Inför Påsk 2008 … till eftertanke.

Vad är en människa […] eller en människoson[…]? frågar man sig i den åttonde psalmen, (Psalt. 8:5), ett spörsmål som är lika utmanade som frågeställningar beträffande Guds existens, väsen och identitet. Finns han? Vem är han? Hurudan är han?

Svaret är häpnadsväckande om man är van, såsom många av dagens sekulariserade poptänkare, att betrakta människan endast som en varelse av ringa betydelse i förhållande till det fysiska universums ofantliga storhet, som ett djur bland andra på jorden. Det står: Gud har nästan gjort henne till ett gudaväsen […] Han satte henne till herre över dina händers verk. Allt lade han under hennes fötter. (Psalt. 8:6-7)

Naturvetenskapsmännens uppskattning av komplexiteten av människans hjärna rimmar dock bättre med den bibliska synen, som intygar att Gud skapade henne till sin egen avbild och likhet. (1 Mos. 1:27)

Nå ja, vare sig man vill begrunda människans litenhet eller hennes storhet i förhållandet till vårt universum eller i förhållande till Gud, måste man först brottas med frågan – Vad är hon? Och frågan om människans natur aktualiserar sig på ett särskilt sätt, då man firar Påsk och funderar på Kristi uppståndelse från de döda enligt hans mänskliga natur eller den bibliska läran om den mänskliga kroppens uppståndelse överhuvudtaget. Aspekten på frågeställningen som aktualisera sig är just om människan enbart är en fysisk varelse eller om hon också är en ande – en odödlig själ.

Den bibliska utvecklingen av läran om själen.

Det är helt uppenbarat att det inte finns något i Moseböckerna eller i de tidigaste böckerna som vi finner i Gamla Testamentet som till fullo motsvarar Kyrkans lära om kroppen och själen. Kyrkan, liksom själva de senare skrifterna i Gamla Testamentet och i Nya Testamentet har begagnat sig av, men inte underkastat sig det grekiska filosofiska tänkandet för att förklara vad den livsande som Gud inblåste i människan är i kontrast till hennes kropp som danades av stoft från jorden (1 Mos. 2:7), och så småningom för att kunna skilja mellan denna gåva av Guds Helige Ande från människans egna inre och högre jag som en existerande, dock metafysisk komponent i hennes varande. Eftersom Gud enligt den Heliga Skrift ej inblåser denna särskilda livsande i djuren för övrigt, trots att de också har en levande själ (livsprincip) av annat slag (1 Mos. 1:30), blev det helt nödvändigt att intellektuellt nå större precision om människans inre och högre jag.

Moseböckerna och alla de tidigaste böckerna i Gamla Testamentet hävdar att människan p.g.a. syndafallet dör och hennes kropp återgår till det stoft varav den blev tagen. (1 Mos. 3:17) Anden (livsprincipen och det inre och högre jaget) blir inte kvar i människan på så sätt att den också dör (1 Mos. 6:3) , utan kommer till dödsriket (Se t.ex. Job 7:1-10), där man föreställer sig hur den lever vidare – i en skuggliknade existens, vilken för de gudaktiga präglades av ro, men inte av detta livets glädje, p.g.a. avsaknaden av kroppen, vilket bl.a. framgår då Kung Saul befaller en andebesvärjerska: Spå åt mig genom anden och mana fram åt mig (från dödsriket) den jag säger dig. (1 Sam. 28:3f.)

Det är alltså inte förrän den grekiska perioden av judarnas frälsningshistoria, som Gud kunde på ett allt tydligare sätt uppenbara hur lyckligt lottade de gudaktigas andar är även efter kroppens och själens åtskiljande i den fysiska döden. I Salomos Vishet (skriven så sent som 50 f.Kr.) står det exempelvis: De rättfärdigas själar är i Guds hand och ingen plåga skall nå dem. I dåraktiga människors ögon är de döda […] (men) de har rikt hopp om odödlighet. (Vis. 3:1 f.) Vidare är det mycket påtagligt, då Jesus berättar hur tiggaren Lasarus, som ligger i Abrahams sköte medan den ogudaktige rike mannen från vilken han tiggde plågas i lågorna. Jesu folkliga berättelse bekräftar, att judar i gemen hade utvecklat en positiv och välbefäst syn på mellantiden (tiden mellan döden och uppståndelsen) och på själens fortbestånd.

Hos Aposteln Paulus, som var en utbildad rabbi, en farisé, som dock vuxit upp och skolats i den kosmopolitiska grekiska världen utanför det Heliga Landet, möter vi tal, inte bara om människans kropp och människans själ, utan även ibland om människan betraktad som ande, själ och kropp (1 Tess. 5:23), där människans egen ande inte skall förväxlas med Guds Helige Ande, som är en av personerna i själva Gudomen, som blir ingjutna genom dopet i den människa som kommer till tro på Jesus Kristus. För Paulus är människans egen ande hennes särskilda livsprincip, vilken utgår från Gud betraktad som Livgivaren, och människans inre och högre jag, inklusive förståndet, d.v.s. intellektet och viljan, det som den grekiska filosofin kallar själen, ett metafysiskt begrepp som omfattar det högre och inre jag såväl som den hebreiska livsprincipen. Således skulle man kunna säga att Paulus tredelning av människan grundar sig på att han betraktar människans icke-fysiska varande ur två aspekter – hennes särskilda livsprincip och den metafysiska själen. Kyrkan kom att tala om själen i bägge bemärkelser.

Tro på själens metafysiska varande är grundläggande för Påskens budskap.

Kunde man nöja sig med att enbart tala om kroppens uppståndelse i samband med det tillkommande livet som en del teologiska revisionister har föreslaget? Knappast! Finns det inte något icke-fysiskt jag hos människan, då måste man dra slutsatsen att hon dör i sin totalitet när hon dör i fysisk mening. Då finns den enskilda människan inte längre till i mellantiden. Då skulle det som Gud återskapar vid uppståndelsen vara såsom en "klon", och inte egentligen kunna betraktas som samma människa. Hon skulle likna den tilltänkta mammuten som naturvetenskapsmännen vill återskapa från Sibiriens djupfrysta stenåldersdjur. Man skulle kunna tala om DNA, men inte om den mänskliga identiteten som ett inre och högre jag, vilket den metafysiska själen är.

Varför är kroppens uppståndelse viktig?

Är då kroppen endast att betrakta som människans extra bagage under detta livet, men som något helt onödigt för det eviga livet? Hade Platon rätt? Nej och åter nej! Därför har Kyrkan aldrig kunnat godta en ren platonsk filosofi utan också använt sig av Aristoteles och modifierat antikens filosofiska läror genom hennes teologers egna insikter. Hon har alltid hållit fast vid den ursprungliga bibliska intuitionen att själarna i dödsriket saknar något väsentligt när de genom den fysiska döden blivit kroppslösa. Hon har alltid framhållit att människan skapades som en sammansatt varelse – att hon är lika mycket sin kropp som sin själ, fastän själen, hennes inre och högre jag, skänker den nödvändiga personliga kontinuiteten som tillåter tro på en egentlig uppståndelse. Förlusten av kroppen i döden är dock den mest omfattande amputationen av människans lemmar man kan tänka sig. Den helas först vid uppståndelsen, då kroppen skapas åter och hon återblir vad hon från början skapades till att vara. I tiden mellan den fysiska döden och uppståndelsen är det människans varande i Gud som kompenserar förlusten av kroppen, men hennes salighet kan endast fullbordas då kroppen uppstår.

Vidare när Aposteln i en diskussion av den kristna sexualmoralen kallar kroppen den Helige Andes tempel (1 Kor. 6:19) förstår man att det som sker med kroppen ej är något som endast har med människans yttre att göra. Således är äktenskapsbrott, utomäktenskapliga relationer och varje slag av otukt, i vilket man synder mot sin egen kropp (1 Kor 6:18) att betrakta som allvarligt brott mot den renhet som fordras av en lem av Kristi mystiska kropp.

Ja, det offer som Kristus frambar på korset för våra synder var ett kroppsligt offer – hans eget kött och blod. Och detta offer frambäres lekamligen varje gång den Heliga Mässan firas. Det som offras mottages också lekamligen i den Heliga Kommunionen. Alltså är kroppen en absolut väsentligt aspekt på människans varande trots själens metafysiska betydelse.

Påskens glädje.

Följaktligen är kroppens uppståndelse kärnan i Påsken budskap och glädje. Förhöll det sig inte så, då hade det apostoliska vittnesbördet om den tomma graven inte blivit så avgörande för evangelisterna. Man hade då varit tvungen att nöja sig med en trosbekännelse som bekräftade att Kristus nedstigit i dödsriket för att sedan fara upp till himmelen andligen (på ett osynligt sätt). Men det som Kristus i själva verket gjorde vid sin uppståndelse var att visa sig för sina lärjungar, inte som en kroppslös ande, såsom Profeten Samuel gjorde, då han manades tillbaka från dödsriket av en andebesvärjerska, utan som en människa av kött och blod, som åt och drack med dem och som t.o.m. lät dem ta i hans kropp och undersöka såren efter hans korsfästelse.

Att de troende vid sin uppståndelse förenas till själ och kropp med Gud i ett evigt liv innebär ju att Kristi uppståndelses mysterium och Kristi födelses mysterium är fullständigt inflätade i varandra. Hans människoblivande kommer att fullbordas i vår gudomliggörelse – en gudomliggörelse som skall omfatta hela människan – också kroppen.

Kristi sanna kropp, är sålunda i brännpunkten för tron, då han ligger i krubban, då den hänger på korset, då den uppstår från de döda, då den far upp till himmelen och då den blir närvarande under den Heliga Mässan. Dessutom är det Kristi kropp, den kropp vi förtär i den Heliga Kommunionen, som kyrkofäderna kallar odödlighetens medicin, därför att den är avsedd att omdana våra kroppar inför det eviga livet och vår slutgiltiga förening med Gud.

Hur kunde d.h. Franciskus kalla den kroppsliga döden "sin syster"?

Allt sedan syndafallet har syndens straff, den kroppsliga
döden (1 Mosebok. 3:19) tillsammans med själva synden
och djävulen betraktats som människans fiende. Ja,

Ap. Paulus kallar döden den siste fienden som skall förintas av Kristus (1 Kor. 15:26) och man kan till och med
översätta hans vers om arvsynd således: Genom en enda
människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och på grund av döden, syndade alla. (Rom. 5:12)
Är förklaringen endast att helgonet ville älska alla fiender?

Förmodligen handlar Franciskus hållning främst om att
den kroppsliga döden redan har blivit besegrad genom

Kristi lidande, död och uppståndelse så till vida, att för
troende som dör i Kristus är döden redan en vinning.
(Fil. 1:21) Men för den som inte tror är döden alls inte en vinning och inte kan betraktas som en syster även när

detta livet bara bjuder på lidande och smärta, eftersom
kroppens död, den första döden endast överlåter den

otroende i den andra dödens makt (den brinnande sjön).
(Upp.20:14)

DEN SALIGA JUNGFRU MARIAS FRAMTRÄDANDE i LOURDES
och KYRKANS LÄRA om HENNES OBEFLÄCKADE AVLELSE.

Under år 2008 firar vi 150-års jubileum av Marias
framträdande för Bernadette Soubirous i Lourdes
den 11 februari 1858. Redan år 2004 firade vi det
150-års jubileum av den Salige Påven Pius IX:s hög-
tidliga dogmatisering av läran om Marias obefläck-
ade avlelse den 8 december 1854. Då anammade
Katolska Kyrkan som nödvändig kristen lära, att
Gud med hänsyn till Jesu Kristi förtjänster som hela
mänsklighetens återlösare, har genom särskild nåd
och särskilt privilegium bevarat Maria från första
ögonblicket av sin tillblivelse från arvsyndens fläck.

När den Saliga Jungfrun framträdde för Bernadette
sade hon:

"Jag är den Obefläckade Avlelsen."

Detta förstod inte Bernadette och hon kunde inte
heller förklara varför Maria sade så, men hon var mycket
säker att hon sade så.

Genom denna lära har Kyrkan på ett mer fullständigt sätt än det som uttryckligen står i Evangeliet, förklarat innebörden av Guds utkorelse av Maria och banat vägen för en djupare insikt i hur hon medverkar på ett unikt sätt med sin gudomlige son i Guds frälsningsplan, eftersom hon delar den syndfrihet, vilken bortsett från henne, endast tillkommer honom bland alla människor som blivit födda till världen efter Adams och Evas syndafall. Denna läras högtidliga dogmatisering banade också väg för dogmatiseringen av läran om Marias kroppsliga upptagelse i himmelen vid slutet av sitt jordiska liv genom Påven Pius XII år 1950. Marias kroppsliga upptagelse i himmelen är uppenbarligen en logisk konsekvens av hennes obefläckade avlelse. Det var ju just som en konsekvens av synd som Adam och Eva inte fick vara kvar i det paradisiska tillståndet och blev dömda. Genom denna dom skulle de få uppleva den fysiska döden varmed kroppen och själen skiljes åt och deras kroppars återgång till det stoft från vilket de var tagna. (1 Mos. 3:19)

DET TEOLOGISKA PERSPEKTIVET på MARIAS ROLL som HELBRÄGDAGÖRERSKA.

Det har redan blivit omnämnt, att Maria utkorades inte bara med tanke på att hon i biologisk mening skulle bli den väntade Messias moder, utan också Frälsarens moder och medarbetare. Följande står i Art. 100 av KATOLSKA KYRKANS LILLA KATEKES:

Maria har en enda son, Jesus, men i honom utsträcks hennes andliga moderskap till alla människor, som han har kommit för att frälsa. Uthållig i sin lydnad vid den nye Adams, Jesu Kristi, sida är Jungfrun den nya Eva, allt levandes sanna moder, som med en moders kärlek medverkar vid deras födelse och deras fostran i nådens ordning. Som jungfru och moder är Maria en bild av Kyrkan, vilket hon förverkligar på det mest fullkomliga sätt.

Alltså är Maria både Kristi Moder, Kyrkans Moder och således hela mänsklighetens moder beträffande sin sons uppdrag att frälsa människor från synden, döden och djävulen. Och det är faktiskt inte bara döden som är syndens straff i en fallen värld. Också sjukdom hör till syndens återverkningar i den här världen. Således är det inte att förvåna sig över att Maria, precis som sin gudomlige son, gör sig känd bland oss som en helbrägdagörerska. Jesus botade många sjuka enligt Evangeliets vittnesbörd och han befallde också sina lärjungar och apostlar att bota de sjuka. Vidare är det helt naturligt, att varje människa förstår att helande ingår i en moders uppgifter i förhållande till sina barn när de blir sjuka.

Kristus är uppstånden från de döda !

Här var mellan ljuset och mörkret en strid.

Dock segrade ljuset för evig tid.

Nedstörtad är döden och tron står opp,

bland jordiska öden med himmelskt hopp.

Ni sörjande kvinnor vem söker ni här?

Den levande ej bland de döda är.

Uppstånden är Jesus. Halleluja!

I stormar och strider hans kyrka består.

Så vitt den sig sprider och jordkretsen når.

Den för över världen den levandes bud,

och vittnar bland svärden och bålen om Gud.

Hon vittnar om honom, o tröst i all nåd,

som, död för vår synd, blev genom sin död

vår segrande Herre. Halleluja!

Franzén 1812 Hildeband 1981

Hos oss på klostret…

Att vi får räkna med att börja gräva våra grönsaksland snart är alldeles uppenbart med tanke på vårens tidiga ankomst och den vinter som uteblev till förmån för en förlängd regnsäsong. Broder Ingmund som tröttnat på sina myckna mödor vid kontorets skrivbord har redan börjat att införskaffa diverse frökataloger. Broder Frans-Eric som har låtit operera både buken för bråck och handen för Dupuytrens kontraktur har nu nästan återhämtat sig och är ivrig att få börja arbeta fysiskt igen.

Postulanterna står inför iklädning som noviser. De förstår att inte har något val. De kommer inte bara att behöva några fina dräkter, utan även arbetsdräkter lämpliga för grävande. Broder Stefan däremot har förklarat att han inte behöver mer fysisk aktivitet på sitt schema sedan man flyttat ungdomarnas sportkväll från söndag till fredag och deltagandet stigit så markant, att han får dubbelt så mycket motion då han försöker att vara allestädes närvarande i idrottshallen.

Broder Rufus, klosterkatten, betonar att hans uppgift beträffande grönsakslanden endast är att tillföra gödsel och att han absolut inte tänker jaga mördarsniglar, eftersom sniglar endast ingår i katters diet om de är av franskt ursprung. Plötsligt har Broder Rufus blivit väldigt svensk av sig och tycker att det går mycket bra med mammas köttbullar och falukorv utan några utländska finesser. Och grönsaker har han aldrig ätit, men som sagt, han är villig att gödsla dem.