Som jag förklarade för två
veckor sedan, var reaktionen hos en del av Jesu lärjungar på Jesu ord till
människor i den stora hopen som han bespisade med fem kornbröd, mycket negativ.
Han sade: ”Jag är det levande brödet som har kommit ner från
himmelen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet som jag ger
är mitt kött, och jag ger det för att världen skall leva.” Dessa lärjungar
lämnade Jesus. De sade: ”Detta tal är outhärdligt! Vem orkar höra på honom
längre?” De ville nämligen inte höra talas om att Jesus skulle bli ett
syndoffer för deras överträdelser. Skulle de vara sådana syndare som behövde
äta hans kött och dricka hans blod? De drog slutsatsen att han var galen.
Inledningsvis vill jag påpeka
att många människor i dagens värld, också många som bär det kristna namnet,
reagerar på ett liknande sätt mot Katolska Kyrkans undervisning om Jesu offer
på korset för oss syndiga människor, vilket aktualiseras varje gång den Heliga
Mässan firas. Många har avskaffat begreppet synd då de reflekterar över sitt
eget handlande – bara de handlar som de flesta andra. Alltså reagerar de negativt
då de möter Kyrkans undervisning om t.ex. sexualmoralen eller livets
okränkbarhet. De reagerar negativt varje gång de möter Kyrkans undervisning om
det tillkommande livet – om Guds dom, om himmelen, helvetet och skärselden. De
reagerar också negativt då de möter Kyrkans undervisning om det kristna livets
förpliktelser – om mässbesök, om bikt, om bön, om engagerad självuppoffrande
kärlek till nästan o.s.v. Många utbrister precis som dessa lärjungar som
lämnade Jesus – ”Detta är outhärdligt! Vem orkar höra på honom?” ”Vem orkar höra på hans kyrka?”
Föreställ dig aldrig att Jesus
ägnade sig åt att förkunna plattityder, banaliteter – politiskt korrekta
utsagor som alla var nästan överens om utan att verkligen tänka efter – sanningar
som inte svider och som inte fordrar mycket av någon förutom ett avtrubbat
samvete. Jesus utmanade folket medvetet – samtidigt som han tog emot alla –
även offentliga syndare och hädare, sådana som tidigare hade levt i omoral,
ekobrottslingar och prostituerade, förrädare, soldater som samarbetade med
ockupationsmakten, sådana som vi alla skulle betrakta som gangsters o.s.v. Ja, han
erbjöd offentliga syndare frälsning på samma villkor som han erbjöd frälsning
åt fromt och respektabelt folk. Detta var ju mycket svårt för ”de fromma” att begripa – att de kanske
hade lika mycket behov av att göra bot och bättring som offentliga syndare –
eftersom Gud ser till vad som finns i en människas hjärta – och i hjärtat
ligger det mycket som är fördolt för andra människor och även för en själv.
Således blev Jesus flitigt kritiserad,
både för sin förkunnelse av Guds hårda sanningar och för sin förkunnelse av
Guds gränslösa kärlek. Han blev också kritiserad för att han kallade människor
till sig själv, att han gjorde anspråk på att vara den som Gud skulle sända i
världen – Guds egen Son, ja, att han var Gud. Han sade: ”Jag är vägen,
sanningen och livet. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig.” På samma
sätt blir Katolska Kyrkan också kritiserad för sina anspråk och sin lära, men
det som jag vill förklara idag är varför både Jesus och Kyrkan ständigt måste
konfrontera oss med svåra sanningar.
Men många frågar: ”Är det inte meningen att vår tro skulle göra
livet lättare – göra livets bördor lättare att bära?”
Det skulle vara en stor fördel
om vi kunde se på det liv som vi lever här på jorden endast som ett preludium,
ett förspel, inför evigheten – som en ”kvalmatch”
– en uttagning inför den stora utveckling som skall äga rum då människan når
målet – ett evigt liv i Gud, förening med Gud – gudomliggörelse. Men skillnaden
på livet och en vanlig ”kvalmatch” är
att alla får vara med, antingen de verkligen vill detta eller ej, men ingen kan
tvångsanslutas till Guds rike. Ingen kan tvingas att älska Gud över allt annat
och sin nästa som sig själv. Ingen kan tvingas att inse sin egen synd. Ingen
kan tvingas att inse sitt behov av en frälsare. Ingen kan tvingas att tro att
Jesus har dött en kvalfull död på korset för honom. Nej, inte någon kan tvingas
in på helgelsens väg. Kärleken låter sig inte tvingas och Guds kärlek kan inte
tvingas på oss. En gåva som tvingas på någon blir föraktad. Och i dagens läge
finns det många som föraktar den kristna tron.
Långt innan Gud sände sin
enfödde Son, Jesus Kristus, in i världen, ställde Josua, som bar samma namn som
Jesus (Jehosua), en fråga till Israels stammar, en fråga som förebådar Jesu
fråga till sina apostlar: ”Inte vill ni också gå er väg?” Vi läste om
detta i dagens första läsning. Han sade: ”Om det misshagar er att tjäna
Herren Gud, så utvälj åt er i dag vem ni vill tjäna, antingen de falska gudar
som era fäder tjänade, de gudar som andra folk tjänar, eller Herren, den sanne
Guden!”
Gud måste konsekvent behandla
oss som fria människor, ty han har skapat oss med fri vilja. Han har skapat oss
till sin egen avbild.
Sedan måste det konstateras att
i livets ”kvalmatch” finns det regler. Varför? Ja, ifrågasätter man
detta, förstår man inte min liknelse överhuvudtaget. En match utan regler
skulle inte vara någon ”match” – den
skulle inte vara ett mått på något. Enligt Guds regler får inte den som
har fått ”ett straff på sig” fortsätta med sitt spel för att vinna det
eviga livet, men han får likväl komma tillbaka gång på gång – om – OM – han
verkligen ångrar sin synd, har sin tillit till Frälsarens offerdöd på korset
och vill göra bättring. Men absolut ingen kan nå målet som struntar i reglerna.
Till sist vill jag understryka
att ingen kan förlora ”livets match” därför att han saknar
medfödd styrka eller intelligens. Det är inte som med riktig fotboll, att en
del helt enkelt saknar något slags medfött ”bollsinne”. Den som väljer
att vara med på Jesu sida, hur många gånger han än har blivit ”diskvalificerad”,
kan komma att vara med i det vinnande laget till sist – man kan alltid ta modet
till sig och ”göra en´come-back´.”
När många vände Jesus ryggen
och sade – ”Detta är outhärdligt! Vem orkar med detta?” – sade Petrus, som
skulle komma att svika Jesus på det gruvligaste sätt då han offrade sitt liv på
korset, på alla apostlarnas vägnar: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har
det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är den som Gud har sänt i
världen!”.
Låt oss då instämma i Petri
svar och hålla oss till vad hans efterträdare i Rom, påven, som innehar
Petrusämbetet och som talar på hela Kristi kyrkas vägnar, lär – och till vad
den Heliga Skrift lär. Då kommer vi också att vinna livets match och nå vårt eviga
mål.
Broder Frans-Eric T.O.R.