INFÖR PÅSK 2005… Till
eftertanke.
Hur mycket
kan man förlänga människans stund på jorden? Frågan diskuteras allt ivrigare under
det att en del vetenskapsmän försöker klona mänskligt liv av stamceller hämtade
från ett människofoster. Till en början erkände de flesta stater att sådant
experimenterande stred mot det mänskliga livets okränkbarhet, men allteftersom
det ryktades om olagliga men framgångsrika försök i det fördolda och om
forskning i länder där man inte bryr sig om att dividera över etiska
värderingar, så tycker fler och fler i vårt samhälle att sådant kan inte vara
fel med tanke på det potentiella medicinska värdet med kloning av mänskligt liv
från stamceller, då man redan nu tillåter abort och ibland eutanasi.
Förespråkarna hoppas att många sjukdomar, t.ex. nervsjukdomar, skulle kunna
botas, men man spekulerar också mycket över utsikten att kraftigt förlänga
människans livslängd.
Ja, många
forskare menar att man kunde bota Parkinsons, Alzheimers och flera andra
sjukdomar med celler och vävnader odlade från fostrets stamceller. Någon har
även föreslagit att man kunde frambringa människor utan huvud, som sedan kunde
nyttjas som levande organbanker, bara vi kunde bli av med våra gamla
tabubelagda föreställningar.
Ett
alternativ i vissa fall är att man skulle kunna odla vissa mänskliga organ på
djur. Man har redan odlat ett mänskligt ytteröra på ryggen av en mus. Nu har
man också planer på att framalstra en mus vars hjärna består av 100% mänskliga
celler, precis som man tidigare har framalstrat en gris vars blod var 100% mänskligt och ett får vars lever var 80%
mänskligt. En oroande liten detalj är att man inte vet om mänskliga stamceller
sedan skulle kunna migrera i ett sådant djurs kropp och resultera i mänskliga
spermier och ägg. I så fall kunde vi en dag upptäcka att, om två sådana
varelser parade sig med varandra, så skulle ett mänskligt embryo spontant
utvecklas i ett djurs sköte.
Variationerna
på tilltänkta experiment är förmodligen oräkneliga. Sedan kan man också fundera
på vad robotar med biologiska komponenter –
muskler, hud och andra vävnader och organ – skulle kunna leda till. Vanligt folk skulle
ha svårt att skilja dem från riktiga människor, precis som i en hel rad ”sience-fiction” filmer.
Dessa
robotar kunde ju programmeras så att människor kunde inbilla sig att de hade
både intellekt, vilja och känslor, och således kunde de klara många roller,
allt från att vara terroragenter till sexpartners.
Kan
kroppens död övervinnas?
Som sagt,
man har också frågat sig om inte biologisk forskning snart kommer att avslöja
orsakerna till åldrandet i en organism. Kanske kunde detta motverkas i
tillräckligt hög grad, så att man med hjälp av sådan kunskap,
organtransplantation och genterapi, kunde förlänga en individs jordiska liv i
det oändliga. Då kunde man verkligen påstå att människan har lärt sig att ”leka” Gud, inte bara genom
genmanipulation och manipulation av sin egen fortplantning, utan också genom
att upphäva den ”dödsdom”, vilken Gud
fastslog efter syndafallet.
Tankarna går
alltså osökt till skapelseberättelserna i Första Moseboken och beskrivningen av
människans syndafall, vilket skedde just genom frestelsen att vilja ”bli som Gud” och ”förstå (d.v.s.) avgöra
vad som är gott och ont”. Det står att efter det att människan åt av ”den förbjudna frukten på kunskapens träd” förkunnade
Gud denna straffdom: ”Med vedermöda skall
du nära dig av marken i alla dina livsdagar – törne och tistel skall den bära
åt dig – och i ditt anletes svett skall du äta ditt bröd tills du vänder åter
till jorden, ty av den är du tagen – ty du är stoft, och till stoft skall du
åter varda”. Sedan står det: ”Gud
sade: ’ Se, mannen har blivit som en
av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu inte räcka ut sin
hand och taga av livets träd också, och äta, och så leva i evighet.’ Och Herren
Gud förvisade honom ur Edens lustgård (ur paradiset)”.
Inte bara
ett etiskt utan även ett existentiellt problem.
Vi vet
givetvis ännu inte om vi människor verkligen genom genetisk forskning och långt
framskriden medicinsk teknik skulle kunna lyckas ”taga av frukten från livets träd … och så leva i evighet ”. De
naturvetenskapliga spörsmålen får givetvis diskuteras av andra än vi, men att
lyfta fram några filosofiska och moraliska aspekter av den hypotetiska
problematiken kan vara teologiskt nyttigt, när vi nu nalkas Påskhögtiden och
skall fira vår Herres Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse. Skulle vårt
hopp om förening med Gud i det tillkommande livet förlora all betydelse om vi
ägde makten att förlänga det jordiska livet i det oändliga, eller skulle själva
det jordiska livet förlora sin mening genom en sådan förlängning?
Låt oss
föreställa oss att läkare från och med imorgon kunde hålla vilken nu levande
människa som helst vid liv till dess att vårt universum går under. Då måste man
nog också acceptera ett auktoritärt politiskt system med makt att bestämma över
liv och död för alla och en var. Anledningen därtill är, att om inte naturen i
någon mening förblir självreglerande, så skulle den personliga friheten tillåta
även de sämsta människorna att vilja bli odödliga.
Den
existentiella problematiken är lika förbryllande och avskräckande som den
etiska. Om man tänker sig en värld där alla kan bli så starka, så intelligenta,
så vackra och så gamla som makthavarna tillåter, vilken betydelse skulle
personlig strävan då få? I en värld där människor inte längre fortplantar sig
och kärleksobjekt kan framställas enligt önskan, vilken betydelse skulle
sexualitet och vänskap ha för människan? Människans naturliga liv skulle
förlora dess naturliga mening.
Evigt liv
vore glädjelöst utan Gud.
Nu för tiden
diskuterar man ofta om djuren har rätt till ett naturligt liv eller om det står
människan fritt att helt frustrera deras naturliga drifter till sin egen
fördel. Så fort vi talar om människans eget liv emellertid, kan vi inte nöja
oss med att tala om hennes drifter. Det räcker inte att säga att det jordiska
livets mening för människan är att leva.
För oss
människor i den fallna världen har livet en naturlig mening just därför att det
kommer att ta slut. Det har en övernaturlig mening därför att vår själ är
odödlig och vår kropp kommer att uppstå i den tillkommande världen, där Gud
kommer att framstå som den enda meningen med vår existens.
Ett evigt
liv utan Gud här på jorden vore per definition ett helvete, d.v.s. ett liv utan
mening. Människan tycks nu vara på god väg att skapa ett sådant helvete på
jorden. Måtte allt fler inse detta, innan hon går för långt, ty livets
naturliga och övernaturliga meningar kan endast förenas genom tro på vår
uppståndelse från de döda och ett evigt liv hos Gud som en belöning för tro och
goda gärningar.
Halleluja! Han har
uppstått
Kristen meditation
skall vara bön i Jesu Kristi namn och den Helige Andes kraft.
Den postmoderna
och globalt medvetna människan har fått större och större intresse för
meditation. Allt sedan hon har förstått att marknaden bestämt att även
främmande religion och ”nyreligion” kan och bör marknadsföras på vanligt sätt,
har hon klassat meditation som en nischprodukt. Den uppfattas som ett
teknikpaket för att uppnå koncentration och välbefinnande som kan säljas till
människor med eller utan tro. Hon föreställer sig att meditation är ett
förehavande som sker enligt olika mönster, men att alla mönster passar till
nästan vilken religion som helst, eller också till agnosticism, ja, även till
ateism. Kort sagt, har meditation blivit ett medel för den som vill stressa av
istället för den som vill söka sig in i ett djupare gudsförhållande.
Man behöver
givetvis inte förneka att alla former för meditation har vissa likheter, eller
att en kristen ibland kan lära sig ett och annat från metoder som kommer till
användning bland anhängare av andra religioner, för att inse att en människas
meditation som har ett personligt trosförhållande till Gud, skiljer sig för en
människas meditation som inte tror, eller som menar att Gud är ett opersonligt
väsen. Tror man på en personlig Gud, så är meditation bön – inre bön. Vidare,
den som tror att Jesus Kristus är Guds enfödde Son och världens Frälsare,
vilken tillsammans med sin himmelske Fader och den Helige Ande är en enda
Gudom, ägnar sig åt en böneform som på samma gång är kristocentrisk och
trinitarisk. Trons innehåll är alltså viktigt för kristen meditation.
En del
förespråkare för meditation menar att meditation inte är bön därför att man
inte begär något av Gud då man mediterar. Så är det inte för en rätt kristen.
Då man företar sig meditation begär man att Gud skall uppenbara något om sig
själv, om frälsnings väg, om Skriftens betydelse m.m. Man förväntar sig att bli
bönhörd för Jesu Kristi skull och man har sin tillit till den Helige Andes
ingivelse. Också då ens meditation saknar ett särskilt objekt, d.v.s. då den
endast har som syfte att med uppmärksam kärlek vara i Guds närvaro, så är
utgångspunkten bön, ty man ber att få träda in i den Helige, Treenige och
Odelbara Gudomens närvaro för Jesu Kristi skull, han genom vilken Fadern har
uppenbarat sig för oss. Vidare ber den Helige Ande invärtes i den mediterande
med ”outsägliga suckar” (Rom. 8:26),
d.v.s. utan att något specifikt kommer till uttryck genom intellektuella
begrepp eller genom känslor som kan beskrivas med ord. Alltså bygger även det
som man kallar mystik på trons bön och den Helige Andes gåva, vilken vi redan
mottagit i det Heliga Dopet.
Den helige Franciskus’
spiritualitet var absolut kristocentrisk och trinitarisk, vilket inte t.ex.
hindrade att han hängav sig åt att betrakta den saliga Jungfru Maria som Kristi
moder, helgonen som Kristi vänner, änglarna som Kristi tjänare, eller begrunda
naturen och alla levande varelser vilka Fadern har skapat genom Kristus. Redan
under sin omvändelse hade Franciskus fått se den fattige och lidande Kristus i
den spetälske mannens ansikte och höra hans röst då han låg på knä inför ett
krucifix. Således fick han också veta Kristi vilja som sin uppståndne och till
himmelen uppfarne Herre och Mästare.
DEN HELIGE FRANCISKUS STIGMATISERING – KRISTI FEM
SEGERSIGILL
Med tanke på
vårt hopp om att åter uppnå enhet i Kyrkan mellan Öst och Väst, d.v.s. att
uppnå enhet mellan den katolska och den ortodoxa kristendomen, har Påven
Johannes Paulus II betonat hur viktigt det är för oss alla, som betraktar oss
själva som lemmar i denna enda mystiska kropp, att inse att kroppen måste
tillåtas att andas med bägge lungorna. De östkyrkliga och västkyrkliga
spiritualiteterna är egentligen kompletterande, också beträffande den östkyrkliga
betoningen på Kristi uppståndelse och den västkyrkliga betoningen på Kristi
lidande.
Man brukar
uppfatta d.h. Franciskus’ stigmatisering utifrån hans uttalade passionsfromhet.
Det är emellertid också viktigt att begrunda helgonets erhållande av Frälsarens
sårmärken utifrån dennes uppståndelses mysterium. Vi får aldrig glömma att det
var just sårmärkena på Jesu kropp som medförde att den tvivlande aposteln Tomas
kunde bekänna sin tro. Han sade: ”Om jag
inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka mitt finger i hålen,
och sticka min hand i hans sida, så kan jag aldrig tro att han har uppstått”.
(Joh. 20:25) Det var alltså åsynen av den tomma graven i förening med åsynen av
den levande Kristus med sina fem segersigill, när han umgicks med dem under
fyrtio dagar innan han for upp till himmelen, vilket möjliggjorde apostlarnas
vittnesbörd om hans uppståndelse.
För d.h.
Franciskus blev erhållandet av Kristi sårmärken det yttersta beviset på Guds
förlåtelse av hans synder. Genast tänker man på Aposteln Pauli ord: ”När vi var Guds fiender, blev vi försonade med
honom genom hans Sons död. Så mycket säkrare är det att vi, sedan vi nu har
blivit försonade, skall bli frälsta genom Sonens liv”, (Rom. 5:10) d.v.s.
genom hans uppståndelse, och budskapet om den gudomliga kärlekens odödlighet.
Därför är
det också väsentligt att begrunda d.h. Francisikus’ erhållande av Jesu
sårmärken utifrån Påskens och inte endast utifrån Långfredagens perspektiv. Att
just en seraf visar sig för honom som bärare av den korsfästes bild – serafer
tillhör ju den avdelning av den himmelska härskaran som förknippas med den
gudomliga kärleken i kontrast till keruberna som förknippas med den gudomliga
sanningen – tyder på att Kristi sårmärken, som uppenbarade sig på helgonets
kropp, inte främst får betraktas som en prövning, utan just som en seger.
Alltså var Kristi fem sårmärken en kärlekens gåva till d.h. Franciskus, en gåva
som medförde visshet om hans synders förlåtelse och som tillät honom att i
uppståndelsens ljus gå döden till mötes.