Inför Jul 2004 … till eftertanke.

Katolska Kyrkan och de olika ortodoxa och orientaliska kyrkorna har alltid firat en fullständig mässa, d.v.s. både Ordets Liturgi och Sakramentets Liturgi, på alla söndagar, helgdagar och vardagar förutom Långfredagen, den dag då man ihågkommer Kristi offerdöd på korset. Om vår Herre Jesus Kristus blott hade instiftat Altarets Sakrament som en minnesmåltid, så skulle man vänta att det hade förhållit sig tvärtom – att man endast hade firat Sakramentets Liturgi på Långfredagen eller kanske endast kvällen innan, på den afton då Jesus höll sin sista nattvard. Förklaringen är att Altarets Sakrament inte alls instiftades som en minnesmåltid utan som en offergudstjänst och att den Heliga Kommunionen är en offermåltid. Den Heliga Eukaristin är ett mysterium som aktualiserar hela Kristusmysteriet – allt från hans människoblivandes mysterium till hans lidandes-, döds- och uppståndelses mysterium – även pingstmysteriet i vilket den Helige Ande blev utgjuten över hans mystiska kropp eller kyrka. Vid Julens mässor kan vi t.o.m. säga att altaret är kyrkorummets egentliga krubba. Varför?

Tron på Kristi kroppsliga närvaro gör altaret till en krubba såväl som en offerplats.

När vi som tror att den Heliga Mässan är en offergudsjänst framhåller vi att denna gudstjänst är i sig ett mysterium som aktualiserar hela Kristusmysteriet p.g.a. av att bröd och vin förvandlas till hans kropp och blod på ett hemlighetsfullt sätt, som inte är tillgängligt för människans sinnesförnimmelser. Det som Kristus frambar inför Fadern som ett offer på korset, blir åter närvarande och framburen inför honom till syndernas förlåtelse varje gång den Heliga Mässan firas – detta i överensstämmelse med Kyrkans urgamla avsikt. Dessa heliga gåvor utdelas sedan åt de troende som mat och dryck i den måltid som åtföljer offret, ty de troende som tar emot dem blir delaktiga i den levande Kristus och får den näring de behöver som lemmar i hans mystiska kropp. Samtidigt får de troende tillfälle att tillbedja Kristus som är kroppsligen närvarande på altaret under brödets och vinets gestalt som om det vore krubban i Betlehem.

Man förstår det som sker i den Heliga Mässan endast med hjälp av liknelser.

Kristi verkliga närvaro (realpresensen) i Altarets Sakrament enligt sin gudomliga och sin mänskliga natur är givetvis ett objekt för vår allraheligaste tro, men vi kan endast ana hur undret är möjligt med hjälp av liknelser.

Eftersom Kristus har sin mänskliga natur i behåll även efter sin uppståndelse och himmelsfärd, kan han enligt sitt löfte ikläda sig på nytt jordisk gestalt – med brödets och vinets fysiska egenskaper (accidensier), då dessa element (substanser) förvandlas på ett mirakulöst sätt till hans kropp och blod (transubstantiation). Denna förvandling står i ett slags analogt förhållande till den förvandling som äger rum då vanliga fysiska födoämnen bygger upp våra jordiska kroppar, men i den Heliga Mässan är förvandlingen en övernaturlig omdaning, som sker genom den Helige Andes kraft och prästens avsikt, då han helgar (konsekrerar) det bröd och det vin som står på altaret. Prästen uttalar de ord som Kristus själv uttalade, inte som en magisk formel genom vilken han själv kan manipulera fysiska substanser, utan i lydnad för det uppdrag hans prästvigning har ålagt honom, att uppträda vid altaret som Kristi ställföreträdare. Det som sker, sker alltså inte p.g.a. hans egen makt, utan p.g.a. en fullmakt från Kristus vars gudomliga natur och förhärligade mänskliga natur är upphöjda över alla fysiska lagar.

Konsekrationen står också i ett analogt förhållande till Kristi inkarnation.

Fastän konsekrationen i den Heliga Mässan absolut inte får uppfattas som någon slags reinkarnation av Guds Son, eftersom denne har sin mänskliga natur i behåll alltjämt där han nu sitter vid Faderns högra sida i himmelen, så kan man ändå påstå att den sakramentala förvandlingen ändå står i ett analogt förhållande till Guds människoblivande i Jesus Kristus. Efter brödets och vinets konsekration blir Guds människoblivne Son åter närvarande på ett altare här i tid och rum till dess att Sakramentet förtärs av kommunikanter. Även i tabernaklet kan det konsekrerade brödet faktiskt endast förvaras för en tid. Det får inte bli för gammalt, ty när accidentierna som är förknippade med brödet förändras så att brödets yttre gestalt inte längre består, då upphör Kristi närvaro, precis som när detta sker genom matsmältning hos kommunikanten.

Vad som är nödvändigt att förstå i sammanhanget är hur Kristi substantiella och objektiva närvaro i Altarets Sakrament, skiljer sig från hans närvaro i det förkunnade Ordet och i den Heliga Skrift, vilken är en verksam men icke substantiell närvaro – en närvaro som absolut inte är fysisk eller objektiv i den mening att man kan säga han är här eller där. Hur skall man beskriva skillnaden i den närvaro som man erfar då Julevangeliet uppläses och orden går rätt till hjärtat och den närvaro Kyrkan talar om, då hon säger att samma Kristus som låg i krubban i Betlehem ligger på altaret under det konsekrerade brödets yttre gestalt och är i kalken under det konsekrerade vinets yttre gestalt? I bägge fallen är ju Kristus osynlig men blir verksam för den som tror, varför de protestantiska reformatorerna som oftast var benägna att förneka att det finns någon väsentlig skillnad mellan Ord och Sakrament.

Ett katolskt svar.

Ett katolskt svar på frågeställningen behöver faktiskt inte alltid preciseras med hjälp av en metafysisk analys. Återigen kan vi använda oss av en enkel liknelse. Var och en kan förstå skillnaden mellan en människas ord, om man nu läser hennes ord, eller lyssnar till andra som läser upp dem, eller utlägger dem, och en människas personliga närvaro. Endast en blind vet emellertid vad det innebär att uppleva en människas personliga närvaro utan att kunna se henne. Endast en döv vet vad det innebär att uppleva en människas personliga närvaro utan att kunna höra henne. Men om vi nu föreställer oss vad det skulle innebära att uppleva en människas personliga närvaro utan att ens kunna få kontakt genom känsla, lukt, smak eller något av våra sinnen, utan endast erfara närvaron genom tron, då har vi gjort en föreställning om vad Kyrkan lär oss om Kristi fördolda men verkliga närvaro i Altarets Sakrament. Hans närvaro är övernaturlig! Herren säger: ”Saliga är de som inte ser men ändå tror.” (Joh. 20:29)

Ja, våra sinnen är till ingen nytta, men vi vet och förstår vad vi tror på och hur denna närvaro skiljer sig från hans närvaro i det förkunnade ordet, i de övriga sakramenten, i den bedjande församlingen, i sakral konst o.s.v. Vi vet ju och förstår också att dessa olika slag av närvaro kompletterar varandra men likväl att endast upplevelsen av Kristi fullständiga närvaro i Altarets Sakrament kan ge oss en försmak av den mystiska föreningen med honom, då han kommer åter för att regera Guds eviga rike – då vi skall ”se honom som han är”. (1 Joh. 3:2)

En sista tanke …

Ibland när jag mitt i all brådska och stök inför Kristi Födelses Högtid håller på med att göra kyrkorummets julbord i ordning och med vördnad placerar Maria och Josef i stallet och barnet i krubban och tager fram alla konstnärligt skurna figurer – en och en – oxen och åsnan, fåren och alla herdarna, de heliga och vise tre konungarna och deras kameler och gåvor, änglarna som skall sväva och sjunga ovanför scenen, då frågar jag mig själv under det att jag bemödar mig med att skapa ett fantasilandskap med mossa, stenar, julrosor och hyacinter, vad det hade inneburit om herdarna hade uteblivit, om de vise männen inte hade hunnit fram, eller om änglarna inte hade sjungit. Man är ju så noga med varje detalj då julbordet skall göras i ordning, ty det handlar om vår frälsningshistoria! Men egentligen borde barnet i krubban inte ställas fram innan brödets och vinets förvandling äger rum på altaret, ty det är hans verkliga närvaro i den Heliga Mässan som gör Julens Evangelium relevant i dag.

Ja, altaret är den egentliga krubban då vi firar Julens mässor, precis som det blir nattvardsbordet i den övre salen på Skärtorsdagen, Golgata på Långfredagen och Örtagården där Jesus uppstod från sin grav på Påsksöndagen, ty där möter vi den människoblivne Gudens Son, den korsfäste som uppstod från de döda, han som är vår överstepräst, den store profeten, konungarnas konung och hela mänsklighetens frälsare, Jesus Kristus. Där bärs han fram som ett offer för oss. Där blir vi delaktiga i hans gudomliga och mänskliga natur och får en försmak av bröllopsmåltiden i hans eviga rike, där vi skall ingå i mystisk förening med honom och således med den treenige och odelbare Gudomen, Fadern, Sonen och Anden. Detta har dock aldrig hindrat Kyrkans konstnärer att pryda kyrkorummet med sakral konst som framvisar vad vi med våra ögon inte kan se, inte minst Maria och Josef, stallet i Betlehem där han föddes, krubban där han lades, herdarna som hyllade honom och himmelens änglar som sjöng hans lov.

Vad innebär Guds utkorelse av Maria som sin Sons moder?

Numera är Jungfrun Marias kallelse temat på Fjärde Söndagen i Advent för Katolska Kyrkans mässor såväl som Svenska Kyrkans gudstjänster och gudstjänsterna i flera andra protestantiska samfund, vilket kan ha stor ekumenisk betydelse, eftersom denna aspekt av katolsk fromhet länge har uppfattats som en barriär till en framtida enhet.

Vår Herres Jesu Kristi moder har naturligtvis sin givna plats i frälsningshistorien hos alla kristna, men när man lyfter fram hennes unika kallelse, då lyfter man också fram henne som en förebild för tron. Betonar man att det som hon gjorde, då hon sade sitt ”JA” till att bli den väntade Messias’ moder, trots att detta skulle ske utan att hon hade haft sexuellt umgänge med någon man och därmed riskerade sin trolovning med Josef, förstår man att hennes gärning skedde genom Guds särskilda utkorelse och nåd.

Vi katoliker firade den 8:e dec. i år 150-årsjubileum av Påven Pius IX:s fastställelse av en särskild lära om denna nådegåva – läran om Marias utkorelse och fullständiga renhet från synd, oftast kallad Marias obefläckade avlelse – en lära som fokuserar på varför Jungfrun Maria är ojämförlig bland alla kvinnor i historien och kallas av de fornkyrkliga fäderna – ”den nya Eva ”. Kristtrogna har faktiskt alltid ropat till henne som förebedjerska och förespråkerska. Genom Guds särskilda nåd förmådde hon ju att säga ”JA” till Kristus före oss och för oss, vilket förklarar varför hon inte bara är att betrakta endast som den älskade lärjungen Johannes’ andliga moder, utan också som varje troende kristens moder. Jesus talar just till denne lärjunge från korset om sin moder och säger: ”Se din moder!”, men egentligen talar han till oss alla.

Ibland hävdar man att den kristna tron är fullkomligt patriarkalisk, men så är det inte. Maria är den kristna trons stora matriark! Maria har samverkat på ett speciellt sätt i Kristi frälsningsverk och de flesta kristna i världen idag är övertygade om att hon gör så alltjämt – att hon är en medlerska i särklass bland alla som kommit till tro och som också är kallade att förmedla det glada budskapet om frälsningens gåva till andra. Varför? Jo, på grund av sin moderliga, sin feminina omsorg, som ”den nya Eva”, om alla dem som söker ”den nye Adam” (1 Kor. 15:45-49) – den som ”kom från himmelen” för att skänka himmelskt liv. Alltså visar Maria på vägen till frälsning genom sin Son, Jesus Kristus. Och märkligt nog hedras hon inte bara av katoliker, ortodoxa och orientaliska kristna, utan också av muslimer, som också erkänner att hon bevarades utan synd.

Ändå är det viktigt att bättre kunna precisera vad läran om Marias obefläckade avlelse har med vår frälsning att göra. Förklaringen är att hennes intima förening med Jesus förutsätter hennes fullkomliga förlossning från syndens, dödens och djävulens makt, vilket skedde vid första ögonblicket av hennes tillblivelse – vid konceptionen. I hennes uppdrag som Kristi moder skall vi alltså inte lägga betoning på det biologiska utan på det teologiska. Hennes fullständiga samarbete med Guds nåd, vilket kommer oss människor till del i Jesus Kristus, förutsätter att hon redan var ”full av nåd ” (högt benådad), att hon redan var förlöst från syndens makt i förväg med hänsyn till sin Sons framtida gärning, och således även från arvsynden. Gud är ju inte bunden av tid och rum. Då ängeln bebådar Jesu födelse säger den: ”Ave, gratia plena! ”(Luk. 1:28) och vi förstår att endast den som är fylld med nåd kan mottaga nåd till fyllest i en fallen värld.

Ja, det kan mycket väl visa sig att tron på den Saliga Jungfru Marias kallelse och samverkan med Gud i Kristi frälsningsverk inte alls behöver vara något hinder för ekumeniken, utan just en positiv impuls, eftersom denna tro ställer Guds nåd i brännpunkten för vår uppmärksamhet på ett enastående sätt, då han utvalde en kvinna som vår frälsnings redskap.

…hos oss på klostret

Klosterkatten, Broder Rufus, har beslutat att det är hög tid att han får påverka Franciskusgårdens julmeny. Han har nu kommit med en nyss utgiven kokbok med fiskrecept – allt från röding, gös och gammelgädda till gråsej och hälleflundra, men utan ett ord om torkad långa tillagad som lutfisk, vilken han betraktar som otjänlig både som människo- och djurföda. Mot expertisen, som anser att lutfisk är mild för magen, insisterar han att den ger upphov till ”kattarr” och giftiga gaser som är en stor fara för miljön, eftersom dessa skulle kunna bidraga till växthuseffekten på våra nordliga bräddgrader. Vidare vidhåller han att lutfiskens slemmiga konsistens är ett fullkomligt sabotage mot all hygien och allt fint bordskick. Att lutad fisk avger samma odör som främmande kattkiss under tillredelsen, betraktar han också som ett problem, därför att han får psykiska men då han utsatts för upplevelsen av att hans territorium blir kränkt.

Broder Ingmund, Franciskusgårdens ”chief cook and bottle-washer” tycker att Broder Rufus inte har någon talan beträffande klostrets mathållning med tanke på att han äter inte bara ”sega råttor”, som en del andra bröder som får vara onämnda, utan även ”råa”. Broder Ingmund säger med eftertryck att Broder Rufus kan hålla sig till torrfoder på Julafton om lutfisk inte passar. På Juldagen har Broder Ingmund tänkt sig kalkon fylld med ris, russin, äpple, nötter, bröd, selleri, champinjoner, diverse kryddor, och eventuellt lite ”bacon”, men definitivt inte med fiskbitar eller råttsvansar. Han vidhåller att fågel får duga åt en katt likaväl som för en människa och påminner om att den högtstående kinesiska kulturen där katter inte förväntas sitta till bords med andra utan mycket väl kan stekas som huvudrätten i stället för kalkon förväntas utöva mer och mer inflytande i västvärlden.

Broder Stefan har uppträtt som Sankt Nikolaus eller hans hedniska motsvarighet, Jultomten, lika ofta i år som vanligt. I brist på åsnor, kameler eller renar; som kan lastas med godis, föreslog Broder Rufus att Broder Stefan kunde överväga att ta med honom i packningen för att påminna människor om att de fyrbenta varelserna utgör majoriteten på vår planet och var välrepresenterade i Betlehem då Gud trädde in i vår värld som ett nyfött mänskobarn. Då fick han till svars att det inte tycks vara någon som helst tradition att en katt var tillstädes i stallet där Jesus föddes. Broder Rufus påminde dock om att nästan all forskning kring ämnet har dominerats av människor vars intellekt och vilja är så inbegripna i syndens mörker att de uppsåtligen underlåter att beskriva hela sanningen om skapelsens mångfald och särskilt förtränger sanningen om katter som alltid ansett sig själva bevarade från konsekvenserna av människornas syndafall.

Många kanske inte skulle tro att Broder Frans-Eric har skrivit detta reportage som står på denna sida, men så är det. Broder Rufus envisas emellertid med att han har rätt till allt det beröm som dessa rader kan medföra, eftersom han är både inspiratör och konspiratör bakom alla historier.