O upphöjda
ödmjukhet!
O ringa majestät!
Inför
Jul 2005
…till eftertanke
När tiden var
inne för d.h. Franciskus’ mor, Donna Pica, att föda honom, började inte
värkarna när de skulle. Enligt en legend, först nedtecknad 200 år senare på
1400-talet, beslöt hon, med tanke på den fattiga miljön i vilken den himmelske
Fadern hade valt att låta sin Son från all evighet födas här i tiden, att gå
till ett stall som låg nära familjens välbärgade hem. Hon hoppades att stallet
skulle kunna tjäna som ett nådemedel och skänka henne hjälp från ovan. Vare sig
denna legend kan betraktas som historisk eller ej, så förstår vi att en sådan
tanke skulle te sig rimlig för den medeltida fromheten. Vi vet ju att Donna
Pica, i kontrast till Don Pietro, d.h. Franciskus’ affärsresande far, var en
mycket from kvinna. Legenden ger oss anledning att begrunda hur vi skall
relatera tron till det mirakulösa skeendet som Guds människoblivande var, och till
bönhörelse i allmänhet. Varför ber vi kristna alltid i Guds människoblivne
Sons, vår Herres Jesu Kristi namn?
Teologisk reflektion nöjer sig
inte med att endast citera Jesus, utan vill också förstå vad han menade.
Som de
flesta vet säger Jesus, ”Vad som helst ni
ber om i mitt namn, det skall jag göra för att Fadern skall bli förhärligad i
Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, så skall jag göra det,”
(Joh.14:13-14) men ett riktigt teologiskt svar måste också erbjuda något slag
av förklaring på varför Jesus säger detta. Katolska Kyrkan är övertygad om att
tro och vetande kompletterar varandra. Vi vill få insikt i varför Jesus ger oss
ett sådant bud, eftersom Jesu bud om bön i hans namn ju omöjligen kan innebära
att han har gett oss en ”magisk formel”, som vi kan lägga till begärbön för att
tillförsäkra oss bönhörelse, utan en personlig bekännelse till honom som ett
uttryck för vår vilja att leva i lydnad till honom.
Den
symboliska handling som Donna Pica företog sig enligt legenden, då hon tog sig
ner från sitt bekväma hus bort till stallets grova enkelhet, kan jämställas med
bön i Jesu namn. Det är väl inte för spekulativt, att i denna handling se en bekännelse
av stark tro på Guds människoblivne Son, som medlare mellan oss människor och
hans himmelske Fader. Själv fann sig Jesus i att födas i ett stall bland djuren.
Detta hör till hans personliga identitet och historik. Således är det heller
inte för spekulativt, att i denna handling se Donna Picas strävan att lyda
Jesus, som inte tycks ha velat att hennes barn till fullo skulle tillhöra
hennes makes fina hus.
Bön i Jesu
namn och profetiska tecken om framtiden.
Om vi
begrundar det liv som Franciskus valde när han hade blivit en fullvuxen ung
man, så skulle vi kunna påstå att moderns beslut att ta sig till ett stall för
att underlätta hans födelse var som en levande profetia. Efter det att han hade
levt som en ”playboy” under tonåren och endast intresserat sig för sprit, sång,
sex, fest, lyx, skoj och krig, så genomgick Franciskus en omvändelseupplevelse.
Han hade varit med om att massakrera den tysk-romerska adeln, då Assisis’
borgare intog fästningen ovanför staden när han var endast 16 år gammal och
beslöt sig för att bli riddare istället för affärsman som sin far. Då han var
20 år gammal blev han krigsfånge efter det misslyckade kriget med Perugia,
vilket knäckte hans hälsa. Efter det att han blev friköpt och återvann sin
hälsa, avsade han dock sitt arv, klädde av sig naken inför stadens befolkning
och blev en offentlig botgörare under Kyrkans och biskopens beskydd, vilket var
den franciskanska ordensfamiljens begynnelse.
Hade Donna
Pica bedjande tagit sig till stallet för att föda Franciskus om hon hade vetat
vad den slutgiltiga följden av hennes handling skulle bli? Det kan vi förstås
inte veta!
Stallets
krubba blev lika viktig för Franciskus’ spiritualitet som korset på Golgata.
I varje fall
blev krubbans trä lika avgörande som korsets trä för d.h. Franciskus’ fromhet
livet igenom. För honom syntes korsets tecken lika tydligt som stjärnans över
krubban. Var det p.g.a. sin mors handling som Franciskus’ ordnade ett julspel i
Gubbio och så blev känd som upphovsmannen till seden att sätta upp krubbor som
föreställer Kristi födelse i våra kyrkor och hem? Sådana frågor låter sig inte
besvaras; sådana frågor inbjuder endast till begrundan. Bönens makt är stor och
bön i Jesu Kristi namn har följder som endast profeter kan förutse, men Donna
Pica var ingen profetissa. Hon var endast en moder i nöd som bad till Gud.
Kan man tro på
änglar?
Många
troende skulle vilja besvara denna fråga med en fråga – ”Varför inte? ”,
men saken är i sig inte så enkel. Det finns en mängd rationella argument för
Guds existens som den första eller yttersta orsaken till allting, som den vars
existens inte kan förnekas utan att hamna i en motsägelse av något slag, den
enda som har ett väsen vars definition omfattar dess existens, men varför måste
vi tro att änglarna finns till? Det egentliga svaret är att vi vet att änglarna
finns därför att de har visat sig, inte bara för dem som delar vår egen tro,
utan också för anhängare av många andra trosinriktningar och även för
icke-troende människor.
Vidare,
änglarnas existens är ett ytterst passande attribut för Guds storhet. Det vore
ju konstigt om de enda rationella varelser som Gud hade skapat vore människor,
men att han för övrigt nöjde sig med att låta ett tomrum råda kring sig själv –
att inga andra varelser funnes än vi, som är skapade till Guds avbild. När vi
iakttar den naturliga skapelsen finns det inga glipande mellanrum mellan arter
av växter och djur. Alla nischer tycks vara fyllda. Man kan givetvis inte
bevisa med vanlig logik att Gud måste ha skapat änglar, men man kan analogiskt
argumentera att tro på änglarnas existens i den osynliga skapelsen, vilken
omnämns i trosbekännelsen, stämmer väl överens med vad vi vet om den synliga
skapelsen. Förutsättningen är att vi accepterar Kyrkans och den Heliga Skrifts
lära om att människan består av kropp och själ, och att hennes själ (ande) är
länken mellan dessa två skapelser. Tror vi att människan har en osynlig själ,
har vi ingen anledning att betrakta alla berättelser om änglar som antingen
hallucinationer eller myter.
Vad tror vi
kristna om änglarna?
Att Jesus
Kristus mycket tydligt undervisar om änglarna är obestridligt. Änglarna är
mycket aktiva i allt som Evangelierna och Apostlagärningarna berättar. Aposteln Paulus’ skrifter skänker också
kunskap om änglar och änglarna är en omistlig del av Uppenbarelsebokens budskap.
Alltså förnekar ingen rättrogen (ortodox) kristen änglarnas existens. Det
grundläggande innehållet i vår tro är att änglar är andar som förhärligar Gud
genom att tillbedja honom och är verksamma som hans tjänare och budbärare. I
sig själv har Gud inget behov av änglar, men i sig själv har han inte heller
något behov av oss människor.
I likhet med
människan är änglarna, som sagt, skapade till Guds avbild, vilket innebär att
de har intellekt och vilja. Till skillnad från människan är de kroppslösa.
Änglarna har därför inget egentligt ”utseende”, men de kan göra sig synliga då
de vill manifestera sig för oss.
Människans
själ är ande men ändå inte av samma väsen som änglarna. Man får alltså inte
föreställa sig att människans själ är en ängel fången i en materiell kropp.
Inte heller blir människor änglar efter det att kroppen och själen skiljs åt i
den fysiska döden, ty människans själ, fastän immateriell, är skapad för
människans kropp och är dess ”form”. Detta innebär att människans själ är en
rationell, odödlig ande, som är specifikt skapad till att vara den mänskliga
kroppens livsprincip och är beroende av kroppens sinnesförnimmelser. En
kroppslös själ, som på grund av synd inte är hos Gud efter kroppens död, blir
”osalig”, och om den ger sig till känna bland de levande kallas den ett spöke,
men en ängel som faller i synd blir en ond ande, d.v.s. en djävul eller demon.
Känner vi
till enskilda änglar och deras hierarki?
I den Heliga
Skrifts kanoniska böcker omnämns tre ärkeänglar – Mikael, Gabriel och Rafael.
Fyra andra omnämns i Enoks Bok, som är okanonisk fastän den citeras i Nya
Testamentet – Uriel, Raguel, Sariel och Jeremiel. Av dessa är Mikael alltid
betraktad som härförare och vår försvarare i striden mot Satan, Gabriel som budbärare,
och Rafael som helbrägdagörare. Ibland sägs det att Uriel kommer med varningar
om katastrofer och Sariel med bud om döden. Nio klasser eller körer av änglar
omnämns i de kanoniska böckerna: serafim, kerubim, troner, väldigheter,
krafter, makter, furstar, ärkeänglar och änglar. Funktioner som tillskrivs
olika änglar och änglakörer är ofta spekulativa, men behöver därför inte vara felaktiga.
Däremot varnas vi i Hebreerbrevets första kapitel för att ägna oss åt
ängladyrkan som en del judar gjorde på den nytestamentliga tiden. Ännu mer
borde vi akta oss för vår tids stora uppbåd av kabbalistisk och ”new-age”
änglamagi och ockultism.
Kristus och
änglarna
Det står i
Katolska Kyrkans Katekes i ett antal artiklar om änglarna, att i likhet med
allt annat som Gud har skapat, så har Gud skapat änglarna genom sitt eviga Ord,
sin enfödde Son från all evighet, den andra personen i den Heliga Treenigheten.
Det står: ”Kristus är mitten i änglarnas värld. De är hans änglar – ’När Människosonen kommer i sin härlighet med
alla sina änglar…(Matt. 25:31). De är
hans änglar eftersom de är skapade genom honom och för
honom – ’Ty i honom skapades allt i
himmelen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herrvälden, härskare
och makter; allt är skapat genom honom och till honom… (Kol. 1:16) De är hans
änglar också därför att han har gjort dem till budbärare om sin frälsningsplan
– ’Är
inte änglarna andar i Guds tjänst, sända att tjäna dem som skall få sin del av
frälsningen? (Hebr. 1:14) (Art. 331) Vidare står det: ”Från hans
människoblivande till hans himmelsfärd är det människoblivna Ordets liv föremål
för änglarnas hyllning och tjänst. När Gud
’låter sin förstfödde Son träda in i
världen’, säger han – ’Alla Guds
änglar skall hylla honom’ (Hebr. 1:6). Deras lovsång har inte upphört att
ljuda i Kyrkans lovprisning – ’Ära vare
Gud i höjden…’ (Luk. 2:14). De beskyddar Jesus som barn (Matt. 1:20 etc.),
tjänar honom i öknen (Mark. 1:12 etc.), stärker honom när han lider dödsångest
(Luk. 22:43)… Det är också änglar som förkunnar det glada budskapet (Luk. 2:10)
när de kommer med den goda nyheten om Kristi människoblivande (Luk 2:8-14) och
uppståndelse (Mark. 16:5-7). De skall vara med då Kristus återkommer, en
händelse som de förkunnar (Apg. 1:10-11) för att känna honom vid domen etc.”
(Art. 333)
Vad gör
änglarna bland oss människor och när de är allena?
Som ovan sagt,
änglarna är Guds tjänare och budbärare. Enligt Jesu undervisning har varje
troende människa en ”skydds-ängel” (Matt. 18:10). När vi läser Daniels profetia
och Uppenbarelseboken möter vi läran, att de också finns änglar som skyddar
länder, folk, Kyrkan m.m., och som utkämpar strider mot de fallna änglarna –
strider som återspeglas på jorden.
När änglarna
är för sig själva kontemplerar de Gud. De läser hans tankar, som Peter Kreeft
säger i sin bok om änglarna.
Vad är det
viktigaste med tro på änglar?
En del
människor kanske undrar varför Gud ville uppenbara för oss att änglar finns,
eftersom vi skall akta oss för att tillbedja dem såsom vore de en del av själva
Gudomen (Upp 19:10 och 22:8-9). Svaret är att det är nödvändigt att veta
sanningen om änglarna om vi skall kunna begripa att den andliga kamp, som vi
har att utkämpa, är kosmisk till sina dimensioner. Aposteln Paulus säger: ”Bliv starka i Herren – i hans väldiga kraft!
Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens
listiga angrepp, ty vi kämpar inte mot fiender av kött och blod utan mot
furstar och väldigheter, mot härskare över denna mörkrets värld, mot ondskans
andemakter i himlarymderna.” (Ef. 6:11-12) Änglarna är våra allierade i vår
andliga strid mot synden och vi får lov att be om deras hjälp, precis som vi
ber Maria och helgonen om hjälp. I katekesen står det: ”Under hela sitt liv,
från födelsen till döden, är människan omgiven av änglarnas omsorg och förbön…”
(Art. 336) Detta är det första. För det andra deltar änglarna i vår gudstjänst
här på jorden. (1 Kor. 11:10) I katekesen står det: ”I sin liturgi förenar sig
Kyrkan med änglarna för att hylla Gud, den trefalt Helige; hon ber om deras
bistånd, t.ex. i den första eukaristiska bönen (där man förutsätter att en ängel också tjänstgör vid varje
jordiskt altare och frambär mässoffer i himmelen) och i liturgin för de avlidna
(då vi ber att änglarna må ledsaga den döde till paradiset) …och då vissa änglar äras (vid
särskilda mässor).” (Art 335)
Det är dock
änglarnas egna gudstjänster som vi tänker mest på vid jultiden, eftersom
julevangeliet betonar hur änglarna lovade Guds Sons födelse i Betlehem, där de
fattiga herdarna fick se och höra deras hyllning: ”Plötsligt var där tillsammans med ängeln (som talade till dem) en stor himmelsk härskara som sade –’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden…’”
(Luk. 2:13-14)
Jesu
Kristi Födelses Evangelium är inte någon myt!
Ganska ofta får man
höra att någon som talar genom massmedierna kallar Jesu Kristi födelse, uppståndelse
eller himmelsfärd för en ”myt”. På
vardagsspråk betyder ”myt”, en lögn. I teknisk mening betyder ordet ”myt”, en
gudasaga, vilket jämställer vår allraheligaste kristna tro med hedniska myter.
Som ett psykoanalytiskt uttryck eller ett existentiellt-filosofiskt uttryck
betyder ”myt”, att berättelsen har en symbolisk funktion som bärare av vissa
värderingar, utan att vara historisk sanning. Teologer som ansluter sig
till den sistnämnda definitionen förespråkar att man ”avmytologiserar”
evangelierna. Apostlarna och evangelisterna intygar dock att de inte följt ”några slugt uttänkta myter (fabler,
sagor) när de förkunnade… Jesu Kristi
makt och ankomst” (2 Petr. 1:18), utan ”gett
en samlad skildring av de stora händelserna som ägt rum bland oss, såsom dessa
har berättats för dem som …var ögonvittnen”. (Luk. 1:1-2)