DUVANweb.jpg

 

 

 

INFÖR PÅSK 2003

till eftertanke . . .

 

Det är väl uppenbart för de flesta människor som har läst Nya Testamentet med en riktig sanningssökares ögon, eller som har analyserat den kristna läran utifrån de krav om tydlighet som en filosofiskt grundad kunskapsteori ställer, att bortsett från egna subjektiva upplevelser och känslor, så hänger trovärdigheten i budskapet om frälsning i Jesus Kristus helt på den tilltro som man kan ha till objektiviteten i lärjungarnas egna vittnesbörd om hans kroppsliga uppståndelse från de döda. Så fort man känner sig tvungen att sätta poesi, myt, symbol eller dylikt som etikett på lärjungarnas vittnesbörd, bryts bandet mellan lärjungarnas budskap (eller Kyrkans) och den historiske Jesus. Då kan man endast säga att för dem (eller oss) var det (är det) som om han hade uppstått. Då kan man inte hävda att Jesus var unik. Man kan endast påstå att det är som om han vore unik. En metafor har ett helt annat förhållande till verkligheten än historiska fakta.

 

Vad är verklighet?

Det har alltid funnits religioner och filosofiska system som förnekar den verklighet som vi upplever genom våra sinnesförnimmelser. Anhängare av dessa religioner och filosofiska system menar att den icke-fysiska eller andliga världen är den grundläggande verkligheten. I motsats till dessa finns det materialister som betraktar den fysiska verkligheten som den enda verkligheten.

 

Den traditionella kristna tron accepterar både en fysisk och en icke-fysisk verklighet och hävdar att såväl Guds människoblivande i Jesus Kristus som dennes uppståndelse från de döda, berör bägge verkligheterna, den fysiska och den icke-fysiska. Således hävdar man att han föddes av en jungfru på ett övernaturligt sätt, därför att han var både Gud och människa, och att han uppstod från de döda, så upptäckte man att hans grav var tom, därför att hans kropp och hans själ återförenades på ett övernaturligt sätt.

 

Vad säger postmodernisterna?

Postmodernister är irrationalister beträffande deras filosofiska hållning. De menar att människan får välja vilken verklighet hon vill leva i. Till skillnad från både traditionalister och modernister vägrar de att syssla med stora sanningsfrågor, ty de menar att människan skapar sin egen sanning. De går ett steg längre än de existentialister som påstod att den moderna människan måste skapa sin egen moralitet. De anser att den post-moderna människan skapar såväl sin egen verklighet som en egen moralitet. De betraktar stora sanningsfrågor som ett led i att manipulera andra – att få makt över dem genom att tvinga en annan verklighet än den de själva har valt på dem.

 

Givetvis lever postmodernister, precis som skeptiker i alla tider, i bondförnuftets vardagsverklighet. De tvivlar inte på att glödlampan kommer att lysa då de sätter på elektricitet eller att vatten kommer att rinna ur kranen då de vrider på den. De tvivlar inte på att en cancersvulst i magen leder till döden om ingenting görs åt den. De tror att studier ger kunskap. De tvivlar inte på tyngdlagens inverkan på våra fysiska förhållanden på jorden eller på att årstidens växlingar sker i enlighet med jordens bana kring solen. De erkänner att rättsprinciper antagna under Sveriges historia skyddar våra medmänskliga rättigheter, att människan har en förmåga till rationell reflexion som djuren saknar eller att inlärning har färre negativa bieffekter om man låter bli att betinga den med straff. Ändå avvisar postmodernister alla ”megateorier” om sanning i naturvetenskap, psykologi, sociologi, politisk vetenskap, historisk vetenskap, filosofi, religion m.m. Deras strävan efter sanning är helt analytiskt – aldrig syntetiskt. Ett helhetsperspektiv på verkligheten betraktar de alltid som maktmedel. Den enda absoluta sanning som de accepterar är att det inte finns någon absolut sanning, vilket givetvis är en logisk motsägelse.

 

Kan en postmodernist vara kristen?

Svaret är: ”Egentligen inte, fastän en del som bär det kristna namnet försöker med den konsten.” Jesus sade: ”Sanningen skall göra er fria!” (joh.8:32) och ”Jag är vägen, sanningen och livet!” (joh. 14:6) Ja, begreppet sannningen med ett stort ”S” är grundläggande för tron på Jesus Kristus som Frälsare och står inte i något motsatsförhållande till tro. I den överprästerliga bön som Jesus brukade i samband med instiftelsen av Altarets Sakrament bad han för sina  lärjungar och alla som skulle komma till tro genom dem och sade: ”Helga dem i sanningen … (ty) jag helgar mig till ett offer för dem, för att … de skall helgas genom sanningen!”  (joh.17:17-19)

 

Givetvis är vi alla påverkade, för att inte säga infekterade, av den post-modernistiska mentaliteten, ty den ligger till grund för västvärldens alla liberal-demokratiska frimarknadssamhällssystem, som hela tiden betonar ökad konsumtion. Vi köper det som ger oss behagfulla eller spännande upplevelser. Även på det intellektuella och andliga planet är vi benägna att uppträda som konsumenter. ”New Age Religion” är ett fullgott exempel. Den förpliktar till intet i moraliskt avseende och oftast gör dess olika manifestationer inte något anspråk på objektiv och absolut sanning. Men sådan religion tycks sälja bra.

 

I den massmediala debatten mellan representanter för katolicism tillsammans med protestantisk evangelikalism å ena sidan, och representanter för en postmodernistisk liberal kristendom å den andra sidan, kom det fram att de senare förespråkade en anpassning av kristendom till tidens strömningar och skulle gärna ha katolicism som en bundsförvant. Varför? Jo, de anser att Katolska Kyrkans gudstjänstliv med en mystik som är rotad i en sakramental verklighet borde vara oberoende av alla anspråk på ett gudomligt uppdrag att förvalta historisk sanning, dogmatisk sanning, moralisk sanning eller filosofisk sanning.

 

Jesu uppståndelse från de döda - en stötesten för postmodernister

Det är faktiskt omöjligt att med en postmodernistisk bannbulla avfärda frågan om vilket slag av verklighet läran om Jesu uppståndelse från de döda beskriver genom att hävda den nutida människans preferens för en ideologi som tillåter varje människa att leva i en helt personlig verklighet som inte får rubbas av några objektiva sanningskrav. Det är inte irrelevant att ställa de vardagsnära frågorna om Jesu uppståndelse – om hans grav var tom, om lärjungarna kunde ta på hans kropp, om han kunde äta och dricka etc. Ytterst har ju läran om Jesu uppståndelse från de döda med vår egen vardag att göra eftersom döden bryter sig in i varje människas vardag till sist.

 

Den sakramentala verkligheten – har med Jesu uppståndelse att göra

Fortsättningsvis vore det helt oärligt att inbilla människor, att det kan finnas en sakramental verklighet som kan ”stå på egna ben” – som är oberoende av om Jesu grav var tom efter hans uppståndelse eller ej, om man kunde ta på hans kropp eller ej, om han kunde äta och dricka eller ej, etc. Varför? Jo, därför att Jesu närvaro i Altarets Sakrament också måste vara en kroppslig närvaro om den skall ligga till grund för en legitim mysticism. Brödet och vinet skulle inte kunna förvandlas till hans kropp och blod om hans kropp ligger kvar i graven och om alla livsprocesser upphörde i den för mer än 2000 år sedan. Den mäktiga mystiken som kan bära människor vidare i livet när döden bryter sig in i deras vardag kan omöjligen grunda sig på en tolkning av lärjungarnas påskbudskap som hävdar, att det var för dem som om han hade uppstått, ty då måste vi också säga att vi som låter Kristi kropp och blod frambäras som ett offer för våra synder i dag, som mottager hans kropp och blod som ”odödlighetens läkemedel” och som tillber hans livgivande närvaro under brödets och vinets yttre gestalter, gör det endast som om han verkligen vore mitt ibland oss.

 

Den frälsande sanningen måste till sist vara annat än poesi, myt och symbol. Och vi får inte använda poesi, myter och symboler för att suggerera fram en verklighet som endast är virtuell, en verklighet som endast bygger på metaforiska sanningar som kan inmundigas i stället för något annat rus- eller bedövningsmedel, då vi vill fly ifrån den icke-virtuella verkligheten. Det sanna kristna budskapet är aldrig verklighetsfrämmande och kan absolut inte vila på postmodernismens enda dogm – att det inte får finnas några absoluta sanningar. Den renläriga kristendomens gamla påskhälsning är det enda raka, den enda källa till den äkta glädje, som budskapet om Jesu Kristi uppståndelse från de döda är avsedd att skänka oss.

 

Kristus är uppstånden från de döda!

Ja, han är sannerligen uppstånden!

 

 

 

 

ETT UTDRAG UR DEN HELIGE FADERN, PÅVEN JOHANNES PAULUS II:s BUDSKAP TILL UNGDOMARNA* på VÄRLDSUNGDOMSDAGEN (PALMSÖNDAGEN) ÅR 2003

 

”Se din Moder” (Joh. 19:27)

 

1. För denna, den 18:e Världsungdomsdagen, som kommer att firas i stift över hela jorden, har jag valt ett tema med anknytning till Rosenkransens År… Precis innan han dog, anförtrodde Jesus åt Johannes den som var honom så kär – sin egen Moder, Maria. Dessa ord är bland de sista som han, vår förlossare, talade från korset. Därför har de en högtidlig karaktär och bör uppfattas som ett andligt testamente.

 

2. Ängeln Gabriels budskap till Maria i Nasaret: ”Hell, dig som är full av nåd” (luk. 1:28) kastar ljus över det som utspelades på Golgata. Bebådelsen om vår Herres människoblivande skedde vid början av det som Evangeliet berättar om honom; det som sades från korset då det som Evangeliet berättar om fullbordades. Vid Guds Sons bebådelse, skänker Maria mänsklig natur åt honom i sitt sköte. Vid korsets fot tar hon i Johannes person alla människor, hela mänskligheten, till sitt hjärta som hennes egna barn. Hon blev Guds Moder från första ögonblicket då Guds ”inkarnation” ägde rum, men under det sista ögonblicket av Sonens jordiska liv, blev hon hela mänsklighetens Moder. Hon som var utan synd fick själv på Golgata erfara det lidande som är syndens följd, vilket hennes Son hade tagit på sig för att frälsa världen. På korset hängde den som blev avlad i hennes moderliv då hon först sade sitt ”Ja” till det som ängeln bebådade. Vid korsets fot upplevde Maria, den andra bebådelsen, då hennes Son sade: ”Kvinna, se din son! ” (joh. 19:26)

 

På korset utgöt Marias Son sitt eget lidande i sitt Moders hjärta. Varje barn som lider har ett behov av att göra så… Lik Johannes, som stod bredvid Maria vid korsets fot, så har Jesus skänkt er Maria som en Moder, och hon vill trösta er med moderlig ömhet.

 

3.  Det står i Evangeliet att ”från den stunden tog lärjungen Maria hem till sig”. (joh. 19:27)  Jesu yttrande har varit föremål för många kommentarer sedan kristendomens första århundraden, ty alla har förstått att den handlar om något utöver den plats där Johannes bodde. Jesus talar inte bara om ett hus i fysisk mening, utan också om ett andligt rum där det nya bandet mellan lärjungen och Maria skulle upprättas…

 

Idag är det ni som Jesus uttryckligen ber att ta emot Maria i detta andliga rum – i ”ert hem” – att ta emot henne som er egen Moder, att lära känna Jesus genom henne som ”begrundade allt som skedde med honom i sitt hjärta” (luk. 2:19), vilket fordrar att ni i ert inre lyssnar till henne, och att ni i er inre hållning, idkar den ödmjukhet och givmildhet som gjorde det möjligt för henne att bli Guds medarbetare och samarbeta med honom fullt ut i vårt frälsningsverk. Hon kommer ju att fullgöra sitt uppdrag som moder och fostra och forma er så att ni till fullo blir omdanade i Kristus…

 

4. Genom hela mitt liv har jag erfarit vår Herres Moders kärlek och kraftfulla närvaro. Maria vandrar med mig på min väg varje dag och stöder mig i mitt uppdrag som Petri efterträdare…

 

* En fri översättning gjord från engelska av Broder Frans-Eric.

 

 

 

"God morgon, Syster Regn"

Man kan mäta framgång med olika mått, så tänkte jag då jag läste detta stycke om Broder Kanin.

 

En morgon vandrade Franciskus och Egidio, Pietro och Bernhard ut på sin första predikoresa.

 

Nu var de på väg! Fåglarna sjöng och ängarna blommade. Fruktblommen låg utströdd som fläckar av snö på fälten. Längs stigen blossade röd vallmo. Franciskus tog ut stegen, han kände sig upprymd och glad. Var det inte detta som han sett framför sig den där februarimorgonen när han hörde stycket ur S:t Matteus evangelium uppläsas...

 

Nog blev det ett äventyr. Först blev de hindrade vid stadsporten. "Vi vill inte ha några tiggare in i denna stad", röt vakten.

 

"Vi är inte tiggare, sa Franciskus ivrigt. Vi är botgörare från Assisi." 

 

"Botgörare?" frågade vakten. "Sådana finns inte nuförtiden."

 

Egidio och Franciskus såg på varann och skrattade. "Nej," svarade Franciskus hövligt, "det är just därför vi har blivit botgörare. Det enda vi önskar är att få predika Guds heliga evangelium för folket i staden."

 

"Evangelium!" sa han hånfullt, för han måste ju göra sig stor mot det här patrasket som kom med sina konstigheter. "Folk går inte i kyrkan nuförtiden. Jag har inte gått sen jag döptes! Det var längesen."

 

Vakten skrattade bullrande, men Franciskus och hans följeslagare blev inte arga.

 

"Vad är det med dej", sa han, varför blir du inte arg när jag förolämpar dej?"

 

"Hövlighet," sa Franciskus, "tillhör Herren, som ger oss sol och regn och allt som vi behöver för att leva, lika till både onda och goda. Hövlighet är syster till kärleken och släcker hatet...

 

Vakten blinkade och steg åt sidan. Stadsporten öppnades och vakten stod länge och stirrade efter de vänliga unga männen.

 

Det var nu afton och Franciskus och Egido började känna sig hungriga. De bultade på en port. När den öppnades, hälsade de kvinnan med orden: "Guds frid vare över detta hus!"

 

Ett spann smutsvatten kom farande från övervåningen. Egido drog undan Franciskus. Något bröd fick de inte där eller någon annanstans. Kvinnorna flydde för dem, skrikande. Småpojkarna kastade stenar och gödselkockor.

 

Ett par män ställde sig mitt på gatan och hotade med knivarna.

 

Franciskus gick lugnt rakt fram. Männen vek undan men svor högt. En av dem rusade fram, grep tag i kapuschongen på Franciskus' kåpa, lyfte honom på sin rygg och bar honom ut till stadsporten på andra sidan. Egidio och de andra sprang efter... Mannen släppte ner Franciskus, som snabbt svarade honom, utanför stadsporten.

 

"Tack för åkturen. Jag var trött och fick vila på din rygg. Vi är inga tiggare, vi är Guds spelmän och vill gärna sjunga för er om ni vill höra på oss."

 

Mannen drog igen porten. Då stämde Franciskus och bröderna upp en lovsång och drog sjungande vidare ett stycke utanför staden... Egidio vände sig om. Han fick se att stadsmuren var full av ungar som satt där och lyssnade.

 

Trötta och mycket hungriga kröp Franciskus och bröderna in i ett snår för att hålla aftonbön och sedan sova.

 

"Det är bättre att lida här på jorden än i skärselden!" sa Franciskus.

 

Det prasslade i snåret. "Kan det finnas vargar här?" frågade Egidio. Fastän han var större än Franciskus kände han sig ängslig.

 

"Ånej," log Franciskus, "det är en liten broder Kanin som har trasslat in sig i snåret och inte kan komma loss...

 

Egido tänkte, att kaninen skulle skutta sin väg så fort han blivit befriad. Men se, han klippte med öronen och hoppade tätt intill Franciskus' fötter. Hela natten låg den bredvid honom och värmde honom med sin gråbruna päls.