15: e söndagen under året 2009

Mark 6:7-13

Inledning

Fastän dagens evangelietext innehåller Jesu instruktioner till sina utvalda apostlar, då han sänder ut dem till att förkunna hans budskap, och således är riktad till biskopar och präster, som har fullmakten att undervisa i hans namn och förvalta sakramenten i hans kyrka, så är det ändå meningen att även lekfolket, varje enskild människa som bär det kristna namnet, skall sprida den kristna tron. Ja, att avlägga ett påtagligt kristet vittnesbörd i världen är, enligt Andra Vatikankonciliet, lekfolkets främsta uppgift, d.v.s. lekfolkets främsta uppgift efter den personliga strävan efter helighet. Men när vi låter texten tala till oss, finns det något som genast verkar konstigt. Jesus säger: "Tag inte något mer med er på vägen än en stav - inget bröd, ingen ränsel, inga pengar. Sandaler får ni ha, men inte mer än kläderna som ni har på er."

Finns det någon fördel i att inte ta med sig bagage då man företar en missionsresa? Vari ligger fördelen att inte förutse behoven som kan uppstå då man är hemifrån? Är det heligare att inte vara förberedd för eventualiteter?

Ja, det opraktiska i Jesu befallning visar att hans befallning egentligen inte har någon bokstavlig innebörd - detta säger jag trots att franciskanerbröderna och andra som kallats tiggarmunkar under medeltiden ganska ofta har brukat Jesu ord som en föreskrift - man får endast ha en enda dräkt, inget att byta med, och endast sandaler på fötter. Men Jesu ord vill faktiskt förmedla en annan sanning, en andlig sanning - något som är viktigt för vår attityd - vår inre hållning.

Första delen

För det första vill Jesu ord påminna om att det som vi av oss själva kommer med, då vi vill avlägga ett vittnesbörd om vår tro, inte är det viktiga. Vi skall absolut inte vara skrytsamma om vår tro. Visserligen talar Jesus om materiella ting - det som kunde uppfattas som livets nödtorft - och säger att allt detta skall man kunna tigga ihop på vägen. Men syftet med Jesu ord är att vi under alla omständigheter skall känna oss helt beroende av Gud och vad han förser oss med på vägen. Vi skall alltså inte eftersträva att göra intryck på människor genom vårt yttre – våra tillgångar, varken våra materiella tillgångar, våra intellektuella tillgångar, eller våra sociala tillgångar. Jesus menar att det är en fördel om människor ser, att fastän vi är beroende av dem för jordiska ting, så har detta sin grund i att vi prioriterar de himmelska tingen, att vi av oss själva inte har något speciellt att ge, att det är trons gåva som vi vill förmedla och tron är en gåva från Gud.

Givetvis skall ni inte bara tänka på resor som ni företar er i bokstavlig mening då ni begrundar den här texten. Tänk gärna på den resa genom tiden som vi kallar livet. Det är inte vad du har i bagaget som ger livet mening. Det är inte vad du själv kan prestera som ger livet mening. Som sagt, jag tänker inte bara på materiella ting. Jag tänker också på allt annat som du eventuellt har att komma med då du möter folk - din personlighet, din intellektuella kapacitet, din fysiska styrka, din fysiska skönhet, din bakgrund, din ställning i samhället m.M. - allt som du eventuellt kan göra intryck på människor med. Man kan och bör vara tacksam för allt detta. Kom ihåg att allt detta har du fått av Gud, men inget av detta är den gåva som du är kallad att ge vidare. Det som du skall ge vidare är Guds gåva av sig själv i Jesus Kristus – den tro som kan vinna evig frälsning. Du kan inte frälsa någon. Den som avlägger ett vittnesbörd om sin tro skall låta Gud stå i brännpunkten – inte sin egen person.

Andra delen

För det andra säger Jesu instruktioner till sina apostlar något om en kristen människas livsrytm. Det är uppenbart, om man tänker efter, att han inte räknar med att apostlarna skall vara borta så länge. Han räknar med att de snart är tillbaka. Också detta säger oss något om livets resa, den mission, det uppdrag, som vi kristna skall åta oss.

Jesus räknar med att vi ständigt återvänder till honom. Vi kan inte ge vidare något om vi inte ständigt återvänder till den som har gett oss trons gåva – om vi inte ständigt går till källan själv. Därför är det absolut nödvändigt för en kristen människa att han själv går i kyrkan, deltar i den Heliga Mässan och lyssnar till Guds Ord, beder o.s.v., inte bara ibland, eller bara ofta, men principfast varje söndag och helgdag – själen skall få sin näring precis som kroppen. Det är också nödvändigt att en kristen budbärare gör bruk av Botens Sakrament - att vi regelbundet biktar även mindre allvarliga synder, så att dessa inte samlar sig till dess att de verkligen blir ett hinder för den fullkomliga kärleken till Gud och den osjälviska kärleken till nästan. Det är nödvändigt att vi dagligen avsätter tid för bön och begrundan av den Heliga Skrift.

Avslutning

Ja, det är ju verkligen inte vad vi har med i bagaget som är avgörande på livets resa. Det som du har med i bagaget är för det mesta inget som är angeläget att ge vidare. Gud låter sig aldrig packas ner i vårt bagage, som om tron vore en liten extra "pryl" som kan vara bra att ha och rolig att skänka bort, men som vi själva endast behöver ibland, som en extra "skjorta" som vi ta på oss, eller som extra "pengar" som vi kan ta fram när det kniper. Och Jesus Kristus är inte den som bara sitter hemma och väntar på att höra vad vi har gjort för spännande då vi har varit stadda på livets väg - han reser med och är både målet och meningen med vår resa.

Broder Frans-Eric T.O.R.