Inför Jul 2007… till eftertanke

Vi är nog väldigt många som har läst Tim Guénards självbiografiska bok Starkare än Hat och även följetongen Min Andra Chans, som är en serie av reflektioner över författarens brutala uppväxt, räddning, omvändelse till kristen tro, äktenskap och liv som familjefar såväl som hans senare arbete bland utslagna ungdomar. Berättelsen om hur han blev övergiven av sin mor och svårt misshandlad av sin far, rymde från diverse franska ungdomsanstalter på 50-talet för att leva som tonåring på gatorna i Paris, för att så småningom bli stenhuggare och professionell boxare, är både fascinerande och inspirerande. En enda drivande tanke hade han i huvudet – att hämnas, ja att slå ihjäl sin far. Man fängslas av hur denne machotyp leds steg för steg från ett liv präglat av en kult av hårdhet och sexuell tygellöshet i samhällets mer eller mindre laglösa periferi genom sin kontakt med de katolska boendegemenskaper inom rörelsen L’arche (Arken), där de troende delar sitt liv med ytterst svaga och handikappade barn.

Att läsa Tim Guénards begrundan av Guds sätt att bana väg in i en ny tillvaro kännetecknad av barmhärtighet, hopp och renhet till följd av hans åtagande för dessa barn bland de troende, för ens tanker osökt till Betlehem och Guds människoblivande som ett hjälplöst spädbarn. Detta, inte därför att man i det civila samhället förknippar julfirandet i första hand med familjegemenskapen, utan p.g.a. julhögtidens teologiska betydelse. Den Evige Fadern valde från all evighet sin enfödde Son som skulle bli människa genom den Helige Andes kraft i den utkorade Jungfrun Marias sköte. Alltså har även barndomen en specifik mening för människans frälsning i enlighet med den Treenige Gudens rådslut. Men varför det då?

BARNET i VÅRT INRE.

Ja, psykologer och psykoanalytiker talar ofta om att den vuxna människan alltid har kvar barnet och barndomsupplevelser kvar i sitt psyke – i sitt sinne. I någon utsträckning förblir man alltid det barn man en gång var – i positiv eller negativ bemärkelse. Människans frälsning måste också omfatta barnet inom sig. Därför måste barnet inom människan förlossas från sina tidigare missöden och besvikelser om det skall kunna återlösas från syndens, dödens och djävulens herravälde. Därför var det i teologisk mening nödvändigt att Frälsaren skulle börja sitt frälsningsverk just som barn.

GUD HAR ERFARIT VÅRA BEHOV.

Vidare förhåller det sig så att människan genom ursynden, Adams och Evas vägran att underordna sig Gud och hans bud, i sin strävan att bli sin egen gud och pröva på allt, det onda såväl som det goda, har åstadkommit att arvsyndens följder märks mycket tydligt också hos små barn, även innan de kan synda medvetet. Ett litet barn måste faktiskt befrias från sin självcentrering, sin egoism och sitt själviska sätt att handla, genom en kärleksfull men disciplinerad uppfostran. Men barnets uppväxt i den fallna världen som vi lever i kan bli mycket defekt. Möter barnet hos sina föräldrar övergrepp och även fysiskt våld, bristande kärlek och allt som kylig försumlighet heter, förstärks benägenheten till synd.

Barnet inom den vuxna människan gör vad som helst för att vinna den kärlek som fattades under sina späda år. Endast Gud kan hela sådana skador i människans inre, den Gud som blev människa, som blev barnet i Betlehem, kan visa vägen in i den himmelske Faderns famn och göra sin egen moder Maria, till vår moder. Tänk! Även Gud har upplevt vad det innebär att behöva mänsklig kärlek, en moders kärlek, en faders kärlek, den kärlek som han också erfor hos Maria och Josef.

KÄRLEKEN – MÄNSKLIG och GUDOMLIG.

Det unika med den kristna tron är, att den kärlek som vi tar emot från Gud är både mänsklig och gudomlig, eftersom vi tror att Gud blev människa i Betlehems barn. Detta innebär dock inte att den icke-troendes kärlek, den kärlek som enbart är mänsklig inte kan vara helande, ty alla människor är skapade till Guds likhet och avbild, eftersom det är Gud som omedelbart skapar människans ande – den odödliga själen. Vidare blir människan endast skadad, inte fördärvad, av ursyndens återverkningar i den fallna värden – det vi kallar arvsynd. Inte heller kan man påstå, att alla som tror och är döpta lever upp till sin tro på ett sätt som tillåter dem att verkligen förmedla gudomlig kärlek. Men i princip har den troende tillgång till övernaturliga resurser därför att han har tillgång till den gudomliga nåden, vilken förmedlas sakramentalt.

Vidare har den troende människan en uttrycklig kallelse till bön och helgelse. Samtidigt som hon ständigt hänvisar till en kärlek som vida övergår sin egen förmåga att älska – Guds kärlek – försöker hon förstå sin nästa och handla barmhärtigt. Såsom det står i den Heliga Skrift, Gud är kärleken (1 joh. 4.8) . Att vara kärleksfull är alltså inte bara en av Guds egenskaper, ty Gud är kärleken i den mening att i honom allt som kärleken syftar till är evigt varande. I den Treenige Gudomen, där Fadern, Sonen och Anden är fullständigt delaktiga i varandras personer, utgör dessa personer en absolut enhet. Denna kärlek, den gudomliga, kan emellertid förmedlas till människan i ett personligt förhållande, då människan i sin ändlighet öppnar sig för den Oändlige, den upphöjde Sköne, Gode och Sanne. Guds transcendentala existens är alltså förklaringen på varför människan till sist aldrig kan tillfredställas med blott mänsklig moderlighet, faderlighet, vänskap, solidaritet, gemenskap, förståelse, tillhörighet och sympati, eller i den livslånga andliga och sexuella förening med motsatta könet vi kallar äktenskap. Människan skapades för Gud även innan människor skapades för varandra och för det motsatta könet. Människans natur är sådan att hon inte kan förverkliga sig själv utan att överskrida sig själv. Målet med hennes existens är således förening med Gud.

PÅVENS ANDRA ENCYKLIKA.

Den helige faderns, Påven Benedictus XVI:s första rundbrev hette ju deus caritus est – Gud är Kärleken. (1 joh. 3:15) Hans andra rundbrev, bär titeln spe salvi, I Hoppet Är Vi Frälsta. (rom. 8:24) Vad Påven skriver visar att tron är just den levande länken mellan den kärlek och det hopp, vilka vi i Kristi Kyrka kallar gudomliga eller övernaturliga dygder. Och hoppet är just Kristi Födelses Högtids särskilda gåva, därför att Guds människoblivande i Jesusbarnet betyder att den Oändlige, den Upphöjde, den fullständigt Sköne, Gode och Sanne har blivit en av oss just för att på ett definitivt sätt ge sig själv åt oss alla och åt oss var och en.

I sin andra encyklika tar Påven upp den nödvändiga länken mellan tro och hopp såsom den kommer till uttryck i Brevet till Hebréerna: Tron är en fast tillförsikt (eller fullkomlig visshet) om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man inte ser. (hebr. 11:1) Thomas av Aquino säger att denna tillförsikt eller visshet om vad man hoppas – på latin kallas det substantia på grekiska en hypostasis – är en bestående inneboende disposition (habitus) som tillåter oss att tro på det som vi ännu inte kan se. Således är det mycket mer än endast en viss attityd och ännu mindre är det att betrakta som en intellektuell hypotes eller känslomässigt grundat önsketänkande. Det är alltså inte ett subjektivt ”försanthållande”, vilket protestantisk bibeltolkning i Luthers efterföljd tidigare oftast hävdade, utan något objektivt, som verkar existentiellt som ett ”bevis” (argumentum), dock inte ett empiriskt eller logiskt sådant. Påven säger: Tron drar den framtid (som vi väntar) in i det nuvarande. Således är den framtid inte bara något som ännu inte inträffat. Denna framtid finns faktiskt redan till (i det eviga ’nuet’ hos Gud) och den förändrar den nuvarande verkligheten (hos oss). På den framtid som man blir delaktig när man kommer till tro, grundar sig alltså den kristnes hopp.

Det är den gudomliga nåden, Guds gåva av sig själv, som skänker hopp som en verksam kraft i vårt liv. Därför är hopp, såväl som tro och kärlek, betraktad som nådegåva, en teologisk dygd – en övernaturlig förmåga.

HOPP och KRISTI FÖDELSES HÖGTID

Alla kristna förknippar Kristi Födelses Högtid med – hopp. Även den som ännu inte tror kan skönja hopp i julfirandet, men han kan ännu inte förstå att människan åtminstone undermedvetet hoppas på mer än människor kan ge, att hon inte kan förverkliga sig själv utan att förenas med Gud – att det är detta som människan egentligen ytterst hoppas på. För honom är Betlehems barn endast en av oss, inte Gud som blivit en av oss. Det är först då vi kommer till tro att det hopp, som är en övernaturlig kraft, kan ta oss i besittning, ty om Gud verkligen har blivit en av oss, då är det helt säkert att vi kan förenas med honom.

Den märkliga tvisten om vårt universums, naturens och människans tillblivelse har skett genom “intelligent design” eller “slump”.

Man blir givetvis inte förvånad över att människor med en materialistisk och ateistisk (eller agnostisk) livsåskådning vill fastslå det som hotar att bli dogma för undervisning i naturvetenskapliga ämnen, nämligen att det inte finns (och får finnas) något i den naturvetenskapliga forskningen som stödjer tro på Gud som vårt universums, naturens och människans skapare. Det som är häpnadsväckande är att några teologer och präster, såväl katoliker som protestanter tycks hålla med om att man kan inte bedriva naturvetenskap, eller resonera om naturvetenskapliga rön, om man inte a priori accepterar att all den iakttagbara ordning, komplexitet, skönhet, ändamålsenlighet etc., som vi möter i vårt universum, i naturen omkring oss, och i människan, måste finna sin förklaring i helt slumpvisa processer. Detta är anledningen till att denna debatt upptages i DUVANS spalter för andra gången.

Självfallet måste man erkänna att frågan om Guds existens och hans avsikt att skapa, vilken är en förutsättning för att man skall kunna tala om skapelsen, eller alls bruka begreppet, är filosofiska frågeställningar. Ett teologiskt positivt svar på dessa frågor måste dock rimligen stärkas om naturvetenskaplig forskning visar, att de makrokosmiska och mikrokosmiska strukturer och processor som vi möter i vårt universum, såväl som de biologiska, förutsätter en utveckling, som vore matematiskt omöjlig inom tidens gränser om de skedde slumpvis.

Vidare kan naturvetenskaplig forskning inte hantera det helt grundläggande filosofiska spörsmålet: Eftersom det kunde ha förhållit sig att ingenting fanns, varför finns det någonting överhuvudtaget? Naturvetenskap sysslar egentligen inte med frågeställningar om varför något sker, utan med frågeställningar om hur det sker. Likväl är det just en rationell gudsbild som ligger till grund för naturvetenskapens tro att alla iakttagbara verkningar har sina orsaker. Riktiga ateister och agnostiker har ganska ofta varit irrationalister i filosofiskt avseende. Således har de menat att vår existens och vår tillvaro är en absurditet utan någon tillfredställande förklaring – inte heller en vetenskaplig sådan.

Å andra sidan måste det erkännas av oss som tror på Gud, att man skulle göra nonsens naturvetenskap om man ständigt framhöll att han, som är den yttersta orsaken för allting, är också den direkta orsaken för alla enskilda fenomen och händelser i världen.

När vissa naturvetenskapsmän hävdar att slump måste betraktas som utgångspunkten för allting om man skall kunna bedriva naturvetenskaplig forskning, eller resonera om den, därför att de har redan klarlagt helt täckande naturliga förklaringar för den iakttagbara ordning, komplexitet, skönhet, ändamålsenlighet etc., som vi möter i vårt universum, i naturen omkring oss, och i människan, talar de helt enkelt inte sanning. Vidare, när några av dem dogmatiskt vill förbjuda, att man drar den filosofiska slutsatsen att intelligent design är en nödvändig komplimenterande förklaring på de naturliga strukturer och processer som de har upptäckt, så tycks de sakna den öppenhet som själva den vetenskapliga metoden kräver. Det är en sak att tro på slump som den yttersta principen; det är en annan sak att insistera att man absolut vet att den räcker till som den yttersta principen. Uppenbarligen är det tro som står mot tro i den här debatten, inte tro mot naturvetenskap. Dogma hör ju endast hemma i den religiösa sfären, inte i den naturvetenskapliga.

I sin bok The Evidential Power of Beauty, vilken är lika imponerande som hans böcker om bön och kontemplation, säger Fader Thomas DuBay S.M. bl.a. följande:

Att erkänna att vingarna på ett jetplan är mycket noggrant konstruerat just för att kunna flyga det från den ena kontinenten till den andra […] men avvisa tanken att de långt mer eleganta och intrikata aerodynamiska designer som man ser i fågelns ben, muskler och vingar, eller i insektens vingar, vilka kan utföra manövrer som ett jetplan inte kan efterlikna, är löjeväckande för uppriktiga […] människor, vilket de frispråkiga erkänner. Vidare, det översvallande bevismaterialet för “intelligent design” mångfaldigas i det oändliga då vi räknar med alla distinkta arter av djur, fåglar, fiskar etc. […] Ärliga vetenskapsmän är mycket tydliga om den här saken. Ett exempel – Harold Klein, ordförande av “The Nation Academy of Sciences”, […] säger i “The Scientific American”: “Den enklaste bakterien är så […] komplicerad att en kemist knappast kan börja föreställa sig hur något sådant kunde bli till.”

På den kosmiska nivån påpekar vetenskapsmän allt oftare att vårt universum från det första ögonblicket då det blev till, fram till vår egen tid, är på ett helt förunderligt sätt utrustat i oändligt många detaljer på ett sätt som absolut är oumbärligt för mänskligt liv.

Michael Denton – ett annat exempel – har uttryckt saken så: “Jordens biosfär är så väl anpassad till oss människor att designen måste ha varit avsiktlig. Avancerade studier i biologi förser oss med övertygande bevis på att vårt kosmos planerades med tanke på att den skulle vara ett hem för människan ” […]

Varför vissa teologer och präster vill alliera sig mot varje tanke att iakttagbar intelligent design i vårt universum, naturen och människan kan te sig förbryllande om man förutsätter traditionell kristen tro. Thomas av Aquinos femte väg att argumentera för rationaliteten i tron på Guds existens, hans femte gudsbevis, bygger på intelligent design. Immanuel Kant menar, att utöver det moraliska argumentet för Guds existens, så är intelligent design det närmaste vi kan komma till ett gudsbevis.

En del teologer och präster som tar avstånd från tanken, att intelligent design är förenlig med modern naturvetenskap är givetvis bara rädda för att få etiketten fundamentalist klistrad på sig. En del är allt för angelägna om att rätta sig efter det som är politiskt korrekt i vårt sekulariserade samhälle p.g.a. sin vanföreställning att de kan vinna gehör på så sätt.

Underlåtelsen att försvara tron på Gud som aktivt skapande främjar en teologisk utveckling mot en deistisk eller panteistisk gudsbild. Den kristna tron hänger ju på Guds personliga varande i den Heliga Treenigheten, som skapare, som frälsare och som heliggörare. Om Gud saknar vilja, avsikt och plan, så att man inte kan säga, att han har skapat oss så, att hans intelligens manifesterar sig i skapelsen, då kan han inte heller ingripa i vårt universum och vår historia som en personlig frälsare och vi kan inte heller ingå i personlig förening med honom efter döden.

Har människan skapat sig själv (blivit till av slump) måste hon också frälsa sig själv och hennes eviga framtid vore då förmodligen att uppslukas av det stora alltet, också kallat det stora intet. Hennes eviga framtid som person hänger ju på Guds varande som person. Finns det inte någon egentlig skapelse av personen, kan det knappast finnas någon egentlig frälsning av personen.

Fader Du Bay, precis som Hans Urs von Balthasaar lägger accenten på att den skönhet som vi ser i Guds skapelse, en skönhet som bekräftar hans existens. Denna skönhet ser vi också i Guds människoblivande. Fader DuBay säger: Den universella tjusningen i scenen vid Betlehem – Kristi krubba i stallet – växer alltefter man förstår dess betydelse på ett djupare sätt […] man kan egentligen inte komma undan att erkänna skönheten i tanken, att den allsmäktige Guden tog mänsklig gestalt som ett klent spädbarn. En sådan tanke kan och måste ha haft sitt ursprung hos Gud, och endast Gud, vilken skulle kunna åstadkomma något sådant. Både tanken och dess fullbordan är himmelsk.

Också i vår frälsningsplan ser vi redan från början – intelligent design – divine design – (gudomlig design) som är skönheten själv.

Hos oss på klostret

Broder Stefan är kanske den munk som verkligen har fått rykte om sig som “entertainer”. Hans sinne för både humor och detaljer, då han tar itu med att arrangera någon tillställning. Han känner inga gränser. Alldeles nyligen planerade han en svensexa med temat “vinterkriget” för en god vän till Franciskusgården, som snart skall ingå i äktenskap med en ungmö från Finland. Alla deltagare var utklädda i militäruniformer från 40-talet och sov i tält i den snö som redan ligger djup i Sälen. Även den blivande bruden fick veta om temat och allt som föregick. Inget var till anstöt, men alla gick in i en tung “dagen-efter”-sömn, somliga med riktiga förkylningar och andra former av pest och kolera . Alltså kan vi som vanligt absolut utgå ifrån att Broder Stefans “entertainment” har aktiverat alla till bristningsgränsen.

Broder Frans-Eric har ofta stora ambitioner att lära sig sjunga nya delar av den Heliga Mässan och Tidegärdens liturgi. Som bekant, har han väldiga röstresurser vad gäller volymen, men hans träffsäkerhet beträffande rätt ton och hans musikaliska minne lämnar dock en hel del att önska, vilket betyder att han är tvungen att improvisera och kompensera i tro att han skall hamna rätt till sist. Tvekar han, kommer han aldrig rätt, vilket gör hans liturgier till en passande illustration på vissa predikningar - dock inte alla.

Broder Ingmund har upptäckt att det inte spelar så stor roll vilken chaufför han än väljer till klostrets gamla VW-buss för inköpsrundan. Den kan ändå bli stående. Detta har inträffat var och varannan gång under de senaste månaderna. Man kan bara konstatera att dessa missöden också ger rikliga tillfällen att pröva hans krafter som “en bönens man”, för det blir ju långa stunder, då det inte finns mycket annat att göra än att ägna sig åt bön. Som Broder Ingmund påminner om, är det dock inte bara när man kan få bilen att rulla igen, att man har blivit bönhörd, utan även när en snäll medbroder kommer och bogserar bussen. Broder Ingmund säger att det inte är vi som avgör hur och när våra böner skall besvaras. Chaufförerna har dock omvittnat att Broder Ingmunds tillit till Guds försyn blir betydligt starkare först när hjälp är i sikte och har undanbett sig all deltagande i en eventuell kanoniseringsprocess.

Postulanterna har tänkt att låta fråga vår ordenskuria i Rom om man verkligen kan begära att någon skall bära en “stjärngossestrut” till klosterdräkten på d.h. Lucias dag. Visserligen har den ökända “dumstruten” ett franciskanskt ursprung. Då man i England efter den protestantiska reformationen inte längre uppskattade den franciskanska teologen Duns Scotus, skapade man det engelska ordet “dunce” – dumbom – och struten, som liknade den franciskanska dräktens huva.

Klosterkatten Broder Rufus visar påtagliga tecken på en juldepression även innan de största festligheterna har påbörjat. Som vanligt har han fått NEJ på sin ansökan att placera en gipskatt vid julkrubban i klostrets kapell med motiveringen att det vore otraditionellt. Vidare har han hört att det inte är säkert att Påven har kvar sina katter numera och förväntas t.o.m. “dog”-ma-ti-se-ra någon ofördelaktig lära mot alla sådana innovationer.