Den 17:e söndagen under året 2010

Årg. C Luk. 11:1-13

 

 

Inledning

 

Jesu lärjungar ville att han skulle lära dem att bedja, men så vitt vi vet, så lärde inte Jesus ut någon särskild bönemetod eller böneteknik, och i varje fall, inte någon metod som skulle kunna betraktas som avancerad – någon metod för specialister – någon metod för meditation. Man blir därför besviken till en början, då man läser det som står i evangelierna om bön. Men redan detta faktum, att Jesus inte lär ut någon särskild bönemetod eller böneteknik säger oerhört mycket om vad som är det primära då vi ber, nämligen att frammana den tro som verkligen vågar begära något av Gud utifrån det särskilda förhållande till Gud, vilket de som har kommit till tro på hans Son, Jesus Kristus, står i.

 

Vi kan sammanfatta Jesu undervisning om bön i dagens läsning ur Lukas evangelium och en del andra ställen i de fyra evangelierna, i ganska få punkter. (1) Jesus säger att vi skall bedja i hans namn.  (2) Han säger att när vi ber i hans namn, d.v.s. i Guds Sons namn, då får vi lov att tilltala Gud som ”Fader”.  (3) Han gör det klart att vi skall bedja om den Helige Andes gåva framför allt annat, just därför att det är den Helige Andes kraft som ger vår bön kraft och som är drivkraften för ett kristet liv överhuvudtaget. (4) Vidare insisterar han på att vi skall vara uthålliga i bön, inte därför att vi blir bönhördaför våra många ords skull”, utan därför att ihärdigt bedjande förändrar den bedjande likväl som hans omvärld. (5) Till sist varnar han sina lärjungar för att eftersträva att bli sedda av människor i sin bön, vilket oftast tyder på bristande tro på Gud, som inte är bara ett medel till vad vi begär, utan bönens egentliga mål, fastän man endast kan erfara detta senare i sin utveckling. Man kan ju egentligen inte söka Gud för hans egen skull, då man är inriktad på människors beundran.

 

Som sagt, Jesus undervisade inte sina lärjungar om någon särskild bönemetod eller böneteknik. För honom är bön en av livets självklarheter. Tittar man närmare på ovanstående punkter inser man dock, att hemligheten i Jesu undervisning om bön framträder då han med sin auktoritet som den väntade Messias fördjupar det personliga i sina lärjungars Gudsförhållande, då han fördjupar det personliga i det judiska gudsförhållandet genom en uppenbarelse av den trefald av gudomliga personer i själva Gudomen, som dittills varit fördold även för judarna – att Gud är den Heliga Treenigheten – Fadern, Sonen och Anden, och genom det enkla faktum, att primitiv, d.v.s. ursprunglig – begärande bön är den fundamentala form som vår bön intar då vi står i ett äkta gudsförhållande – den troende människan brukar börjar med begärande bön, inte med abstrakt begrundan av Gud – precis som barn begär saker och ting av föräldrar länge innan de reflekterar över vem deras föräldrar egentligen är.

 

Första delen

 

Jag vet mycket väl att begärande bön kan betraktas av många så kallade experter på bön som en barnslig böneform – en böneform som saknar betydelse för dem som har lärt sig att meditera och hoppas få kontemplationens nådegåva. Just därför vill jag för det första i dag inskärpa att Jesu egen bön, FADER VÅR, är just begärande bön.

 

Det är givetvis sant att vi skall inte endast begära saker och ting av Gud utan också lära oss att tacka och lovprisa honom och sedan lära oss att lyssna i tystnad till vad han vill säga oss, men dessa andra aspekter av bön växer ur den verklighet vi kallar begärande bön, eftersom vi alltid börjar vår bön genom åkallan – vilket innebär att vi alltid börjar med att begära ett samtal med Gud – vi begär att han skall höra på oss – vi begär ett utbyte med honom. Om begärande bön inte låg till grund även för meditation, så vore meditation inget annat än tyst intellektuell eller affektiv spekulation om Gud som ett filosofisk eller teologisk begrepp. När vi rubricerar begärande bön som primitiv, så har vi inte sagt något annat än att begärande bön är roten till all bön, eftersom ”primitiv” betyder just – ”ursprunglig”. I dagens evangelium säger ju Jesus: ”Bed, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta på, så skall dörren öppnas. Den som ber, han får…”

 

Om vi inte kunde begära något av Gud skulle vi nödgas dra slutsatsen att han är irrelevant. Detta betyder alls inte att vi kan betrakta bön som en magisk handling som åstadkommer att vi alltid får vad vi begär för stunden. Det som varje äkta bedjare begär av Gud till sist, är alltid evig frälsning. Har vi begärt något som inte kommer att främja vår eviga frälsning kan vi faktiskt också betrakta obesvarad bön som ett bönesvar. Det är inte vi som sätter punkt för vårt samtal med Gud. Han vill alltid säga oss mer än vi är beredda att höra för stunden.

 

Andra delen

 

Den klassiska definitionen på bön är ”att upplyfta sitt hjärta till Gud”. När vi påbörjar den Heliga Eukaristin uppmanar ju prästen församlingen således: ”Upplyft era hjärtan till Gud!” Församlingen svarar: ”Vi har upplyft dem till Herren!

 

Egentligen är det Guds helige Ande som upplyfter våra hjärtan. Den Helige Ande tar vårt hjärta i besittning och lyfter oss upp till Fadern inifrån, ty Fadern har utgivit Sonen, som kom ned till oss från himmelen och blev en av oss, en människa, just för att vi skulle kunna ta emot hans Ande, som lyfter oss upp till Fadern. Då Anden har ”upplyft våra hjärtan till Fadern” – kan vi begära både ”vårt dagliga bröd”, d.v.s. allt som vi behöver för vårt jordiska liv från dag till dag, och ”det eviga livets bröd” – det som Jesu Kristi Kropps och Blods Sakrament skänker åt hans Kyrka – det heliga offret som försonar oss med Gud, och den heliga kommunionen, delaktighet i, och gemenskap med, själva Gudomen. 

 

Den andra princip som jag vill lyfta fram i denna predikan är alltså att riktig bön förutsätter ett personligt förhållande till Gud, den upphöjde. Efter det att Gud, under Gamla förbundet, utvalde hebréerna, Abrahams avkomma, till sitt egendomsfolk, handlar det hela om det ena personliga gudsförhållandet efter det andra – det handlar om Abrahams gudsförhållande, Isaks, Jakobs, Mose, Davids och alla profeters och konungars personliga gudsförhållanden. Genom judarna skulle hela mänskligheten lära sig att återgå till det personliga gudsförhållande som Adam och Eva levde i från början. Men människans personliga gudsförhållande fullkomnas i det nytestamentliga gudsförhållande som Jesus Kristus, Guds egen Son, judarnas väntade Messias, står i, ty han var inte bara en lärare, profet eller konung – en helig man, eller Guds adoptivson – utan just Guds enfödde Son från all evighet – Guds eviga Ord, det Ord som låter oss som tror bli lemmar i hans mystiska kropp, hans Kyrka, och således Guds äkta barn och bärare av samma Helige Ande. Det unika med det kristna bönesättet är alltså att den är trinitarisk – förankrad i Gud som uppenbarade sig som den Heliga Treenigheten. I Jesus Kristus har vi därför, en helt unik tillgång till Gud och unik insikt i hans eget väsen. Vi fattiga, syndiga människor, i synd födda, får begära vad vi behöver av den eviga, upphöjda, allsmäktiga och oändliga Guden.

 

Avslutning

 

Alltså, om ditt böneliv aldrig har kommit igång, eller om det håller på att dö en stilla död, så skall du träda in i eller återuppliva ditt personliga gudsförhållande i Jesus Kristus och börja begära vad du behöver av Gud!

 

Broder Frans.Eric T.O.R.