Inför Julen
2002 … till eftertanke
Det tycks
vara många massmediala, kommersiella och politiska krafter i vårt samhälle som vill
förmå oss att tro att Julens budskap om "fred på jorden bland människor
av god vilja" [1] inte har något att göra med att
ge "ära åt Gud i höjden", som änglarna gjorde, då de kom med
budskap till Betlehems herdar om den nyfödde frälsaren. De vet att i dagens
läge är vi få som förstår att barnet som Maria och Josef lade i krubbans halm i
det stall där de hade tagit skydd p.g.a. att det inte fanns plats för dem i
stadens härbärge, var Guds Son, att han var Gud som stigit ned till oss
människor från himmelens höjd och blivit en av oss – en människa. Därför vill
de lösgöra Julens budskap om trons makt, om hoppets odödlighet och om den
allomfattande kärleken från kristen frälsningshistoria.
Vem
vill ha en sekulariserad Jul?
Varför vill
man behålla den kristna Julens budskap om trons makt, hoppets odödlighet och
den allomfattande kärleken, om man inte längre anser att vårt samhälle kan
sätta sin tillit till Jesus Kristus som Guds självuppenbarelse? Jo, helt enkelt
därför att Julens budskap har betytt så oändligt mycket för den enskilda
människans välbefinnande i vår kultur och för medmänsklig solidaritet världen
över. Ytterst få med ansvar i och för samhället vågar komma med motbudskapet
att människans liv egentligen endast har ett materiellt och animaliskt värde –
att hon bara inbillar sig t.ex. att de känslor hon kallar för kärlek är något
annat än ett uttryck för sexualitet, beroende och vana.
Därför
försöker man istället med konststycket att överföra Julens budskap om de
transcendentala värdena till fantasifullt tal om tomtar och troll, naturmystik
och magi, matbord som dignar med säsongens omsorgsfullt tillagade rätter och
den lycka som man känner över efterlängtade julklappar. Även tal om samhörigheten
mellan mamma, pappa, barn, mor- och farföräldrar, som ligger till grund för
människans psykiska trygghet måste undvikas, eftersom många nutida humanister
vill avskaffa tanken om den "naturliga" familjen.
Vad
icke-kristna humanister glömmer då de försöker frikoppla Julen från kristen
frälsningshistoria är, att dess budskap inte låter sig reduceras till en
sekulariserad appell till människans godhet, därför att hela mänskligheten är
präglad av syndafallets verkningar. Tron på tomtar och troll hade inget med
godhet att göra i våra förfäders hedniska kultur. Det var den kristna kulturen
som förskönade föreställningar om dem. Det var den kristna kulturen som såg
naturen som Guds skapelse och inte enbart som en arena, där människan skulle
besegra de vilda och mäktiga krafterna. Det var den kristna kulturen som
förvandlade magi från svartkonst till vit. Det var den kristna kulturen som
ersatte familjen som den stridande klanen med visionen om den lilla kyrkan i
Kyrkan, där förlåtelse och försoning alltid skulle råda och en gemenskap som
skulle bestå bortom döden. Det var den kristna kulturen som gjorde matbordet
vid våra högtider till en förlängning av den Heliga Mässans sakramentala bord.
Det var den kristna kulturen som uppmuntrade oss att ge gåvor som intyg på den
oegennyttiga kärleken.
Julens traditionella
budskap.
Julens
omistliga budskap är alltså ett transcendentalt, ett övernaturligt budskap. Det
manar oss till att överskrida den fallna, den syndiga människans begränsningar.
Julens budskap kommer från himmelens höjd till jorden genom Guds
människoblivande som en frälsare.
Detta
traditionella budskap är givetvis också ett budskap om sann mänsklighet – ett
budskap om vad riktig "humanitet” innebär, ty människan blev inte
skapad av Gud med en syndig natur. Människan blev inte ens skapad endast till
att vara "naturens" barn. Hon skapades till Guds avbild – till att
vara Guds barn. Hon skapades således, inte bara till att övervinna synd, utan
också till att överskrida sin egen natur, till att transcendera sig själv och
gudomliggöras. Människan utan Gud blir alltså mindre mänsklig, för att inte
säga omänsklig! Den kristna humanismen är således den enda sanna
"humanismen".
Riktiga
kristna är bi-kulturella.
Det sägs
ofta att vårt samhälle har blivit och bör vara multikulturellt. Utan att
opponera sig mot den självklara mångfalden och rikedomen som invandring medför,
bör det dock framhävas att ett andligt tomrum inte låter sig berikas av ett
möte med främmande religioner. Tvärtom! Det uppstår konflikt. Konflikten med
islam som för närvarande präglar hela Västvärlden är ett exempel på detta.
Denna konflikt är ingalunda i första hand en konflikt mellan islam och
kristendom. Det är en konflikt mellan islam och det som muslimer uppfattar som
en gudlös och imperialistisk västerländsk materialism som hotar deras kultur.
Koranen påbjuder faktiskt vördnad för Jesus och Maria och traditionella kristna
och muslimer har många gemensamma värden, t.ex. läran om det ofödda livets
okränkbarhet, detta trots att muslimer inte tror att Jesus är Guds Son, att han
dog på korset för våra synder eller att han uppstod från de döda.2
Att Jesus
och Mohammed utgör en oerhörd kontrast är emellertid ofrånkomligt, då man
försöker analysera det läge som den krigshotade mänskligheten nu befinner sig
i. Profeten Mohammed byggde upp det islamiska samhället med svärd i hand. Som
Guds Messias, blev Jesus smord av den Helige Ande för att regera över ett rike
som inte är av den här världen, ett rike som inte låter sig
manifesteras till fullo i den här världen, inte ens när de världsliga härskarna
bär det kristna namnet. Just därför förblir bilden av Jesus som ett hjälplöst
barn, som skall hotas av Herodes svärd, då denne åtar sig att slakta Betlehems
menlösa barn, alltid viktig för det kristna perspektivet på samhället.
Man måste
dock inse att den kristna tron inte heller hade sitt ursprung i Västvärlden
utan i likhet med islam i Mellersta Östern bland Abrahams avkomlingar. Således har
riktiga kristna i vår kultursfär alltid varit bikulturella. Vi ser oss själva som Abrahams adoptivbarn,
eftersom vår frälsningshistoria såväl som muslimernas och judarnas, givetvis,
börjar med Abrahams kallelse – en kallelse från "Gud i höjden".
Men till skillnad från judar och muslimer kan vi västerländska kristna
konstatera att vår religions "utländska" ursprung, dess ursprung hos
ett annat folk, i ett annat land med en annan kultur, tvingar oss att ständigt
begrunda inkarnationslärans radikala uppmaning till tro på en frälsare vars
himmelske Fader är bortom och upphöjd över allt i den här världen. Då Maria
födde den som var Guds Son från all evighet, förblev hon ju jungfru.
När vi
själsligen rör oss bakåt i historien till Judaland och tillsammans med
Betlehems herdar lyssnar till änglarnas lovsång och skyndar oss till stallet
där Jesus föddes av Maria i höet bland djuren, när vi böjer knä inför det
heliga barnet tillsammans med Persiens ditresta stjärntydare och filosofer, då
tar vi vårt bikulturella arv i bruk. Att vi verkligen kan ödmjuka oss inför vad
Gud gjorde, då han genom en jungfrufödelse blev människa, förutsätter att vi
verkligen kan ödmjuka oss inför en annan kultur än vår egen och inför en annan
tid än vår egen, just därför att en annan tid och en annan kultur stämde
överens med Guds frälsningsplan för oss och hela världen. En sann kristen kan
alltså inte vara en historielös kulturchauvinist.
Det var
Påven Pius XI, som redan innan Adolf Hitler kom till makten, sade att vi
kristna är i andlig mening "semiter". Många anekdoter har berättats
om hur denna sanning blev levande för troende tyskar under nazisterna då Hitler
ville skapa en ren, tysk kristendom – berättelser om hur t.ex.
träskulpturer av den korsfäste Jesus mirakulöst försvann från korset och
träskulpturer av Josef, Maria och Jesusbarnet mirakulöst avlägsnade sig från
Julkrubban då kungörelser om detta upplästes i vissa samfunds kyrkor.
Behåll budskapet från
"höjden"
Man kan ju
knappast böja knä inför ett budskap om fantasifulla tomtar och troll,
naturmystik och magi, matbord som dignar med säsongens omsorgsfullt tillagade
rätter och den lycka som man känner över efterlängtade julklappar. Vidare, om
vi inte har något kvar att böja knä inför vid Julen, vad kan då bryta ner vår
högmodiga materialism och imperialism – det som banar vägen för krig? Vad kan
rädda den högmodige från sig själv? Vi
behöver mer än någonsin höra Julens traditionella budskap som handlar om Guds
ödmjukhet när han själv blev ett barn till en människa just för att kunna
framkalla ödmjukhet hos oss människor.