16: e söndagen under året 2009
I söndags berättade evangelisten Markus om hur
Jesus sände ut sina apostlar två och två till olika städer och byar att
förkunna Gudsrikets ankomst och predika omvändelse. Han hade gett dem fullmakt att
undervisa i hans namn, att bota sjuka och driva ut onda andar. Ännu hade Jesus
inte gjort dessa tolv till det Nya Förbundets prästerskap, men de fick bruka
hans andliga auktoritet – tala i hans namn – och han gav dem kraft att göra
under i hans namn. Utan tvekan blev detta en mäktig upplevelse för apostlarna.
Hänförda “kom de tillbaka till Jesus och
talade om för honom allt vad de hade gjort och allt vad de hade lärt folket,”
som det står i dagens evangelietext.
Folkhopen
som hade samlats kring Jesus och apostlarna var mycket stor – evangelisten
Markus skriver att så många människor “kom
och gick att Jesus och lärjungarna inte ens fick tid att äta”. Därför
beslöt Jesus att han skulle dra sig tillbaka med apostlarna för att vila och
bedja och för att ge dem den själavård som de behövde. “Därför for Jesus och apostlarna i en båt bort till en enslig trakt där
de kunde vara för sig själva. Det dröjde dock inte länge förrän folket
förstod vart Jesus och apostlarna var på väg i båten och “från alla städerna strömmade människor dit landvägen”. Jesus
behövde vila sig, men det står att “när
Jesus steg i land och fick se en stor folkskara blev han gripen av medlidande
med dem eftersom de var lika får som inte har någon herde. Därför undervisade
Jesus dem länge. ”
”Folket
var som får som inte har någon herde", står det i texten. För oss är
det en from vana att tänka på Jesus som “den
gode herden”. Enligt aposteln Johannes kallade Jesus sig själv så. Aposteln
Johannes förklarade att titeln innebar att Jesus var beredd att offra sitt liv
för fåren. Alltså kallas han både ”Guds Offerlamm” och den ”Gode
Herden” – som låter något motsägelsefullt.
I
dag skall vi begrunda helt kort vad det är som gör den människa som kommer till
tro på Jesus till den ”Gode Herdens” får. Vilka är Jesu får?
Första
delen
För det första måste något, som i och för sig är ganska uppenbart,
sägas, ty många glömmer det. Jesu får är de människor som hör till hans hjord –
som tillhör vad han sedan kallade sin kyrka, och i trängre mening, till den
kyrka som han själv grundade – den Heliga Katolska Kyrkan, den kyrka som har
bevarat enheten och kontinuiteten genom alla århundraden, som är samma kyrka,
med samma lära, över hela världen. Men här talar vi egentligen inte bara om dem
som bär det kristna namnet eller som kallas katoliker. I Nya Testamentet står
det att “den som tror och blir
döpt skall bli frälst”. Kom ihåg att den som mottager det Heliga Dopet
ingår ett förbund med Gud, d.v.s. en överenskommelse. Det gäller att leva i
enlighet med dopförbundet – det Nya Förbundet.
Kristen
tro är alltså inte alls en privat sak. Per definition kan det aldrig vara så. Detta
hindrar dock inte att var och en av oss också bör ha ett helt personligt
förhållande till Jesus Kristus, men sann tro innebär alltid offentlig
tillhörighet. Den “Gode
Herden” har aldrig erbjudit något enda får att ingå i ett helt enskilt
förhållande till honom – att utgöra en egen hjord eller att grunda en annan
trosgemenskap. Nej, riktig tro innebär att man villkorslöst tillhör Guds folk
på ett synligt sätt.
De
flesta blir visserligen döpta som spädbarn, men vid vår konfirmation bekräftar vi
vår samhörighet med Jesu hjord, något som vi också bekräftar söndag efter
söndag då vi tar del av den Heliga Mässan.
Detta
är det första. Jesu får tillhör hans hjord – hans kyrka och folk.
Andra
delen
För det andra låter Jesu får honom, den ”Gode Herden”,
avgöra den väg som de skall vandra i livet. Därför talar aposteln Paulus om “trons lydnad”. Går ett får en annan väg
än herden, tar han en annan riktning, upphör han att efterleva den kristna
moralen eller att bruka Kyrkans sakrament, äger han inte vad aposteln Paulus
kallar “trons lydnad”.
Från
början kallades ju den kristna trons gemenskap just för “vägen”. Att den kallades så har att göra med trons mål –
vilket är Guds rike, det himmelska riket – och detta rike är inget annat än
evigt liv i Gud – en förening med Gud i vilket vår enskilda existens bevaras i
all evighet. För att vinna det eviga livet i Gud måste vi dock hålla oss till ”vägen”.
Detta klarar vi inte på egen hand, därför talar Kyrkan mycket om Guds nåd. Men
vad är nåd? Ja, nåden, dvs. ”den frälsande nåden”, är Guds gåva av sig själv,
den Helige Ande som tar sin boning i våra hjärtan, och den hjälpande nåden,
Guds ingripande i livet till förmån för vår eviga frälsning. Och katolsk
teologi, till skillnad från protestantisk teologi, fastslår att Gud inte
undanhåller någon människan den hjälp hon behöver för att bli frälst, men
fordrar likväl att man tar emot den hjälpen av egen fri vilja.
Tredje
delen
För det tredje är Jesu får i ständigt behov av den näring som han
själv ger. De får inte sin näring av världen och av det som världen värderar.
Den “Gode Herden” leder
fåren till särskilda betesplatser, där de troende kan stilla sin andliga hunger,
och till vattensamlingar, där de kan stilla sin törst efter det gudomliga livet.
I detta sammanhang talar vi om sakramenten. Den sakramentala principen är
grundläggande för kristen tro, nämligen att naturliga ting omdanas genom
Kyrkans bön så att de blir bärare av övernaturliga ting. Det är just den Heliga
Kommunionen och Botens Sakrament, Bikt, som är sakramenten som skall mottagas
oftast – den Heliga Kommunionen även dagligen. De övriga sakramenten mottager
man vid livets viktiga skeden. Vidare finns det icke-sakramentala handlingar
som är mycket viktiga – först och främst bruket av Guds Ord, då vi lyssnar till
predikningar och själva läser den Heliga Skrift och Kyrkan katekeser och
andliga böcker, och bön, bön i Jesu Kristi namn - både muntlig bön och inre bön,
d.v.s. meditation och även kontemplation, bönens högsta stadium, både enskild
bön och gemensam bön, som kallas gudstjänst.
Det
är människans fria vilja som gör henne till ett mycket speciellt slag av får i alla
avseenden – givetvis. Det går inte att driva människan som skapades till Guds
avbild med en fri vilja, in i Gudsriket. Ingen kan tvingas att vara en troende och
praktiserande katolsk kristen när allt kommer omkring. Därför lär Kyrkan att
religionsfrihet är en fundamental frihet. Inte ens sakramenten fungerar som
magi. Just därför brukade Jesus så
mycket tid på att undervisa både sina särskilda apostlar och lärjungar och
folket i allmänhet. Vi måste förstå och vilja vad vi gör då vi brukar ett
sakrament och därför kan inte Katolska Kyrkan utdela sakramenten till
utomstående.
Vårt samtycke till Jesus som den ”Gode Herden” och vår samhörighet med hans hjord, den Heliga Katolska Kyrkan, bekräftar vi inte bara en gång under livets gång, utan många gånger. Ja, vi samtycker varje gång vi samlas till gudstjänst, varje gång vi fattar ett moraliskt beslut, varje gång vi bestämmer oss för att hänge oss åt en kärleksgärning, och varje gång vi förbereder oss att mottaga honom och vad han vill verka i oss i ett sakrament. Var alltså inte sen att ge ditt samtycke till allt som Herren vill med dig, och gör det ofta.
Broder Frans-Eric T.O.R.