Inför Jul 2006… till eftertanke

I Sverige är det mycket vanligt idag att man sätter upp en ”julkrubba” även i icke-katolska kyrkor, vilket absolut inte var fallet för bara 50 år sedan. Givetvis hälsar vi franciskaner denna utveckling med tillfredställelse, eftersom ”julkrubban” hade sitt ursprung hos d.h. Franciskus som använde sig av ett ”julspel” för att underlätta det enkla folkets förmåga att föreställa sig Frälsarens födelse. Seden att sätta upp en ”julkrubba” har t.o.m. spritt sig till en del fromma hem, fastän det alls inte är lika vanligt som i t.ex. Italien, Spanien eller Tyskland, vilket man heller inte förväntar sig i en sådan hårt sekulariserad kultur som den svenska, där fler och fler människor knappt kan hålla isär Walt Disneys seriefigurer – Musse Pigg, Kalle Anka, Peter Pan etc. från Maria, Josef, herdarna, vise männen, och änglarna i berättelserna om Jesu födelse i den Heliga Skrift. Det finns dock en likhet mellan fantasilandskapen som man skapar kring Betlehems stall, där Jesus föddes, och de tecknade landskapen i Disneys, eller de datoriserade filmer, som ”Sagan om Ringen”, vilket faktiskt är teologiskt intressant därför att landskapens syfte, till skillnad från de snidade eller gjutna figurerna av Maria, Josef, herdarna, vise männen och änglarna, tillsammans med formerna av djuren, oxen, åsnan, fåren, kamelerna etc., är att betona den mirakulösa födelsens historicitet.

Visserligen kan man inte påstå att figurerna nödvändigtvis är klädda i autentiska dräkter eller att ansiktsdragen var autentiska för judar på Jesu tid. Fantasilandskapen är dock inte bara imaginära – ofta eftersträvar man att skapa en paradisisk vision av naturen vid tiden för Jesu födelse i Betlehem, vilket också har varit typiskt för målerier allt sedan renässansen. Intuitivt tycks man vilja förena den historiska sanningen om vår tro på Guds människoblivande med den teologiska sanningen – läran att det gudomliga ingripande i historien har banat väg för mänskligheten att återvinna det paradisiska tillståndet som gick förlorat vid syndafallet.

Att det finns en uppenbar fara i att låta fantasin verka fritt, då man bygger upp en ”julkrubba” är självklart. Den som inte alls är hemma i den kristna trostraditionen skulle lätt kunna dra slutsatsen, att de troende förstår julevangeliet som en myt istället för ett återgivande av frälsningshistorien. Den teologiska sanningen om att Guds människoblivande är intimt förknippat med människans möjligheter att träda in i ett gudsförhållande som på sikt kan återföra henne till det paradisiska tillståndet innan syndafallet – att föra henne in i det himmelska riket, som i sig är oförställbart – är dock en värdefull om än omedveten insikt. Seden att skapa ett fantasilandskap kring Betlehems stall är alltså inte endast en fråga om estetisk anpassning av ”julkrubban” till julgranen och annat festligt pynt, så att ingen skulle störas av en realistisk förevisning av den fattigdom och smuts som kanske präglade stallet. Den motiveras inte heller av den vanliga naturens mindre fängslande påverkan på betraktaren.

Egentligen är den sanning, som ett underbart fantasilandskap kring stallet där Jesus föddes förmedlar, inte bara en teologisk sanning, utan också en antropologisk sanning, eftersom den säger något om människans egentliga natur kontra hennes fallna natur i den fallna världen. Människan skapades ju inte bara för jorden. Hon skapades också för himmelen, och den jord, där hon skulle förbereda sig för evig förening med Gud, skapades från början som ett paradis.

Det leder nog fel alltså om vi tänker på Guds paradis som en geografisk plats i det förflutna. Begreppet skall nog hellre relateras till ett tillstånd, ett tillstånd i vilket människan har ett intimt umgänge med Gud, ett tillstånd i vilket hans hjälpande nåd bevarar människan från all skada och farlighet och i vilket hans heliggörande nåd förbereder henne för det saliga åskådandet och den mystiska föreningen med honom. Förmörkad av synd vet vi inte riktigt hur vi skall föreställa oss paradiset, men vi kan med fantasins hjälp göra ett försök. Med vårt inre öga visualiserar vi naturen med alla växter och träd i prunkande skönhet och alla levande varelser i ett harmoniskt förhållande till varandra och till människan, som om djungelns lag inte längre rådde. Således beskriver Profeten Jesaja det Heliga Landet efter den väntade Messias ankomst: ”Ett skott skall skjuta upp ur Jesses avhuggna stam, och en telning från dess rötter skall bära frukt… då skulle vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar, och kalvar och unga lejon och gödboskap skulle sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem. Kor och björnar skulle gå och beta, och deras ungar skulle ligga tillhopa, likasom oxar. Ett spenabarn skall leka invid en huggorms hål och ett avvant barn sträcka ut sin hand efter basiliskens öga. Och ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av Herrens kunskap likasom havsdjupet är fyllt av vattnet.” (jes. 11:6-9)

Man kan givetvis konstatera att den kristna övertygelsen är, att Maria, den av Gud utkorade och av arvsynden obefläckade jungfrun, blev genom Guds människoblivande, den nya Eva, ”den som skall söndertrampa den gamle ormens (d.v.s. Satans eller djävulens) huvud” (1 Mos. 3:13), då hon framföder Kristus, ”den nye Adam” (1 kor. 15:45), som sändes i världen för att förlossa mänskligheten från synden, döden och djävulen och, i någon mening, bana åter vägen in i paradiset för oss.

Ja, man ser spår av den senjudiska läran om de yttersta tingen också i Nya Testamentet, bl.a. tanken att paradiset är förvarat i ”den tredje himmelen”, där t.ex. Jesus lovar att vara tillsammans med den botfärdige rövaren som dör på korset med honom (luk. 23:43). Aposteln Paulus nämner också paradiset, då han säger att han i hänryckning har kommit dit och fått höra ”outsägliga ord” (2 kor. 12:4). Vidare, i Johannes Uppenbarelse omnämns paradiset, där ”livets träd” växer, vilket framställes som en aspekt av himmelen och en del av de troendes segerlön. (upp. 2:7) .

Alltså är idén att paradiset åter blev synligt för människan då vår Frälsare, Jesus Kristus, föddes i Betlehem, helt i linje med evangelisternas redogörelse för änglarnas himmelska sång. Fastän denna idé hör hemma bland ohistoriska legender, så är den inte vilseledande i teologisk bemärkelse. Ibland säger ju människans fantasi mer om vad hon innerst inne hoppas på än hennes intellekt.

Franciskus och människor i nöd.

Läser man om den helige Franciskus’ liv och omvändelse, ser man genast att det inte förhåller sig så, att han, efter att ha ångrat sina svåra ungdomssynder börjat ägna sig åt välgörenhet bland människor i nöd, det som i kristet sammanhang kallas barmhärtighetsgärningar. Det var inte efter att ha genomgått kampen som ledde till en total sinnesförändring, vilken klargjorde för honom hur avgörande riktig tro på Gud är, att han började ägna sig åt barmhärtighetsgärningar. Det var inte heller så, att först när han kom till intellektuell insikt om varför Gud sände sin enfödde Son från all evighet in i tid och rum, in i vår värld, för att födas bland djuren i Betlehems fattiga stall, arbeta som timmerman i sitt anletes svett, bli en kringvandrande predikant utan visshet om hur han skulle få mat för dagen eller tak över huvudet om natten och, till sist, att dö mellan brottslingar på Golgatas grymma kors för att förlösa oss människor från syndens makt, att helgonet nödgades börja ägna sig åt barmhärtighetsgärningar. Nej, egentligen var det t.o.m. innan Franciskus svarade ”JA” på kallelsen att leva i Jesu Kristi efterföljelse, som han började umgås med fattiga och sjuka människor.

Att gå in i detta umgänge var ju en oförklarlig handling för en förfinad ung man som helt nyligen inte tänkte på mycket annat än fester, kvinnor, sång, och dans hur han skulle kunna uppnå riddarerang, och bli adlad och rik – rikare än den nyrike handelsman som han hade till far. Men plötsligt bytte han sina fina kläder mot en utfattig tiggares smutsiga trasor och kysste det ruttnade köttet på en spetälsk mans ansikte. Varför? Var det därför att han upplevde en psykisk kris, när han nu hade blivit friköpt efter ett år som krigsfånge då så många av hans vänner antingen hade stupat i striden mellan Assisi och Perugia eller blev kvar i Perugias fängelsehåla, eller var det endast ytterligare ett utslag av sin benägenhet att pröva sina personlighetsgränser med häpnadsväckande upptåg och effektfulla gester? Vem vet? Bara Gud – och Gud kan använda allt som är i eller händer en människa, då han vill kalla henne.

I varje fall, vad man måste konstatera är, att Franciskus’ umgänge med de fattiga och hans begrundan av deras utgångsläge i livet, liksom som hans begrundan av t.ex. spetälska människors kroppsliga och själsliga lidanden, var en väsentlig aspekt av hans omvändelse, ja, en väsentlig aspekt av den självkännedom som äkta gudsmystik måste grunda sig på. Den helige Franciskus trädde in på mystikens väg, då tron på Gud och ånger över sin synd grep honom. Helgonet menade att när han lärde känna de fattiga, då lärde han känna sig själv; han menade också, att genom bekantskapen med de spetälska lärde han känna sig själv. Och detta var helt avgörande för hans utveckling, eftersom utan självkännedom kan kunskap om Gud aldrig nå mystikens höjder. Det var alltså efter dessa händelser, vilka var gudomliga ingripanden i hans, som han kunde höra Kristus tala till honom från ikonkorset som hängde över altaret i San Damianus’ lilla förfallna kyrka. Det var efter dessa händelser, som han kunde klä av sig naken på torget i Assisi, lämna tillbaka till sin jordiska fader sina kläder och de pengar som han fick då han sålde sin häst, för att sedan endast kunna göra anspråk på det eviga arvet från sin Fader i himmelen och ta Fru Fattigdom till sin andliga brud.

Det är dock inte meningen att någon skall dra slutsatsen att man inte kan engagera sig i franciskanska barmhärtighetsgärningar om man betvivlar, att man redan har någon mystikens höjd i sikte. Meningen med det ovanstående är att lägga accenten på självkännedom som en förutsättning för mystik. Det bör också genast emellertid sägas att självkännedom är likväl en förutsättning för all äkta mänsklig utveckling. Väljer jag att blunda för den del av mänskligheten som är fattig eller i nöd, minskar jag på mina egna möjligheter till självkunskap, till personlig utveckling och, slutligen, till mystik. Blundar man för en del av människomysteriet, blundar man ju också för en del av gudsmysteriet, eftersom Gud uppenbarar sig såväl genom alla dem han har skapat och vilka lever i ett växelspel med den fallna världen, som genom sitt eget människoblivande i Jesus Kristus, den fallna världens frälsare.

Jag kan alltså endast lära känna mig själv på djupet i förhållande till andra, och endast om jag möter andra just som människor och inte bara som objekt för min välgörenhet, mitt sociala arbete eller min terapi. Välgörenhet var också naturligt för den helige Franciskus, då han helt och hållet var kvar i sina ambitiösa planer för framtiden och i ett liv levt för njutningens skull. Det hörde, som bekant, till allt vad ”adlig” innebar, att utöva välgörenhet. Men man kan inte åstadkomma ett riktigt möte med människor i nöd så länge de endast förblir objekt för ens goda gärningar. Gör jag så, förblir jag inkrökt i mig själv och utan möjlighet att lära känna mig själv genom dem. Fråga dig själv – skulle du vilja få hjälp av någon enbart i syftet att bekräfta hans godhet, eller som resultat av hans strävan att förbättra samhället, eller som föremål för ett terapeutiskt program? Skulle du vilja vara mottagare för någons goda gärningar blott med tanke på att han är förpliktad därtill av sin religion? Antagligen inte. Men du skulle kanske vara illa tvungen till det, om du vore hemlös, hungrig eller sjuk. Just därför talar Jesus om ”sina minsta bröder och systrar” då han talar om de behövande. ”Jesu minsta bröder och systrar” måste man möta just som människor och inte som ett led i en förtjänstfull handling, inte ens som ett led i att vinna förtjänst inför Gud. Vidare kan man absolut förvänta sig att ”Jesu minsta bröder och systrar” också har något att ge på det personliga planet, emedan de, i likhet med mig, är skapade av Gud och inte kan annat än återspegla något av Skaparens härlighet. Kanske är de också behäftade med synder och påtagliga tillkortakommanden, men även insikt i omständigheterna kring sådant kan bidra mycket till min självkännedom, om jag motstår frestelsen att sätta mig till doms.

I materiellt avseende hade den helige Franciskus mycket lite att skänka fattiga, sjuka och hemlösa människor efter sin omvändelse. Först och främst gav han sig själv åt dem. Det karakteristiska tecknet på denna gåva var hans hövlighet mot dem. Franciskus reserverade alltså inte den hövlighet, som han hade utvecklat som affärsman och riddare för människor, som kunde förvänta sig att bli behandlade såsom man behandlade människor vid hovet. Han bemötte alla, och särskilt de fattiga, sjuka och hemlösa, men även tjuvar och våldsverkare, med en attityd av tjänstvillighet som inte kunde tolkas som patroniserande. Han såg varje äkta möte mellan människor som ett eftersträvansvärt privilegium. Varför? Jo, därför att han såg samma potential i dem som Gud hade förverkligat i honom.

Ja, helgonet var alltid berett att dela med sig av vad han hade. Kunde han tigga något åt en annan, gjorde han gärna så. Han använde sig också av sina kontakter med människor som hade materiella tillgångar och inflytande. Hade den helige Franciskus levt i dag, och vore han utbildad som socialarbetare eller terapeut, betvivlar jag absolut inte, att han också skulle ha delat med sig av den hjälp som sådan kunskap möjliggör, men han skulle säkerligen ha erbjudit vad han hade kunnat ge utan att höja sig över den behövande.

Den helige Franciskus utövade som få andra, den ödmjukhet vilken Kristi människoblivande uppenbarade som Guds egen ödmjukhet. Om vi förkovrar oss i denna ödmjukhet, kommer vi inte endast att kunna resa upp människor som på olika sätt har fallit eller blivit nedslagna längs livets väg, utan också bli upplyfta, om inte till mystikens höjder, så åtminstone till nivån av äkta medmänsklighet. Glöm inte att Gud själv blev människa i Jesus Kristus – sann människa – för att rädda oss människor.