3:e söndagen under året 2010

Årg. C

Inledning

Det förhöll sig säkert så att folket från Nasaret till stor del tillhörde Jesu släkt. Flera måste ha varit nära släkt med Jesus, t.ex. hans halvsyskon, ifall Josef hade varit änkeman då han trolovades med Maria, vilket många tror, och Jesu alla kusiner. Alla dessa kallas för hans bröder och systrar i Evangeliet i enlighet med det gängse språkbruket, men Jesus var Marias enda barn. Alla i byn tillhörde hans klan. De kallade Jesus ”timmermannens son”, "Jehoshua bar Josef" – Jesus Josefsson – och till en början gillade de tanken att människor runt om i Galiléen trodde att han kunde vara Guds Messias, ty hans klan hette "den nya telningen", d.v.s. den nya telningen av Davids hus.

Byborna i Nasaret ville dock att Jesus skulle använda sina mirakulösa krafter på ett sätt som skulle komma dem till gagn – att han skulle stå till deras förfogande. Men förtjusningen över Jesus tog abrupt slut då han förkunnade en obehaglig, men mycket biblisk sanning, nämligen att Gud, under Israels långa frälsningshistoria, ofta hade hjälpt främlingar i stället för sitt eget folk, som den spetälske Naaman från Syrien, och den svältande änkan från Sidons land, på profeten Elias tid. Jesus provocerade dem alltså.

Vi frågar oss naturligtvis varför Jesus ville provocera folket i Nasaret – sin egen klan – sin egen familj?

Första delen

Att Jesus verkligen ville provocera sin egen klan – sin egen familj – vet vi eftersom det noterades på flera ställen i Evangeliet. Det står i det åttonde kapitlet av Lukas Evangelium och i flera parallelltexter så här: Jesu moder och bröder kom till honom, men för folkmassans skull kunde de inte komma fram till honom. Då sade man till honom: ”Din moder och dina bröder står här utanför och vill träffa dig.” Men han svarade dem: ”Min moder och mina bröder? – Ja, det är de som hör Gud ord och ta vara på det.

Faktiskt provocerade Jesus ofta människor som utgick ifrån att de redan tillhörde Guds rike – och trodde sig veta vilka andra som kunde och inte kunde komma in i detta rike. Han provocerade fariséerna och de skriftlärda som var ganska säkra att de som inte tillhör dem, som inte hade fostrats till en viss typ av rituell noggrannhet i sin observans av den mosaiska lagen, var uteslutna. Han provocerade sadducéerna som trodde, att Guds rike kunde definieras utifrån maktutövningen i samhället och realpolitiska insikter. Han provocerade seloterna som trodde att Guds rike kunde vinnas med mod och våld – med martyrernas villighet att offra sina egna liv för saken. Han provocerade även esseerna som menade att man måste dra sig tillbaka från samhället och dess korrupta politiska och religiösa institutioner och från alla våldsmän och hycklande ritualister. Ja, han provocerade inte bara anhängarna av de olika torah-skolorna utan också judarna i gemen, därför att de alla trodde att Guds rike var förbehållet dem som det utvalda folket av det Gamla Förbundet.

Jesu klan och familj var, som sagt, inte bara säkra på att den frälsning som förkunnades i Jesu namn gällde dem, utan också att de skulle få inta en synnerligen privilegierad plats i det kommande Gudsriket. Deras förutfattade meningar tillika med mycket som de olika torah-skolarna lärde ut, gjorde dem, och många andra, döva för vad Jesus förkunnade om hjärtats omvändelse. Detta är det första.

Andra delen

Det andra som vi behöver förstå emellertid gäller oss själva – vi som är katolska kristna, men detta gäller även icke-katolska samfund av kristna – vi kan också vara – eller bli – döva för vad Jesus egentligen vill säga oss om omvändelse, just därför att vi tillhör hans sanna kyrka, den Heliga Katolska och Apostoliska Kyrkan. Det vill jag gärna poängtera. Vi som bär det kristna namnet över huvud taget kan känna en falsk trygghet i att vi redan genom det Heliga Dopet tillhör Nya Förbundets folk – att vi t.ex. inte är trälar under Gamla Förbundets ceremoniella lag – inte bundna av koshermat – lagar, sabbatslagen o.s.v.

Ja, också vi katolska kristna kan känna oss alltför säkra inför Gud just p.g.a. att vi känner trygghet i vår Kyrkas oavbrutna och oavkortade trostradition och därför att våra biskopar står i den apostoliska successionen som har Jesu Kristi egen fullmakt att styra Kyrkan och förvalta de heliga sakramenten, och just p.g.a. att Roms biskop, vår påve, är Aposteln Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare på jorden. Men en viktig fråga kvarstår för var och en av oss. Har jag själv låtit mig omvändas? Har jag bytt riktning i livet? Har jag verkligen en annan inriktning än de som inte tror? Har jag ett personligt förhållande till Jesus Kristus som innebär att jag kan säga – ”Han är min Herre och min Frälsare” – inte bara i princip, men också i praktiken?

Men hur skall man kunna veta om man verkligen har underkastat sig Jesus Kristus som Herre och Frälsare? Ja, man kan föreställa sig att man sitter i synagogan i Nasaret och ställa frågan utifrån det som skedde där. Är denne Jesus, som säger sig vara den som Gud skulle sända i världen, den vars offer på korset jag litar på för att kunna ta emot syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse, den som styr mitt liv, eller har jag endast någon slags yttre samhörighet med honom – som byborna i Nasaret – en samhörighet som tillåter att jag förblir min egen Herre och Frälsare?

Avslutning

Det är särskilt nyttigt att ställa sig den här frågan just då Katolska Kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och de olika protestantiska samfunden håller en bönevecka för kristen enhet – då vi alla är inriktade på att bedja om att vi skall återförenas i en enda odelad trosgemenskap, samma kyrka, med samma lära, samma sakrament, samma prästerskap och samma apostoliska ledning genom Aposteln Petri efterträdare – i alla länder och på varje ort. Varför? Jo, därför att det är endast människor som verkligen har Jesus som sin Herre och sin Frälsare som är i stånd att betrakta en sådan enhet som en lydnadshandling snarare än en organisatorisk åtgärd – som är i stånd att verka för absolut enhet istället för tillfällig samverkan.

Vi vet ju att Jesus själv bad om en sådan enhet då han instiftade den Heliga Mässan. Det var alltså inte hans mening att de som kom till tro på honom skulle bli uppdelade i olika torah-skolor. Men det viktigaste som just jag kan göra, för att han skall bli Herre och Frälsare över en enad och världsvid skara av troende förenade i en enda kyrka, är att göra honom till Herre och Frälsare över mitt liv i sin totalitet.

Broder Frans-Eric T.O.R.