt oss göra ett
hem och en boning åt honom där – han som är Herren Gud, den allsmäktige Fader
och Sonen och, den Helige Ande, den som säger: Var vaksamma och bed ideligen,
och vid alla tider då särskilda behov gör sig påmint. Var vaksamma, säger han,
och bed ständigt, ja oavlåtligen, – att ni må få styrka och komma undan de
föreståndande prövningarna […] Ja, låt oss tillbedja honom med ett rent hjärta.
Det är rätt och riktigt att de renhjärtade vördar Gud […] som blev
Människosonen […] Ja, låt oss tillbedja honom med ett rent hjärta. Därför att
det är nödvändigt att bedja ideligen utan att tappa modet, ty Fadern söker
efter sådana människor som tillåter bönen att förändra dem – de som alltid ber
för och i Kyrkan och i enighet med sina bröder och systrar, ty Fadern
efterlyser sådana människor som ärar honom så. (ER XXII:26-30)
Helgonet upprepar hur viktigt det är att
bedja ständigt, ja, oavlåtligen, i
sin senare levnadsregel säger han också:
De bröder till vilka Herren har givit
nåden att arbeta med sina händer, bör arbeta trofast och med andakt eftersom
man på så sätt undviker sysslolöshet, som är själens fiende, och inte utsläcker
den heliga bönens ande och den andakt till vilka alla timliga ting bidrar.
Man lägger också märke till att Franciskus
anknyter till detta kapitel i sin levnadsregel då han skriver till d.h.
Antonius och ger denne tillstånd att undervisa bröderna i teologins heliga
vetenskap (trots sina många betänkligheter beträffande de negativa effekter
lärdomen skulle kunna få på brödernas ödmjukhet och fromhet). Han menade att
ett sådant studium absolut måste göras på så sätt att det inte skulle kunna
utsläcka andakt och den heliga bönens
anda.
Dessa och liknande stycken hämtade ur
Franciskus skrifter belyser hur mån Franciskus var om att slå vakt om andakt och den heliga bönens anda. För
helgonet var andakt och den heliga bönens
anda uppenbarligen viktigare än att studera teologi, att engagera sig i
diverse verksamheter, att hjälpa de fattiga i deras nöd, och att ägna sig åt timliga
angelägenheter överhuvudtaget. Alltså utmanas vi av Franciskus att göra det som
ibland tycks vara så omöjligt för oss – att leva ett liv fyllt med ansvar och
plikt och som ibland ställer högljudda krav på oss, utan att låta andakt och den heliga bönen försvinna ur
fokus […] Franciskus menade att beviset på bönens äkthet
är att vårt liv och vår bön stämmer överens med varandra.
ATT
BEDJA MED KYRKAN.
De franciskanska källorna betygar
konsekvent att helgonet och hans första följeslagare höll fasta tider för
gemensam bön. Till en början var dessa
stunder ganska enkla och ostrukturerade, vilket belyses av vad Tomas av Celano
skriver i detta stycke:
Bröderna vandrade bland folket i Guds
närvaro i enkelhet och med självförtroende eftersom de gladde sig i vad Gud
hade uppenbarat för dem. De brann med den Helige Andes eld och med andäktiga
röster sjöng de "FADER VÅR" enligt den melodi som Anden ingav dem. De
gjorde så, inte bara vid de timmar som var avsedda för tidebönerna, eftersom
jordiska bekymmer och gnagande oro inte var till besvär.
Eftersom bröderna inte hade egna
tidegärdsböcker under dessa tidiga år lärde Franciskus dem att använda tre
andra slag av "bönböcker": (1) Evangeliet, (2) Korset, och (3)
Naturen.
Genom dessa "bönböcker" ville
helgonet öppna sina följeslagares ögon, öron och hjärtan för den Gudomliga
Uppenbarelsens vägledning.
Genom Evangeliet,
som var brödernas levnadsregel, ville han göra dem medvetna om frälsningens
gåva.
Genom Korset
om betydelsen av Jesu offerdöd.
Genom Naturen
som Gud hade skapat om verkligheten av Guds allomfattande närvaro[…]
År 1223 antog Franciskus officiellt den
romerska kurians (Vatikanens) tidegärd, som kallades "breviariet"
p.g.a. att den var en kortare (mera förtätad) framställning av Kyrkans dagliga
tideböner än de upplagor som var i bruk i många kloster. (cf. LR III: 1) Vidare
skulle bruket av just denna tidegärd vara ett tecken på hans enhet med Katolska
Kyrkan (den universella kyrkan) och ett uttryck för brödernas strävan bort från
all flärd […]
Det är klart att Franciskus ville betona
enkelhet och andakt i samband med Tidegärdens Liturgi. Han tycktes vilja
distansera sig från vissa monastiska traditioner […] som betonade en mycket utvecklad och perfekt
sjungen liturgi och som riskerade att mer likna ett uppträdande eller en
konsert än bön […], (vilket inte innebar att Franciskus var likgiltig inför
olydnad beträffande själva saken), ty han föreskriver att bröderna måste
recitera Tidegärdens Liturgi eller straffas […]
Under dessa tidiga år hade bröderna inte
heller egna kyrkor eller oratorier. Istället deltog de i den Heliga Mässan och
övriga liturgier tillsammans med de kristna på den ort där de befann sig.
Alltså ville han inte endast att bröderna skulle bedja, utan även vara Herrens
förelöpare som samlade folk för att prisa och ära Gud […]
Ett tecken på att bröderna lyckades i denna
strävan är att många folkliga andaktsformer, inklusive julkrubbor, korsvägen,
den franciskanska rosenkransen (kronan), passionsspelen som var typiska för franciskaner
fick fäste överallt […]
DAGENS
UTMANINGAR.
Man påpekar ofta att vi lever i en värld
där samhällen och kulturer blir mer och mer sekulariserade och materialistiska.
I vår egen tid har traditionella värderingar och bruk varit under ständig attack
och ofta lagts undan då de anses vara ålderdomliga och irrelevanta för nutiden,
grundade på falska tankebyggnader och oanvändbara. Varken formerna för gemensam
eller enskild bön är immuna mot sådana anklagelser.
En svårighet är givetvis att vi inte känner
att vi har tillräckligt med tid för ett riktigt böneliv […] Ett annat problem
är att föreskriven bön kan kännas som en plikt – något "pro forma"
[…] Franciskus ville med sitt personliga vittnesbörd visa oss hur vi bör tänka. Han vidhåller att bön gjorde honom till den
han var – förändrade honom. Den kan
också förändra oss […] Då vi begriper detta behöver vi inte inskärpa hos oss
själva att vi bör bedja ständigt, ja,
oavlåtligen.
Om
Gud talar – "genom
Evangeliet, genom Korset, genom Naturen" – vem kommer
inte att gå in i bön?
Då vi blir gripna av denna anda behöver vi
inte drivas av vår pliktkänsla för att kunna gå in i bön.
Kapitel III, Art. 9 av T,O.R.:s
levnadsregel sammanfattar detta:
I varje konvent, eller var de än befinner
sig, varje dag, och under alla årstider, skall bröderna ära, älska, lova, välsigna,
förhärliga och tjäna vår Allrahögste och Evige Gud, Fadern, och Sonen, och den
Helige Ande, och med en sann och ödmjuk tro, och med ett rent hjärta, tillbedja
honom. Det är Faderns vilja att vi ideligen borde bedja utan att förtröttas. I
denna anda må bröderna bedja sina tideböner i förening med den universella
Kyrkan.
HELIGE FRANCISKUS'
VÄNKRETS
Franciskanerna
T.O.R. har en särskild vänkrets inom rundbrevet DUVANS läsekrets, som är
en stödförening i både ekonomisk och andlig mening. Medlemmarna blir delaktiga
på ett särskilt sätt i brödernas barmhärtighetsgärningar, vittnesbörd för den
kristna tron och gudstjänstliv genom:
(1) en månatlig
offergåva av valfri storlek
(2) och förbön för
bröderna.
Dessa
månatliga offergåvor, små som stora, är avsedda för brödernas timliga behov och
flyter in genom ett särskilt plusgirokonto, inte det konto som
används för Franciskusgården av DUVANS allmänna läsekrets.
SAMFUNDET HELIGE FRANCISKUS' BRÖDRASKAP
26 60 49 – 6.
Den
dagliga förbönen sker med hjälp av en fast formulerad tryckt bön som tillsändes
var och en som anmäler sig.
Anmäl dig på ovanstående plusgirokonto!
I "Klosterkyrkan"
på Marstrand firade bröderna d.h. Franciskus' "TRANSITUS".
Ett alldeles speciellt inslag i brödernas
firande av d.h. Franciskus' högtid i år var inbjudan att fira helgonets
dödsdag, d.v.s. hans himmelska födelsedag, hans själsliga* inträde i himmelen, vilket markerades med synliga
tecken. Thomas av Celano skrev: "En av Franciskus' lärjungar […] såg
helgonet stiga upp […] mot himmelen. Det såg ut som en stjärna, men lyste så
starkt som månen eller solen och omgavs av ett litet vitt moln […] Vid den
tiden var biskopen av Assisi på vallfärd till d.h. Mikaels kyrka. Helgonet
uppenbarade sig för honom i en syn under den natt då han dog […] Franciskus sade
till honom: 'Se, Fader, jag lämnar nu världen och går till Kristus.'"
Bröderna framförde liturgin tillsammans med
Svenska Kyrkans franciskanersystrar från Sjövik och Marstrands kyrkokör under
ledningen av Alfhild Sehlin. Melodierna till psalmerna vid vespern var både
gregorianska och ryska, ja, även några komponerade av Sr. Lena själv. Några var
enstämmiga, andra flerstämmiga eller ackompanjerades av orgel eller cittra.
Bröderna hade nog svårast att hänga med i de musikaliska finesserna, men ingen
pekade finger eller gick ut ur kyrkan.
Denna transitusgudstjänst, som
traditionsenligt firas vid vespertiden kvällen innan d.h. Franciskus' fest,
tillåter ganska mycket frihet. Utöver berättelsen om helgonets sista timmar som
är inflätad i tidegärdens liturgi, så finns en speciell invigning av bröd (inte
eukaristiskt bröd) till helgonets minne som bad att Aposteln Johannes
återgivning av fotatvagningen skulle uppläsas som en påminnelse till bröderna
om den kärlek och medbroderliga tjänstvillighet som Kristi evangelium
förpliktar oss till. Brödet förtärdes vid en efterföljande agapemåltid som
gudstjänstdeltagarna åt i Marstrands Rådhus, det äldsta stenhuset i Bohuslän,
inte långt från kyrkan, vilket figurerar i Selma Lagerlöfs roman Herr Arnes Penningar. (Det finns flera andra
sevärdheter på ön förutom fästningen, som från början ju var norsk, bl.a. en
judisk synagoga från 1700-talet.)
Franciskanerna har alltså haft detta
kloster på Marstrand. En hel del av kyrkobyggnaden är kvar från den tiden.
Triumfkrucifixet i koret, som är ett nederländskt arbete från 1400-talet gör
ett starkt intryck. Tyvärr finns det endast ett fragment av de medeltida
målningarna kvar, men för att se detta måste man be om att få använda
sakristians toalett.
…hos
oss på klostret.
Det är
Broder Mikael, som är novis hos oss, men inte novis IT-teknik, som har arbetat
så hårt för att få igång en riktigt fungerande internet sida för Franciskusgårdens räkning. Innan han gick in i Brödraskapet
hade det mesta förfallit på vår hemsida. Nu kan vi hänvisa till vår sida "utan om och men". Han
har också lagt ut många gamla upplagor av DUVAN.
Broder
Staffan, som avlade sina första och tidsbegränsade löften i augusti 2009 är
mitt uppe i en termin hos T.O.R.:s Sacred Heart Province i U.S.A. Han delar sin tid mellan kommuniteten vid
Stuebenville Universitet som inte ligger så långt från Broder Frans-Erics hemstad
Pittsburgh, och kommuniteten Catholic U. of America i Washington D.C. Det är
meningen att han skall pröva sina akademiska vingfjädrar på engelska, men det
ryktas att han också provat på att träna lite amerikansk fotboll, vilket kanske
känns naturligt för en som sysslat med kampsport och boxning.
Broder
Ingmund tänker också mycket på fysisk träning, eftersom han har haft en
"ond" rygg under många år, ja, han har ett mycket svårt ryggproblem
som plågar honom alltjämt, trots en operation och ett avancerat försök att
sätta in en nervstimulator. Ändå måste han piska Broder Åsna, som d.h.
Franciskus kallade sin kropp, för att få den att sätta sig vid skrivbordet och
arbeta med stiftelsens ekonomi eller att ställa sig vid spisen i köket då
brödet skall bakas etc. Hjälp kan han alltid få när något tungt skall lyftas,
men han sörjer verkligen över att han inte kan promenera någon längre sträcka. Kan
det tänkas att en skate board vore
lösningen?
Broder
Stefans långvariga ställning som primus
motor vid SUK:s (Sveriges Unga Katolikers) happenings tycks inte vara på avtagande. Det som dock kan vara
sista droppen är att någon begåvat honom med en uppsättning trummor. De är
visserligen elektroniska, men ljudet som Broder Stefan alstrar även när han har
hörlurarna på tycks kunna läcka genom kapellets cementgolv. Alltså är det helt
uppenbart att hans övningstider måste begränsas strängt, även om detta kan
äventyra hans genombrott som en ny Ringo
Starr.
Broder
Frans-Eric tränar också, men varken kampsport eller trummor. Han försöker simma
en halv timme var och var annan dag i en bassäng som han kan nå på några få
minuter. Någon risk för att han måste ta ledigt från klosterlivet för att delta
i några olympiska spel är det inte, men han säger att han måste återvinna så
mycket smidighet i kroppen som möjligt, då han nu firar såväl den förkonciliära
som den efterkonciliära mässan, med tanke på alla genuflektioner och korstecken
som påbjuds i den förre.
Broder
Rufus, klosterkatten, har visat sig vara mindre och mindre aktiv som jägare.
Ja, det är länge sedan han begåvade sina medbröder med en halvdöd råtta eller riktade
en hotfull blick mot en skata, men slåss med andra katter gör han alltjämt.
Häromdagen försvarade han klostrets territorium och kom till middag med ett
stort blodigt hål i nacken. Hemsjukvård lyckades inte. Efter några dagar fick
han en penicillinkur. Broder Frans-Eric lyckades med konststycket att fånga
honom tidigt på morgonen under 10 dagar och låsa in honom i vinkällaren med en
enda tablett rullad först i smör och sedan i smulor av hans vanliga kattfoder,
vilket han tvingades äta upp innan han blev frisläppt.
