Glad Påsk !

Bröderna tackar för era förböner och gåvor.

Påsk 2009. . . till eftertanke .

All seriös religionsvetenskap och forskning i den kristna trons historia är helt överens om, att det inte finns någon tidigare känd form av kristen tro[…] där man inte intygar att efter hans förnedrande död uppväcktes Jesus till livet […] Det var den grundläggande trossatsen i urkyrkan. Redan hos Paulus, som gett oss vårt första skriftliga vittnesbörd, var uppståndelsen inte bara en av flera trosartiklar utan den sammanhållande strukturen i kristet liv och kristen tanke. Så skriver Tom Wright, en av dagens mest framstående exegeter, i sin bok av år 1993, DEN HISTORISKE JESUS, sidan 131.

Däremot sker det fortfarande oändligt mycket debatt om vad som "verkligen" hände och vad det var man menade hade hänt, då Jesus från Nasaret uppstod från de döda. Trots att alla de fyra kanoniska evangelierna entydigt och avsiktligt talar om att graven var tom (Matt. 28:6, Mk. 16:6, Lk. 24:12 och Joh. 20:5-7), och trots att de religiösa myndigheterna också besvärades av att graven bevisligen var tom (Matt. 28:11-15), så menar många att Jesu uppståndelse ändå kunde ha varit något som liknade den uppståndne Kristus i sin självuppenbarelse för Paulus på väg till Damaskus, snarare än en egentlig kroppslig uppståndelse. Alternativt menar en del att Kristi uppståndelse bara var fråga om en slags poetisk beskrivning av hans bestående betydelse, eller en medveten tillämpning av mytologisk symbolik på honom, eller, rent av, en ogrundad övertygelse som fick fäste efter några överspända människors hysteriska reaktioner på hans korsfästelse. Ja några påstår t.o.m. att hans uppståndelse var ett bedrägeri eller en from efterkonstruktion som gjordes, då man inte ens hade en kropp att begrava.

Vissa forskare, med utgångspunkt från diverse spekulationer om alla upptänkliga alternativ till en kroppslig uppståndelse, avfärdar den enhetliga traditionen i de kanoniska evangelierna om en verklig död på korset, en gravläggelse och den senare upptäckten av kroppens försvinnande från graven. Vidare förnekar somliga att det går att komma någon vart i en riktig historisk granskning av ämnet som kan leda till fasta slutsatser. Tom Wright manar oss emellertid, att läsa vad Paulus, för vilken den uppståndne Kristus visade sig några år senare, skriver, i ljuset av judendomen under det första århundradet efter Kristus. Vad Paulus har skrivet är ju det tidigaste skriftliga vittnesbördet om saken. Pauli brev till korintierna är faktiskt äldre som skrift än själva evangelierna. Att göra så är också mycket passande då Kyrkan ju firar 2000-års jubiléet av Apostelns födelse.

Aposteln skriver: Jag meddelade er i min grundläggande undervisning vad jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna (de gammaltestamentliga profetiorna), att han blev begraven, att han stod upp på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han blev sedd av Kefas och sedan av de tolv. Därefter blev han sedd av mer än fem hundra bröder på en gång, De flesta av dem lever än, men några har avsomnat. Därefter blev han sedd av Jakob och sedan av alla apostlarna. Allra sist blev han sedd också av mig, ett ofullgånget foster, ty jag har förföljt Guds församling Därför är jag den ringaste bland apostlarna och förtjänar inte ens att kallas apostel. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld […]

Som Tom Wright påminner oss om, bör vi vara väl medvetna om att Ap. Paulus skriver om dessa ting utifrån sin utbildning som en rabbi av den strikta fariseiska skolan. Han gör skillnad mellan innehållet i den trostradition som har förmedlats åt honom, och som han förmedlar vidare, och vad han har upplevt på väg till Damaskus. För honom är alla senare syner som ägde rum i Kyrkans trosgemenskap något helt annat. De ursprungliga vittnena till Kristi uppståndelse har mött Kristus i kött och blod omedelbart efter det att denne kroppsligen hade uppstått från de döda. Sedan har den uppståndne Kristus, som hade farit upp till himmelen, visat sig för just honom, ett ofullgånget foster, som ett undantag. Han blir s.a.s. "pånyttfödd" liksom genom "ett kejsarsnitt", och blir således Jesu ursprungliga apostlars jämlike, dessa som Jesus hade utvalt under sin livstid. Varför? Jo, i likhet med de ursprungliga apostlarna var Paulus inte alls benägen att tro, att någon kunde uppstå i nuet. Tvärtom. Både Paulus och de ursprungliga apostlarna nödgades tro, när de mötte en ny verklighet – Kristi uppståndelse från de döda. Alla senare syner och uppenbarelser skedde med människor som redan trodde.

Men vore det ändå inte tänkbart att Paulus menade något annat, då han talade om "uppståndelse" än om kroppens bokstavliga uppståndelse från de döda? Svaret är NEJ ! Och på detta NEJ vilar Tom Wrights viktiga bidrag till nytestamentlig forskning efter den "historiske" Jesus vilket är att lägga fram fakta om den "historiske" Paulus. Paulus var jude, inte grek, och som farisé var han stolt över detta. Han omfamnade en mycket tydlig lära om de dödas uppståndelse. Han kan omöjligen endast ha menat att Jesu själ (ande) levde vidare, ty alla visste att själen existerade även efter kroppens död. Inget annat än en fullvärdig kroppslig uppståndelse kunde ha bevisat för Paulus att den avrättade Jesus från Nasaret var den väntade Messias och inte bara en falsk pretendent. Fariséerna visste, att alla rättfärdiga en gång skulle uppstå, t.ex. martyrerna i Andra Mackabeerboken, men förnekade att någon kunde uppstå i nuet. För Paulus fanns det en absolut skillnad mellan syftning med begreppet "uppståndelse" och andra religiösa upplevelser av de bortgångna.

Som farisé vore det alltså omöjligt för Paulus att använda begreppet "uppståndelse" som ett bildligt uttryck för en lärares eller profets fortsatta betydelse. Vidare visste fariséerna, att det finns en absolut skillnad mellan att tala om en människa av kött och blod som uppstått kroppsligen och att tala om en människas "ande" eller att tala om en ängel. Som professionell teolog använde Paulus sina ord om detta ämne med teknisk precision. Han visste exakt skillnaden mellan att påstå, att en rättfärdig människas själ är i Guds hand och att hon kommer att uppstå vid de dödas uppståndelse, och att hävda att någon har redan uppstått.

Fariséerna förväntade, som sagt, inte att någon kunde uppstå från de döda innan den yttersta dagen. Uppståndelsen skulle äga rum då den nya tidsåldern hade brutit in, vilket exakt är vad Jesu apostlar ville omvittna. (Apg. 4:2) I Matteus' Evangelium står det om Jesu dödstund: Förlåten i templet rämnade i två stycken, uppifrån och ner, jorden skalv och klipporna rämnade, gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stod upp. (Matt. 27:5l-52)

Alltså kunde inte något mindre än ett möte med Jesus såsom uppstånden från de döda ha övertygat Paulus om, att han var den väntade Messias och att budskapet om honom måste förkunnas, inte bara för judar, utan för hela den hedniska världen. Genom sin uppståndelse föregrep ju Jesus den nya tidsåldern. Det kunde ingen annan tänkas göra än just Guds Messias. Hela mänskligheten måste evangeliseras!

Kan man alltså hävda, att den nämnda forskningen kring innebörden av Pauli förkunnelse om den uppståndne Kristus, vilken står i fullständigt samklang med det som står i de kanoniska evangelierna, stärka argumenten för Kristi uppståndelses historicitet? Definitivt!

I evangelieböckerna möter vi precis sådana konkreta berättelser om vad Jesus gjorde och sade efter sin uppståndelse och som Pauli teologiska position och lära skapar förväntningar om. Jesu uppståndelse framstår som en unik, historisk och kroppslig händelse, både i vad Paulus skriver och i det som vi läser i evangelierna. Läser man vad Paulus skriver är det självklart att, Jesu grav måste ha varit tom på den första veckodagen. Och eftersom man inte finner ett spår av "mytologiskt" innehåll eller något symboliskt tänkesätt hos Paulus, bortfaller all rimlighet i hypotesen som så länge rubbat exegetisk insikt om vad som menas med Kristi uppståndelse – hypotesen att hellenistiska föreställningar via Aposteln Paulus kan ha blivit iklädda ohistoriska händelser endast för att ge sken av att Kyrkans utvecklande kristologi var rotad i de konkreta fakta som evangelierna nämner. Det står ju ändå uttryckligen i Apostlagärningarna, att när Paulus talade om Kristi uppståndelse på Areopagen, gjorde somliga greker narr av honom. (Apg. 17:32) Tydligen var hans lära alltför realistisk för dem.

Alltså vågar man påstå, att Jesu kroppsliga uppståndelse är den ojämförligt bästa förklaringen på varför han blev godtagen som Guds Messias. Hans korsfästelse borde ha diskvalificerat honom. Vem utmanas till tro på de många andra tidigare historiska figurer som ansågs kunna vara Guds Messias – Zerubbabel, Judas av Galiléen, Simon bar-Giora, Simeon ben-Kosiba, Rabbi Akiva, Sabbatai Zevi, etc.? Ingen! Nej, det är trovärdigheten i budskapet om Jesu uppståndelse som har gjort att han alltjämt hyllas som Guds Messias och att hans korsfästelse förklarades som ett offer för mänsklighetens synder istället för ett martyrium.

av Ambrogio di Stefano (1460-1523)

Franciskusgårdens hemsida:
www.paxetbonum.se/

När Mammon*släpper sitt grepp …

Att den globala ekonomin nu befinner sig i en kraftig recession, kanske en begynnande depression, är väl uppenbart för alla. Dag efter dag förklarar massmedierna "att köpfesten är över". En del påstår att vi befinner oss i "början av slutet" på ett ekonomiskt system med ett ständigt växande BNP, systemet som har härskat allt sedan efter Andra Världskriget. Någon räddningsplanka tycks inte den pågående globaliseringen heller kunna erbjuda. Ibland kan man misstänka att verkligheten är den motsatta.

Vissa andligt sinnade tänkare menar givetvis att det nuvarande ekonomiska systemets undergång är just mänsklighetens räddning. Men kommer materialismens sviktande utsikter att leda till ett uppsving för traditionell religion? Det finns givetvis profeter som tycker sig se en renässans för det andliga livet i kölvattnet på Mammons sjunkande skepp. Tidens tecken (Matt. 16:3) är dock inte så lätta att tyda. Visserligen tycks det finnas en ny iver bland yngre människor efter religionernas klassiska former, också kristendomens. Den militanta ateismens frammarsch i våra sekulariserade västerländska kulturer är emellertid också kännbar på många håll.

Kan det förhålla sig såsom Jesus säger då han talar om exorcism? När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ett viloställe, men finner inget. Då säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag lämnade.' […] Då går han bort och tar med sig sju andra andar, som är värre än han själv, och de går in och tar sin boning där. Så blir för den människan det sista värre än det första. På samma sätt skall det också gå med detta onda släkte!' (Matt. 6:43-45) I varje fall är det större risk att det blir så, då ingen tycks har begärt den exorcism från Mammons makt som vi nu går igenom. Kan det tänkas att förra århundradets tvillingdemoner – kommunism och fascism – snart blir verksamma bland oss igen? Båda politiska inriktningarna fick sin livnäring ur ekonomiska kriser.

En förändring i nulägets intellektuella klimat som man nog kan vara ganska säker på är den postmodernistiska filosofins nedgång. Det var just postmodernismen som bannlyste begreppet sanning med ett stort "S" som objekt för människans rationella sinne. Människan definierades som en konsument som fann sin existentiella frihet i ett oberoende av alla megateorier, inklusive alla religiösa och politiska aspråk på en allomfattande sanning som kunde ge mening till den enskildes strävanden i livet. Postmodernismens enda dogm har ju varit att det enda rationella är att avskaffa rationalitet.

Många har föreställt sig att denna antirationella attityd som postmodernism intar har varit mer förenlig med religiös tro än med den tidigare modernismens krav på rationell argumentation. Detta är helt fel, åtminstone utifrån ett katolskt perspektiv, ty katolicismen har alltid bejakat både tro på gudomlig uppenbarelse och mänskligt förnuft förenad med empirisk vetenskap. Ja, religiös tro söker alltid insikt i något djupare och mer omfattande än det som "känns gott" för stunden. Således anser nog katoliken att det är värdefullare att gå in i en debatt med en ateist om livets mening och mål än med en "new-age" anhängare som tror på ett ständigt växande panteon av gudomar och krafter, eftersom den som tror på allt, egentligen inte tror på något, men inte vet om det.

* MAMMON : Pengar, rikedom, ägodelar, köpkraft, snödvinning. Matt. 6:24 och Luk. 16:13 Jesus säger: "Ni kan inte tjäna Gud
och Mammon!" Mammon personifieras som en demon. Mammon äger en förslavande kraft och är bland de onda
andarnas främsta redskap.

Påvens möte med kondomfundamentalismen.

Den helige fadern, Påven Benediktus XVI fick en fråga om huruvida Katolska Kyrkans position om bekämpande av AIDS-epidemin var realistisk på ett flygplan på väg från en destination till en annan under hans pastoralresa till Afrika. Bland annat sade han: Lösningen kan bara komma från ett dubbelt åtagande: för det första, att sexualiteten humaniseras, d.v.s. måste få en andlig och mänsklig förnyelse som medför ett nytt sätt att umgås med varandra, för det andra, också en sann vänskap framförallt gentemot personerna som lider, […] Han sade också: Jag skulle säga att man inte kan få bukt med detta problem enbart med propaganda […] eller genom att dela ut kondomer, tvärtom är risken att problemet förvärras.

Påven uppehöll sig inte i detta uttalande vid spörsmålet varför Katolska Kyrkan inte anser att samlag mellan en man och en kvinna, där mannen är utrustad med kondom, inte är fullvärdigt mänskligt, d.v.s. inte i enlighet med Skaparens avsikt och således oförenlig med naturrätten.

Han dristade sig dock att framföra det som vetenskapliga statistiska undersökningar tyder på, att massutdelning av kondomer och propaganda som påstår att bruk av dessa skyddar nästan 100% från HIV, vilket inte är sant, förvärrar epidemin. Flera självständiga undersökningar har givit samma negativa resultat och även F.N.: s egen undersökning gav samma indikation fastän man inte vågat publicera det.

Vad är det då som har visat sig kunna minska spridningen av AIDS-epidemin? Den främsta åtgärden för att minska epidemin är just trohet gentemot sin maka/make (partner). Är det då orealistisk att troheten kan förökas bland människor i gemen? Nej. Man har bevisat att sådana försök ger resultat, t.ex. i Uganda.

Hur kan det komma sig att propaganda för kondomer kan föröka spridning av epidemin? Jo, när människor tror att de är 100% skyddade, så är de mer benägna att ägna sig åt "högriskbeteende".

Logiken är enkel och har stöd i statistiken. Hur kan man då bli upprörd över att Påven talar om risken att massdistributionen av kondomer kan förvärra epidemin?

Svaret är att ett slags kondomfundamentalism har fått så starkt fäste hos många människor, särskilt bland dem som betraktar promiskuitet som en av människans rättigheter som måste få utnyttjas utan att störas av betänkligheter. Alltså får man inte ens hänvisa till kalla siffror om hur ineffektiva bruket av kondomer är för att skydda mot infektion i vissa situationer. Inte ens vetenskaplig forskning får rubba kondomfundamentalisters bild av verkligheten!

Hos oss på Klostret …

Broder Rufus, klosterkatten, som har fyllt 17 kattår (119 människoår), fick reda på att man inte behövde avstå från kött under fastetiden om man fyllt 60 år. Han krävde att han skulle få en blodig biff varje dag fram till Påsk istället för fiskbullar i hummersås, men vi ställde inte upp. Kattdoktorn föreslog att vi skulle sätta honom på torrfoder med biffextrakt och särskilda vitaminer för katter med begynnande demens och allmän impotens. Han protesterade och menade att denna behandling var förnedrande, men vi förklarade att det inte finns någon dispens från att eftersträva ödmjukhet under fastetiden.

Den uppståndne Kristus visar sig för Petrus

och några av apostlarna vid Tiberias sjö.

Jesus visade sig igen för lärjungarna vid Tiberias sjö. Det gick så till – Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galiléen, Sebedeus' söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: Jag ger mig ut för att fiska. De andra sade: Vi följer med dig. De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att de var han. Jesus frågade: Mina barn, har ni ingen fisk? […] Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni. De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Johannes, den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: Det är Herren! När Simon Petrus hörde att det var Herren, knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp. De hade inte långt till land […] Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd […] Jesus sade till lärjungarna: Kom och ät […] Och när de hade ätit, frågade Jesus Simon Petrus (tre gånger) […] : Älskar du mig? […] Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: Har du mig kär? Han svarade: Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär! […] Jesus sade: Var en herde för mina får!

Således bekräftade Jesus Petri särskilda uppdrag som klippa och herde för hela Kyrkan. Innan sin död och uppståndelse sade han ju: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min Kyrka. (Matt. 16:18) Men Petrus hade förnekat honom inför Jesu korsfästelse. Därför bekräftar Jesus Petri uppdrag efter sin uppståndelse, men han profeterar också om den svåra prövningen som Petrus kommer att få uthärda. Även i dag får hans efterträdare, Benedikt XVI, bekänna det oavkortade evangeliet under svåra prövningar medveten om att det är just han som måste svara och fullgöra Petri åliggande: Jesus sade ju: Jag har bett för dig att din tro inte skall taga slut. […] Styrk dina bröder! (Lk. 22:32)