DUVANweb.jpg

 

 

O upphöjda ödmjukhet!

O ringa majestät!

 

Inför Jul 2005

                       …till eftertanke

När tiden var inne för d.h. Franciskus’ mor, Donna Pica, att föda honom, började inte värkarna när de skulle. Enligt en legend, först nedtecknad 200 år senare på 1400-talet, beslöt hon, med tanke på den fattiga miljön i vilken den himmelske Fadern hade valt att låta sin Son från all evighet födas här i tiden, att gå till ett stall som låg nära familjens välbärgade hem. Hon hoppades att stallet skulle kunna tjäna som ett nådemedel och skänka henne hjälp från ovan. Vare sig denna legend kan betraktas som historisk eller ej, så förstår vi att en sådan tanke skulle te sig rimlig för den medeltida fromheten. Vi vet ju att Donna Pica, i kontrast till Don Pietro, d.h. Franciskus’ affärsresande far, var en mycket from kvinna. Legenden ger oss anledning att begrunda hur vi skall relatera tron till det mirakulösa skeendet som Guds människoblivande var, och till bönhörelse i allmänhet. Varför ber vi kristna alltid i Guds människoblivne Sons, vår Herres Jesu Kristi namn?

 

 

 Teologisk reflektion nöjer sig inte med att endast citera Jesus, utan vill också förstå vad han menade.

 

Som de flesta vet säger Jesus, ”Vad som helst ni ber om i mitt namn, det skall jag göra för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, så skall jag göra det,” (Joh.14:13-14) men ett riktigt teologiskt svar måste också erbjuda något slag av förklaring på varför Jesus säger detta. Katolska Kyrkan är övertygad om att tro och vetande kompletterar varandra. Vi vill få insikt i varför Jesus ger oss ett sådant bud, eftersom Jesu bud om bön i hans namn ju omöjligen kan innebära att han har gett oss en ”magisk formel”, som vi kan lägga till begärbön för att tillförsäkra oss bönhörelse, utan en personlig bekännelse till honom som ett uttryck för vår vilja att leva i lydnad till honom.

 

Den symboliska handling som Donna Pica företog sig enligt legenden, då hon tog sig ner från sitt bekväma hus bort till stallets grova enkelhet, kan jämställas med bön i Jesu namn. Det är väl inte för spekulativt, att i denna handling se en bekännelse av stark tro på Guds människoblivne Son, som medlare mellan oss människor och hans himmelske Fader. Själv fann sig Jesus i att födas i ett stall bland djuren. Detta hör till hans personliga identitet och historik. Således är det heller inte för spekulativt, att i denna handling se Donna Picas strävan att lyda Jesus, som inte tycks ha velat att hennes barn till fullo skulle tillhöra hennes makes fina hus.

 

 

Bön i Jesu namn och profetiska tecken om framtiden.

 

Om vi begrundar det liv som Franciskus valde när han hade blivit en fullvuxen ung man, så skulle vi kunna påstå att moderns beslut att ta sig till ett stall för att underlätta hans födelse var som en levande profetia. Efter det att han hade levt som en ”playboy” under tonåren och endast intresserat sig för sprit, sång, sex, fest, lyx, skoj och krig, så genomgick Franciskus en omvändelseupplevelse. Han hade varit med om att massakrera den tysk-romerska adeln, då Assisis’ borgare intog fästningen ovanför staden när han var endast 16 år gammal och beslöt sig för att bli riddare istället för affärsman som sin far. Då han var 20 år gammal blev han krigsfånge efter det misslyckade kriget med Perugia, vilket knäckte hans hälsa. Efter det att han blev friköpt och återvann sin hälsa, avsade han dock sitt arv, klädde av sig naken inför stadens befolkning och blev en offentlig botgörare under Kyrkans och biskopens beskydd, vilket var den franciskanska ordensfamiljens begynnelse.

 

Hade Donna Pica bedjande tagit sig till stallet för att föda Franciskus om hon hade vetat vad den slutgiltiga följden av hennes handling skulle bli? Det kan vi förstås inte veta!

 

 

Stallets krubba blev lika viktig för Franciskus’ spiritualitet som korset på Golgata.

 

I varje fall blev krubbans trä lika avgörande som korsets trä för d.h. Franciskus’ fromhet livet igenom. För honom syntes korsets tecken lika tydligt som stjärnans över krubban. Var det p.g.a. sin mors handling som Franciskus’ ordnade ett julspel i Gubbio och så blev känd som upphovsmannen till seden att sätta upp krubbor som föreställer Kristi födelse i våra kyrkor och hem? Sådana frågor låter sig inte besvaras; sådana frågor inbjuder endast till begrundan. Bönens makt är stor och bön i Jesu Kristi namn har följder som endast profeter kan förutse, men Donna Pica var ingen profetissa. Hon var endast en moder i nöd som bad till Gud.

                                                   

 

 

 

Kan man tro på änglar?

 

Många troende skulle vilja besvara denna fråga med en fråga – ”Varför inte? ”, men saken är i sig inte så enkel. Det finns en mängd rationella argument för Guds existens som den första eller yttersta orsaken till allting, som den vars existens inte kan förnekas utan att hamna i en motsägelse av något slag, den enda som har ett väsen vars definition omfattar dess existens, men varför måste vi tro att änglarna finns till? Det egentliga svaret är att vi vet att änglarna finns därför att de har visat sig, inte bara för dem som delar vår egen tro, utan också för anhängare av många andra trosinriktningar och även för icke-troende människor.

 

Vidare, änglarnas existens är ett ytterst passande attribut för Guds storhet. Det vore ju konstigt om de enda rationella varelser som Gud hade skapat vore människor, men att han för övrigt nöjde sig med att låta ett tomrum råda kring sig själv – att inga andra varelser funnes än vi, som är skapade till Guds avbild. När vi iakttar den naturliga skapelsen finns det inga glipande mellanrum mellan arter av växter och djur. Alla nischer tycks vara fyllda. Man kan givetvis inte bevisa med vanlig logik att Gud måste ha skapat änglar, men man kan analogiskt argumentera att tro på änglarnas existens i den osynliga skapelsen, vilken omnämns i trosbekännelsen, stämmer väl överens med vad vi vet om den synliga skapelsen. Förutsättningen är att vi accepterar Kyrkans och den Heliga Skrifts lära om att människan består av kropp och själ, och att hennes själ (ande) är länken mellan dessa två skapelser. Tror vi att människan har en osynlig själ, har vi ingen anledning att betrakta alla berättelser om änglar som antingen hallucinationer eller myter.

 

Vad tror vi kristna om änglarna?

 

Att Jesus Kristus mycket tydligt undervisar om änglarna är obestridligt. Änglarna är mycket aktiva i allt som Evangelierna och Apostlagärningarna berättar.  Aposteln Paulus’ skrifter skänker också kunskap om änglar och änglarna är en omistlig del av Uppenbarelsebokens budskap. Alltså förnekar ingen rättrogen (ortodox) kristen änglarnas existens. Det grundläggande innehållet i vår tro är att änglar är andar som förhärligar Gud genom att tillbedja honom och är verksamma som hans tjänare och budbärare. I sig själv har Gud inget behov av änglar, men i sig själv har han inte heller något behov av oss människor.

 

I likhet med människan är änglarna, som sagt, skapade till Guds avbild, vilket innebär att de har intellekt och vilja. Till skillnad från människan är de kroppslösa. Änglarna har därför inget egentligt ”utseende”, men de kan göra sig synliga då de vill manifestera sig för oss.

 

Människans själ är ande men ändå inte av samma väsen som änglarna. Man får alltså inte föreställa sig att människans själ är en ängel fången i en materiell kropp. Inte heller blir människor änglar efter det att kroppen och själen skiljs åt i den fysiska döden, ty människans själ, fastän immateriell, är skapad för människans kropp och är dess ”form”. Detta innebär att människans själ är en rationell, odödlig ande, som är specifikt skapad till att vara den mänskliga kroppens livsprincip och är beroende av kroppens sinnesförnimmelser. En kroppslös själ, som på grund av synd inte är hos Gud efter kroppens död, blir ”osalig”, och om den ger sig till känna bland de levande kallas den ett spöke, men en ängel som faller i synd blir en ond ande, d.v.s. en djävul eller demon.

 

 

Känner vi till enskilda änglar och deras hierarki?

 

I den Heliga Skrifts kanoniska böcker omnämns tre ärkeänglar – Mikael, Gabriel och Rafael. Fyra andra omnämns i Enoks Bok, som är okanonisk fastän den citeras i Nya Testamentet – Uriel, Raguel, Sariel och Jeremiel. Av dessa är Mikael alltid betraktad som härförare och vår försvarare i striden mot Satan, Gabriel som budbärare, och Rafael som helbrägdagörare. Ibland sägs det att Uriel kommer med varningar om katastrofer och Sariel med bud om döden. Nio klasser eller körer av änglar omnämns i de kanoniska böckerna: serafim, kerubim, troner, väldigheter, krafter, makter, furstar, ärkeänglar och änglar. Funktioner som tillskrivs olika änglar och änglakörer är ofta spekulativa, men behöver därför inte vara felaktiga. Däremot varnas vi i Hebreerbrevets första kapitel för att ägna oss åt ängladyrkan som en del judar gjorde på den nytestamentliga tiden. Ännu mer borde vi akta oss för vår tids stora uppbåd av kabbalistisk och ”new-age” änglamagi och ockultism.

 

 

Kristus och änglarna

 

Det står i Katolska Kyrkans Katekes i ett antal artiklar om änglarna, att i likhet med allt annat som Gud har skapat, så har Gud skapat änglarna genom sitt eviga Ord, sin enfödde Son från all evighet, den andra personen i den Heliga Treenigheten. Det står: ”Kristus är mitten i änglarnas värld. De är hans änglar – ’När Människosonen kommer i sin härlighet med alla sina änglar…(Matt. 25:31). De är hans änglar eftersom de är skapade genom honom och för honom’Ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herrvälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom… (Kol. 1:16) De är hans änglar också därför att han har gjort dem till budbärare om sin frälsningsplan –  ’Är inte änglarna andar i Guds tjänst, sända att tjäna dem som skall få sin del av frälsningen? (Hebr. 1:14) (Art. 331) Vidare står det: ”Från hans människoblivande till hans himmelsfärd är det människoblivna Ordets liv föremål för änglarnas hyllning och tjänst. När Gud låter sin förstfödde Son träda in i världen’, säger han – ’Alla Guds änglar skall hylla honom’ (Hebr. 1:6). Deras lovsång har inte upphört att ljuda i Kyrkans lovprisning – ’Ära vare Gud i höjden…’ (Luk. 2:14). De beskyddar Jesus som barn (Matt. 1:20 etc.), tjänar honom i öknen (Mark. 1:12 etc.), stärker honom när han lider dödsångest (Luk. 22:43)… Det är också änglar som förkunnar det glada budskapet (Luk. 2:10) när de kommer med den goda nyheten om Kristi människoblivande (Luk 2:8-14) och uppståndelse (Mark. 16:5-7). De skall vara med då Kristus återkommer, en händelse som de förkunnar (Apg. 1:10-11) för att känna honom vid domen etc.” (Art. 333)

 

 

Vad gör änglarna bland oss människor och när de är allena?

 

Som ovan sagt, änglarna är Guds tjänare och budbärare. Enligt Jesu undervisning har varje troende människa en ”skydds-ängel” (Matt. 18:10). När vi läser Daniels profetia och Uppenbarelseboken möter vi läran, att de också finns änglar som skyddar länder, folk, Kyrkan m.m., och som utkämpar strider mot de fallna änglarna – strider som återspeglas på jorden.

 

När änglarna är för sig själva kontemplerar de Gud. De läser hans tankar, som Peter Kreeft säger i sin bok om änglarna.

 

 

Vad är det viktigaste med tro på änglar?

 

En del människor kanske undrar varför Gud ville uppenbara för oss att änglar finns, eftersom vi skall akta oss för att tillbedja dem såsom vore de en del av själva Gudomen (Upp 19:10 och 22:8-9). Svaret är att det är nödvändigt att veta sanningen om änglarna om vi skall kunna begripa att den andliga kamp, som vi har att utkämpa, är kosmisk till sina dimensioner. Aposteln Paulus säger: ”Bliv starka i Herren – i hans väldiga kraft! Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens listiga angrepp, ty vi kämpar inte mot fiender av kött och blod utan mot furstar och väldigheter, mot härskare över denna mörkrets värld, mot ondskans andemakter i himlarymderna.” (Ef. 6:11-12) Änglarna är våra allierade i vår andliga strid mot synden och vi får lov att be om deras hjälp, precis som vi ber Maria och helgonen om hjälp. I katekesen står det: ”Under hela sitt liv, från födelsen till döden, är människan omgiven av änglarnas omsorg och förbön…” (Art. 336) Detta är det första. För det andra deltar änglarna i vår gudstjänst här på jorden. (1 Kor. 11:10) I katekesen står det: ”I sin liturgi förenar sig Kyrkan med änglarna för att hylla Gud, den trefalt Helige; hon ber om deras bistånd, t.ex. i den första eukaristiska bönen (där man förutsätter att en ängel också tjänstgör vid varje jordiskt altare och frambär mässoffer i himmelen) och i liturgin för de avlidna (då vi ber att änglarna må ledsaga den döde till paradiset) …och då vissa änglar äras (vid särskilda mässor).” (Art 335)

 

Det är dock änglarnas egna gudstjänster som vi tänker mest på vid jultiden, eftersom julevangeliet betonar hur änglarna lovade Guds Sons födelse i Betlehem, där de fattiga herdarna fick se och höra deras hyllning: ”Plötsligt var där tillsammans med ängeln (som talade till dem) en stor himmelsk härskara som sade –’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden…’” (Luk. 2:13-14)

 

 

 

Jesu Kristi Födelses Evangelium är inte någon myt!

 

Ganska ofta får man höra att någon som talar genom massmedierna kallar Jesu Kristi födelse, uppståndelse eller himmelsfärd för en ”myt”.  På vardagsspråk betyder ”myt”, en lögn. I teknisk mening betyder ordet ”myt”, en gudasaga, vilket jämställer vår allraheligaste kristna tro med hedniska myter. Som ett psykoanalytiskt uttryck eller ett existentiellt-filosofiskt uttryck betyder ”myt”, att berättelsen har en symbolisk funktion som bärare av vissa värderingar, utan att vara historisk sanning. Teologer som ansluter sig till den sistnämnda definitionen förespråkar att man ”avmytologiserar” evangelierna. Apostlarna och evangelisterna intygar dock att de inte följt ”några slugt uttänkta myter (fabler, sagor) när de förkunnade… Jesu Kristi makt och ankomst” (2 Petr. 1:18), utan ”gett en samlad skildring av de stora händelserna som ägt rum bland oss, såsom dessa har berättats för dem som …var ögonvittnen”. (Luk. 1:1-2)

 

 

 

DuvanJulen05sistasidan.jpg