12: e söndagen under året 2009

Mark. 4:35-41

Inledning

“Varför är ni rädda? Har ni ingen tro? ” Så utmanade Jesus sina lärjungar då en stormvind svepte ner över Genesarets sjö och vågarna “slog in i båten så att den var nära att fyllas.”

De flesta av oss som har hört evangelierna uppläsas i kyrkan gång på gång är övertygade om att Jesus kunde göra under – att han t.o.m. kunde tämja naturens krafter. Kanske tycker vi lärjungarna var trögfattade som inte räknade med Jesu övernaturliga krafter i alla sammanhang. Men kanske finns det en annan förklaring – att lärjungarna inte uppfattade sin situation så annorlunda än vi uppfattar vår situation i livet. Vi tror på Jesus, MEN vi vet inte säkert när han är beredd att använda sina mirakulösa krafter för att hjälpa oss. Det står i dagens text att Jesus “låg och sov i aktern med huvudet på en dyna”. Var Jesus likgiltig inför lärjungarnas öde? Brydde sig han inte om att de började frukta för sina liv? Eller ville han lära dem något? Det står: “De väckte honom och sade: ‘Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?’”

När vi läser om hur Jesus frestades av den Onde i öknen framgår det faktiskt att han inte vara beredd att göra under av vilken anledning som helst. Han var inte beredd att förvandla sten till bröd för att stilla sin egen hunger. Han var inte beredd att kasta sig från tempelmuren för att framkalla tro hos människor, därför att Gud hade lovat i den Heliga Skrift att rädda honom till dess att hans ”stund hade kommit” – att Guds änglar således skulle rädda honom på ett mirakulöst sätt. Och när Jesus blev tillfångatagen och dömd, ville han inte bli räddad från att dö på korset på ett övernaturligt sätt, om inte detta skulle överensstämma med Faderns vilja. Han bad och sade: ”Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock ske inte min vilja utan din.” Inte heller ville Jesus lyssna på den Ondes förslag att han skulle kunna skaffa sig världslig makt över alla riken på jorden – vilket tydligen låg i djävulens makt att ge honom eftersom han kallas ”denna världens furste”. Alltså måste vi vara fullt medvetna om att be om ett under ibland kan vara att falla för en av djävulens frestelser.

Nej, lärjungarna var inte trögfattade. De hade rätt i att inte betrakta Jesus som någon slags trollkarl vars krafter kunde användas i vilket syfte som helst. Ändå menar Jesus att något fattas hos lärjungarna – att deras tro är svag.

Första delen

Då vi nu frågar vad som fattades hos Jesu lärjungar skall vi inte genast dra slutsatsen att ovisshet om Guds vilja alltid är fel. Det är inte nödvändigtvis fel att fråga: ”Vad vill Gud – vill han att vi skall gå under?” Naturligtvis uppstod en omedelbar protest mot en sådan tanke i lärjungarnas inre ”Detta kan inte vara Guds vilja – att vi skall gå under. Väck Jesus! ”

För den troende människan är en sådan reaktion helt reflexmässig. En troende människa börjar genast bedja i varje nödsituation. Men när Jesus säger att deras tro är svag menar han också att det borde finnas mer klarhet hos dem angående Guds vilja. Han hade kallat dem till lärjungaskap och utnämnt dem till apostlar. De hade ännu inte fullgjort sitt uppdrag. Egentligen borde man ha kunnat förutsätta att de var förvissade om att Gud inte skulle låta dem gå under vid den här tidpunkten – precis som Jesus, som visste att ”hans stund ännu inte var inne”. Till sist skulle ju Jesu alla apostlar, förutom Johannes, den älskade lärjungen, gå en martyrdöd till mötes, men precis som Jesus vars ”stund ännu inte var inte” var inte heller ”deras stund inne”.

De särskilt kallade som verkligen söker Guds vilja förunnas ofta ett näst intill profetiskt sinne för tider och stunder. Varför? Jo, därför att de ger avkall på andra mål – sina egna målsättningar i livet. De underkastar sig Guds vilja helt. De ger avkall på sina egna planer och ambitioner. Därför framstår Guds vilja klart för dem på ett sätt som gör oss andra häpna – de vill inget annat än att kunna underkasta sig Guds vilja. De egna planerna, förhoppningarna och ambitionerna lägger de helt åt sidan. Det är denna andliga utveckling som ännu saknas hos Jesu lärjungar. Detta är det första.

Andra delen

I samma sammanhang borde det dock understrykas att de allra flesta av oss borde använda mycket mer av vår tid och kraft att i bön söka Guds vilja. Detta är det andra.

De flesta är benägna att endast begära av Gud det som överensstämmer med deras egna planer, förhoppningar och ambitioner. Få använder tid och kraft att ta reda på Guds vilja. Detta är viktigt även när vi drabbas av stora svårigheter i livet – då det stormar kring oss på livets sjö och den båt vi färdas i börjar sjunka. Oftast frågar vi bara - “Varför skulle detta drabba mig”? Det vore lika logiskt att fråga - “Varför skulle detta inte drabba mig”? eller “Vem skulle detta hellre drabba?”

Nu vill jag inte säga att vi inte omedelbart skulle bedja om hjälp då olycka eller motgång drabbar oss, men jag vill säga att det finns två mycket relevanta böner som vi bör alltid förena med vårt nödrop “Herre, förbarma dig!” Den ena är: “Inled oss icke i frestelse!” d.v.s. “Utsätt oss inte för prövning utöver vår förmåga att stå emot – en prövning som kan locka oss till svår och även oförlåtlig synd’’ – den bön vi möter i vår Herres bön, FADER VÅR, vars översättning diskuterades så ivrigt för en tid sedan. Den andra bönen vi bör använda möter vi också i FADER VÅR och den brukade Jesus med en annan ordalydelse i Getsemane: “Ske din vilja, inte min!” Målet med varje kristet liv är ju att bevara tron intill döden – intill domen. Därför bör vårt allra angelägnaste böneämne vara, att Gud må förbarma sig över oss så att vi kan bevara tron i prövningens tid och att han räddar oss undan prövningar som blir för svåra för oss, dock inte alla prövningar, som det lät i förslaget till en ny FADER VÅR. Men också att vi i allting bör underkasta oss Guds vilja, ty hans vilja är att vi skall vinna frälsning och han kommer inte att tillåta att något händer oss som inte är ett led i den riktningen.

Avslutning

Under livets gång kommer det antagligen att storma omkring oss och inom oss många gånger. Vi möts alltså inte bara av stormbyar som träffar oss utifrån. Det är viktigt därför att vi lär oss att be på rätt sätt under livets färd om den nu blir lång eller kort. Eftersom vi måste lära oss att be under färden och fastän vi är ofullkomliga i vår tro, är det absolut väsentligt att vi ständigt frågar efter den riktning som Jesus har valt – att vi såsom Jesus ständigt frågar efter Faderns vilja och den Helige Andes ledning. Det vore ju till ingen nytta om Gud skulle rädda oss undan de stormar som vi fruktar mest i den här världen om detta skulle innebära att vi tog en felaktig kurs på livets hav. Som det heter i den Heliga Skrift: ”Sök först Guds rike – d.v.s. hans vilja, ty Guds rike är där hans vilja styr – så skall allt det andra tillfalla er”. Trons skepp är ju osänkbart!

Broder Frans-Eric T.O.R.