Jul 2003 …till eftertanke

Allt sedan 1700-och 1800-talet, d.v.s. sedan den ”moderna” tidsepokens genombrott, har en del av den intellektuella eliten förklarat för allmänheten att kristendomens dagar är räknade, ja, att all traditionell religion är dödsdömd. Både franska och ryska revolutionärer ville, till exempel, avskaffa firandet av Jesu Kristi födelse som världens Frälsare. Detta till trots, firar vi Jul än idag, låt vara med ungefär samma blandning av kristna och hedniska element som alltid har präglat denna helg, och med ett allt större mått av kommersialism. Ännu har ingen föreslagit att man kunde ersätta den kristna Julen med låt oss säga Galileo Galileis födelsedag eller Henry Fords eller Albert Einsteins. Betyder detta att den ”post-moderna” människan ändå längtar efter någon slags frälsning från den värld som naturvetenskap och teknologi har omdanat bortom igenkännandet för de människor som levt tidigare i historien? Svaret tycks vara ett bestämt ”JA”. Längtan efter frälsning är lika aktuell för den ”post-moderna” människan som för den antika eller den medeltida människan. Kristna motiv figurerar på ett framträdande sätt i dagens litteratur, drama och underhållning. Tänk bara på hur ”Stjärnornas Krig” och ”Sagan om Ringen” bygger på reflexion kring en nödvändig kamp mellan det goda och det onda.

Ett mera förvånansvärt exempel är Matrix-filmerna. Dessa kan ju inte betraktas bara som ”sci-fi” eller som ”Kung Fu”, utan som ett exempel på postmodernistisk filosofisk debatt med mycket tydliga religiösa övertoner. Åskådaren frågar sig genast om denna film vill vara kristen, buddistisk, gnostisk eller bara skeptisk?

Matrix är den fångenskap… som uppstår ur vår kunskap.

På engelska är ”matrix” ett mer eller mindre tekniskt uttryck för en omgivning, ja, t.o.m. för förhållandena i ett system, som ger upphov till, eller form till, något annat. Ordet kan alltså beteckna allt från moderliv till matematiska tabeller som används för att lösa räkneuppgifter, till en bergsmassa, som omger en malmåder, till en gjutform eller just till en matris som används då något skall utstansas. Matrix-filmernas bakgrund är ett pågående krig mellan oss människor och våra maskiner, som är ingenting annat än en frukt av människans kunskap, en kunskap som vi, enligt den kristna trostraditionen, äger ”på gott och ont”. Således kan man förstå begreppet ”matrix” i dessa filmer som en slags motsvarighet till fångenskap i synden, döden och djävulen som uppstår p.g.a. människans syndafall såsom den är beskriven i Första Moseboken.

En ”hacker” … erkänns som cybervärldens Messias.

Onekligen är trilogins aktionshjälte, ”Neo” (Keanu Reeves), en messias/frälsaregestalt, som åtar sig att rädda mänskligheten från träldom i den illusoriska cybervärlden som datorerna har gett upphov till – en maskinstyrd värld. Namnet ”Neo” syftar dock inte bara på en ny Messias, utan namnet är ett anagram för ONE, d.v.s. ”the One”, ”den som profeterna förutsåg” som befriare. Hans alias, ”Thomas Andersson” anknyter både till Aposteln Thomas, tvivlaren, och till ”Människosonen” (SON OF MAN), vilket Jesus kallade sig själv, eftersom Anderson i sin tur bygger på ”andros”, som betyder ”man” på grekiska. Hjältens älskarinna heter ”Trinity” (Treenigheten), trots att dennes förhållande till henne verkar i högsta grad köttslig. ”Arkitekten”, som på något sätt representerar den Onde, beskriver ”Neo” som ”den Sjätte”, ”den som kan älska”, förmodligen som en nytestamentlig kontrast till den ”lagiska” tron som präglar de fem gammaltestamentliga Moseböckerna.

Kristna motiv används… som en trojansk häst.

I själva verket använder Matrix-filmerna sig av påfallande många kristna motiv endast med syfte att omdana den kristna tron. ”Neo” försöker befria cybervärldens trälar genom våld. Hans egen död är blott en olycka, inte ett fritt val eller ett offer, trots en kinematografisk framställning av den i korsform. Detta bara bekräftar dunkelheten i ”Neos” identitet och avsikter. Här kan vi ana existentialismens betoning på människans nakna vilja som nyckel till äkthet.

Vidare tycks ”Sion”, de frälstas paradis i filmerna, vara allt annat än ett upphöjt och evigt varande i Gud. ”Sion” tycks endast erbjuda en ganska intetsägande materiell, d.v.s. fysisk existens, åt dem som räddas undan cybervärldens simulerade men alltid spännande verklighet.

Gnostiska och buddhistiska motiv.

Ja, man kan också konstatera helt klart att Matrix-filmerna använder gnostiska och buddhistiska motiv lika gärna som kristna. ”Arkitekten” förklarar att han är den som har skapat ”matrix”. Alltså motsvarar han gnosticismens ”demiurg”, mer än den som vi kristna kallar den Onde. Gnostikerna trodde ju att den Onde hade danat den materiella världen, inklusive människans kropp, som ett fängelse för hennes själ. Men, i Matrix-filmerna har man vänt på gnosticismens grundtanke. Det är människans ande som är fånge i dessa förprogrammerade mentala konstruktioner. Enligt Matrix-filmerna finns alltså friheten i en materiell värld – i en köttslig existens. Ändå är det just genom gnostisk upplysning, genom hemlig kunskap om såväl cybervärlden liksom om den fysiska verkligheten, som ”Neo” skall befria människor.

I Matrix-filmerna finner man också asiatiska religioners ”maya”-begrepp, begreppet om existensens illusoriska och fåfängliga kretsgång, vilken upplysta själar måste bryta sig ut ur, dock inte med våld som i dessa filmer.

En annan aspekt av asiatisk religion som framträder i Matrix-filmerna är tanken, att man måste göra sig fri från övertygelsen om ”det bestående jaget” och förena sig med ”det stora alltet”, alternativt ”det stora intet”. ”Neo” får faktiskt hjälp till sin egen upplysning av en ung gosse klädd i buddhistisk munkdräkt, och scenen med ”Arkitekten” framför hundratals datorskärmar, som visar ”Neos” motsägelsefulla personlighetsdrag, framkallar tvivel i honom om sin egen identitet. Men som sagt i det föregående, tycks ”Neo” alltid bemöta sådana problematiska insikter med sin viljas styrka.

En filosofisk utmaning… eller en religiös?

Det är uppenbart att Matrix-filmerna ständigt tar upp filosofiska frågeställningar, t.ex. frågan om att allting är förutbestämt genom det som redan har hänt (determinism) eller om det finns val som är verkligen fria. Till sist handlar trilogin om verklighetens beskaffenhet och detta är en metafysisk fråga. Får vi då något svar i filmerna?

I en aura av ”mindless” popkultur, tycks Matrix-filmerna andas den totala skepticism, som ligger till grund för postmodernismen betraktad som en anti-filosofi, vilket är den kristna filosofiska realismens ärkefiende. Till sist vet vi inte ens om ”Sion” är mer verklig än det som omfattas av ”the matrix”.

Men postmodernism är inte en religionsfientlig filosofi; den understödjer irrationell religion och gör inga anspråk på Sanningen i bestämd form och med ett stort ”S”. Postmodernistisk religion är bara upplevelse. För postmodernistisk religion finns ingen sanning bortom upplevelse. Den ser varje anspråk på den yttersta sanningen just som en ”matrix” – ett fängelse.

Det kristna budskapet vid Jultiden

Det kristna budskapet vid Jultiden har aldrig kunnat hotas av den ”matrix” av oskyldiga hedniska seder och fantasier som blev kvar kring Kyrkans firande av vår Herre och Frälsares Jesu Kristi Födelse, efter det att Europas olika länder missionerades. Inte heller tror någon att dagens kommersialism har något med det kristna budskapet att göra. Alla har kunnat förstå skillnaden mellan Jesusbarnet och jultomten, eftersom alla har haft ett objektivt verklighetsbegrepp. Visst har det alltid varit en utmaning för människor, att med full tillit, tro på den sanne Gudens människoblivande, och med full tillit, tro att en jungfru fött en son, lindat honom och lagt honom i en krubba i ett stall i en liten by, vid en viss tid i historien i enlighet med profetians ord, och att denne tillika är Guds Son och världens Frälsare. Men det finns ingen som helst utmaning i en inbjudan att tro vad som helst, vilket är precis vad man kommer med, då man reducerar begreppet sanning till upplevelse.

Som G.K. Chesterton en gång uttryckte saken, så är inte problemet ”att människor inte kan tro på någonting då de upphör att tro på den sanne Guden, utan att de kan tro på vad som helst” – även att frågan om livets mening kan avgöras av en ”karatespark” mot huvudet.

den h{lige Fravnsi;sko~ o{ille e[ura;

e[Ã lhvfa;nde ejikwvn

ajf Guvd~ mevnnicw`bli;fande

När man talar om ”ikoner” tänker man alltid på Östkyrkans särskilda konst, men det känns riktigast att använda begreppet också då man beskriver den första ”Julkrubban”, ty den helige franciskus ville göra en levande ikon av guds människoblivande för Julnattens mässa, då han tjänstgjorde som diakon i Greccio.

Helgonet sade: ”Jag vill göra något för att påminna folk om hur det heliga barnet föddes i Betlehem och framställa denna händelse så att de förstår hur han saknade alla bekvämligheter redan som spädbarn och hur han lades i en krubba för foder, där en oxe och en åsna stod i stallet.”

”När festen nalkades, kallade helgonet samman sina medbröder från olika håll. Män och kvinnor från grannskapet iordninggjorde ljus och facklor för att upplysa den natt som har lyst genom århundraden och vars stjärna skiner alltjämt.”

”När helgonet kom och fann allt berett, gladde han sig. Krubban var redo och höet hade hämtats dit. En oxe och en åsna stod där också. Nu kunde enkelheten vördas och fattigdomen hyllas. Ödmjukheten kunde upphöjas. Greccio blev ett nytt Betlehem.”

”Folk blev mycket tagna av denna framställning av Julens mysterium… Bröderna sjöng och d.h. Franciskus stod vid krubban och suckade av glädje.”

Under en mörk period av Östkyrkans historia ifrågasatte man faktiskt om man verkligen fick avbilda Kristus, Maria, helgonen och änglarna, och vörda dessa bilder under gudstjänst. Förmodligen var det främst p.g.a. det muslimska trycket på kristenheten som ikonoklasterna kom att betrakta ”ikoner” som ett brott mot Guds bud. Man citerade Moseböckerna där det står skrivet: ”Jag är Herren, din Gud… Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon avbild av någonting uppe i himmelen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbedja dem eller tjäna dem.”[2] Ikonoklasterna (bildstormarna) började förstöra all kyrkliga konst som de kom över. Ikonmålarna flydde till Väst.

Det var Sjunde Ekumeniska Konciliet som fastslog riktigheten i att göra och vörda, dock inte tillbedja, bilder som gjordes för liturgiskt bruk och enskild andakt. Att avvisa eller ringakta detta beslut är faktiskt att avvika från den ”ortodoxa” tron – den tro som förhärligar Gud på rätt sätt. Varför? Jo, därför att Gud själv gav oss sin sanna avbild genom sitt människoblivande i Jesus Kristus. Det var alltså Guds inkarnation som upphävde det gammaltestamentliga bildförbudet liksom Jesu Kristi offerdöd gjorde gammaltestamentliga djuroffer överflödiga. Att vörda bilder, antingen de är målade eller snidade, är följaktligen en bekännelsehandling, t.ex. då man knäböjer och kysser träskulpturen av Jesusbarnet, som präster sträcker fram åt gudstjänstsbesökarna efter Julens midnattsmässa.

[1] Joh. 1:14

[2] 5 Mos. 5:7-9

Hos oss på klostret

Tyvärr får Broder Rufus, klosterkatten, tillfälle vid vårt årliga julfirande på Franciskusgården att driva några av de tvistefrågor som han med stor stridslust har engagerat sig i genom åren. Från sin föregångare salig i åminnelse, Broder Hubertus, har han ärvt den mycket känsliga frågan om varför det inte finns någon träskulptur av en katt i landskapet som omger vår julkrubba. Det finns en oxe, en åsna, massor med får, en hund, förmodligen därför att den skall föreställa en vallhund, ibland också duvor och även möss, vilket bevisar att det är ett stort fel att utesluta representationen av en katt, menar han. Broder Rufus anser att han och sina artfränder är klart diskriminerade av oss vid årets festliga tillställning och påpekar att ett sådant förfarande kan ha långtgående konsekvenser. Han frågar med indignation: ”Kan ni nämna en enda process för kanonisering (helgonförklaring) av en katt som är igång i Vatikanen?” Själv tycks han ha ambitionen inte bara att bli den första kanoniserade katten i kyrkohistorien utan det första helgonet som kanoniserats innan han dör, vilket vore logiskt menar han, eftersom katter inte har någon odödlig själ.

Som alla vet är Broder Ingmund inte bara den bland oss som har mest inflytande över vår kokerska som lagar middag för oss på vardagar utan som helt enväldig avgör menyn för alla söndagar och helgdagar. Den som väntar på att lingon skall serveras på Franciskusgården får t.ex. ibland vänta flera månader innan hans bön blir hörd. Trots det, brukar Broder Frans-Erics önskelista bli ganska lång inför Julhögtiden. Han kan inte tänka sig middag på Juldagen utan amerikansk majspudding, sötpotatis, tranbär- och kastanjesylt och vildris- och champinjonfyllning till kalkonen, och detta utöver alla svenska specialiteter som grön-, brun-, röd- och brysselkål, vilket skapar mycket merarbete för Broder Ingmund. Men något motargument finns inte eftersom Broder Ingmund är lika bestämd beträffande menyn för Julaftons middag, som absolut måste bestå av såväl saltlånga som lutfisk och äggsås såväl som pepparsås. Ja, man måste erkänna att samtal kring kulinariska traditioner kan bli lika svårartade som teologiska samtal. Faktumet att människor, till skillnad från katter, hundar, fåglar och fä, har en odödlig själ, har inte medfört att någon förenkling av den näring som kroppen föredrar finns, utan tvärtom. Och märkligt nog är det just vid kyrkliga högtider som kroppen också kräver sitt. Br. Rufus påpekar att detta kan vara en teologisk konsekvens av den gamla misstanken om att en fest för anden, som inte vore någon fest för kroppen, skulle kunna vara en rest av ”katarernas” gamla irrlära som absolut ingenting har med katternas ädla religionsutövning att göra, utan just med albigensernas.

Nyligen frågade någon Broder Stefan, som i skrivandets stund är på ”tomtegång”, om hur många grupper han har ”tomtat” för i år, men de var så många att han knappt kunde räkna dem alla. Broder Stefan gör två olika, men lika uppskattade personifieringar. Den ena är Sankt Nikolaus som är iklädd mitra och korkåpa, bär kräkla, talar med tjock tysk brytning och framkallar en viss vördnad. Den andra är den vanlige svenske tomten. Som den svenske tomten talar han med skånsk accent. Då är han klädd i en röd men mycket trasig tomtedräkt och ser ut som en överviktig ”hippie”.

Broder Antonius påminner om en annan gammal jultradition – influensa. Just för att hålla traditionen levande har han vägrat låta vaccinera sig också i år.