25:e söndagen under året 2009

Inledning

Alla som bär det kristna namnet är kallade till den ödmjukhet som Jesus predikade och som han själv var en förebild för. I sina ”Saligprisningar” sade Jesus: “Saliga är de ödmjuka” (i den gamla översättningen står det ”saktmodiga", vilket är ett ord som lyfter fram en omistlig aspekt av ödmjukhet), "Saliga är de ödmjuka, ty de skall ärva landet” (d.v.s. 'Guds rike' )! I dagens evangelium noteras också att Jesu lärjungar just hade tvistat om vilken av dem som var den störste, vilket innebär att deras tänkande präglas av föreställningar kring den kamp om makt som brukar prägla ett jordiskt rike.

Av evangelisternas vittnesbörd vet vi en hel del om Jesu personliga kvaliteter. Han var en stark person. Han kunde också bli arg, använda starka ord, och även slag, då han tillrättavisade människor, åtminstone då han drev dem som köpte och sålde ur templet. Han krävde absolut lydnad av sina lärjungar. Han hade sin makt från Gud, men var samtidigt ödmjuk. Han var ödmjuk, men han var ingen “mjukis”.

Utveckling

När Jesus ville förklara vad ödmjukhet var använde han sig av ett barn vid några olika tillfällen. En gång tog han emot barn som lärjungarna ville skicka iväg och välsignade dem. Då sade han: “Den som inte tar emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig dit in.” I dagens evangelium tar han ett barn och ställer det mitt ibland sina lärjungar, omfamnar det och säger: “Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig och den som tar emot mig, han tar inte bara emot mig, utan honom (Gud, Fadern) som har sänt mig. ”

Skillnaden mellan dessa två uttalanden är inte oväsentlig. När Jesus säger att vi skall vara som barn, säger han något om vårt gudsförhållande. När han säger att vi skall ta emot barn, säger han något om vårt förhållande till andra människor. Jesus använder sig alltså av ett barn för att förklara vad ödmjukhet innebär i två olika avseenden. Han menar givetvis inte att vi bokstavligen skall efterlikna barn i vårt gudsförhållande. Han lovordar inte det som en del svenskar kallar för "barnatro" – en tro utan intellektuell insikt. Och han menar absolut inte att vi skall behandla andra som om de vore barn. Ja, att göra så skulle gå stick i stäv mot vad han menar.

Vad menar han då?

Första delen

Jo, han menar att den ödmjuke ständigt är medveten om att han i sitt förhållande till Gud är helt beroende, men att han ändå kan ha full tillit till Gud – som ett barn har tillit till sin far eller sin mor. I vanliga fall kan ett barn lita på sina föräldrar, eller borde kunna ha sin tillit till far och mor. Ja, ett barn måste lita på sina föräldrar – ett barn har inget val. Och vi måste lita på Gud. Detta är det första.

Andra delen

Vad Jesus tänker på då han liknar den som bemöter ett barn med vänlighet vid den som bemöter sin medmänniska, sin nästa, med ödmjukhet, är något svårare att begripa. Vi lever ju i ett samhälle som säger att barn har rättigheter. Ändå tillåter vårt samhälle abort av ofödda barn genom sin lagstiftning och blundar ibland för att barn som föds med svagheter får ett slags dödshjälp. Vårt samhälle försvagar ständigt den naturliga biologiska familjens ställning, vilket drabbar barnen i slutändan. Men Jesus tänker egentligen inte bara på de vuxnas förhållande till barn i biologisk mening. Han tänker först och främst på alla dem han kallar sina minsta bröder och systrar – de husvilla, hungriga, törstiga, nakna, sjuka, fängslade, o.s.v. Han tänker också på syndare som inte vet vad de gör. Han tänker på människor och även barn som saknar allt vad status, pengar och makt heter.

Alltså menar Jesus att vi skall hysa samma medlidande med vuxna människor i nöd och med de ensamma och vilsegångna som vi skulle ha om det vore frågan om ett barn – men att vi skulle göra så utan att behandla dem såsom barn. Detta är det andra.

Avslutning

Sann kristen ödmjukhet måste alltid relateras till den yttersta sanningen om Gud och människan – och människors behov av, och öppenhet för – försoning med Gud och med varandra.

Jesus kallar oss att ödmjukt träda fram inför Gud utan att kunna åberopa något förutom hans offer för våra synders skull och förena oss med honom i hans offer inför den himmelske Fadern för människornas skull. Detta innebär inte att han kallar oss till att vara svaga – att han förbjuder oss att säga ifrån med kraft, att försvara oss själva eller andra. Den som ödmjukar sig inför Gud är inte svag och den som ödmjukar sig inför en människa, som egentligen är endast ett barn, är inte heller svag – han eller hon har den andlige mognes insikt och är modig. Ödmjukhet är alltså ytterst en fråga om mod – inte svaghet. Barn är oftast modigare än vuxna inför Gud just därför att de litar på honom och hans godhet. Och att ödmjuka sig inför människor, då man inte skulle behöva göra så, är också modigt, men beror ytterst på att man vet vem man i själva verket är inför Gud, vilket är helt avgörande.

Broder Frans-Eric T.O.R.