Julen 2009... till
eftertanke
Äntligen har
européer börjat ta mod till sig och skriva och tala om den demografiska krisen
som väntar EU, bl.a. "the Chief Rabbi" av Storbritannien, Jonathan
Sacks ("House of Lords"), som fastslog att Europa är den enda
världsdel som upplever negativ tillväxt av sin befolkning. De flesta politiker vågar
inte talar om saken eftersom ett omnämnande av detta faktum tolkas automatiskt
som "anti-feministiskt" just därför att diskussionen nödvändigtvis
fokuserar på kvinnans biologiska roll som föderska – och
automatiskt tyds som ett bakåtsträvande försök att förpliktiga kvinnan till
något som hotar hennes jämlikhet med mannen. Egentligen är ju Europas män i
lika hög grad motvilliga till att skaffa sig barn. Rabbinen påminde om att
Polybius varnade antikens Grekland för samma sak under det tredje århundradet
före Kristi födelse, då skeptikerna, epikuréerna och cynikerna blev tongivande
och bidrog till grekernas nedgång. Rabbinen sade att han ville uppdatera Camus
som sade att den enda viktiga filosofiska frågan är Varför bör jag inte begå självmord? – till att lyda: Varför bör jag skaffa barn? Han menar givetvis att den europeiska
kulturen tycks vara på väg att begå självmord!
Lord Sacks
drog sig inte för att lämna den politiska korrekthetens trygga omhägnad, då han
lät läsaren förstå att ett aningslöst Europa nu drivs i en riktning som kommer
att innebära kulturellt självmord. Han anser att hennes hårt vunna tolerans i
den religiösa sfären kommer att gå under till förmån för de krav som fundamentalisterna
ställer på samhället och terroristerna vill stödja genom utpressning. Han menar
att kriget mot terrorism aldrig kan vinnas av beväpnade konsumister vars värderingar
är helt sekulariserade. Man misstar sig helt om man tror att världen kommer att
bli mindre religiös i framtiden. Det är endast fråga om vilken slags religion
som demografiskt kommer att dominera. Rabbinen tror dock inte att den kamp vi
bör utkämpa endast är demografisk; han menar att den moraliska kampen är
viktigast.
KRISTI FÖDELSE
Kanske
verkar det konstigt att munkarna i Jonsered skickar ut ett rundbrev som
pläderar för det naturliga äktenskapet, det naturliga barnafödandet och det
naturliga familjelivet som ett omistligt uttryck för de kristna övertygelserna,
men Julens budskap om fred på jorden för
människor av god vilja (Luk. 2:14), vilket förkunnades av änglarna som
hyllade Israels Messias som världens Frälsare, när han föddes i Betlehem,
förutsätter något annat än självcentrerad materialism och en jakt efter
köttslig njutning – de två huvudsakliga frukterna av vår kulturella pessimism. Kampen
mot människor med en förvrängd syn på religion kan aldrig vinnas av
människor utan religion, hur avancerad vår teknologi än blir.
Majoriteten
av människor som äger den goda viljan som änglarna besjöng, bör alltså dragas till
det naturliga äktenskapet, till det naturliga barnafödandet, till det naturliga
familjelivet, och givetvis till det naturliga arbetslivet, och inte framförallt
till självcentrerad materialism och en jakt efter den egna njutningen. Detta
utesluter ingalunda att somliga kallas till annat, t.ex. klosterlivet, eller
till ett liv inriktat på särskilda ideala mål som kompletterar majoritetens
självklara och mera "jordnära" mål, ty det "jordnära" livet
behöver inte sakna transcendens – en dimension av upphöjdhet över det jordiska
livet som alla människor bör ägna sig åt därför att de är skapade till Guds likhet och avbild. (1 Mos. 1:26) Gud har ju
inte danat människan enbart för jorden, utan även för sig själv – för himmelen.
Alltså var
Guds gåva till oss, just hans människoblivande. Hans levande Ord från all
evighet, hans självuppenbarelse, tog gestalt som ett spädbarn, född i en vanlig
arbetarefamilj. Visserligen föddes Jesus av en jungfru på ett mirakulöst sätt –
detta för att understryka det transcendentala – men han föddes ändå genom en
mans och en kvinnas lydnad, vilka ingick i ett livslångt äktenskap och fann sig
i det mänskliga samhällets krav på vanligt arbete. Josef var ju snickare; Maria
såg till familjens fysiska och emotionella behov.
Den heliga familjens
första hem var ett stall. Frälsaren föddes bland djuren. Djurens krubba tjänade
som hans säng. Han låg på höet som var avsett att hålla dem varma. Guds gåva av
sig själv var alltså ringa och "jordnära" men ändå ämnad att visa oss
vägen till himmelen.
EDENS
BUDSKAP OCH BETLEHEMS
Änglarna sjöng
över Betlehem, men inte över Eden. I Betlehem ägde ju ett oändligt mycket
större skeende rum. I Eden skapades människan och vid syndafallet fick hon höra
att "kvinnan" skulle föda barn, visserligen med möda och i smärta,
men också att hon en gång skulle föda människans frälsare. I Betlehem föddes denne
"frälsare", men han var inte bara en människa, utan även Gud – Gud
som blivit människa. Att den mänskliga naturen var förmögen till förening med
själva Gudomen utgjorde kärnan i det mysterium som låg till grund för Jesusbarnets
mirakulösa födelse där, ett mysterium som skulle framstå som hela mänsklighetens
och varje enskild människas framtid efter Jesu död och uppståndelse – vid hans
himmelsfärd.
Människans
fulla potential avslöjades alltså redan vid Kristi födelse, och därmed, även det
vanliga mänskliga livets potential – äktenskapets potential, barnafödandets
potential, familjelivets potential, ja, det vanliga arbetslivets potential. Genom
skeendet i Betlehem kunde människan verkligen hoppas på att återvinna skapelsens
paradisiska utgångsläge, ty redan vid människans skapelse var Guds avsikt inte
endast att människan skulle råda över
jorden och uppfylla den, (1 Mos. 1:28) utan även att hon skulle vinna
himmelen och förenas med honom. Änglarna sjöng över Betlehem därför att de
kunde förstå Guds plan att övervinna människans arvsynd och till sist fylla de
öde platserna i deras kör efter Satans och de avfälliga änglarnas fall.
BARNET SOM
HOPPETS TECKEN
Beröringspunkten
mellan diskussionen om Europas demografiska kris och den postmoderna människans
andliga kris, vilken har haft till följd att hon har sekulariserats och ser sig
själv endast som ett djur bland andra djur, och sin värld endast som en marknad
för ting som har ett tillfälligt materiellt- och/eller köttsligt värde, är just
barnet som är ett hoppets tecken – ett tecken på att livet innehåller mer än detta.
Redan under det Förra Förbundet ingav barnafödandet hopp om det gamla Israels
framtid. Under det Nya Förbundet ingav Jesusbarnet, Jungfruns gudomliga barn,
hopp om människans eviga framtid i ett liv efter detta.
Det Nya
Förbundet omintetgjorde ej det vanliga livets värde, arbetets, äktenskapets,
barnafödandets, och familjens värde, ty även det himmelska riket måste också
befolkas och, som sagt, även det "jordnära"
livet rymmer en transcendental dimension p.g.a., att människan är skapad till Guds likhet och avbild, och,
till sist, för honom. Den kulturella
pessimism som nutidens skeptiker, epikuréer och cyniker sprider, den pessimism
som definierar värdet i människans existens främst genom materiella ting och
köttslig njutning, får inte hindra troende människor att accentuera det
jordiska livets egentliga betydelse.
Både livets
jordnära och livets upphöjda mål förutsätter hopp som en inre hållning. Vidare,
förutsätter hoppet både tro på Gud, och tro på människans särskilda natur såsom
skapad av Gud. Alltså betraktas hoppet som en dygd, som ger åt både jorden och
himmelen, de barn, som Guds enfödde barn
från all evighet blev människa för att frälsa. Barn är, som sagt, ett
hoppets tecken, både Guds barn, Jesus Kristus, och människans alla barn.
Redan vid
syndafallet fick Adam och Eva höra Evangeliet om Kristus!
Efter Första
Mosebokens berättelse om Adams och Evas syndafall kommer berättelsen om Guds
dom. Domen som kungjordes av Gud och verkställdes genom människans fördrivning
från Paradiset, skedde därför att de lockades att tro att de, om de avgjorde
vad som är rätt och fel på eget bevåg istället för att lyda Guds bud, kunde bli som gudar. (1 Mos. 3:5) I sitt
domslut säger Gud till Eva: Med smärta
skall du föda dina barn, men till mannen skall din åtrå vara och han skall råda
över dig. (1 Mos.3:16) Till Adam sade han: Förbannad vare marken för din skull. Med slit skall du hämta näring av
den i alla dina livsdagar. Törne och tistel skall den bära åt dig, men markens
växter skall vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd tills
du vänder åter till jorden, ty av den är du tagen. Du är stoft och till stoft
skall du åter varda. (1 Mos.3:17b)
Men även
innan denna dom förkunnades över människan lovade Gud hennes räddning ur ormens,
d.v.s. den Ondes makt, eftersom han var den som frestade mannen och kvinnan
till olydnad. Följaktligen står det i Visdomens bok: Gud skapade människan till odödlighet och gjorde henne till en bild av
sitt eget väsen, men genom djävulens avund kom döden in i världen, och de som
är hans egendom får erfara den. (Vis.2:23-24) Därför kunde Aposteln Paulus
skriva i dessa ordalag om vad kristna teologer kallar arvsynd: Synden kom in i världen genom en enda
människa och genom synden död, och så trängde döden igenom till alla människor,
eftersom de alla har syndat. (Rom. 5:12)
Gud nöjer
sig dock inte att förkunna sin dom över Adam och Eva och deras avkomma. Han
förkunnar ett evangelium då han säger: Jag
skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan hennes säd och din säd.
Du skall hugga den i hälen, men den skall trampa sönder ditt huvud.
Pronomen den, som kan översättas både med "hans" (Septuaginta)
eller "hennes" (Hieronymus), gör dessa verser till messiansk
profetia. Kvinnan som skall söndertrampa ormen genom hennes avkomma är Maria;
hennes avkomma är den väntade Messias, Jesus Kristus – avkomman till den
"nya" Eva. Således skriver Aposteln Paulus: Liksom alla människor dör på grund av sambandet med Adam, så skall alla
göras levande på grund av sambandet med Kristus […] (1 Kor. 15:22) ty Adam, den första människan blev en levande
själ, men den siste Adam blev en ande, som ger liv (1 Kor.15:45) […] Den första människan var från jorden, gjord
av stoft, den andra människan är från himmelen. (1 Kor. 15:48)
I den nytestamentliga
Uppenbarelseboken får vi sedan läsa om hur kvinnan som attackeras av draken, den gamle ormen, han som heter Djävul och Satan och som leder hela världen vilse.
(Upp. 12:9b) Det står: Draken och hans
änglar kämpade, men de var inte starka nog för att vinna seger […] (Upp. 12:7b)
Det är lätt
att föreställa sig att den Ondes sätt att fresta människan efter syndafallet,
och även i vår postmoderna tidsepoks tänkesätt, tangerar hans sätt att fresta
henne innan syndafallet: Föd inga barn!
Ägna dig inte åt arbete utan åt njutning.
Botgöring för människans ursynd behöver
ni inte ägna er åt. Så kan ni bli som gudar! Eller så kunde vi använda
orden som Jesus tillskriver "dåren": Du har ett stort förråd av goda ting och det räcker i många år – slå
dig till ro – ät, drick och roa dig! (Luk.12:19-20)
Lägg väl märke
till att den som skulle komma i världen (Joh.
11:27) kommer inte av sig själv. Han kunde komma p.g.a. att "kvinnan"
säger sitt JA till Gud vid hans
bebådelse. Maria sade: Jag är Herrens
tjänarinna. Må det ske med mig, som du har sagt. (Luk. 1:38) Men också med
mannens samtycke, ty Josef sade också sitt JA
till den väntade Messias jungfrufödelse och förblev, i kontrast till den gamle
Adam, lydig inför Guds vilja. Lägg också väl märke till att den som skulle komma i världen tilltalade
Maria med den högtidliga titeln "Kvinna" som vi möter i 1 Moseboken, och
långt därefter vid ett bröllop i Kana, där Jesus gör sitt första under,
förvandlande av vatten till vin – innan hans
stund har kommit (Joh. 2:4), och sedan från korset på Golgata, då hans tid
hade kommit (Joh. 17:1), ty han bad redan i sin överprästerliga bön i övre
salen: Fader, stunden har kommit.
Förhärliga din Son, så att din Son kan förhärliga dig, liksom du har gett honom
makt över alla människor, för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har
gett honom. Och detta är evigt liv – att de känner dig, den ende sanne Guden,
och Jesus Kristus, den som du har sänt. (Joh. 17:1-3) Från korset sade han
ju till sin moder, Maria, som liksom Johannes, stod kvar tätt intill korset: Moder, där är din son! Och till den
älskade lärjungen, Johannes – Där är din
moder! (Joh. 19:26)
Ja, lägg väl
märke till att den högtidliga titeln "Kvinna", som används av Jesus
då han talade till Johannes om Marias andliga moderskap, används också i
Uppenbarelseboken. Där betyder den samtidigt Kristi Kyrka, hans mystiska kropp,
Kristi moder, Maria, och Maria, Kyrkans Moder. I den apokalyptiska synen uppträder
nämligen den "nya Eva" och hennes son, den "siste Adam" (1
Kor. 15:45) i strid med den store drake som är Satan eller djävulen, den gamla
ormen. Det står: I sin vrede över kvinnan
gick draken bort för att föra krig mot de övriga av hennes släkt, mot dem som
lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd. (Upp.12:17)
Den
"nya Eva" och den "siste Adam" är alltså intimt förenade i
en gemensam kamp mot Satan för människans frälsning. Således är det självklart
att betrakta Maria som vår medförlosserska. Genom "kvinnan" gick
visserligen paradiset förlorat, men av henne föddes ju Frälsaren, och vid
dennes sida kämpar hon för alla sina barn intill slutet.
En dag i somras ringde broder Stefan och meddelade att han tänkte
skicka mig till Kenya. Jag blev glad, men rädd i ungefär lika stora doser. Jag
tycker om utmaningar, men var rädd att människor skulle betrakta mig som
expert.
Ett år tidigare hade ju broder Stefan bett mig hitta ett projekt
som man kunde skänka en del av pengarna som Jonsereds midsommarfirande brukar
inbringa till förmån för brödernas ungdomsarbete som sker i samband med SUK,
Sveriges Unga Katoliker. Det är minsann inte ofta man får ett så roligt
uppdrag! Jag fick endast några allmänna riktlinjer. Pengarna skulle användas
till att säkerställa livets nödtorft – allra helst i Afrika. Samtidigt skulle
projektet verka som en investering i framtiden snarare än som en akut
hjälpinsats. Dessutom ville man inte skänka till en av de riktigt stora
organisationerna där vårt bidrag skulle bli som en droppe i havet och ungefär
lika svår att följa upp.
Via organisationen Volontärer
i Världen upptäckte vi Kianda Foundation
i Kenya. På 60-talet flyttade en handfull katolska kvinnor från Spanien till
Nairobi och bestämde sig för att ägna sitt liv åt att hjälpa Kenyas kvinnor. De
började med en liten flickskola för fattiga barn, men deras organisation växte så
småningom till att inbegripa en hel rad insatser. Bland annat ordnar man med
mjölk till förskolor där barnen annars skulle svälta. Man driver en klinik, ett
utbildningscenter för unga kvinnor och man erbjuder interna flyktingar
möjligheten att köpa jordbruksmark med räntefria avbetalningar – och att få
bruka marken under tiden.
Förra året skänkte vi pengar till Kiandas Mikrolånsverksamhet. Tanken med mikrolån är att fattiga
människor med en affärsidé skall kunna låna ett startkapital utan säkerhet och
sedan betala tillbaka sitt lån när verksamheten kommit igång. Ofta rör det sig
om mycket små summor.
Kianda hjälpte
kvinnor som hamnat i tältläger efter interna oroligheter 2007. De blev erbjudna
att gå en kort utbildning på utbildningscentret. Där lärde de sig att räkna ut
marginaler, bokföra och arbeta fram grundläggande affärsstrategier. Vidare hade
de chans att lära
sig en färdighet – allt från att använda en dator
till att laga mat i ett modernt kök. De av kvinnorna som ville starta en egen
verksamhet fick ett mikrolån finansierat av vinsten från Jonsereds midsommarfirande.
Jag tycker att vi kan vara mycket nöjda med hur vårt första bidrag
använts och att vi kan vara glada att vi har skänkt pengar till Kianda också i år 2009. Den här gången
behövde de hjälp med ett sjukvårdsprojekt. Kianda
hade bestämt sig för att erbjuda kostnadsfri sjukvård till alla barn i Lemuru Mission Primary – en grundskola
med tusen elever i åldrarna 5-15 år.
Det var i den vevan broder Stefan ringde och bad mig dokumentera "våra"
projekt på plats. Snälla församlingsbor skänkte pengar till min flygresa och
den 13 oktober kunde jag åka. Kenya visade sig vara grönt och blomstrande och
området runt Nairobi har dessutom vad som bara kan beskrivas som ett perfekt
klimat – 25 grader året runt. Kvinnorna på Kianda
hade utsett en familj som jag skulle bo hos och varje dag hade jag ett späckat
schema – och en guide och en chaufför till hjälp!
Jag fick träffa några av de kvinnor som vi hjälpte år 2008, och
självklart fick jag följa med klinikens personal till Lemuru Mission Primary, men jag fick också se många andra av Kiandas projekt.
Kenya har upplevt en snabb försämring av levnadsvillkoren under de
senaste decennierna
p.g.a. en omfattande korruption som mjölkar det annars ganska rika landet på
pengar. Därför måste all förbättring börja på gräsrotsnivå; enskilda människor
måste skapa sina egna möjligheter till försörjning, och barnen måste utbildas
och hållas friska. Kenya är ett land där alla minns hur det var när det var
bättre. Precis därför vet de vad de skall sträva efter!
Efter att med egna ögon ha sett hur Kianda vänder på varje krona och hur hårt de arbetar känner jag mig
även övertygad om man kunde gott överväga att skicka en framtida midsommargåva till
dem.
Birgitta Gelotte