Den 26 söndagen 2010

Årgång C / Luk. 16:19-31

Inledning

Berättelsen om den namnlöse rike mannen, som man kallar Dives på latin, och Lasarus, vars namn betyder ”Gud är min hjälp” är ämnad att varna människor som blivit lyckligt lottade under det jordiska livet för att underlåta att tänka på Gud, som är alla goda gåvors givare och den fattiges hopp. Lägg väl märke till att den rike mannens synd ligger främst i vad han försummade att göra. Det står inte att han hade blivit rik genom ohederliga affärer. Det står inte att han var en äktenskapsbrytare, en mördare eller en tjuv. Det står inte att han betalade sina anställda för litet eller att han misshandlade sin fru. Det står inte heller att han var ateist. Han drev heller inte iväg Lasarus, som brukade tigga vid hans port. Det står inte att han hånade Lasarus. Han lade knappt märke till Lasarus. Han sträckte inte ut sitt medlidandes och sin kärleks hand åt honom. Där i ligger hans synd.

För Dives var Lasarus en ointressant aspekt av gatubilden. Han var oberörd av Lasarus existens. Han var antagligen oberörd av hans död också. Lasarus’ lidande var dock inte okänt för Gud. När han dog fick Lasarus vila i Abrahams sköte i väntan på uppståndelsen medan den rike mannen hamnade i vad som kallas för ett pinorum – men det är omöjligt att säga om vi skall anknyta till skärselden eller helvetet.

Första delen

Det första som bör nämnas om detta tillfälle, då Jesus berättade om den fattige Lasarus och den rike mannen, är att det inte var det enda tillfälle då Jesus talade om faran för människan att gå förlorad genom synd. Man kan slå upp en hel rad texter som handlar om helvetet i Evangeliet. Jesus nämner faran om evig förtappelse gång på gång. Jesus hävdar i alla sammanhang att Gud kommer att skipa rättvisa.

Andra delen

För det andra framgår det som jag nämnde inledningsvis, att faran för evig förtappelse är aktuell inte bara för dem som överträder Guds bud på ett flagrant sätt, utan också för dem som underlåter, som försummar, att aktivt älska och tjäna Gud och sin nästa.

Lägg väl märke till det att Dives’ öde inte beror bara på det att han var rik, fastän det står att han levde i ett sådant överflöd att han kunde festa varenda dag. Rabbinerna betonade, att enligt Första Moseboken åligger det varje människa inte endast att vila på den sjunde dagen, utan också att arbeta på veckans övriga sex dagar – också rika människor. Abraham var t.ex. en rik man under sitt jordiska liv, men han arbetade hårt, tillbad Gud, och visade barmhärtighet mot andra.

I och för sig fick Lasarus äta av avfallet från Dives’ bord. Antagligen fick han äta av de brödstycken som förnäma människor torkade sina fingrar på, då de åt. Lasarus blev inte bortdriven, men Dives försummade att återgällda Guds goda gåvor till honom med kärleksfull omsorg om sin nästa. Hans hjärta hade blivit förhärdat. Lasarus hungrade efter bröd, ja, men också efter medmänsklig kärlek.

Hur skulle Dives kunnat ligga tillsammans med Lasarus i Abrahams sköte efter döden? Häri ligger berättelsens allvarligaste varning – den vars liv du på inga villkor kan tänka dig att engagera dig i på jorden, kan till sist utgöra ett hinder för din eviga salighet. För Gud existerar alla de människor som knappt existerar för dig.

Avslutning

Berättelsen om Lasarus och den rike mannen på vars bordsavfall han levde är nu inte avsedd att ge oss ett ständigt dåligt samvete på grund av att den enskilda människan inte kan göra så mycket åt nöden i den stora världen. Den vill dock varna för vad som kommer att hända den som ständigt borttränger sin nästas nöd, då den manifesterar sig så tydligt även i hans egen lilla värld och vardag – om den nöden nu är frågan om fysisk eller psykisk eller andlig nöd.

Ja, vi är alla tiggare vid Guds bord. Och den som vägrar att inse vad detta innebär, kommer aldrig att kunna ta emot den frälsande nåden, men den som inser hur det förhåller sig, gör vad han kan, som ber om förlåtelse för det han underlåtit att göra, han kommer att finna sin ro i Abrahams sköte.

Broder Frans-Eric T.O.R.