Inför
Kristi Passion och Påsk
Om Guds
kärlek …till eftertanke
Det är ingen tillfällighet att Kristi lidande och död också kallas
hans "passion" - ett ord som förknippas både med brinnande kärlek och
med pina, kval och smärta. Begreppen lidande och lidelse är ju inflätade i
varandra. Det latinska ordet passio,
från vilket vi har fått ordet passion, betydde dock från början endast att vara
utsatt för smärta o.s.v. Ordets betydelse påverkades sedan av det snarlika
grekiska ordet, pathós, som också
betyder lidande, men vars bruk hade färgats av den stoiska filosofin för vilken
alla sinnesrörelser var ett lidande, eftersom de rubbade själens jämvikt
som var målet för stoicismens anhängare - det stoiska lugnet.
Kan Gud lida?
Kan Gud älska?
För den grekiska filosofin, vare sig man nu tänker på platonism,
aristotelianism, nyplatonism eller stoicism, var det mycket svårt att acceptera
vad den kristna läran hävdar, att Gud har blivit människa i Jesus Kristus för
att uppenbara sin kärlek för människan och fullborda sin stora kärleksgärning i
sin Sons offerdöd på korset. Man menade att, eftersom Gud per definition måste
vara evig, oändlig, allsmäktig o.s.v., så måste han också per definition vara
"impassibel", d.v.s. upphöjd över lidande, ja, oförmögen till
lidande, och utan varje behov som kunde ge upphov till den sinnesrörelse som
människan kallar kärlek. Men om Gud inte kan lida, hur kan han då visa det
medlidande som kristen tro på Guds barmhärtighet grundar sig på? Hur kunde
Jesus t.ex. mana dem som kom till tro på honom att efterlikna Guds
barmhärtighet? Han sade ju: "Var
barmhärtiga som er himmelske Fader är barmhärtig!" (Luk. 6:36) Frågan är,
kan Gud verkligen vara människoälskande, såsom en del fornkyrkliga teologer
uttryckte saken? Måste inte den som är upphöjd över lidandet också vara upphöjd
över allt vad kärlek innebär?
Är den kristna
Gudsbilden förenlig med den grekiska filosofins Gudsbild?
Bibeln och den grekiska filosofin är givetvis överens om att Gud
är "ande", d.v.s. att han inte är en fysisk varelse, att han inte är
en varelse av kött och blod, som människan. I likhet med Abraham och hans
efterkommande hade de grekiska filosoferna lämnat dyrkan av avgudar. De förstod
att Zeus, Ares, Afrodite och hela det hedniska panteón av avgudar, som känner
vad vi människor känner och handlar som vi människor handlar, endast var
mytologiska föreställningar om naturens, inklusive den mänskliga naturens, krafter.
Därför var det för dem "en dårskap"
(1 Kor.
1:18) när Aposteln Paulus talade om Jesu Kristi lidande och död på
korset som en uppenbarelse av Guds kärlek. Inte heller kunde de se någon som
helst mening i en frälsningslära som syftade till ett evigt liv efter kroppens
uppståndelse. Det står att, när Aposteln Paulus talade till grekerna på
Areopágen i Aten, "började några
håna honom". (Apg. 17:32) Dessa
greker kunde inte bringa Apostelns tal om Gud "som inte liknar något av guld, silver eller sten ... som har
kommit till av mänsklig konst och fantasi" (Apg. 17:29), eller
"bilder av dödliga människor"
(Rom.1:23), i samklang
med tal om Guds korsfäste Son som utsattes för lidande, dog och sedan
kroppsligen uppstod från de döda.
Hur Gud, som är "impassibel", skulle kunna ta på sig
människans natur och utsättas för allehanda sinnesrörelser, ja, även lidande,
var omöjligt för filosofiskt sinnade greker att förstå utifrån sina premisser.
Inte heller kunde de begripa vad människan, som har en odödlig själ, skulle
kunna ha för glädje i att kroppsligen uppstå från de döda.
Evangeliets beskrivning av Jesus, som det nyfödda barnet i krubban
och den döende mannen på korset och Kyrkans levande trostradition från
apostlarna, bevarade den kristna teologin från frestelsen att försöka
"avmytologisera" sin Gudsbild såsom de grekiska filosoferna hade
"avmytologiserat" de hedniska gudarna. Det har ju alltid varit
uppenbart att budskapet om Jesu död och uppståndelse är ett budskap som Jesu
utvalda vittnen förkunnande som historiska fakta, fakta lika historiska som
Israels uttåg ur Egypten och Mose förmedling av Guds budord i öknen vid Sinai.
Historisk sanning och mytologisk sanning är att betrakta som sanningar av två
vitt skilda slag och kristen tro kan inte vila på annat än en övertygelse om
historiska fakta.
Att Kyrkan inte gav avkall på det grekiska filosofiska tänkandet
utan i stället utvecklade det berodde på kyrkofädernas slutsats, att filosofisk
sanning inte kan motsäga de historiska fakta på vilka den kristna trons sanningar
vilar, därför att tro och förnuft inte motsäger varandra. Vidare, den
filosofiska tolkningen av det gåtfulla namn som Gud uppenbarade för Mose som
sitt eget namn, JHWH - "JAG
ÄR" (2 Mos.
3:14) - hade grekisktalande judar redan gjort gällande.
Det blev alltså Kyrkans intellektuella uppgift att relatera
sanningen om Jesus Kristus som en historisk person till den grundläggande
ontologiska (metafysiska) sanningen om Gud som det Stora Varat, den vars
"esse" omfattar hans existens, den som är ursprung och orsak till
allt varande och därmed ursprung och orsak till sitt eget varande.
Uppgiften var svår. Jesus hade inte endast hävdat att hans lära
var sann utan sade också: "Jag är
sanningen" (Joh. 14:6). Jesus hade
inte endast hävdat att hans lära var från Gud, utan sade också: "Jag och Fadern är ett" (Joh. 10:30).
Problemet var inte bara att Kyrkan inte kunde säga som många
kättare, att Guds Son endast tagit på sig den mänskliga naturen som man tar på
sig en klädnad, ty han var tillika verklig människa och sann Gud. Vidare
tillskriver Evangeliet inte bara Jesus som kärleksfull, utan också Gud,
Fadern. Det står: att "Gud så
älskade världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom
inte skall gå förlorad utan ha evigt liv." (Joh.3:16). Ja, Nya Testamentet grundar sig på
tron att "Gud är kärlek" (1 Joh. 4:8) och flera
stycken av Jesu liknelser framhåller detta. Men vari består denna gudomliga
kärlek? Behöver Gud människan? Vad saknar Gud som skulle kunna finnas hos
människan? Måste inte Gud vara fulländad i sig själv och fullkomligt salig i
sig själv? Finns det något slag av kärlek som inte är "behov-kärlek"?
Frågorna har sin särskilda relevans då vi firar Kristi passion och påsk,
eftersom Kyrkan säger att Gud därigenom har avslöjat meningen med sitt
människoblivande och åstadkommit vår frälsning från syndens och dödens makt.
När Jesus stod inför Pontius Pilatus' domstol sade han: "för att vittna om sanningen är jag född"
(Joh. 18:37). Pilatus frågade: "Vad är sanning?" men hade Jesus
också sagt att han hade "kommit till
världen för att vittna om Guds kärlek" (Joh. 3:16), då hade Pilatus haft tillfälle
att ställa vår fråga: "Vad är kärlek?"
Den gudomliga uppenbarelsens
grundläggande sanning -
Guds
varande är personligt!
Hur är det då möjligt att Gud älskar människan? Endast en del av
svaret kom genom en vidare utveckling av den grekiska filosofin. Återstoden,
ja, nyckeln till svaret, hade inte den grekiska filosofin haft tillgång till,
ty Gud uppenbarade sig själv för och genom sitt utvalda folk, Israel.
Nyckeln till svaret ligger alltså i själva begreppet uppenbarelse,
ty om Gud har uppenbarat sig, då är hans varande personligt. Då har Gud både
intellekt och vilja. Ett opersonligt väsen, kraft eller ordning kan inte uppenbara
sig själv och kan givetvis inte älska. Det kan inte heller det som asiatisk
religion kallar för det Stora Alltet eller det Stora Intet.
I själva verket uppenbarade sig Gud, inte bara som en, utan som tre personer, Fadern, Sonen och Anden. I läran om den Heliga
Treenigheten upptäcker vi att den rörelse som vi kallar "kärleken"
kan vara mer än att bli utsatt för en spontan sinnesrörelse. Gudomlig kärlek är
rotad i Guds vilja, ty Gud älskar sig själv som det Högsta Goda. Ändå är Guds
kärlek dynamisk, inte statisk, för den Ende är Tre.
Precis som Guds eget varande utgör grunden för allt vad sanning
heter, och hans kunskap om sig själv är det främsta objektet för hans eget
intellekt, så utgör Guds egen godhet och skönhet grunden för allt vad kärlek
heter och är objektet för hans egen kärlek. Samtidigt kan man konstatera att
den gudomliga sanningen och den gudomliga kärleken återspeglas i allt och alla
som Gud har skapat. Därför har Gud medveten kunskap om och medveten kärlek till
allt och alla som han har skapat.
Den människoälskande Guden
Att Gud älskar människan, ja, varje enskild människa med en
passionerad kärlek, med den kärlek som han uppenbarade i sin människoblivne
Sons offerdöd på korset, beror på att han skapar varje människa till sin
avbild, d.v.s. som en unik person med en egen fri vilja. Att människans vilja
är fri betyder givetvis inte att hon är fri i alla avseenden. I många avseenden
har den enskilda människan inget val, men hon är helt fri i ett avseende - hon
kan säga sitt "Nej" till Gud. Hon kan alltså synda. Hon kan även
falla i dödssynd. Hon kan avvisa Guds heliggörande nåd, hans gåva av sig själv.
I denna negativa frihet finns förklaringen till Guds lidande och till
det kors på vilket hans Son försonade oss med honom.
När man beskriver Gud som "impassibel", upphöjd över
allt lidande, och således över allt vad vi människor menar med kärlek,
beskriver man alltså vad Gud är i sig, bortsett från hans skapelse av
människan till sin avbild. En sådan beskrivning är en filosofisk abstraktion,
ty när Gud skapar människor med en fri vilja, begränsar han sin egen allmakt.
Han avsäger bruket av sin allmakt i förhållande till oss. Vi får säga
"Nej", och ett sådant "Nej" blir ett lidande för honom!
Således är både vår skapelse och vår frälsning kärlekshandlingar. Kristi kors
har varit inristat i människans tillvaro från tidens begynnelse!
Vidare innebär Kristi kroppsliga uppståndelse från de döda och
hans himmelsfärd, att allt som ingår i vår mänskliga natur, inklusive vårt
känsloliv, kan gudomliggöras i den Helige Treenige Gudens sköte och
följaktligen omdanas så, att när "den gudomliga kärleken blir
ingjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande, som Gud har givit oss," den kärlek varmed Fadern
älskar Sonen och Sonen älskar Fadern, då erfar vi inget som är oss främmande,
utan något som, uppfyller vår egen
mänskliga längtan efter den KÄRLEK som bara måste stavas med ett stort
"K".
Trettio
år i en munkkåpa*
Om några år
kan jag säga att jag** har burit munkkåpa i trettio år. Kanske låter det som
ett straff jämförbart med att bära en av
polisens elektroniska fotbojor, men värre eftersom den fotsida klosterdräkten
inte kan döljas. Är jag tillstädes någonstans, då vet alla om det ganska snart.
Går jag in i en affär, är det jag och zigenarna som genast blir uppmärksammade.
Tar jag ett glas öl till en piknicklunch i parken, får jag snart räkna med
många samtal om vad det innebär att vara "religiös". Går jag på gatan
lite senare på kvällen, är det alltid någon som tror att jag är på väg till en
svensexa eller en maskerad. Vidare får jag räkna med att människor kommenterar
mina kläder på ett ganska hörbart sätt. Ibland skrattar man åt mig. Men ibland
får jag höra anmärkningar som är så oväntade att jag får tillfälle till
eftertanke. En gång tittade ett gäng byggnadsarbetare ner från en
byggnadsställning i Göteborgs centrum - medelålders män som förmodligen redan
hade skaffat sig fru, barn, bil, villa,
sommarstuga och båt. En av dem pekade på mig och sade: "Där går en fri människa!" Jag
tänkte: "Äntligen har jag träffat på
någon som förstår vad munkkåpan innebär!"
Jag skulle
egentligen inte kunna säga om jag har fått höra fler positiva kommentarer eller
fler negativa om min dräkt. En gång blev jag hotad. En ung man med ett vilt,
"vänster"-utseende såg mig bland hundratals sommargäster som strövade
omkring på Visbys gator en varm kväll under juli månad, klättrade upp på en mur
och ropade: "Döden åt prästerskapet!"
Jag vet inte om det var allvarligt menat och jag måste erkänna att jag inte
väntade på att han skulle hoppa ner och förklara sig. Jag tar heller inte
initiativ att komma i samspråk med dem som säger något fräckt, men jag
vidhåller att all kontakt med människor, även negativ kontakt kan vara viktig.
Ibland behöver människor någon att ösa sin vrede på. Om de inte tror på Gud, så
kan det räcka att de får möta en representant för den Gud som de inte tror på.
Någon måste stå till svars för hur världen ser ut och hur de har fått det i
livet. Glad, men betänksam, blev jag, då en liten flicka frågade om jag var
Jesus? "Nej," svarade jag, "men jag arbetar för honom."
Jag får
alltså många tillfällen att tala med människor om Gud. Det gör mitt samvete
gott. I annat fall skulle jag få erkänna att jag inte har sysslat särskilt ofta
med "direkt evangelisation". Mest har jag varit engagerad i pastoralt
arbete, själavård och barmhärtighetsgärningar. I pastoralt arbetet och i
själavård arbetar man först och främst med de redan omvända. De
barmhärtighetsgärningar som är typiska för vår verksamhet på Franciskusgården,
som ju är ett gäst- och vårdhem, ger visserligen många tillfällen till
"indirekt evangelisation" och ibland tar vi emot någon som kallar sig
för en andliga sökare. Både på klostret och ute i världen är det dock munkkåpan
som är mitt främsta redskap i "direkt evangelisation". Jag behöver
inte fråga någon människa: "Är du
frälst?" Men många frågar mig vad jag egentligen tror på och varför?
Gick jag klädd i jeans eller kostym skulle jag behöva inleda alla sådana samtal
själv.
Ja, jag är
så van att ha munkkåpa på mig att jag skulle känna mig naken utan den.
Handikappad! Det sägs ibland att risken är att den som går i religiös dräkt
lätt blir högmodig därför att han blir beundrad av så många. I de allra flesta
västerländska samhällen förhåller det sig inte så idag. Även i katolska
samhällen kan den som har en klosterkallelse inte räkna med stöd från de
flesta. Jag har läst att den helige Franciskus blev bombarderad med sopor och
små stenar då han tiggde på Assisis gator.
Skulle jag
nu nämna något som kunde förmå mig att ifrågasätta om jag dagligen bör gå i
munkkåpa, så skulle detta vara den mäktiga upplevelse som har förunnats mig
varje gång jag har stått inför glasmontern i vilken Guds lille fattiges dräkt,
med lapp på lapp, uppvisas i hans basilika i Assisi. Så liten han var! Så
ovärdig man känner sig - precis som den gången då en okänd kvinna av utländsk
börd knäföll och kysste de tre knutarna på repet som hör till min dräkt på
Stockholms tunnelbana.
Som sagt,
jag har snart gått trettio år i munkkåpa och med Guds hjälp kommer jag också
att avsluta mina dagar i den. Jag brukar förklara för grupper som ber mig att
tala om klosterliv, att munkar har ärvt profeternas mantel, ty vår kallelse har
något profetiskt att säga alla människor om detta liv. Våra kåpor talar utan
ord om de löften som vi avlägger om fattigdom, celibat och lydnad och påminner
alla som vi möter om att varje människa går ur den här världen som en munk.
Ingen får ta med sig sin bankbok, bil eller båt. Ingen har med sig sitt arbete
eller status. Ingen får ta med sin fru eller sina barn. Inte heller sina planer
och fritidsintressen. Ingen behöver packa en väska. Man kommer aldrig att byta
kläder igen. Det enda man får behålla är det enda som en munk är tillåten att
äga - sitt Gudsförhållande.
** Broder Frans-Eric
Ur
Ingrid Yden-Sandgrens ***
"God morgon, Syster Regn"
Man kan mäta framgång med olika mått, så tänkte jag då jag läste
detta stycke om Broder Kanin.
En morgon vandrade Franciskus och Egidio, Pietro och Bernhard ut på
sin första predikoresa.
Nu var de på väg! Fåglarna sjöng och ängarna blommade.
Fruktblommen låg utströdd som fläckar av snö på fälten. Längs stigen blossade
röd vallmo. Franciskus tog ut stegen, han kände sig upprymd och glad. Var det
inte detta som han sett framför sig den där februarimorgonen när han hörde
stycket ur S:t Matteus evangelium uppläsas...
Nog blev det ett äventyr. Först blev de hindrade vid stadsporten.
"Vi vill inte ha några tiggare in i denna stad", röt vakten.
"Vi är inte tiggare, sa Franciskus ivrigt. Vi är botgörare
från Assisi."
"Botgörare?" frågade vakten. "Sådana finns inte
nuförtiden."
Egidio och Franciskus såg på varann och skrattade.
"Nej," svarade Franciskus hövligt, "det är just därför vi har
blivit botgörare. Det enda vi önskar är att få predika Guds heliga evangelium
för folket i staden."
"Evangelium!" sa han hånfullt, för han måste ju göra sig
stor mot det här patrasket som kom med sina konstigheter. "Folk går inte i
kyrkan nuförtiden. Jag har inte gått sen jag döptes! Det var längesen."
Vakten skrattade bullrande, men Franciskus och hans följeslagare
blev inte arga.
"Vad är det med dej", sa han, varför blir du inte arg
när jag förolämpar dej?"
"Hövlighet," sa Franciskus, "tillhör Herren, som
ger oss sol och regn och allt som vi behöver för att leva, lika till både onda
och goda. Hövlighet är syster till kärleken och släcker hatet...
Vakten blinkade och steg åt sidan. Stadsporten öppnades och vakten
stod länge och stirrade efter de vänliga unga männen.
Det var nu afton och Franciskus och Egido började känna sig
hungriga. De bultade på en port. När den öppnades, hälsade de kvinnan med
orden: "Guds frid vare över detta hus!"
Ett spann smutsvatten kom farande från övervåningen. Egido drog
undan Franciskus. Något bröd fick de inte där eller någon annanstans. Kvinnorna
flydde för dem, skrikande. Småpojkarna kastade stenar och gödselkokor.
Ett par män ställde sig mitt på gatan och hotade med knivarna.
Franciskus gick lugnt rakt fram. Männen vek undan men svor högt.
En av dem rusade fram, grep tag i kapuschongen på Franciskus' kåpa, lyfte honom
på sin rygg och bar honom ut till stadsporten på andra sidan. Egidio och de
andra sprang efter... Mannen släppte ner Franciskus, som snabbt svarade honom, utanför
stadsporten.
"Tack för åkturen. Jag var trött och fick vila på din rygg.
Vi är inga tiggare, vi är Guds spelmän och vill gärna sjunga för er om ni vill
höra på oss."
Mannen drog igen porten. Då stämde Franciskus och bröderna upp en
lovsång och drog sjungande vidare ett stycke utanför staden... Egidio vände sig
om. Han fick se att stadsmuren var full av ungar som satt där och lyssnade.
Trötta och mycket hungriga dröp Franciskus och bröderna in i ett
snår för att hålla aftonbön och sedan sova.
"Det är bättre att lida här på jorden än i skärselden!"
sa Francikskus.
Det prasslade i snåret. "Kan det finnas vargar här?"
frågade Egidio. Fastän han var större än Franciskus kände han sig ängslig.
"Ånej," log Franciskus, "det är en liten broder
Kanin som har trasslat in sig i snåret och inte kan komma loss..."
Egido tänkte, att kaninen skulle skutta sin väg så fort han blivit
befriad. Men se, han klippte med öronen och hoppade tätt intill Franciskus'
fötter. Hela natten låg den bredvid honom och värmde honom med sin gråbruna
päls.
Broder Ingmund brukar också få mycket att tänka
på, på vårkanten då hans tumme börjar grönska åter. Dels tänker han på trädgårdsland,
dels tänker han på hur han skulle kunna vinna en slutgiltig seger över
mördarsniglarna. Förra året prövade han på fällor med öl som lockbete, vilket
vetenskapsmän påstår att sniglarna tycker om. Och mycket riktigt så kom många
sniglar till Broder Ingmunds snigel pubar, tog sig några för många bärs, blev
fulla, ramlade i och försvann i skummet. MEN
de drunknade inte, utan sov av sig ruset, kröp ur ölsedeln och återvände till
grönsakslandet med en fruktansvärd aptit och mord i blicken. Dåligt ölsinne är alltså svårt att
bota.
Br. Stefan får alltid en liten
vårdepression då skidsäsongen definitivt är förbi. Han säger att doktorn har
beordrat honom att hålla sig från varje form av trädgårdsarbete och i stället
börja tänka på ungdomsgruppens resa till Gotland för medeltidsveckan. Någon
föreslog att han kanske kunde förena nytta med nöje om han skaffar sig en
primitiv hacka och tänker på sig som en hårt arbetande lekbroder i ett
medeltida kloster. Lite stött, framhöll
Broder Stefan att någon klasskillnad mellan kormunkar och lekbröder har
franciskaner aldrig någonsin gjort och kommer inte någonsin att göra. När han
fick följdfrågorna beträffande franciskanernas kärlek för naturen och
växtligheten och den glädje som riktiga franciskaner känner då de får vårda
Moder Jord, blev han dock alldeles tyst.
Som vanligt
har Br. Frans-Eric mycket
skrivarbete att göra, vilket innebär att han får sitta vid datorn många timmar
i sträck. Han menar att detta får betraktas som botgöring och påstår att han hellre skulle ägna sig åt städarbete
eller vad som helst. Samtidigt skulle han vilja ha en nyare dator därför att
nyare datorer är så mycket snabbare. Br. Ekonom har begrundat saken under
fastetiden och kommit fram till att det inte finns någon vinst i att snabba på
botgöringen
Klosterkatten Rufus har nu beslutat att sälja alla
sina aktier i såväl L.M Ericsson som Telia. Han var mycket förgrymmad över
att höstens upplaga av Telias katt-a-log
saknade både bild på honom och hans nya mobilnummer. Mobiltelefon har han
skaffat sig med tanke på att han menar att det blir högtryck i trädgården på
fågelfronten och han måste vara med att testa den nya generationen som kläcks
fram. I likhet med de flesta svenskar har han skaffat sig en Nokia därför att
designen är smidigare och således mera kattvänlig.