Jul 2008.
Till eftertanke.
Nästan
alla kristna är medvetna om att Katolska Kyrkan från den 29 juni 2008 till 29
juni 2009 firar ett 2000 års jubileum av Aposteln Pauli födelse. Inte så många
vet att Kyrkan också firar ett 700 års jubileum av den Salige Duns Scotus, som
föddes den 4:e nov. år 1308. Detta sammanträffande skulle kanske kunna vara en
påminnelse om att då man bejakar Aposteln Pauli betydelse för kristen tro,
bejakar man också vikten av en intellektuellt systematisk teologisk bearbetning
av den kristna tron rotad i mystiken. Duns Scotus, en franciskansk filosof och
teolog, räknas som den mest komplexe och logiskt subtile av Kyrkans medeltida
tänkare, svårare att greppa än Thomas av Aquino, t.ex., och ändå en
representant för dem som framför allt annat ville skydda Gudsmysteriet från all
rationalism. Han hämtade faktiskt mycken inspiration från just Ap. Paulus.
Med
tanke på att vårt aktuella firande av Jesu Kristi födelses mysterium, är hans
lära om Guds Son inkarnationen, Gudsmänniskoblivandes mysterium, värt att
undersöka. Han står nämligen i motsatsförhållande till Thomas beträffande svaret till frågan: VARFÖR BLEV GUD MÄNNISKA? Man kan också ställa denna fråga
på ett i annat sätt: OM ADAM INTE HADE SYNDAT,
SKULLE KRISTUS ÄNDÅ HA
BLIVIT SÄND I
VÄRLDEN ? Många stora tänkare har svarat: "Nej. Jesus Kristus är vår förlossare. Om
det inte hade funnits någon synd, så hade vi inte behövt någon
förlossare." Så tänkte Albert den Store, Thomas av Aquino, Bonaventura,
Bernard av Clairvaux och flera andra.
Duns Scotus
svarade dock "Ja". Han menade att den yttersta avsikten med Guds
skapande verksamhet var just Guds människoblivande, och att anledning till att
Gud ville bli människa i första hand inte var p.g.a. människans synd, utan
p.g.a. sin egen kärlek.
Givetvis
förstod Duns Scotus att Gud kunde förutse människans synd från all evighet, men
han ville ändå hävda inkarnationens överordnade betydelse och Guds viljas,
d.v.s. den gudomliga kärlekens primat, ty som det står i den Heliga Skrift:
"Gud är kärlek". (1 Joh. 4:8) Vidare, eftersom Guds kärlek äger en
absolut suverän frihet, måste man följaktligen även kunna förstå, att Guds
vilja har ett slags företräde över hans intellekt, inte därför att den
gudomliga friheten skall uppfattas som godtycklighet, utan därför att den
gudomliga kärleken per definition aldrig kan stå i ett motsatsförhållande till
sanningen, ty då vore den inte sann kärlek.
Vad har ett sådant
komplex resonemang att göra med stallet it Betlehem?
En abstrakt
filosofisk analys kan tyckas vara ganska fjärran från de konkreta händelser och
personliga upplevelser som vi möter i de bibliska beskrivningarna av Guds
ingripande i människans historia och hennes vardagliga verklighet, men det är
rätt och riktigt, ja, nödvändigt, att ställa den teoretisk-teologiska frågan:
Varför blev den oändlige, allsmäktige och evige Guden ett litet, fattigt spädbarn
som föddes bland djuren i ett stall? Skedde detta enbart för att han skulle
växa till kroppsligen och andligen och bli erkänd som en profet och
undergörare, för att sedan kunna offras på korset – d.v.s. bli ett offer för
våra synders skull? Eller har Duns Scotus rätt då han säger att Gud hade blivit
en av oss även om vi inte hade syndat, för kärlekens skull?
Nej, Guds
människoblivande var inte bara Guds alternativa plan ifall ett syndafall
inträffade efter människans skapelse.
Duns Scotus
hävdar att anledningen till Guds människoblivande är hans kärlek. Guds
människoblivande var inte bara en nödlösning – en räddningsplan. Kristus var
inte en eftertanke. Gud ville från all evighet låta människor och änglar som
han skapade till sin avbild, d.v.s. som rationella varelser med fri vilja,
bliva fullkomligt delaktiga i hans kärlek på så sätt att de skulle kunna älska
honom och varandra såsom han älskar sig själv. Guds inkarnation var alltså en
förmedling av den kärleksdynamik som genomsyrar den treeniga Gudomens eget inre
liv till hela skapelsen. Genom människan, genom den människoblivne Guden,
kommer nämligen den gudomliga kärleken även änglarna till del. Därför sjunger
änglarna, då Gud blir människa i Betlehem.
Det förhåller sig inte så, att Gud gjorde en
sak då han skapade människan och något helt annat då han förlossade henne från
synden, döden och djävulen. Jesus Kristus gjorde inte något annat på korset än
han redan var ämnad och ämnade att göra då han låg i krubban. Förlossning är
inget annat än ett återskapande av den heliggörande nåden i människan, den nåd
som Gud hade begåvat henne med från början, och ett löfte om denna nåds
fullbordan i förening med Gud i Jesus Kristus.
Vidare, när
Gud danade människan av stoft från jorden och befallde henne att "uppfylla
jorden och […]råda över den" (1 Mos. 1:28) skall detta inte uppfattas som
ett gudomligt tillstånd att hänsynslöst exploatera skapelsen i själviskt syfte
så länge som tid och rum består, utan just som ett uppdrag att kärleksfullt förvalta
vad Gud skapade. Gud befallde detta med syfte på sitt slutliga mål – att människan,
och allt som han har givit människan, hela den synliga skapelsen, skulle uppnå
evigt liv i honom. Antagligen innebär det att även naturen och djuren blir en
del av den tillkommande verkligheten, men i varje fall innebär det att alla
skapade ting skall brukas sakramentalt.
Aposteln
Paulus skriver: "Min bön är, att vår Herres, Jesu Kristi, Gud,
härlighetens Fader, må giva er en visdomens och uppenbarelsens ande till
kunskapen om sig […] 'Allt lade han under hans (Kristi) fötter.' Och honom
(Kristus) gav han åt Kyrkan, till att vara huvudet över allting – åt Kyrkan, ty
den är hans kropp och uppfylld av honom som uppfyller allt i alla." (Ef.
1:17f.)
Nej, Kristus
var inte Guds eftertanke och enligt Aposteln Paulus är inte heller Kristi Kyrka
en eftertanke. Det är genom Kyrkan, Kristi mystiska kropp, som den gudomliga
nåden skall nå hela mänskligheten och allt skapat – att allt och alla skall
gudomliggöras. Gud skapade allt och alla
genom Kristus, och meningen och målet med hela skapelsen är omdanelse i Gud.
Det skall en gång bli en nyskapelse, "en ny himmel och en ny
jord". Ja, genom Kyrkan skall
Kristi evangelium förkunnas för "allt skapat". (Mk. 16:15)
Lägg väl
märke till att denna lära inte är någon form av panteism. Här hävdar Aposteln
att Gud inte bara är att betrakta som en synonym för "det stora
alltet" som samtidigt och per definition är "det stora intet",
där allt enskilt varande (det egna varandet) upphör. I likhet med den Heliga
Treenigheten, där Fadern har sitt distinkta varande i Gudomens enhet, och
likaså Sonen och den Helige Ande, så skall varje enskild människa, varje ängel,
och alla andar, och varje enskilt ting i skapelsen behålla sitt distinkta
varande i Gud. I Uppenbarelseboken säger Johannes: "Jag såg en ny himmel
och en ny jord." (Upp. 21:1)" och Gud sade: "Se, jag gör allting
nytt". ( Upp. 21:5)
De troendes
förening i Kristi Kyrka, hans mystiska kropp, är ett föregripande av och vägen
till allas och alltings förening med Gud genom Jesus Kristus. Här spelar de
heliga sakramenten och alla sakramentalier en alldeles speciell roll. Genom det
Heliga Dopet i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn blir vi inympade
som grenar i Kristus som är "vinträdet" (Joh. 15:1f.) Genom den Heliga Konfirmationen stärks den
Helige Andes verksamhet i oss – han som är saven. Genom den Heliga Kommunionen
får vi andlig näring och växer till. Genom botens sakrament – bikten –
avlägsnar vi infektion och sjukdom. Ja,
meningen med den Heliga Mässan – både med mässoffret och med kommunionen – är
att vi får lov att offra honom för våra synders skull och sedan bli vad Han är.
Men märk väl
att brödets och vinets förvandling inte endast är att relatera till Kristi
passion och offerdöd; den är också ett slags inkarnation som skall ha sin
fortsättning i ett omdanat leverne och varande hos oss. Kristi Kyrka är således
ett slags fortgående inkarnation av Kristus bland människor.
Den nya
skapelsen, det ursprungliga paridiset, ser vi återvunnet och överstiget redan i
scenen som vår andliga intuition synliggör i samband med beskrivningen av Jesu
födelse som vi möter i Evangeliet. Den som Gud sände i världen föddes av en den
obefläckade Jungfrun, lindades och lades i en krubba bland djuren i ett stall i
Betlehem. Änglarna besjunger honom och herdarna tillber honom, vise männen från
Östern besöker honom. Profetians ord har gått i uppfyllelse. "Vargar skall
bo tillsammans med lamm och pantrar skall ligga tillsammans med killingar; och
kalvar och unga lejon och gödboskap skall sämjas tillsammans, och en liten
gosse skall valla dem. Kor och björnar skall gå och beta, deras ungar skall
ligga tillsammans och lejon skall äta halm likasom oxar. Ett spenabarn skall
leka invid en huggorms hål och ett avvant barn skall sträcka ut sin hand efter
basiliskens öga. Och ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra, vad ont
och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av Herrens kunskap, likasom
havsdjupet är fyllt av vatten." (Jes. 11:6f.)
Vid Jul
brukar många människor, också vi klosterfolk, drabbas av en viss nostalgi och
ägna sig åt att minnas hur det var förr i världen. Ni som har läst DUVAN
genom åren känner säkert till att vårt brödraskap föddes i ett stall år 1975.
Eftersom det emellertid finns nytta såväl som njutning i att begrunda den egna
frälsnings-historien har vi hämtat några rader om detta från Julnumret år 2000.
"Dagar och veckor kom och gick och till
sist var det inte längre så varmt att man kunde bada i havet. En dag då
bröderna steg upp var trädgården alldeles vit av frost. Det var höst. På
grönsakslanden vissnade allting ner förutom grönkålen. Löven på träden började
bli gula och röda. Ännu stod inte vintern för dörren … men den var på väg.
Det fanns
många fina hus med stora trädgårdar på Särö där bröderna bodde. Bröderna tyckte
att de borde kunna hitta någon människa som hade en vindsvåning eller en mindre
stuga att hyra ut.
Bröderna
gick bedjande från hus till hus men de märkte själva hur de gick med allt
saktare steg. Nåja, en dag gick de upp för en lång stig till ett mycket stort
hus på en kulle i en vidsträckt men välskött trädgård. De ringde på dörren om
och om igen, men ingen svarade. Missmodiga vände de sig om och såg att deras
fjät var de enda på den krattade gången.
När bröderna
gick nerför stigen på baksidan av huset såg de ett mindre gårdshus bortom
grön-sakslanden. Och när de gick ut
genom grinden såg de till sin häpnad det som de inte hade uppmärksammat
vid ingången - i vackert järnsmide stod det: Munkekullen.
Bröderna
fick så småningom träffa den som förvaltade stället och de frågade om de fick
hyra det vackra, bruna gårdshuset som var en kombination av stall, vagnslider,
ladugård, svinstia, hönshus och bostad med vedspis i köket och kakelugn och
kamin i rummen. Hyres-villkoren var som gjorda för tiggaremunkar men det
påmindes om att standarden var ytterst enkel. Gårdshuset hade alltid kallats
"Stallet".
Bröderna bad
om tillstånd att inreda hönshuset och svinstian som låg vägg i vägg med den
lilla lägenheten. Detta gjorde de då de hade samlat lite pengar till
spånskivor, reglar, isoleringsmaterial och spik. I sin iver bestämde de dock
att flytta dit omedelbart.
Väggarna i
hönshuset och svinstian täcktes med trasmattor. Elektrisk ström till belysning
och ett värmeelement ordnades med en förlängnings-sladd från lägenheten, men
det var verkligen kallt i denna
sovsal, ty på den tiden var det snö och kyla i Sverige under hela
vintern.
Egentligen
gick det ingen nöd på bröderna när de väl
kom under sina många filtar och
täcken. Ett svårare umbärande var det att komma till sängen. Eftersom de hade
nödgats sätta upp en träskiva framför dörren och isolera med lumpor, var den
enda vägen in i sovsalen hönsluckan, vilken var ganska stor med tanke på
fjäderfä, men inte med tanke på vanligt dimensionerade munkar.
Det blev ett
par tre kalla månader innan bröderna kom igång med att vinterbona sin sovsal
men denna tid bjöd på många sorglösa dagar och bröderna fick erfara vad den
helige Franciskus menade då han talade om "fullkomlig glädje". Inte minst gladde de sig över att få säga
att brödraskapet hade blivit fött i ett stall. "
Br. Rufus fyller 16 år.
Broder
Hubert, som också började på Sarö, dog år 1991. Som klosterkatt efterträddes
han av Rufus först år 1992. Då hade bröderna redan varit på Franciskusgården
(det gamla ålderdomshemmet i Jonsereds brukssamhälle) sedan årsskiftet 1977-
1978, men han fick en självklar auktoritet redan under sin novistid, eftersom
d.h. Franciskus också hade en medbroder, som hette Rufino och som t.o.m.
var d.h. Claras kusin. Vidare visade sig Br. Rufus vara duktigare att fånga
möss än Br. Hubert, trots att denne, salig i åminnelse, hade fått sitt namn
efter "jaktens skyddshelgon". Men nu, när Br. Rufus har fyllt 112
människoår är jaktens njutning ett minne blott.
God Jul!
En
påvelig eftergift.
Man vill
gärna föreställa sig att, till skillnad från
folk i gemen, helgonen och även vanliga kloster-bröder alltid får
förbereda sig för Kristi Födelses Högtid utan distraktioner och bekymmer av
olika slag. Således inbillar sig många, att den helige Franciskus fick
förbereda sitt berömda julfirande i Greccio under en tid av sitt liv, då han
fick vara i upphöjd ro. Men så var det inte.
För det
första led helgonet av flera allvarliga sjukdomar – troligen av tuberkulos,
malaria, magsår och trakom (egyptisk ögonsjuka). Han var dödstrött och han
pinandes av kroppsligt lidande. Han såg dåligt och från hans ögon rann tårar
hela tiden.
För det
andra måste man komma ihåg, att Franciskus inte längre var brödraskapets
ledare. Ändå begärde man, att han skulle revidera brödernas regula. Han
hade kämpat mot att hans brödraskap skulle utvecklas till en orden, som i
likhet med dominikanerna och andra ordnar, skulle förfoga över byggnader,
böcker och pengar. Denna kamp var inte endast en kamp med många av hans
medbröder, t.ex. med broder Elias, som var hans personlige vän och andliga stöd
från den tid, då han gick genom sin ungdomliga omvändelse, och som han själv
hade velat ha som brödernas föreståndare. Helgonet utkämpade också en kamp inom
sig själv. Franciskus hade ju lovat Katolska Kyrkan och den heliga Fadern i Rom
absolut lydnad. Kyrkans män, t.ex. Kardinal Ugolino, som Franciskus litade på
och som han hade lovat särskild lydnad, var också mycket angelägen om att han
skulle skriva en ny ordensregel som kunde stadfästas av påven.
Franciskus
fruktade att en mildare ordensregel följaktligen kunde resultera i förlusten av
den fattigdom och ringhet som han blev kallad till, och således i förlusten av
den ödmjukhet och glädje som hans bokstavliga läsning av Evan-geliet gav upphov
till. Men utav lydnad mot Kyrkan och för att undvika brödraskapets undergång
gjorde han vissa kompromisser, så att hans ordensregel kunde fastställas den 29
november år 1223 av Påven Honorius III. Denna underkastelse blev dock en
korsfästelse för Franciskus. Man kan inte påstå att hans hjärta fick ro även om
han med sitt förstånd säkert begrep att det var bäst att han nu endast med sitt
personliga exempel kunde mana till den fullkomlighet som han alltid
eftersträvade.
Från påven
fick Franciskus som ett slags kompensation, rätten att fira Jul på ett alldeles
nytt och personligt sätt. I närheten av Greccio förvandlade helgonet en grotta
till ett kapell. Han ordnade så, att den Heliga Mässan kunde firas vid krubban
i vilken ett barn lades. Många om-vittnade att barnet öppnade sina ögon och
utstrålade ett ljus som omhöljde Franciskus, då han tog upp det i sina armar.
Julmässa
i Greccio.
En viss
Giovanni (di Velita) som helgonet tyckte mycket om bodde där. Franciskus skickade
bud till honom och sade:
"Jag vill göra något för att påminna folk om hur det heliga barnet föddes
i Betlehem och fram-ställa
denna händelse så att de förstår hur man saknade alla bekvämlig-heter
redan som spädbarn och hur han lades i en krubba för foder där en oxe och en
åsna stod i stallet. "
När festen
nalkades, kallade helgonet samman sina medbröder från olika håll. Män och kvinnor från grannskapet iordninggjorde ljus
och facklor för att upplysa den natt som har lyst genom århundraden och vars
stjärna skiner alltjämt.
Nu kunde
enkelheten vördas och fattigdomen hyllas. Ödmjukheten kunde upphöjas… Bröderna
sjöng och Franciskus stod vid krubban och suckadeav glädje.
(Utdrag
ur Vita Prima S.F. av Tomas av Celano)
Julstök hos oss på
Klostret.
Man tycker att
det inte borde behöva vara något särskilt stök inför Jul på klostret, men det
förhåller sig så att klostren inte är helt immuna mot hindren för det andliga
livet som ofta gör sig gällande i världen. Inte minst viktigt är det uppenbara
faktumet, att förberedelserna för de högtidligaste gudstjänsterna, särskilda
andliga övningar etc. kräver en satsning. Sedan vill man att kyrkan, klausuren
och gästhemmet skall vara bättre städade än vanligt – kanske genom en röjning
och en rengöring som går på djupet. En
del julpynt får det också vara även på klostret, i varje fall hos oss
franciskaner. Vidare förväntar folk inte bara andligt spis utan även fysisk
föda och den skall vara traditionsenlig och festlig. Även Jesus var mycket
medveten om människors fysiska, psykologiska och sociala behov - tänk på bröllopet i Kana och
bespisningsundret. Tyvärr har inte så många munkar mirakulösa krafter som står
till buds. Maten måste handlas, lagas och serveras. Sedan kommer disken – också
på klostret.
I år har
Broder Stefan, Broder Staffan och några frivilliga, inklusive en vän från
Kamerun, ägnat sig åt att fylla en "container" med
medicinsk-teknologisk apparatur, rullstolar och annan utrustning för
handikappade människor och datorer, som CARITAS i Göteborg skall skeppa till
Kamerun. I detta fall gällde saken inte
bara muskelkraft, utan även stresstolerans, då mycket måste tiggas under
högtryck, då "containern" inte var helt full. Broder Mikael satsade
på att få igång alla funktioner på klostrets hemsida på "nätet" innan
helgen och "omformatera" en del gammalt material som inte ville
det. Broder Frans-Eric måste skicka iväg
Julhälsningar till olika hus i vår orden och få ordning på Helige Franciskus'
Stiftelses alla protokoll innan årsskiftet. Broder Ingmund måste hinna med
Julbaket och mellan varven betala alla räkningar och avsluta årets bokföring.
Ja, denna
"klagovisa" över klostrets julstök kunde göras mycket längre och
uppdateras dag för dag, som en Advents-kalender. Min poäng är att klosterbröder
och systrar inte heller alltid lever i upphöjd ro, avskilda från det vanliga
livets och vanliga människors krav, men klosterlivets struktur och rytm är en
ständig påminnelse om nödvändigheten att prioritera det enda nödvändiga (Luk. 10:42) – vårt Gudsförhållande – och
rannsaka samvetet beträffande de egna framstegen på bönens, barmhärtighetens
och helgelsens väg in i Guds eviga rike, så att när vi predikar för andra, vi
själva inte blir underkända vid provet (1 Kor. 9:27). Till sist kan vi bara
ropa tillsammans med alla troende: Herre, förbarma dig!
Men tänk
vilken vila och vederkvickelse vi och alla troende har i kunskapen om, att han
gör det – att han har verk-ligen har sänt en Frälsare, hans egen Son, vår Herre
Jesus Kristus, i världen – att allt som vi gör, även våra synder, brister och
fel, också våra felsatsningar, omfattas av hans nåd – t.o.m. vissa aspekter av
vårt julstök, i vilket det väsentliga och det oväsentliga blandas "huller
om buller". O, vilken nåd förunnas oss
inte, som verkligen har något annat att fira än en tom tanke på en tomte som
aldrig har kommit och aldrig skall komma . Vilken nåd att vår frälsning inte
bara är på låtsas!
Den
Helige Franciskus' Vänkrets.
Franciskanerna
T.O.R., har en särskild vänkrets inom rundbrevet Duvans läskrets, som är en
stödförening i både ekonomisk och andlig mening. Medlemmarna blir delaktiga på
ett särskilt sätt i brödernas barmhärtighetsgärningar, vittnesbörd för den
kristna tron och gudstjänstliv genom:
1.
en månatlig
offergåva av valfri storlek och
2.
daglig
förbön för bröderna
Dessa månatliga offergåvor, små som stora, är
avsedda för brödernas timliga behov och flyter in genom ett särskilt
postgirokonto. Den dagliga förbönen sker med hjälp av en fast formulerad tryckt
bön.
Anmäl dig
brevledes till:
Broder
Frans-Eric
Franciskusgården
Jons väg 44
433 75
Jonsered