INFÖR JUL 2000

Guds människoblivande... till eftertanke

På Jul firar vi Guds människoblivande och i år har vi firat 2000 års jubileum av Guds människoblivande. Man kan naturligtvis diskutera huruvida det Stora och Heliga Jubelårets början lika gärna kunde ha varit vid Marie Bebådelses Högtid som Jesu Kristi Födelses Högtid. En människa blir ju till då ägget från modern befruktas. Så var också fallet då Jungfru Maria befruktades på ett mirakulöst sätt, då Guds Helige Ande överskuggade henne i enlighet med Ängeln Gabriels bebådelse.

Människor utvecklas, änglar inte

Samtidigt måste det sägas, att fastän ett i teologisk och naturrättslig mening fullvärdigt människoliv blir till från befruktningens första ögonblick, så är mänskligt liv till skillnad från ett änglaliv, som blir till utanför den tid och det rum som präglar allt varande i det synliga universum, inte fullt färdigt, fullt utvecklat, på ett ögonblick. Fullvärdigt och fullt färdigt är givetvis inte samma sak. Man kan faktiskt säga att människans liv inte är färdigutvecklat förrän hon förenas med Gud. Mänskligt liv blir till med en fysisk och andlig potential eller förmåga som realiseras genom en utveckling som sker från befruktningsögonblicket fram till den kroppsliga döden, då själ och kropp skiljs åt, och som fortsätter i det tillkommande livet.

Jesus avstår från sin gudom

Enligt evangelisternas vittnesbörd och Kyrkans lära genomgick Jesus en utveckling enligt sin mänskliga natur. Så måste det ha förhållit sig om han var i fullaste mening sann människa såväl som sann Gud, ty varje människa utvecklas. Visserligen lär Kyrkan också att Jesu gudomliga natur och hans mänskliga natur var så förenade, att han verkligen var en enda person. De gudomliga egenskaper som tillhörde hans gudomliga natur förblev dock hans och stod till hans förfogande. Således kunde Jesus t.ex. bota sjuka människor på ett övernaturligt sätt med sitt blotta ord, gå på vattnet, förmera bröd etc.

Vi vet emellertid, att förutom när han framkallade eller bekräftade tro genom mirakulösa tecken, som vid de tillfällen då han visade barmhärtighet över lidande människor, eller vid de tillfällen då han uppenbarade sin härlighet för sina lärjungar, så avstod Jesus från att bruka de egenskaper som hörde hans gudomliga natur till. Det står i Nya Testamentet att "han betraktade inte sin jämlikhet med Gud såsom ett byte utan utblottade sig själv och antog en tjänares skepnad då han kom i människogestalt" (Fil. 2:6-7), att han var "en som har varit frestad i allting, liksom vi, dock utan synd." (Hebr. 4:15) Ja, det var ju just då han gick ut i öknen efter att ha blivit döpt av Johannes, då djävulen frestade honom att avvika från "korsets väg" (Fil. 2:8) och frälsa människor genom bruk av sin gudomliga natur ¾ förvandla stenar till bröd, kasta sig från tempelmuren så att änglarna måste rädda honom i allas åsyn eller, mest paradoxalt, genom att ta herravälde över alla världens riken från honom (Matt. 4:1-11) eftersom Gud själv hade tillstatt honom att bli "denna världens furste". (Joh. 12:31, 14:30 o. 16:11)

Jesu mänskliga utveckling

Jesusbarnet var som andra barn då han låg i krubban. Han måste ammas eftersom han kunde frysa. Han behövde di, ty han blev lika hungrig som andra barn. Han behövde sömn som andra barn o.s.v. Visst fanns det mirakulösa tecken på hans gudomliga ursprung. Änglarna sjöng Guds lov för Betlehems herdar och berättade att Guds Messias, världens Frälsare, hade blivit född och låg i en krubba i ett stall där i närheten av Davids stad. En nytänd stjärna lyste för några vise män, stjärntydare från Österlandet, så att de kunde hitta vägen till judarnas nyfödde konung, den som Israels profeter hade förutsagt. Men barnet som Betlehems herdar och Österlandets vise män fick se var till fullo ett mänskligt barn.

Det finns alltså ingen anledning att föreställa sig att Jesusbarnet aldrig lekte som andra barn eller att han aldrig behövde lära sig saker och ting som andra barn ¾ att den kunskap som Jesus hade som människa var att betrakta som ingjuten kunskap därför att en av Guds egenskaper är att han är allvetande. Det står faktiskt i Skriften "att Jesus växte till och blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag." (Luk. 2:52) Detta innebär, såsom Thomas av Aquino insisterar, att Jesus förvärvade kunskap som andra människor.

Att Jesus samtidigt måste ha varit medveten om sin gudom får varje rättrogen kristen förstå. I annat fall vore det meningslöst att tala om hans gudomliga natur som om den vore något unikt med honom. Det är emellertid lika uppenbart att Jesus måste ha förstått att han skulle avstå från bruk av sina gudomliga egenskaper förutom då han i enlighet med sin himmelske Faders vilja lät människor få se ett mirakulöst tecken på hans gudomliga uppdrag eller få en glimt av hans gudomliga härlighet. Evangelisterna framställer inte Jesus som seriefiguren Stålmannen, en utomjording som endast blev adopterad av jordiska föräldrar och som ständigt gjorde bruk av sina övermänskliga krafter för att åstadkomma sina goda syften.

Å andra sidan betygar evangelisterna att Jesus hade förkunskap om sin egen framtid och om mänsklighetens framtid. Vi vet också att Jesus ägde övernaturlig insikt i och kunskap om enskilda människor och om deras förehavanden, ty den samaritiska kvinnan som hade levt i äktenskapsbrott med flera män betygade för sitt folk: "Han är en man som har sagt mig allt som jag har gjort." (Joh. 4:29) och det står uttryckligen i Skriften att "han inte behövde någon som talade om för honom hurudan en människa var, ty han visste av sig själv vad som fanns i människohjärtat." (Joh. 2:25) Sådana gåvor ägdes dock också av vissa profeter och får inte uppfattas som ett bevis på att Jesus alltid gjorde bruk av sin gudomliga naturs egenskaper.

Vikten av läran om Kristi utblottelse

Varför är det nu så viktigt att understryka att som oftast Jesus avstod från att bruka de egenskaper som tillhörde hans gudomliga natur? Varför inskärper Aposteln Paulus detta då han säger: "Ni känner ju vår Herres Jesu Kristi nåd ¾ han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika"? (2 Kor. 8:9)

Jo, för det första vore det i annat fall meningslöst att tala om Guds människoblivande i honom. En människa som ständigt får göra bruk av gudomliga egenskaper kan inte betraktas som en riktig människa i existentiell mening. Det hör till det mänskliga att erfara vad begränsningar betyder ¾ att erfara sin och alla människors ändlighet. Det är just denna erfarenhet som gör oss till Gudssökare.

För det andra hänger den kristna läran om människans räddning ur syndens makt på, att Jesus genom en helt mänsklig utveckling realiserade i alla väsentliga stycken människans fulla fysiska och andliga potential qua människa. Detta faktum ligger till grund för vår tro att Jesus bar fram sig själv som ett offer på korsets altare som en människa, en fullständigt rättfärdig människa och lydig inför Gud, men ändå som en människa. Det är därför att hans offer kan betraktas som vårt offer och återaktualiseras som vårt offer varje gång den Heliga Mässan firas. Det var alltså nödvändigt att han skulle vara en av oss för att offra sig för vår skull. Han måste vara en av oss för att offra sig för våra synder, utplåna vår skuld och försona oss med Gud.

För det tredje är det genom Jesu mänskliga natur som människor kan bli delaktiga i hans gudomliga natur. Alla sakrament bygger på synliga ting hämtade från människans värld och synliga handlingar som sker i människans värld. Dessa mänskliga och materiella ting blir bärare av gudomlig nåd, vilken är inget annat än Guds gåva av sig själv. Således är det Jesus själv som är Ursakramentet. Alla sakramentala handlingar är därför förlängningar av Guds människoblivande och Kristi Kyrka, betraktad som hans mystiska kropp, är också sakramental till sitt väsen.

Jesus möjliggör en personlig förening med Gud

Det som gör Jesus Kristus unik bland alla människor som har blivit födda på jorden är att han var Gud och inte bara en människa, men det som möjliggör vår förening med Gud är att han också och till fullo var en människa som vi. Vi kan bli ett med honom därför att han är en människa och ett med oss samtidigt som han är ett med Fadern därför att han är Guds Son. I den översteprästerliga bön som Jesus bad då han instiftade den Heliga Mässan, sade han: "Jag helgar mig till ett offer för dem... men inte bara för dem ... utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss... Och den härlighet som du har givit mig har jag givit dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett; jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett... Jag har gjort ditt Namn känt för dem... för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem och jag i dem." (Joh. 17:21f.)

Mysterium - människan

Det är alltså inte endast Gud som är ett mysterium ¾ tre gudomliga personer i ett enda gudomligt väsen, utan också människan. Guds frälsningsplan för oss människor förutsätter därför att vi anammar en mystisk syn på människan såväl som en mystisk syn på Gud. Just därför är kärlek för min nästa lika oumbärlig som kärlek för Gud.

Mänskligheten består inte av "enskilda individer", som aningslösa nutida politiker ständigt pratar om. I och för sig är denna "neologism" lika meningslös som att tala om "animaliska djur" eller "änglalika änglar" men den undergräver också politikernas andra favorittanke om mänsklig solidaritet. Det skadligaste är dock att uttrycket för med sig en förstärkt idé om att människor är skapade att existera i metafysisk isolering från varandra. Som medeltida filosofer för länge sedan konstaterade är det enbart människans kroppsliga, d.v.s. fysiska natur, som skänker henne individualitet, medan hennes andliga, d.v.s. själsliga natur, skänker potentialen, förmågan till, enhet med Gud, med varandra och med hela den himmelska härskaran.

Jesu fattigdom är vår räddning

Guds Son föddes i mänsklig fattigdom men inte först och främst i materiell mening, ty stallet blev ingen permanent bostad för Jesus. Den fattigdom som Jesus tog på sig under hela sitt liv är den fattigdom som människans syndafall har tvingat på henne ¾ en existentiell fattigdom. Denna fattigdom blev som intensivast då hans lärjungar och det utvalda folket övergav honom och han, under sina outhärdliga lidanden på korset, ropade: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt. 27:46)

Det offer som Guds människoblivne Son gjorde av sin gudom redan i krubban blev alltså fullbordat på korset. "Genom hans fattigdom blev vi rika".

En sann saga om hur det var hos oss för 25 år sedan.

Det var en gång två munkar som hade varit noviser i ett större franciskanerkloster i England. Den ene hette Frans-Eric och den andre hette Ingmund. Dessa två klosterbröder hade bott i England i mer än tre år då de fick veta att de skulle få grunda ett nytt ordenshus i Sverige.

De två klosterbröderna blev glada, ty de ville gärna återvända till Sverige. De visste dock inte hur de skulle gå till väga för att skaffa något hus och de visste inte vad de skulle kunna leva på, men en äldre broder följde med dem och han sade att man måste lita på Gud.

När de två bröderna steg i land möttes de av många gamla vänner och snart hade de nya vänner också. Många tyckte att det var roligt att det skulle bli ett franciskanerkloster någonstans i närheten av Göteborg.

Till en början fick bröderna arbeta hos andra och bo i ett hus som dessa hade hyrt för att kunna ta emot hjälpsökande människor under de varma sommarmånaderna. De bodde på en liten ö som låg så nära fastlandet att den såg ut som en halvö. De kunde bada i havet varje dag, ty på den tiden var det soligt och varmt i Sverige under hela sommaren.

Huset var stort och bröderna hade ett stort kök, en stor matsal, ett stort vardagsrum och många stora gästrum. På framsidan av huset fanns en stor veranda där man också kunde sitta och ha det skönt. Det fanns många stora ekar i trädgården.

Vid husets ena gavel fanns en tillbyggnad som såg ut som ett runt "lusthus". Där inredde bröderna ett kapell, ty det står i Bibeln: "Förtrösta på Herren och gör vad gott är, förbliv i landet och sträva efter trofasthet. Hav din lust i Herren och han skall giva dig vad ditt hjärta begär." (Psalt. 37:3-4) Där sjöng bröderna sina tideböner och där firade de den Heliga Mässan.

Dagar och veckor kom och gick och till sist var det inte längre så varmt att man kunde bada i havet. En dag då bröderna steg upp var trädgården alldeles vit med frost. Det var höst. På grönsakslanden vissnade allting ner förutom grönkålet. Löven på träden började bli gula och röda. Ännu stod inte vintern för dörren men det kom inga flera gäster och de som ägde huset ville stänga innan det blev kallt eftersom det inte var vinterbonat.

Det fanns många fina hus med stora trädgårdar på den lilla ö där bröderna bodde. Bröderna tyckte att de borde kunna hitta någon människa som hade en vindsvåning eller en mindre stuga att hyra ut. I sina fotsida kåpor, som de alltid bar då de inte badade, gick de från dörr till dörr och frågade efter en billig bostad. Många människor i området kände till munkarna och var välvilliga men det verkade ändå som om ingen kunde tänka sig att stå som värd för en liten klostergemenskap trots att bröderna försäkrade alla med dyrbara eder att liturgisk sång sjungs inte på så många decibel.

Bröderna fortsatte att gå bedjande från hus till hus men de märkte själva hur de gick med allt saktare steg. Nåja, en dag gick de upp för en lång stig till ett mycket stort hus på en kulle i en vidsträckt men välskött trädgård. Vid dörren ringde de om och om igen men ingen svarade. Missmodiga vände de sig om och såg att deras fjät var de enda på den krattade gången. Var ägaren bortrest?

När bröderna gick nerför stigen på baksidan av huset såg de ett mindre gårdshus bortom grönsakslanden och tennisbanan och när de gick genom grinden såg de till sin häpnad det som de inte hade uppmärksammat vid ingången - i vackert järnsmide stod det på alla grindar: Munkekullen.

Bröderna fick så småningom träffa den som förvaltade stället och de frågade om de fick hyra det vackra, bruna gårdshuset. De fick då veta att stället var ett dödsbo och att gårdshuset alltid hade kallats "Stallet".

Utan så mycket trosvisshet som sådana företag bruka fordra bad bröderna att få lov att bo i gårdshuset som var en kombination av stall, vagnslider, ladugård, svinstia, hönshus och bostad med vedspis i köket och kakelugn och kamin i rummen. Boendevillkoren var de generösast tänkbara men bröderna påmindes om att standarden var gammaldags och enkel.

Bröderna flyttade in i fyrarumslägenheten och inredde vinden till kapell. Där var det lika kallt som ute och det blev snart mycket kallare ute, ty på den tiden var det snö och kyla i Sverige under hela vintern. Ändå kom bröderna snart fram till att det inte var så lätt att leva klosterliv med en broder sovandes i vardagsrummet och en annan i biblioteket. Bröderna bad om tillstånd att inreda hönshuset och svinstian som låg vägg i vägg med lägenheten. Detta fick de också göra och detta gjorde de då de hade samlat lite pengar till spånskivor, reglar, isoleringsmaterial och spik. I sin iver bestämde de dock att flytta dit omedelbart och bo i ett provisorium.

Väggarna täcktes med trasmattor; likaså hönsreden och grisbåsarna. Elektrisk ström till belysning och ett värmeelement ordnades med en förlängningssladd från lägenheten men det var verkligen kallt i denna sovsal, ty på den tiden var det snö och kyla i Sverige under hela vintern, som nyss sagts.

Egentligen gick det ingen nöd på bröderna när de väl kom under sina många filtar och täcken. Ett större umbärande var det att komma till sängen eftersom de hade nödgats sätta upp en träskiva framför dörren och fylla tomrummet med lumpor. Den andra vägen in i sovsalen var hönsluckan, vilken var ganska stor med tanke på fjäderfä, men inte med tanke på de tvåbenta, fjäderlösa varelser som hade övertagit deras hemvist. Bröderna klarade också luckan för de var slankare då.

Det blev ett par tre kalla månader innan bröderna kom igång med att vinterbona sin sovsal och de passade på att inreda riktiga rum också. Denna tid bjöd emellertid på många sorglösa dagar och bröderna fick erfara vad den helige Franciskus menade då han talade om "fullkomlig glädje". Inte minst gladde de sig över att få säga att det svenska brödraskapet hade blivit fött i ett stall.

Julmässa i Greccio

En viss Giovanni (di Velita) som helgonet tyckte mycket om bodde där. Franciskus skickade bud till honom och sade: "Jag vill göra något för att påminna folk om hur det heliga barnet föddes i Betlehem och framställa denna händelse så att de förstår hur han saknade alla bekvämligheter redan som spädbarn och hur han lades i en krubba för foder där en oxe och en åsna stod i stallet. "

När festen nalkades, kallade helgonet samman sina medbröder från olika håll. Män och kvinnor från grannskapet iordninggjorde ljus och facklor för att upplysa den natt som har lyst genom århundraden och vars stjärna skiner alltjämt.

Nu kunde enkelheten vördas och fattigdomen hyllas. Ödmjukheten kunde upphöjas… Bröderna sjöng och Franciskus stod vid krubban och suckade av glädje.

(Utdrag ur Vita Prima S.F. av Tomas av Celano)

Klosterkattens hörn

Broder Rufus, klostrets katt, har varit ur gängorna under den sista tiden. För det första blev han inte vald till brödernas föreståndare eftersom han om och om igen har, med tanke på den avancerade individualism som är naturlig för hans ras, vägrat att anpassa sig till den gemensamma klosterregel som nu gäller på Franciskusgården. I protest påpekade han att han alltid är den förste att stiga upp på morgonen och den siste att lägga sig på natten, vilket enligt hans synsätt torde mer än kompensera de 15 timmar som han tillbringar i djupmeditation under den ljusare delen av dagen.