Inför Julen
2002 … till eftertanke
Det tycks
vara många massmediala, kommersiella och politiska krafter i vårt samhälle som vill
förmå oss att tro att Julens budskap om "fred på jorden bland människor
av god vilja" [1] inte har något att göra med att
ge "ära åt Gud i höjden", som änglarna gjorde, då de kom med
budskap till Betlehems herdar om den nyfödde frälsaren. De vet att i dagens
läge är vi få som förstår att barnet som Maria och Josef lade i krubbans halm i
det stall där de hade tagit skydd p.g.a. att det inte fanns plats för dem i
stadens härbärge, var Guds Son, att han var Gud som stigit ned till oss
människor från himmelens höjd och blivit en av oss – en människa. Därför vill
de lösgöra Julens budskap om trons makt, om hoppets odödlighet och om den
allomfattande kärleken från kristen frälsningshistoria.
Vem
vill ha en sekulariserad Jul?
Varför vill
man behålla den kristna Julens budskap om trons makt, hoppets odödlighet och
den allomfattande kärleken, om man inte längre anser att vårt samhälle kan
sätta sin tillit till Jesus Kristus som Guds självuppenbarelse? Jo, helt enkelt
därför att Julens budskap har betytt så oändligt mycket för den enskilda
människans välbefinnande i vår kultur och för medmänsklig solidaritet världen
över. Ytterst få med ansvar i och för samhället vågar komma med motbudskapet
att människans liv egentligen endast har ett materiellt och animaliskt värde –
att hon bara inbillar sig t.ex. att de känslor hon kallar för kärlek är något
annat än ett uttryck för sexualitet, beroende och vana.
Därför
försöker man istället med konststycket att överföra Julens budskap om de
transcendentala värdena till fantasifullt tal om tomtar och troll, naturmystik
och magi, matbord som dignar med säsongens omsorgsfullt tillagade rätter och
den lycka som man känner över efterlängtade julklappar. Även tal om samhörigheten
mellan mamma, pappa, barn, mor- och farföräldrar, som ligger till grund för
människans psykiska trygghet måste undvikas, eftersom många nutida humanister
vill avskaffa tanken om den "naturliga" familjen.
Vad
icke-kristna humanister glömmer då de försöker frikoppla Julen från kristen
frälsningshistoria är, att dess budskap inte låter sig reduceras till en
sekulariserad appell till människans godhet, därför att hela mänskligheten är
präglad av syndafallets verkningar. Tron på tomtar och troll hade inget med
godhet att göra i våra förfäders hedniska kultur. Det var den kristna kulturen
som förskönade föreställningar om dem. Det var den kristna kulturen som såg
naturen som Guds skapelse och inte enbart som en arena, där människan skulle
besegra de vilda och mäktiga krafterna. Det var den kristna kulturen som
förvandlade magi från svartkonst till vit. Det var den kristna kulturen som
ersatte familjen som den stridande klanen med visionen om den lilla kyrkan i
Kyrkan, där förlåtelse och försoning alltid skulle råda och en gemenskap som
skulle bestå bortom döden. Det var den kristna kulturen som gjorde matbordet
vid våra högtider till en förlängning av den Heliga Mässans sakramentala bord.
Det var den kristna kulturen som uppmuntrade oss att ge gåvor som intyg på den
oegennyttiga kärleken.
Julens
omistliga budskap är alltså ett transcendentalt, ett övernaturligt budskap. Det
manar oss till att överskrida den fallna, den syndiga människans begränsningar.
Julens budskap kommer från himmelens höjd till jorden genom Guds
människoblivande som en frälsare.
Detta
traditionella budskap är givetvis också ett budskap om sann mänsklighet – ett
budskap om vad riktig "humanitet” innebär, ty människan blev inte
skapad av Gud med en syndig natur. Människan blev inte ens skapad endast till
att vara "naturens" barn. Hon skapades till Guds avbild – till att
vara Guds barn. Hon skapades således, inte bara till att övervinna synd, utan
också till att överskrida sin egen natur, till att transcendera sig själv och
gudomliggöras. Människan utan Gud blir alltså mindre mänsklig, för att inte
säga omänsklig! Den kristna humanismen är således den enda sanna
"humanismen".
Riktiga
kristna är bi-kulturella.
Det sägs
ofta att vårt samhälle har blivit och bör vara multikulturellt. Utan att
opponera sig mot den självklara mångfalden och rikedomen som invandring medför,
bör det dock framhävas att ett andligt tomrum inte låter sig berikas av ett
möte med främmande religioner. Tvärtom! Det uppstår konflikt. Konflikten med
islam som för närvarande präglar hela Västvärlden är ett exempel på detta.
Denna konflikt är ingalunda i första hand en konflikt mellan islam och
kristendom. Det är en konflikt mellan islam och det som muslimer uppfattar som
en gudlös och imperialistisk västerländsk materialism som hotar deras kultur.
Koranen påbjuder faktiskt vördnad för Jesus och Maria och traditionella kristna
och muslimer har många gemensamma värden, t.ex. läran om det ofödda livets
okränkbarhet, detta trots att muslimer inte tror att Jesus är Guds Son, att han
dog på korset för våra synder eller att han uppstod från de döda.2
Att Jesus
och Mohammed utgör en oerhörd kontrast är emellertid ofrånkomligt, då man
försöker analysera det läge som den krigshotade mänskligheten nu befinner sig
i. Profeten Mohammed byggde upp det islamiska samhället med svärd i hand. Som
Guds Messias, blev Jesus smord av den Helige Ande för att regera över ett rike
som inte är av den här världen, ett rike som inte låter sig
manifesteras till fullo i den här världen, inte ens när de världsliga härskarna
bär det kristna namnet. Just därför förblir bilden av Jesus som ett hjälplöst
barn, som skall hotas av Herodes svärd, då denne åtar sig att slakta Betlehems
menlösa barn, alltid viktig för det kristna perspektivet på samhället.
Man måste
dock inse att den kristna tron inte heller hade sitt ursprung i Västvärlden
utan i likhet med islam i Mellersta Östern bland Abrahams avkomlingar. Således har
riktiga kristna i vår kultursfär alltid varit bikulturella. Vi ser oss själva som Abrahams adoptivbarn,
eftersom vår frälsningshistoria såväl som muslimernas och judarnas, givetvis,
börjar med Abrahams kallelse – en kallelse från "Gud i höjden".
Men till skillnad från judar och muslimer kan vi västerländska kristna
konstatera att vår religions "utländska" ursprung, dess ursprung hos
ett annat folk, i ett annat land med en annan kultur, tvingar oss att ständigt
begrunda inkarnationslärans radikala uppmaning till tro på en frälsare vars
himmelske Fader är bortom och upphöjd över allt i den här världen. Då Maria
födde den som var Guds Son från all evighet, förblev hon ju jungfru.
När vi
själsligen rör oss bakåt i historien till Judaland och tillsammans med
Betlehems herdar lyssnar till änglarnas lovsång och skyndar oss till stallet
där Jesus föddes av Maria i höet bland djuren, när vi böjer knä inför det
heliga barnet tillsammans med Persiens ditresta stjärntydare och filosofer, då
tar vi vårt bikulturella arv i bruk. Att vi verkligen kan ödmjuka oss inför vad
Gud gjorde, då han genom en jungfrufödelse blev människa, förutsätter att vi
verkligen kan ödmjuka oss inför en annan kultur än vår egen och inför en annan
tid än vår egen, just därför att en annan tid och en annan kultur stämde
överens med Guds frälsningsplan för oss och hela världen. En sann kristen kan
alltså inte vara en historielös kulturchauvinist.
Det var
Påven Pius XI, som redan innan Adolf Hitler kom till makten, sade att vi
kristna är i andlig mening "semiter". Många anekdoter har berättats
om hur denna sanning blev levande för troende tyskar under nazisterna då Hitler
ville skapa en ren, tysk kristendom – berättelser om hur t.ex.
träskulpturer av den korsfäste Jesus mirakulöst försvann från korset och
träskulpturer av Josef, Maria och Jesusbarnet mirakulöst avlägsnade sig från
Julkrubban då kungörelser om detta upplästes i vissa samfunds kyrkor.
Behåll budskapet från
"höjden"
Man kan ju
knappast böja knä inför ett budskap om fantasifulla tomtar och troll,
naturmystik och magi, matbord som dignar med säsongens omsorgsfullt tillagade
rätter och den lycka som man känner över efterlängtade julklappar. Vidare, om
vi inte har något kvar att böja knä inför vid Julen, vad kan då bryta ner vår
högmodiga materialism och imperialism – det som banar vägen för krig? Vad kan
rädda den högmodige från sig själv? Vi
behöver mer än någonsin höra Julens traditionella budskap som handlar om Guds
ödmjukhet när han själv blev ett barn till en människa just för att kunna
framkalla ödmjukhet hos oss människor.
Det är
ganska vanligt att människor blandar ihop läran om Marias obefläckade avlelse
och läran om Jesu jungfrufödelse. Katolska Kyrkan lär att den Saliga Jungfru
Maria var dotter till Joachim och Anna, att hon avlades på vanligt sätt, men
att hon från första ögonblicket av sin tillblivelse, d.v.s. i det ögonblick då
ägget i d. h. Annas sköte befruktades, blev genom en unik nådegåva befriad av
Allsmäktig Gud med tanke på vår Herres Jesu Kristi frälsande gärning i
framtiden, från följderna av Adams och Evas synd, d.v.s. från arvsynden. Läran
om Jesu jungfrufödelse innebär att Jesus avlades i Marias sköte av den Helige
Ande utan att ägget befruktades av Josef, och att Jesus föddes på ett
mirakulöst sätt fastän han blev till fullo människa såväl som Gud, d.v.s. ägde
en mänsklig såväl som en gudomlig natur.
Läran om
Jesu jungfrufödelse uttrycks mycket tydligt i den Heliga Skrift och i Kyrkans
trosbekännelse. Läran om Jungfru Marias obefläckade avlelse, som är en logisk,
d.v.s. en teologisk slutsats, vilken förtydligar det som står i Evangeliet –
att hon var ”högt benådad”, d.v.s. ”full av nåd” (gratia plena). Trots att många
kyrkofäder i Östern tycks ha insett att Maria inte kunde vara behäftad med
arvsynd, så kunde inte många i Västern, inklusive d.h. Augustinus av Hippo,
d.h. Bernhard av Clairvaux och d.h. Thomas av Aquino, förstå hur detta var
möjligt om alla människor, inklusive Maria, blev frälsta genom Jesu Kristi liv,
död och uppståndelse. Det var den store, franciskanske teologen, den salige
Duns Scotus, kallad den mest ”subtile” av de medeltida skolastikerna, som kom
med förklaringen. Han sade att hos Maria blev den återlösande nåden verksam
"i förväg" p.g.a. hennes utkorelse, d.v.s. i samband med hennes
tillblivelse. Således bevarades hon helt från ursyndens följder (arvsynd). I
henne, till skillnad från oss, fanns alltså inte någon benägenhet till synd.
Intressant
nog, tycks Martin Luther också ha accepterat denna lära trots att den blev,
genom Påven Pius IX, obligatorisk troslära för katoliker först år 1854, då han
promulgerade den apostoliska konstitutionen ineffabilis
deus. Läran om Marias kroppsliga upptagelse i himmelen, som genom Pius
XII blev obligatorisk troslära år 1950, då han promulgerade den apostoliska
konstitutionen munificentissimus deus,
kan uppfattas som en teologisk följd av denna lära trots att den har mycket
djupa rötter i fornkyrklig fromhet. Båda dessa läror lägger accenten på att
människans frälsning – också Marias – sker genom Guds nåd och inte i kraft av
människans egna strävanden, inte ens Marias.
Hos oss bröder för 28 år sedan.
Vid Jul
brukar många människor, också vi klosterfolk, drabbas av en viss nostalgi och
ägna sig åt att minnas hur det var förr i världen. Ni som har läst DUVAN
genom åren känner säkert till att vårt brödraskap föddes i ett stall år 1975.
Eftersom det emellertid finns nytta såväl som njutning i att begrunda den egna
frälsningshistorien har vi hämtat några rader om detta från Julnumret år 2000.
"Dagar och veckor kom och gick och till
sist var det inte längre så varmt att man kunde bada i havet. En dag då
bröderna steg upp var trädgården alldeles vit av frost. Det var höst. På grönsakslanden
vissnade allting ner förutom grönkålen. Löven på träden började bli gula och
röda. Ännu stod inte vintern för dörren … men den var på väg.
Det fanns
många fina hus med stora trädgårdar på Särö där bröderna bodde. Bröderna tyckte
att de borde kunna hitta någon människa som hade en vindsvåning eller en mindre
stuga att hyra ut.
Bröderna
gick bedjande från hus till hus men de märkte själva hur de gick med allt
saktare steg. Nåja, en dag gick de upp för en lång stig till ett mycket stort
hus på en kulle i en vidsträckt men välskött trädgård. De ringde på dörren om
och om igen, men ingen svarade. Missmodiga vände de sig om och såg att deras
fjät var de enda på den krattade gången.
När bröderna
gick nerför stigen på baksidan av huset såg de ett mindre gårdshus bortom
grönsakslanden. Och när de gick ut genom grinden såg de till sin häpnad det som
de inte hade uppmärksammat vid ingången - i vackert järnsmide stod det: Munkekullen.
Bröderna
fick så småningom träffa den som förvaltade stället och de frågade om de fick
hyra det vackra, bruna gårdshuset som var en kombination av stall, vagnslider,
ladugård, svinstia, hönshus och bostad med vedspis i köket och kakelugn och
kamin i rummen. Hyresvillkoren var som gjorda för tiggaremunkar men det påmindes
om att standarden var ytterst enkel. Gårdshuset hade alltid kallats
"Stallet".
Bröderna bad
om tillstånd att inreda hönshuset och svinstian som låg vägg i vägg med den
lilla lägenheten. Detta gjorde de då de hade samlat lite pengar till
spånskivor, reglar, isoleringsmaterial och spik. I sin iver bestämde de dock
att flytta dit omedelbart.
Väggarna i
hönshuset och svinstian täcktes med trasmattor. Elektrisk ström till belysning
och ett värmeelement ordnades med en förlängningssladd från lägenheten, men det
var verkligen kallt i denna sovsal,
ty på den tiden var det snö och kyla i Sverige under hela vintern.
Egentligen
gick det ingen nöd på bröderna när de väl kom under sina många filtar och
täcken. Ett svårare umbärande var det
att komma till sängen. Eftersom de hade nödgats sätta upp en träskiva framför
dörren och isolera med lumpor, var den enda vägen in i sovsalen hönsluckan,
vilken var ganska stor med tanke på fjäderfä, men inte med tanke på vanligt
dimensionerade munkar.
Det blev ett
par tre kalla månader innan bröderna kom igång med att vinterbona sin sovsal
men denna tid bjöd på många sorglösa dagar och bröderna fick erfara vad den
helige Franciskus menade då han talade om "fullkomlig glädje". Inte minst gladde de sig över att få säga
att brödraskapet hade blivit fött i ett stall. "
Broder
Hubert, som också började på Särö, dog år 1991. Som klosterkatt efterträddes
han av Rufus först år 1992. Då hade bröderna redan varit på Franciskusgården
(det gamla ålderdomshemmet i Jonsereds brukssamhälle) sedan årsskiftet 1977-
1978, men han fick en självklar auktoritet redan under sin novistid, eftersom
d.h. Franciskus också hade en medbroder, som hette Rufino och som t.o.m.
var d.h. Claras kusin. Vidare visade sig Br. Rufus vara duktigare på att fånga
möss än Br. Hubert, trots att denne, salig i åminnelse, hade fått sitt namn
efter "jaktens skyddshelgon".