Påsk 2010... till eftertanke

När Aposteln Paulus var i Aten fick han kontakt med en del grekiska filosofer. Epikuréer och stoiker omnämns. (Apg. 17:18) Dessa blev nyfikna på hans budskap. "De tog honom med sig till Areopagen och frågade: Kan vi få veta, vad det är för en ny lära som du förkunnar? Du för fram meningar som är underliga för oss. Atenarna liksom de främlingar som bodde i staden ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och höra på det som är nytt för dagen." (Apg. 19-21) Med intresse lyssnade man då på Paulus när han med anknytning till "ett altare åt en okänd Gud" berättade om den sanne Guden "som har skapat världen och allt den rymmer […]," den i vilken "vi lever, rör oss och är till", men när han berättade om den som Gud sände i världen, han som uppstod från de döda […] gjorde många sig lustiga", antagligen därför att de i likhet med Platon förnekade att det materiella, det fysiska, och således, det kroppsliga, kunde förknippas med ett liv efter döden.

Grekerna hade en stark kroppskultur, men kunde inte tro på kroppens uppståndelse.

Ur vårt perspektiv är det kanske förvånansvärt att grekiska filosofer skulle visa förakt för en frälsningslära som lovar att också kroppen skall bli delaktig i det liv som den odödliga själen lever efter döden. Men det berodde på att Platons syn på själens odödlighet, eller någon variant på den, hade gjort sig gällande hos många greker. Men grekerna, också de filosofiskt lagda, hade en respekt för kroppskultur som saknade motstycke. De betonade starkt fysisk träning som skulle befrämja styrka, skönhet, atletiska färdigheter, samt utveckla skicklighet i krig, vilket på intet sätt ställdes i motsättning till intellektuell strävan. Ja, t.o.m. de sköna konsterna, både målning och skulptur, fokuserade i högsta grad på kroppens fysiska form. Vidare lovordade den grekiska litteraturen endast hjältar som såg ut som hjältar. Man skulle kunna förvänta sig att greker skulle bli mycket tilltalade av en religiös lära som framhävde den mänskliga kroppens eviga värde och fastslog att den troendes kropp inte endast skulle uppstå utan också förhärligas i ett liv efter detta.

Grekernas syn på människans tillblivelse präglades av en negativ syn på materia och det fysiska.

Man kan inte beskylla grekerna för att ha haft en överlägsen attityd som gjorde dem mindre öppna för andra teorier än dem som deras egna filosofer hade kommit fram till beträffande läran om kroppens uppståndelse. Beskrivningen av deras nyfikenhet på t.ex. utländska religioner och livsåskådningar som beskrives i Apostlagärningarna stämmer helt. Grekerna var mycket fascinerade av och vördnadsfullt inställda till t.ex. egyptisk och babylonisk religion. Bland grekerna fanns det ju många anhängare av de utländska mysteriekulterna. Den judiska monoteismen attraherade också många greker, fastän deras kultur var rotad i en antropomorfisk månggudadyrkan i vilken gudarnas beteende var ur moralisk synvinkel nästan lättare att kritisera än människors.

Grekernas mytologi ger dock ingen samlad bild av människans ursprung. Där finns endast ett tomrum och således inga självklara associationer till ett liv efter detta och evig frälsning. Motståndet mot budskapet om Jesu Kristi kroppsliga uppståndelse och den allmänna uppståndelsen vid tidens slut berodde, dels på en attityd till kroppen som var belastad av pessimism och ödestänkande vad gäller den enskilde människan, dels på en attityd till kroppen som präglades inte bara av estetiken utan även av vad Ap. Paulus beskriver i Brevet till Romarna som en begivenhet för sexuell omoral och onaturliga lustar som förslavade deras sinnelag till perversioner av den ordning som Gud instiftade.

Platon och Aristoteles.

I spekulativ anda resonerade Platon om själarnas preexistens i de rena formernas sfär där själarna har sitt umgänge i den oändliga och oförgängliga Gudens väsen. Hos honom finns inte en tillstymmelse till en positiv uppfattning om själens nedstigande i tid, rum och materia. För honom är själen en metafysisk substans utan vad vi menar med personligt varande, d.v.s. ett varande som består av såväl vilja som vetande. För honom, var det dock en förlust för själen att den fick en kropp, ty det innebar att vetandet fördunklades.

Hos Aristoteles finns det kanske ännu mindre anledning att förknippa personligt varande vid den rationella själen, som tycks för honom vara någon slags opersonlig "världssjäl". Trots att Aristoteles identifierar denna "världssjäl" med själva Gudomen, som han kallar den Orörliga Röraren, kan inte en sådan identifikation ligga till grund för en riktig lära om själen som sätet för viljan, vilket vore en förutsättning för ett hopp om människans personliga existens i en evig framtid.

Varken hos Platon eller Aristoteles finns det alltså någon lära om människans själ, åtminstone inte om den högre själen, eller om Gud, som rymmer personligt varande genom den enskilda viljan. Läran om kroppens uppståndelse förutsätter emellertid personlig vilja både hos Gud och hos människan i sitt själsliga varande.

Det tog tid för kristna tänkare att bearbeta den grekiska filosofin i ljuset av den bibliska uppenbarelsen.

Ja, den kristna bearbetningen av den grekiska metafysiken genom de tidiga kyrkofäderna, och Augustinus, Thomas, Bonaventura, Duns Scotus m.fl. har fortsatt in i våra egna dagar, då Påven Johannes Paulus har förordat den personalistiska filosofin som ett komplement till den grekiska ontologismen. När dessa två filosofiska perspektiv kompletterar varandra blir det lättare att förstå varför människans kropp är nödvändig för allt som hon är och vill vara, ty hennes själ är avsiktligen skapad av Gud för hennes kropp. Men kroppen gör henne till en individ som kan stå i ett personligt förhållande till honom och även till andra, ett förhållande där inte bara intellektuell delaktighet kan vinnas, utan också där viljor möts i en strävan efter enhet, d.v.s. kärleken. Människan är en sammansatt varelse – hon är kropp och själ, inte en själ belastad med en kropp eller en kropp som har en själ som en särskild pryl. Hos människan, till skillnad från änglar som är rena andar, är det just kroppen som förverkligar själens potential. För människan, vore det en förlust att endast vara en metafysisk substans, en kroppslös ande.

Hos människan är den egna viljans utveckling beroende av kroppen.

Varför är då kroppen viktig för människans vilja och således för hennes varande? Jo, därför att man knappast kan tala om den enes eller den andres vilja utan att tala om relationer som framkallar enhet med andra, eller brist därpå, det som vi erfar som kärlek.

Också då vi kristna talar om Gud, talar vi inte bara om EN ENDA utan också om TRE, den Heliga Treenigheten, och uttrycker därmed att själva Gudomen inte endast är en fullständig gemensamhet i varande, utan även en fullständig överensstämmelse i fråga om den gudomliga viljan.

Beträffande människan, så måste hennes vilja utvecklas, precis som hennes intellekt i samband med bruket av hennes sinnesförnimmelser, vilket förutsätter interaktion med andra människor. Vi kristna accepterar inte någon slags platonsk preexistens med tanke på själsliga förmågor – tanken att dessa är ett arv från någon tidigare existens. Här får vi följa Aristoteles och inse att Guds plan för oss människor är just att vi genom kroppens sinnesförnimmelser aktualiserar både det fulla bruket av såväl människan intellekt som den mänskliga viljan – den fria viljan. Sedan kan vi "upplyfta själen" för att andligen umgås i bön med Gud, vår Herre Jesus Kristus, den Helige Ande, Maria och alla helgon på ett övernaturligt sätt – utan att lita på våra sinnesförnimmelser, men väl med hjälp av vår föreställningsförmåga.

Kroppen är alltså inte "extra baggage" för själen varken i detta liv eller i det tillkommande.

Berättelser om Jesu uppståndelse från de döda är verkligen präglade av kroppslig kontakt med honom. Lärjungarna får se honom, höra hans röst, ta på honom med sina händer, äta med honom o.s.v. För Aposteln Tomas, tvivlaren, är det just sårmärkena på Jesu kropp, som gör det möjligt för honom att komma till tro igen. Samtidigt framgår det från texterna att Jesu kropp har förhärligats, vilket understryks då han passerar genom lyckta dörrar, förflyttar sig utan något dröjsmål från plats till plats etc., men också, och till sist, då han kroppsligen far upp till himmelen.

Det är självklart att det är den odödliga själen som vidmakthåller kontinuiteten mellan människans gamla kropp och hennes uppståndelses kropp och som kommer att tillåta henne i sitt kroppsliga varande att förbli "gångjärnen" mellan den synliga och osynliga skapelsen, eftersom hon tillhör bägge. Hennes uppdrag kommer att bestå även vid tidens slut, då det blir "en ny himmel och en ny jord". (Uppenbarelseboken 21:1) De frälsta kommer att förenas med himmelens Gud i "det saliga åskådandet", men de kommer också att känna igen varandra såsom lemmar i Kristi mystiska kropp och uppleva i ett umgänge, en inbördes kärlek, och en enhet med varandra, som överträffar allt som de har erfarit i den fallna världen.

Givetvis kan inte det nästa livets glädje och upplevelser beskrivas i enskildheter, men det som Gud har uppenbarat för oss gör det klart att vår uppståndelses kropp blir ingalunda "extra baggage" för själen i ett liv efter detta. Utan sin kropp kan inte människan realisera vad hon skapades till att vara. I den tillkommanden världen får vi kroppsligen uppleva den eviga hälsan och ungdomligheten, styrkan, skönheten och den lysande intelligensen, vilka skall tillåta henne att i sitt kroppliga varande verkligen utvidga själens verksamhet i det oändliga.

Kristus och graven

Varför fokuserar inte den helige Franciskus mer på den uppståndne Kristus?

Vi är mycket medvetna om hur ofta den helige Franciskus begrundade Jesusbarnet i Marias armar eller liggande i krubban och hur ofta han begrundade den lidande Kristus på korset, men så vitt vi vet, hade han inte någon vana av att försöka koncentrera sin inre blick på bilderna av den uppståndne Kristus som vi möter i Evangeliet. Man hade kanske väntat något annat av Franciskus, som vad vi vet, är den första och kanske det enda helgon som talar om döden som "Syster Död".

Den vanligaste förklaring man får på detta från experter på Kyrkans och helgonens olika spiritualiteter (fromhetsinriktningar) är att det är Östkyrkan och de östkyrkliga helgonen som sätter Påsk i brännpunkten och som betonar Jesu gudomliga natur medan Franciskus lyfter fram Jesu mänskliga natur och företar sig att låta villkoren för hans jordiska liv bli villkoren för sitt eget liv. Att Franciskus trodde på kroppens uppståndelse är det ingen tvekan om, ty Franciskus var en mycket renlärig katolik. Vidare borde vi också lägga märke till att den Kristusbild genom vilken vår Herre talade till honom i San Damianus' kyrka är gestaltad som den Uppståndne fastän hans armar och ben fortfarande är utsträckta på korset. Hans ögon är öppna. Han lider inte. Man tänker på den segerrika synen som framträder i Uppenbarelseboken – Lammet som blev slaktat!

Förklaringen till Franciskus' hållning, om vi inte endast nöjer oss med att sätta på honom etiketten – "exempel på västerländsk fromhet" – är förmodligen att Franciskus' ville betona hur nödvändigt det är för oss, då vi trevar oss fram på helgelsens väg, att inte riskera att förlora vår ödmjukhet genom att ta ut vår egen seger i förväg. Också Paulus, som talar med eftertryck om hur den Uppståndne särskilt uppenbarade sig för honom på vägen till Damaskus och betonar att han inte lärt känna Kristus efter köttet (2 Kor. 5:16) avvisar varje form av personligt triumferande när han säger: Jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft […] (Fil. 3:10) men jag inbillar mig inte att jag redan har nått målet […] (Fil. 3:13) vilket är Guds kallelse till ett himmelskt liv […] i Kristus Jesus. (Fil. 3:14) Men för att nå detta mål säger också Paulus att han måste bli delaktig i lidande och dö en sådan död som Kristus dog (Fil. 3:11) vilket beskriver just det som Franciskus ville då han ständigt besinnade Kristi utblottelse. När Franciskus erhöll Kristi sårmärken (stigmata) på sin egen kropp blev det en bekräftelse på riktigheten i hans andliga väg.

Sedan måste det sägas att Franciskus ville absolut motverka de kätterska albigenserna (katarerna) som förnekade Kristi mänskliga natur och föraktade materia och människans kropp. Därför accentuerade Franciskus att Kristus enligt Guds frälsningsplan blev en människa av kött och blod och tog på sig vår fattigdom och vårt lidande. Han drog slutsatsen att den som vill bli en Kristi efterföljare måste följa samma plan.

Franciskus och den korsfäste Kristus

Den efterlängtade Våren !

Vintern har verkligen varit lång och intensiv, och i skrivandets stund dröjer den envist kvar. Man vet inte vad man skall tro om alla hypoteser om den globala uppvärmningen. Utan att vilja vara lättsinnig beträffande alla katastrofscenarier beträffande de förväntade långsiktiga klimatförändringarna, är det väl just det varma vädrets ankomst som vi efterlyser just nu. Annars kan man befara att en hel del av de arktiska isbjörnarna som sägs ha blivit hemlösa kan komma på idén att flytta hit ner.

Som alla vet, fick vår andlige fader Franciskus mycket inspiration i sitt gudsförhållande genom naturen, genom jordens grönska, alla blommor och blad, alla träd och örter, alla levande varelser, ja, också genom själva jorden och det som kallas den icke-levande skapelsen – berg och dalar, vatten och eld, sol, måne och alla stjärnor, och även genom den blåa himmeln, vinden, molnen och "allt slags väderlek", som han uttrycker det i sin Solsång eller Cantico delle Creature (De skapade varelsernas lovsång), ty för honom levde allt som Gud hade skapat. Man kan tillskriva helgonets attityd naiveté eller "poetisk frihet", men teologiska insikter låter sig inte begränsas helt av naturvetenskapligt studium. Ty av jordens stoft skapades människan (1 Mos. 2:7, 2:19 och 3:19), som Gud gjorde till sin egen avbild och likhet (1 Mos. 1:27) genom att inblåsa sin egen livsande i henne. (1 Mos. 2:7) Ja, i någon bemärkelse besjälade människan hela den materiella skapelsen när Gud satte henne att råda över den (1 Mos. 1:28) och att göra den till sitt hem. Fåglar, fiskar, och djur upphöjde hon genom att taga dem i sin tjänst, således fördjupande sitt släktskap, sin vänskap, med dem. Ja, hon gav dem alla namn. (1 Mos. 2:20)

Vi människor har ju ett ansvar för hela den naturliga skapelsen oberoende av hur mycket den nu plågas i sin förgänglighet (Rom. 7:20) av människans eget görande. Vi får inte glömma att den naturliga skapelsen i sin träldom under förgängelsen trängtar efter den frihet som tillhör Guds barns härlighet. (Rom. 7:21) Efter det att Kain dräpte sin broder Abel så frågade han Gud: Skall jag taga vara på min broder? (1 Mos. 4:9) Guds svar blev ett underförstått JA, GÖR DET!

För den helige Franciskus omfattar detta JA också Moder Jord, Broder Sol, Syster Måne, Broder Luft, Syster Vatten, Broder Eld (Solsången) och hela skaran av levande varelser.

Hos oss på klostret…

Broder Mikael avlade sina första och tidbundna löften på Marie Bebådelses Högtid (numera också kallad Herrens Bebådelse) i Kristi Förklarings Kapell vid Franciskusgården inför Broder Mark McBride av vårt generalat i Rom. Vi väntade att några av hans släktingar och vänner skulle dyka upp, men vårt kapell var fullpackat – kanske 75-80 pers, inklusive en kontingent av hans elever. Det förhåller sig nämligen så att Br. Mikael ger lite extra undervisning i matematik både för högstadie-, gymnasie- och högskoleelever. Den nybakade munken är ju i själva verket utbildad till civilingenjör. Första tanken var att vi skulle servera våfflor vid eftersamlingen dagen till ära, men genom Mikaels moder Annas försorg blev det istället en festmåltid av polsk mat, allt från bigos till piroger.

Broder Ingmund har beslutit att modernisera sitt kontor och i detta syfte anskaffat (hör och häpna!) – en lapptopp. Äntligen har han erkänt att skrivmaskiner, som han brukar prisa i alla tonarter, inte är till mycket nytta för bokföring.

Klosterkatten Rufus har aldrig fällt så mycket hår vid vårens ankomst som i år. Det finns massor med hår på alla fåtöljer och soffor där han tycker att det är bekvämt att ligga, vilket han gör kanske 15 timmar om dagen. Fortsätter Rufus att fälla hår i samma takt som nu får vi nog konsultera den lokala zoo-butiken om en kattperuk så att folk inte tror att han får för lite vitaminer och mineraler.

Broder Frans-Eric, som ju har mycket mindre hår på skallen än katten tänker dock inte skaffa en peruk, utan skall låta en kalott virkas åt honom av katthår.