Inför Julen 2001 … till eftertanke

Tro på Gud och tro på Jesus Kristus

Guds existens har alltid varit filosofins huvudfråga, ty på den frågan hänger meningsfullheten i alla andra frågor. Utan ett positivt svar på frågan, "Finns Gud?", så måste man acceptera att det inte föreligger någon rationell förklaring för människans existens och tankar. Detta filosofiska problem blir inte mindre om man påstår att världen och människan har kommit till av slump, ty om man hävdar att Gud inte finns, då är den naturliga följdfrågan, "Varför finns det då någonting överhuvudtaget, eftersom tid och rum, materia och energi inte är eviga?".

Utan ett positivt svar på denna fråga "Finns Gud?", kan man faktiskt inte hävda att det finns någon logisk skillnad mellan varande och icke-varande, mellan orsak och verkan, mellan sant och falskt, mellan rätt och fel eller mellan skönt och fult. Om vi inte kan veta något om vårt universums ursprung eller mål, blir allt relativt. Existens blir en absurditet. Man tvingas att se på sin tillvaro utifrån en helt skeptisk synvinkel. Man tvingas att jämt tala om "upplevelser" istället för "verklighet", om "iakttagelser" och "rön" istället för "lagar" och "principer”, om "känslor” och "tycke" istället för "insikt" och "godhet" o.s.v.

Nej, om man inte utgår ifrån Guds existens, hamnar man utan återvändo i någon irrationell form av ateistisk eller agnostisk "existentialism". I avsaknad av all objektiv kunskap om meningen med vår existens måste man då nöja sig med att uppmana människor att ikläda sitt eget liv och sina egna moraliska beslut en subjektiv och enbart timlig betydelse. Beträffande riktigheten i samhällets lagar kan man bara hänvisa till majoritetens åsikt.

Varför tror vi på Julevangeliet?

Tron på Guds människoblivande i Jesus Kristus, som ju är anledningen till att vi firar Jul, kan givetvis inte vara något bevis på Guds existens. Kan Guds människoblivande då åtminstone vara bevis på att den Gud, vars existens en rationell syn på vår tillvaro tycks kräva, inte endast är en opersonlig kraft eller ett mönster i det stora alltet? Är Julens budskap ett slags bevis på att människor är skapade till Guds avbild och att han vill stå i ett särskilt förhållande till oss och bana väg för oss att förenas med honom i ett tillkommande liv?

Hur man uttrycker sig om den saken beror givetvis på vad man lägger i begreppet "bevis". Egentligen har innehållet i Julens budskap inte med vetande utan med tro att göra. Man kan mycket väl tala om "bevis" på Guds existens, men inte så gärna om "bevis" på att barnet som föddes i Betlehem var Guds Son. Jesu jungfrufödelse är heller inget bevis på det, utan just en trossats. Men detta betyder inte att vi tror att Jesus Kristus är världens Frälsare utan goda grunder.

Tyvärr finns det övertygade kristna som försöker försvara sin tro på helt irrationellt sätt. Det finns troende som enbart talar om sina "upplevelser", och sina "känslor", som endast har "tyckande" att komma med då de konfronterar ateister och agnostiker. Och detta är mycket olyckligt eftersom Julens budskap om Guds människoblivande ändå är ett komplement till det som förnuftet kan komma fram till beträffande den logiska nödvändigheten i att acceptera Guds existens som filosofisk sanning.

Det underbara som skedde i Betlehem, då Maria fick föda sitt barn bland djuren på stallets strå därför att Josef inte kunde hitta något annat härbärge åt henne och herdarna på änglarnas tillskyndan kom dit för att tillbedja den som Gud hade sänt i världen, är faktiskt inte endast ämnat att tilltala människor med en sentimental läggning som hört berättelsen förtäljas allt sedan barnsben. Anledningen att vi tror på julevangeliet är inte bara att Mamma och Pappa har sagt att det var så. Eller därför att Bibeln säger att det var så. Eller därför att man har en god vän med en stark och bärande tro som säger att det var så. Eller därför att Påven säger att det var så!

Tro på auktoritet är givetvis en viktig aspekt av all kunskapsförmedling, också förmedlingen av religiös kunskap, men våra andliga övertygelser vilar på mer än naken auktoritetstro. Vår tro vilar också på ett slags logisk överensstämmelse mellan varje människas innersta förhoppningar och strävanden och innehållet i Evangeliet.

Hopp och logik stämmer överens.

Det finns inte någon text i den Heliga Skrift som är bättre lämpad att lyfta fram den logiska överensstämmelsen mellan filosofisk argumentation för Guds existens och en teologisk analys av Guds uppenbarelse av sig själv och frälsningens väg i Jesus Kristus än inledningen till Aposteln Johannes’ evangelium som uppläses på Juldagen:

"I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det… Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte...

Och Ordet blev kött och bodde ibland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den enfödde Sonen har av Fadern, och han var full av nåd och sanning… Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd… Ingen har någonsin sett Gud (men) den enfödde Sonen, som själv är Gud, har uppenbarat honom. "

"Mörkret som inte har övervunnit ljuset" är givetvis syndens mörker – syndens herravälde i den fallna världen. Men vad är "Ljuset som lyser i mörkret"? Med tanke på Johannes logoV-begreppet (ordet) måste detta "ljus" ha anknytning till det rationella hos människan, men det är säkert inte bara förnuftets ljus utan också hoppets ljus. I detta sammanhang skall vi dock inte genast tänka på det övernaturliga hoppet som Aposteln Paulus beskriver som en nådegåva, det hopp som definieras som en teologisk dygd, utan på det hopp som förekommer hos alla människor och är lika naturligt som hennes förnuft. Vi behöver inte tänka endast på specifika situationer, där erfarenheten har lärt oss att det finns anledning att förvänta sig något positivt. Människor i gemen, just på grund av att de är personer skapade till Guds avbild, äger en viss intuitiv kunskap om den andliga dimensionen av deras existens som oftast kallas för själen. Således har vi ett allmänt hopp om att hur det än går för oss under detta liv, så kommer det att bli en rättvis fortsättning för den enskilda människan.

Att ett sådant hopp är allmänmänskligt är uppenbart om man studerar antropologi och historia. Att ateister och anhängare av vissa religioner, t.ex. buddhism, medvetet motverkar sådana förhoppningar hos sig själva motbevisar inte att sådant hopp är naturligt. Snarare förhåller det sig tvärtom. Ett sådant naturligt hopp förutsätter inte transcendental tillförlit till den sanne Guden och vissheten om dennes makt att rädda människan från allt som hotar henne. Sådant hopp är oftast oreflekterat.

Människan hoppas alltså av denna enkla anledning, att hon är en person, d.v.s. på grund av att hon mer eller mindre intuitivt förstår så mycket om sig själv att hon vet att hon inte bara är en del av något annat eller endast ett exemplar av någon art. Hon förstår att hon är unik, att hon har ett unikt varande och ett unikt värde som inte kan avlägsnas. Ja, människan är medveten om sig själv. Hon erfar sig själv som ett eget subjekt och vägrar tillåta någon att endast betrakta henne som objekt. Då hon handlar på ett autentiskt sätt utgår hennes handlande från hennes varande som person och hon kan således knappast föreställa sig själv som en enbart fysisk varelse. Hennes varande har en metafysisk dimension!

Mod och metafysik.

Det är emellertid ganska skrämmande för oss människor att inrikta oss på förening med det Stora Varat, eftersom vi i högsta grad är sammansatta varelser – en sammansättning av såväl en fysisk kropp som en icke-fysisk själ eller ande. Vårt känsloliv protesterar då vi försöker frigöra våra andliga aspirationer från vårt kött och blod. Är jag förmögen att ta emot det liv som Gud kallar mig till i den tillkommande världen? Skulle jag kunna glädje mig åt ett liv i Gud som är upphöjt över allt som jag känner till och kan förstå? Kanske skulle jag drunkna i Guds oändlighet – upphöra att finnas till som en egen person! I så fall vad är det för mening med mina strävanden i detta liv? Och om förening med Gud innebär slutet för mig som person, då är det väl egentligen likgiltigt om Gud finns eller ej!

Å andra sidan, om det nu verkligen finns en evig framtid för mig som person, och om mitt personliga varande skall bestå i ett tillkommande liv, vilket är vad det medfödda hoppet jag har inom mig säger, hur skall jag då få mod att tänka mig en metafysisk utveckling – jag som inte bara är av kött och blod utan också behäftad med synd?

Gud besvarar människans hopp genom sitt människoblivande.

Det gudomliga Ord, genom vilket Gud har skapat mig och allt, det Ord, vilket talar såväl om vem du och jag är som om vem Gud är, blev kött och blod i Jesus Kristus, som du och jag. Och efter denne dog på korset, uppstod han kroppsligen.

I budskapet om Guds människoblivande, som är julevangeliets kärna, finns en logik som både talar till mitt förnuft och samtidigt framkallar mod att hoppas på frälsning genom honom. Om Gud har blivit en av oss – en människa som vi – då kan han förstå och älska mig till fullo. Då är det rimligt för mig att tro att han kan befria mig från min synd utan att omintetgöra mig. Då vågar jag frimodigt ingå i ett kärlekens förhållande till honom, ty han älskar mig – kropp och själ.

Ap. Johannes skriver i sitt första brev: "Gud är kärlek (och) så uppenbarades Guds kärlek hos oss – han sände sin enfödde Son till världen… till försoning för våra synder… Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare… Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan… (Men) vi älskar därför att han först har älskat oss."

Hoppets Gud.

Stjärnan är vårt julfirandes symbol för hoppet framför alla andra. Det var Österlandets vise män, några orientaliska filosofer, som följde den till Betlehem. De kom mycket senare fram, men hittade ändå till samma Jesusbarn, samme Frälsare, som de enkla herdarna, ty hoppets Gud är allas Gud.

En påvelig eftergift.

Man vill gärna föreställa sig att, till skillnad från folk i gemen, helgonen och även vanliga klosterbröder alltid får förbereda sig för Kristi Födelses Högtid utan distraktioner och bekymmer av olika slag. Således inbillar sig många, att den helige Franciskus fick förbereda sitt berömda julfirande i Greccio under en tid av sitt liv, då han fick vara i upphöjd ro. Men så var det inte.

För det första led helgonet av flera allvarliga sjukdomar – troligen av tuberkulos, malaria, magsår och trakom (egyptisk ögonsjuka). Han var dödstrött och han pinandes av kroppsligt lidande. Han såg dåligt och från hans ögon rann tårar hela tiden.

För det andra måste man komma ihåg, att Franciskus inte längre var brödraskapets ledare. Ändå begärde man, att han skulle revidera brödernas regula. Han hade kämpat mot att hans brödraskap skulle utvecklas till en orden, som i likhet med dominikanerna och andra ordnar, skulle förfoga över byggnader, böcker och pengar. Denna kamp var inte endast en kamp med många av hans medbröder, t.ex. med broder Elias, som var hans personlige vän och andliga stöd från den tid, då han gick genom sin ungdomliga omvändelse, och som han själv hade velat ha som brödernas föreståndare. Helgonet utkämpade också en kamp inom sig själv. Franciskus hade ju lovat Katolska Kyrkan och den heliga Fadern i Rom absolut lydnad. Kyrkans män, t.ex. Kardinal Ugolino, som Franciskus litade på och som han hade lovat särskilt lydnad, var också mycket angelägna om att han skulle skriva en ny ordensregel som kunde stadfästas av påven.

Franciskus fruktade att en mildare ordensregel följaktligen kunde resultera i förlusten av den fattigdom och ringhet som han blev kallad till, och således i förlusten av den ödmjukhet och glädje som hans bokstavliga läsning av Evangeliet gav upphov till. Utav lydnad mot Kyrkan och för att undvika brödraskapets undergång gjorde han vissa kompromisser, så att hans ordensregel kunde fastställas den 29 november år 1223 av Påven Honorius III. Denna underkastelse blev dock en korsfästelse för Franciskus. Man kan inte påstå att hans hjärta fick ro även om han med sitt förstånd säkert begrep att det var bäst att han nu endast med sitt personliga exempel kunde mana till den fullkomlighet som han alltid eftersträvade.

Från påven fick Franciskus som ett slags kompensation, rätten att fira Jul på ett alldeles nytt och personligt sätt. I närheten av Greccio förvandlade helgonet en grotta till ett kapell. Han ordnade så, att den Heliga Mässan kunde firas vid krubban i vilken ett barn lades. Många omvittnade att barnet öppnade sina ögon och utstrålade ett ljus som omhöljde Franciskus, då han tog upp det i sina armar.

Julmässa i Greccio.

En viss Giovanni (di Velita) som helgonet tyckte mycket om bodde där. Franciskus skickade bud till honom och sade: "Jag vill göra något för att påminna folk om hur det heliga barnet föddes i Betlehem och framställa denna händelse så att de förstår hur han saknade alla bekvämligheter redan som spädbarn och hur han lades i en krubba för foder där en oxe och en åsna stod i stallet. "

När festen nalkades, kallade helgonet samman sina medbröder från olika håll. Män och kvinnor från grannskapet iordninggjorde ljus och facklor för att upplysa den natt som har lyst genom århundraden och vars stjärna skiner alltjämt.

Nu kunde enkelheten vördas och fattigdomen hyllas. Ödmjukheten kunde upphöjas… Bröderna sjöng och Franciskus stod vid krubban och suckade av glädje.

(Utdrag ur Vita Prima S.F. av Tomas av Celano)

Det händer hos oss på klostret

Vädergudarna

Som vanligt så här års märker vi att Broder Ingmunds och Broder Stefans böneliv tycks bli allt intensivare. Det som verkar konstigt är att de tittar lite snett på varandra när de går in i kapellet, men förklaringen är enkel. Broder Stefan, som samlar ungdomarna och som håller på att planera några skidläger med dem ber ständigt om kallt väder och mycket snö. Broder Ingmund som är klostrets ekonom ber om blidväder och en grön vinter med tanke på vad det kostar att värma upp huset. Än så länge har man inte kunnat föreslå att de försöker komma överens på något ekumeniskt bönemöte.

Julnostalgi

Broder Frans-Eric brukar inte uppvisa särskilt många tecken på hemlängtan till USA eftersom han nu har bott i Sverige drygt 30 år om man bortser från novistiden i England. Men just novistiden i England tycks ha haft en förstärkande effekt på vissa anglosaxiska julseder som han vägrar låta falla i glömska – "mince meat pie" och "fruit cake". Han är heller inte nöjd med att äta upp allt själv utan alla måste smaka och se glada ut.

Tis the season to be jolly !

Fa-la-la-la-la ! La-la-la-la !

Sött och surt

Till allas förvåning kan Broder Maximilian, som om somrarna hängivet ägnar sig åt att få sina bisamhällen att producera sötma åt Franciskusgården, ägna sina vintrar åt att göra surdeg och surkål. Han tycks heller inte låta marknaden styra sin produktion. I varje fall påminner han om att efter Jul kommer Fasta och då lägger man helst surkål på brödet istället för honung.

Hem till Jul

Ja, Broder Antonius kommer hem från Assisi till jul och vi får se om han kommer ihåg det svenska språket. I varje fall har Broder Rufus markerat att han inte tänker lära sig varken italienska eller något annat utländskt människospråk förutom eventuellt "katta-lanska".

Klosterkattens Hörn

Broder Rufus’, vår fyrbenta broders ögon blir stora, och han lyssnar alltid med påtagligt intresse, då det rapporteras om djuraktivister på T.V. Det märks att han är för befrielse av alla pälsdjur som uppföds i bur, eftersom han tänker på buren som han transporteras till veterinären i, och han är definitivt emot att människor skall få göra medicinska experiment med försökskatter. Vi har också lagt märke till att, när han tittar på någon gammal långfilm om Vilda Västern, så är han varken för ko-boyserna eller indianerna utan just för bufflarna, grisslybjörnarna o.s.v. Men på frågan om han vill bli "vegan" – blev han alldeles stum. Bröderna försäkrade honom att vi var fullt beredda att stå för den ekonomiska förlusten om han vill kasta sista lasset av "Miau" och "Whiskas" och köpa in burkar av konserverade morötter och ärtor istället men se, då blev han sur och sade att han endast ville svara på frågor som tillställes honom skriftligen i förväg. På frågan om han skulle avstå från sina godbitar av kalkon på juldagen blev han vansinnig och förklarade med brösttonerna att man absolut inte skall blanda ihop politik och religion.