Första söndagen i Advent 2009

Årgång C, Luk. 19:28-40

Att läsa evangeliet som beskriver Jesu intåg i Jerusalem på första söndagen i Advent, som också är den första söndagen av det nya kyrkoåret, var katolsk sed i vissa delar av Europa under medeltiden, en sed vi katoliker har fått lov att fortsätta med i de nordiska länderna, eftersom lutheranerna fortsatte med den. Alla vet vi, givetvis, att Jesu intåg i Jerusalem egentligen skedde veckan innan han blev korsfäst, dog och uppstod – veckan innan Långfredag och Påsk.

Vad vi firar idag är något helt annat – Guds intåg i världen i Jesusbarnets gestalt. För vårt inre öga ser vi därför den Saliga Jungfrun Maria, en judisk tonårsflicka som är havande. Liksom Jesus, då han tågade in i Jerusalem för att offra sig på korsets altare för hela mänsklighetens synder, red hon på en åsna från Nasaret i Galiléen upp till Judéen och in i Davids födelsestad.

Såsom vi tankemässigt förbinder åsnan som Jesus red på inför sin död och uppståndelse med åsnan som Maria färdades på då han tågade in i välden, så kan vi också förknippa grottan, där han föddes, stallet där hans krubba stod bland djuren som härbärgerades där, med Övre Salen, rummet på andra våningen av huset, där han kvällen innan sin offerdöd förvandlade bröd till sitt eget kött och vin till sitt blod. Ty hans människoblivande i Marias sköte, genom den Helige Andes kraft, och hans mirakulösa födelse, genom vilken Guds enfödde Son från all evighet blev en bland oss människor, förebådade den eukaristiska förvandlingen, brödets och vinets transubstantiation på altaret.

Likaväl som korset var alltså krubban ett altare, ty Gud tog den i bruk för att skänka sin Son åt oss – för att skänka oss syndernas förlåtelse och rädda oss undan ett liv utan mening eller mål, rädda oss undan tomheten, förgängelsen och den eviga döden – rädda oss undan det främlingskap inför Gud som hade sin början då Adam och Eva var olydiga mot hans bud i ett fåfängt försök att kunna bli sina egna gudar och leva kvar i den här världen – i tid och rum, utan en tanke på evighetens inbrott i historien och den sanne Gudens yttersta dom.

Den helige faderns, Påven Benedikts andra encyklika, med titeln, SPE SALVI, Frälst genom Hopp, som publicerades i fredags, citerar Ap. Paulus ord i hans brev till romarna: I hoppet är vi frälsta. (rom. 8:24) Där gör Påven en gedigen analys av den roll som just ”hopp”, betraktad som en teologisk dygd, spelar i människans frälsning, precis som hans första encyklika DEUS CARITAS EST, Gud är Kärlek, gav så mycket viktig insikt i den gudomliga kärlekens dynamik. I den nya encyklikan tar Påven upp den nödvändiga länken mellan tro och hopp såsom den kommer till uttryck i Brevet till Hebréerna: Tron är en fast tillförsikt (eller fullkomlig visshet) om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man inte ser (hebr. 11:1) Thomas av Aquino säger att denna tillförsikt eller visshet som definierar vad hopp är – på latin kallas det ”substantia”, på grekiska ”hypostasis” – är en inneboende disposition som tillåter oss att tro på det som vi inte kan se – är mer än endast en attityd, eftersom återstoden av versen gör det klart att det som menas med hopp inte är något subjektivt ”försanthållande” som protestantism menar, utan något objektivt, som kan liknas vid ”ett bevis”. Påven säger: Redan nu ger tron oss del i den verklighet som vi väntar och förändrar den verklighet vi nu lever i […] Tron drar framtiden in i det nuvarande på så sätt att tron inte bara ser det som ännu inte är, utan upplever det. Detta som man upplever är alltså hopp. Och det är den gudomliga nåden som skänker hopp åt oss som en troserfarenhet. Således är det precis tro på det tillkommande Gudsriket som skänker det hopp som kan omdana livet och världen här och nu.

Talar man om nåd talar man ju om en gåva och till sist, Guds gåva av sig själv – som heliggörande nåd. Vidare är det just hopp som vi särskilt förknippar med vårt årliga firande av Jul.

Talar vi om Altarets Sakrament och det Heliga Mässoffret i samband med Julens gåva av hopp, bör vi också påminna oss om, att från första början var Guds människoblivande en sakramental handling, ty Jesus var själv ett sakrament – han var och är – Ursakramentet, det Gudomliga Ordet, som också är ett ord av hopp.

Detta gudomliga ord, som for ned till oss i den utkorade Marias sköte, föddes och lades i en krubba i den ringhet, som var det enda som Betlehems stall kunde erbjuda, och upphöjdes på korset i allt det förakt som människor kunde uppbåda då han lämnade världen, blev vår Frälsare. Men hans uppståndelse blev det gudomliga hoppets uppståndelse. På ett hemlighetsfullt sätt är detta hoppets ord också kvar bland oss under brödets och vinets yttre gestalter på altaret. Och han som tågade in i världen med Maria, ridande på en åsna, och som tågade ut ur världen på en åsna, vill nu också tåga in i våra hjärtan på nytt, då vi börjar detta nya kyrkoår.

Broder Frans-Eric T.O.R.