DUVANweb.jpg

 

 

Jul 2008.

Till eftertanke.

Nästan alla kristna är medvetna om att Katolska Kyrkan från den 29 juni 2008 till 29 juni 2009 firar ett 2000 års jubileum av Aposteln Pauli födelse. Inte så många vet att Kyrkan också firar ett 700 års jubileum av den Salige Duns Scotus, som föddes den 4:e nov. år 1308. Detta sammanträffande skulle kanske kunna vara en påminnelse om att då man bejakar Aposteln Pauli betydelse för kristen tro, bejakar man också vikten av en intellektuellt systematisk teologisk bearbetning av den kristna tron rotad i mystiken. Duns Scotus, en franciskansk filosof och teolog, räknas som den mest komplexe och logiskt subtile av Kyrkans medeltida tänkare, svårare att greppa än Thomas av Aquino, t.ex., och ändå en representant för dem som framför allt annat ville skydda Gudsmysteriet från all rationalism. Han hämtade faktiskt mycken inspiration från just Ap. Paulus.

 

Med tanke på att vårt aktuella firande av Jesu Kristi födelses mysterium, är hans lära om Guds Son inkarnationen, Gudsmänniskoblivandes mysterium, värt att undersöka. Han står nämligen i motsatsförhållande till Thomas beträffande svaret till frågan: VARFÖR BLEV GUD MÄNNISKA? Man kan också ställa denna fråga på ett i annat sätt: OM ADAM INTE HADE SYNDAT,  SKULLE KRISTUS  ÄNDÅ  HA  BLIVIT  SÄND  I  VÄRLDEN ? Många stora tänkare har svarat:  "Nej. Jesus Kristus är vår förlossare. Om det inte hade funnits någon synd, så hade vi inte behövt någon förlossare." Så tänkte Albert den Store, Thomas av Aquino, Bonaventura, Bernard av Clairvaux och flera andra.

 

Duns Scotus svarade dock "Ja". Han menade att den yttersta avsikten med Guds skapande verksamhet var just Guds människoblivande, och att anledning till att Gud ville bli människa i första hand inte var p.g.a. människans synd, utan p.g.a. sin egen kärlek.

 

Givetvis förstod Duns Scotus att Gud kunde förutse människans synd från all evighet, men han ville ändå hävda inkarnationens överordnade betydelse och Guds viljas, d.v.s. den gudomliga kärlekens primat, ty som det står i den Heliga Skrift: "Gud är kärlek". (1 Joh. 4:8) Vidare, eftersom Guds kärlek äger en absolut suverän frihet, måste man följaktligen även kunna förstå, att Guds vilja har ett slags företräde över hans intellekt, inte därför att den gudomliga friheten skall uppfattas som godtycklighet, utan därför att den gudomliga kärleken per definition aldrig kan stå i ett motsatsförhållande till sanningen, ty då vore den inte sann kärlek.

 

Vad har ett sådant komplex resonemang att göra med stallet it Betlehem?

En abstrakt filosofisk analys kan tyckas vara ganska fjärran från de konkreta händelser och personliga upplevelser som vi möter i de bibliska beskrivningarna av Guds ingripande i människans historia och hennes vardagliga verklighet, men det är rätt och riktigt, ja, nödvändigt, att ställa den teoretisk-teologiska frågan: Varför blev den oändlige, allsmäktige och evige Guden ett litet, fattigt spädbarn som föddes bland djuren i ett stall? Skedde detta enbart för att han skulle växa till kroppsligen och andligen och bli erkänd som en profet och undergörare, för att sedan kunna offras på korset – d.v.s. bli ett offer för våra synders skull? Eller har Duns Scotus rätt då han säger att Gud hade blivit en av oss även om vi inte hade syndat, för kärlekens skull?

 

Nej, Guds människoblivande var inte bara Guds alternativa plan ifall ett syndafall inträffade efter människans skapelse.

Duns Scotus hävdar att anledningen till Guds människoblivande är hans kärlek. Guds människoblivande var inte bara en nödlösning – en räddningsplan. Kristus var inte en eftertanke. Gud ville från all evighet låta människor och änglar som han skapade till sin avbild, d.v.s. som rationella varelser med fri vilja, bliva fullkomligt delaktiga i hans kärlek på så sätt att de skulle kunna älska honom och varandra såsom han älskar sig själv. Guds inkarnation var alltså en förmedling av den kärleksdynamik som genomsyrar den treeniga Gudomens eget inre liv till hela skapelsen. Genom människan, genom den människoblivne Guden, kommer nämligen den gudomliga kärleken även änglarna till del. Därför sjunger änglarna, då Gud blir människa i Betlehem.

 Det förhåller sig inte så, att Gud gjorde en sak då han skapade människan och något helt annat då han förlossade henne från synden, döden och djävulen. Jesus Kristus gjorde inte något annat på korset än han redan var ämnad och ämnade att göra då han låg i krubban. Förlossning är inget annat än ett återskapande av den heliggörande nåden i människan, den nåd som Gud hade begåvat henne med från början, och ett löfte om denna nåds fullbordan i förening med Gud i Jesus Kristus.

 

Vidare, när Gud danade människan av stoft från jorden och befallde henne att "uppfylla jorden och […]råda över den" (1 Mos. 1:28) skall detta inte uppfattas som ett gudomligt tillstånd att hänsynslöst exploatera skapelsen i själviskt syfte så länge som tid och rum består, utan just som ett uppdrag att kärleksfullt förvalta vad Gud skapade. Gud befallde detta med syfte på sitt slutliga mål – att människan, och allt som han har givit människan, hela den synliga skapelsen, skulle uppnå evigt liv i honom. Antagligen innebär det att även naturen och djuren blir en del av den tillkommande verkligheten, men i varje fall innebär det att alla skapade ting skall brukas sakramentalt.

 

Aposteln Paulus skriver: "Min bön är, att vår Herres, Jesu Kristi, Gud, härlighetens Fader, må giva er en visdomens och uppenbarelsens ande till kunskapen om sig […] 'Allt lade han under hans (Kristi) fötter.' Och honom (Kristus) gav han åt Kyrkan, till att vara huvudet över allting – åt Kyrkan, ty den är hans kropp och uppfylld av honom som uppfyller allt i alla." (Ef. 1:17f.)

Nej, Kristus var inte Guds eftertanke och enligt Aposteln Paulus är inte heller Kristi Kyrka en eftertanke. Det är genom Kyrkan, Kristi mystiska kropp, som den gudomliga nåden skall nå hela mänskligheten och allt skapat – att allt och alla skall gudomliggöras.  Gud skapade allt och alla genom Kristus, och meningen och målet med hela skapelsen är omdanelse i Gud. Det skall en gång bli en nyskapelse, "en ny himmel och en ny jord".  Ja, genom Kyrkan skall Kristi evangelium förkunnas för "allt skapat". (Mk. 16:15)

 

Lägg väl märke till att denna lära inte är någon form av panteism. Här hävdar Aposteln att Gud inte bara är att betrakta som en synonym för "det stora alltet" som samtidigt och per definition är "det stora intet", där allt enskilt varande (det egna varandet) upphör. I likhet med den Heliga Treenigheten, där Fadern har sitt distinkta varande i Gudomens enhet, och likaså Sonen och den Helige Ande, så skall varje enskild människa, varje ängel, och alla andar, och varje enskilt ting i skapelsen behålla sitt distinkta varande i Gud. I Uppenbarelseboken säger Johannes: "Jag såg en ny himmel och en ny jord." (Upp. 21:1)" och Gud sade: "Se, jag gör allting nytt". ( Upp. 21:5)

 

De troendes förening i Kristi Kyrka, hans mystiska kropp, är ett föregripande av och vägen till allas och alltings förening med Gud genom Jesus Kristus. Här spelar de heliga sakramenten och alla sakramentalier en alldeles speciell roll. Genom det Heliga Dopet i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn blir vi inympade som grenar i Kristus som är "vinträdet" (Joh. 15:1f.)   Genom den Heliga Konfirmationen stärks den Helige Andes verksamhet i oss – han som är saven. Genom den Heliga Kommunionen får vi andlig näring och växer till. Genom botens sakrament – bikten – avlägsnar vi infektion och sjukdom.  Ja, meningen med den Heliga Mässan – både med mässoffret och med kommunionen – är att vi får lov att offra honom för våra synders skull och sedan bli vad Han är.

 

Men märk väl att brödets och vinets förvandling inte endast är att relatera till Kristi passion och offerdöd; den är också ett slags inkarnation som skall ha sin fortsättning i ett omdanat leverne och varande hos oss. Kristi Kyrka är således ett slags fortgående inkarnation av Kristus bland människor.

 

Den nya skapelsen, det ursprungliga paridiset, ser vi återvunnet och överstiget redan i scenen som vår andliga intuition synliggör i samband med beskrivningen av Jesu födelse som vi möter i Evangeliet. Den som Gud sände i världen föddes av en den obefläckade Jungfrun, lindades och lades i en krubba bland djuren i ett stall i Betlehem. Änglarna besjunger honom och herdarna tillber honom, vise männen från Östern besöker honom. Profetians ord har gått i uppfyllelse. "Vargar skall bo tillsammans med lamm och pantrar skall ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skall sämjas tillsammans, och en liten gosse skall valla dem. Kor och björnar skall gå och beta, deras ungar skall ligga tillsammans och lejon skall äta halm likasom oxar. Ett spenabarn skall leka invid en huggorms hål och ett avvant barn skall sträcka ut sin hand efter basiliskens öga. Och ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra, vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av Herrens kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vatten." (Jes. 11:6f.)

 

 

Brödraskapet för 33 år sedan.

 

Vid Jul brukar många människor, också vi klosterfolk, drabbas av en viss nostalgi och ägna sig åt att minnas hur det var förr i världen. Ni som har läst DUVAN genom åren känner säkert till att vårt brödraskap föddes i ett stall år 1975. Eftersom det emellertid finns nytta såväl som njutning i att begrunda den egna frälsnings-historien har vi hämtat några rader om detta från Julnumret år 2000.

 

 "Dagar och veckor kom och gick och till sist var det inte längre så varmt att man kunde bada i havet. En dag då bröderna steg upp var trädgården alldeles vit av frost. Det var höst. På grönsakslanden vissnade allting ner förutom grönkålen. Löven på träden började bli gula och röda. Ännu stod inte vintern för dörren … men den var på väg.

 

Det fanns många fina hus med stora trädgårdar på Särö där bröderna bodde. Bröderna tyckte att de borde kunna hitta någon människa som hade en vindsvåning eller en mindre stuga att hyra ut.

 

Bröderna gick bedjande från hus till hus men de märkte själva hur de gick med allt saktare steg. Nåja, en dag gick de upp för en lång stig till ett mycket stort hus på en kulle i en vidsträckt men välskött trädgård. De ringde på dörren om och om igen, men ingen svarade. Missmodiga vände de sig om och såg att deras fjät var de enda på den krattade gången.

 

När bröderna gick nerför stigen på baksidan av huset såg de ett mindre gårdshus bortom grön-sakslanden. Och när de gick ut  genom grinden såg de till sin häpnad det som de inte hade uppmärksammat vid ingången - i vackert järnsmide stod det: Munkekullen.

 

Bröderna fick så småningom träffa den som förvaltade stället och de frågade om de fick hyra det vackra, bruna gårdshuset som var en kombination av stall, vagnslider, ladugård, svinstia, hönshus och bostad med vedspis i köket och kakelugn och kamin i rummen. Hyres-villkoren var som gjorda för tiggaremunkar men det påmindes om att standarden var ytterst enkel. Gårdshuset hade alltid kallats "Stallet".

 

Bröderna bad om tillstånd att inreda hönshuset och svinstian som låg vägg i vägg med den lilla lägenheten. Detta gjorde de då de hade samlat lite pengar till spånskivor, reglar, isoleringsmaterial och spik. I sin iver bestämde de dock att flytta dit omedelbart.

 

Väggarna i hönshuset och svinstian täcktes med trasmattor. Elektrisk ström till belysning och ett värmeelement ordnades med en förlängnings-sladd från lägenheten, men det var verkligen kallt i denna sovsal, ty på den tiden var det snö och kyla i Sverige under hela vintern.

 

Egentligen gick det ingen nöd på bröderna när de väl  kom  under sina många filtar och täcken. Ett svårare umbärande var det att komma till sängen. Eftersom de hade nödgats sätta upp en träskiva framför dörren och isolera med lumpor, var den enda vägen in i sovsalen hönsluckan, vilken var ganska stor med tanke på fjäderfä, men inte med tanke på vanligt dimensionerade munkar.

 

Det blev ett par tre kalla månader innan bröderna kom igång med att vinterbona sin sovsal men denna tid bjöd på många sorglösa dagar och bröderna fick erfara vad den helige Franciskus menade då han talade om "fullkomlig glädje". Inte minst gladde de sig över att få säga att brödraskapet hade blivit fött i ett stall. "

 

Br. Rufus fyller 16 år.

Broder Hubert, som också började på Sarö, dog år 1991. Som klosterkatt efterträddes han av Rufus först år 1992. Då hade bröderna redan varit på Franciskusgården (det gamla ålderdomshemmet i Jonsereds brukssamhälle) sedan årsskiftet 1977- 1978, men han fick en självklar auktoritet redan under sin novistid, eftersom d.h. Franciskus också hade en medbroder, som hette Rufino och som t.o.m. var d.h. Claras kusin. Vidare visade sig Br. Rufus vara duktigare att fånga möss än Br. Hubert, trots att denne, salig i åminnelse, hade fått sitt namn efter "jaktens skyddshelgon". Men nu, när Br. Rufus har fyllt 112 människoår är jaktens njutning ett minne blott.

 

God Jul!

 

En påvelig eftergift.

 

Man vill gärna föreställa sig att, till skillnad från  folk i gemen, helgonen och även vanliga kloster-bröder alltid får förbereda sig för Kristi Födelses Högtid utan distraktioner och bekymmer av olika slag. Således inbillar sig många, att den helige Franciskus fick förbereda sitt berömda julfirande i Greccio under en tid av sitt liv, då han fick vara i upphöjd ro. Men så var det inte.

 

För det första led helgonet av flera allvarliga sjukdomar – troligen av tuberkulos, malaria, magsår och trakom (egyptisk ögonsjuka). Han var dödstrött och han pinandes av kroppsligt lidande. Han såg dåligt och från hans ögon rann tårar hela tiden.

 

För det andra måste man komma ihåg, att Franciskus inte längre var brödraskapets ledare. Ändå begärde man, att han skulle revidera brödernas regula. Han hade kämpat mot att hans brödraskap skulle utvecklas till en orden, som i likhet med dominikanerna och andra ordnar, skulle förfoga över byggnader, böcker och pengar. Denna kamp var inte endast en kamp med många av hans medbröder, t.ex. med broder Elias, som var hans personlige vän och andliga stöd från den tid, då han gick genom sin ungdomliga omvändelse, och som han själv hade velat ha som brödernas föreståndare. Helgonet utkämpade också en kamp inom sig själv. Franciskus hade ju lovat Katolska Kyrkan och den heliga Fadern i Rom absolut lydnad. Kyrkans män, t.ex. Kardinal Ugolino, som Franciskus litade på och som han hade lovat särskild lydnad, var också mycket angelägen om att han skulle skriva en ny ordensregel som kunde stadfästas av påven.

 

Franciskus fruktade att en mildare ordensregel följaktligen kunde resultera i förlusten av den fattigdom och ringhet som han blev kallad till, och således i förlusten av den ödmjukhet och glädje som hans bokstavliga läsning av Evan-geliet gav upphov till. Men utav lydnad mot Kyrkan och för att undvika brödraskapets undergång gjorde han vissa kompromisser, så att hans ordensregel kunde fastställas den 29 november år 1223 av Påven Honorius III. Denna underkastelse blev dock en korsfästelse för Franciskus. Man kan inte påstå att hans hjärta fick ro även om han med sitt förstånd säkert begrep att det var bäst att han nu endast med sitt personliga exempel kunde mana till den fullkomlighet som han alltid eftersträvade.

 

Från påven fick Franciskus som ett slags kompensation, rätten att fira Jul på ett alldeles nytt och personligt sätt. I närheten av Greccio förvandlade helgonet en grotta till ett kapell. Han ordnade så, att den Heliga Mässan kunde firas vid krubban i vilken ett barn lades. Många om-vittnade att barnet öppnade sina ögon och utstrålade ett ljus som omhöljde Franciskus, då han tog upp det i sina armar.

 

Julmässa i Greccio.

 

En viss Giovanni (di Velita) som helgonet tyckte mycket om bodde där. Franciskus  skickade  bud  till honom och sade: "Jag vill göra något för att påminna folk om hur det heliga barnet föddes i  Betlehem och  fram-ställa  denna händelse så att de förstår hur man saknade alla bekvämlig-heter redan som spädbarn och hur han lades i en krubba för foder där en oxe och en åsna stod i stallet. "

 

När festen nalkades, kallade helgonet samman sina medbröder från olika håll. Män och  kvinnor från grannskapet iordninggjorde ljus och facklor för att upplysa den natt som har lyst genom århundraden och vars stjärna skiner alltjämt.

 

Nu kunde enkelheten vördas och fattigdomen hyllas. Ödmjukheten kunde upphöjas… Bröderna sjöng och Franciskus stod vid krubban och suckadeav glädje.

(Utdrag ur Vita Prima S.F. av Tomas av Celano)

 

 

 

Julstök hos oss på Klostret.

 

Man tycker att det inte borde behöva vara något särskilt stök inför Jul på klostret, men det förhåller sig så att klostren inte är helt immuna mot hindren för det andliga livet som ofta gör sig gällande i världen. Inte minst viktigt är det uppenbara faktumet, att förberedelserna för de högtidligaste gudstjänsterna, särskilda andliga övningar etc. kräver en satsning. Sedan vill man att kyrkan, klausuren och gästhemmet skall vara bättre städade än vanligt – kanske genom en röjning och en rengöring som går på djupet.  En del julpynt får det också vara även på klostret, i varje fall hos oss franciskaner. Vidare förväntar folk inte bara andligt spis utan även fysisk föda och den skall vara traditionsenlig och festlig. Även Jesus var mycket medveten om människors fysiska, psykologiska och sociala behov  - tänk på bröllopet i Kana och bespisningsundret. Tyvärr har inte så många munkar mirakulösa krafter som står till buds. Maten måste handlas, lagas och serveras. Sedan kommer disken – också på klostret.

I år har Broder Stefan, Broder Staffan och några frivilliga, inklusive en vän från Kamerun, ägnat sig åt att fylla en "container" med medicinsk-teknologisk apparatur, rullstolar och annan utrustning för handikappade människor och datorer, som CARITAS i Göteborg skall skeppa till Kamerun.  I detta fall gällde saken inte bara muskelkraft, utan även stresstolerans, då mycket måste tiggas under högtryck, då "containern" inte var helt full. Broder Mikael satsade på att få igång alla funktioner på klostrets hemsida på "nätet" innan helgen och "omformatera" en del gammalt material som inte ville det.  Broder Frans-Eric måste skicka iväg Julhälsningar till olika hus i vår orden och få ordning på Helige Franciskus' Stiftelses alla protokoll innan årsskiftet. Broder Ingmund måste hinna med Julbaket och mellan varven betala alla räkningar och avsluta årets bokföring.

 

Ja, denna "klagovisa" över klostrets julstök kunde göras mycket längre och uppdateras dag för dag, som en Advents-kalender. Min poäng är att klosterbröder och systrar inte heller alltid lever i upphöjd ro, avskilda från det vanliga livets och vanliga människors krav, men klosterlivets struktur och rytm är en ständig påminnelse om nödvändigheten att prioritera det enda nödvändiga (Luk. 10:42) – vårt Gudsförhållande – och rannsaka samvetet beträffande de egna framstegen på bönens, barmhärtighetens och helgelsens väg in i Guds eviga rike, så att när vi predikar för andra,  vi själva inte blir underkända vid provet (1 Kor. 9:27). Till sist kan vi bara ropa tillsammans med alla troende: Herre, förbarma dig!

 

Men tänk vilken vila och vederkvickelse vi och alla troende har i kunskapen om, att han gör det – att han har verk-ligen har sänt en Frälsare, hans egen Son, vår Herre Jesus Kristus, i världen – att allt som vi gör, även våra synder, brister och fel, också våra felsatsningar, omfattas av hans nåd – t.o.m. vissa aspekter av vårt julstök, i vilket det väsentliga och det oväsentliga blandas "huller om buller".  O, vilken nåd förunnas oss inte, som verkligen har något annat att fira än en tom tanke på en tomte som aldrig har kommit och aldrig skall komma . Vilken nåd att vår frälsning inte bara är på låtsas!

 

                                                                                    

 

Den Helige Franciskus' Vänkrets.

 

Franciskanerna T.O.R., har en särskild vänkrets inom rundbrevet Duvans läskrets, som är en stödförening i både ekonomisk och andlig mening. Medlemmarna blir delaktiga på ett särskilt sätt i brödernas barmhärtighetsgärningar, vittnesbörd för den kristna tron och gudstjänstliv genom:

1.      en månatlig offergåva av valfri storlek och

2.      daglig förbön för bröderna

 

Dessa månatliga offergåvor, små som stora, är avsedda för brödernas timliga behov och flyter in genom ett särskilt postgirokonto. Den dagliga förbönen sker med hjälp av en fast formulerad tryckt bön.

 

Anmäl dig brevledes till:

 

Broder Frans-Eric

Franciskusgården

Jons väg 44

433 75 Jonsered