Fjärde söndagen i Advent 2009

Årg. C, Luk 1: 39-45

Inledning

Dagens evangelium läses också på Marie Besökelses Dag som firas vid slutet av maj månad. Texten berättar om vad som inträffar då Maria reste till sin äldre kusin Elisabet, som bodde i bergsområdet i Judea. Trots sin ålderdom hade Elisabet blivit havande, dock inte som jungfru – som Maria. Hon var nu redo att föda barnet. Förmodligen ville Maria stå till tjänst.

Barnet i Elisabets sköte sparkade till då Marias röst hördes i Elisabets hus. Vi begrundar denna händelse varje gång vi ber den glädjerika rosenkransens mysterier. Numera är det faktiskt vetenskapligt belagt att ett barn hör även innan det föds. Maria och Elisabet upplevde händelsen som en bekräftelse av vad Gud redan hade uppenbarat, att Maria var utkorad att föda Guds Messias och att Elisabets barn skulle bli hans förelöpare. Säkert tog det lång tid för Kyrkan att bearbeta händelseförloppet genom begrundan innan betydelsen av detaljerna föll på plats som pusselbitar, men Maria och Elisabet förstod genast att de bägge var inbegripna i Guds frälsningsplan. Det står ju i Evangeliet att Maria “gömde allt som hände i sitt hjärta och begrundade det”. När vi ber Marias rosenkrans förhåller det sig så att vi tillsammans med Maria begrundar det som Gud har gjort för oss människor i hans Son Jesus Kristus och samtidigt öppnar oss för vad han vill säga oss om vårt liv genom de olika frälsningsmysterier som vi mediterar över.

Därför ställer vi frågan idag vad Marias besök hos Elisabet då hon var havande med Jesus barnet kan säga oss idag.

Första delen

För det första kallas Maria ibland den första missionären. Hennes besök hos Elisabet kan ju uppfattas just som en missionsresa. Vi kan mycket lätt föreställa oss hur glad Maria var då hon besökte Elisabet. Vi förstår att ingenting kan så lätt vinna människor för trons sak, som äkta glädje. På svenska kallar vi ju “evangeliet” för “det glada budskapet”. När vi begrundar Marie besökelse har vi framför vårt inre öga en bild av Marias glädje över det att hon hade blivit utvald att bära hela världens Frälsare i sitt sköte. Marias glädje då hon besökte Elisabet är alltså mycket viktigare än man först föreställer sig, eftersom inget är så tilldragande som äkta glädje.

Hur kan vi då få del av den glädje som Jesus har lovat att skänka oss då han säger “Min glädje skall bo i er och er glädje skall bli fullkomlig”? (Joh. 15:11)

Ett tillfälle då vi absolut bör vänta oss att få del av den glädje som Jesus lovar är givetvis när vi får ta emot den heliga kommunionen. Då jag tar emot Sakramentet får jag också bära Kristus inom mig på ett sakramentalt sätt. Men för att den heliga kommunionen skall bli en glädjefylld stund och inte bara en yttre ritual som hör till vår religiösa praxis, måste vi förbereda oss andligen på så sätt att man har gjort vad man behöver göra för att rena sig från sina synder både genom ett regelbundet och konsekvent bruk av botens sakrament och ett andäktigt deltagande i själva mässoffret, vilket föregår den heliga kommunionen. Sedan bör jag genom att koncentrera mig på vad det är som jag tar emot - på honom som är närvarande på ett fördolt sätt under de jordiska elementens gestalter - Jesus Kristus och på mitt privilegium att gå ifrån altaret som ett levande tabernakel.

Andra delen

För det andra bör vi idka en glädjebringande samhörighet i vårt sätt mottaga den heliga kommunionen. Alla vi som är troende kallas att fira gudstjänst tillsammans. Det skall för oss vara en glädjefylld plikt. Å kyrkans, församlingens och de närvarandes vägnar, frambär prästen det heliga mässoffret, men alla de närvarande bistår prästen i frambärandet av detta offer som sker då bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod på altaret. Men en av anledningarna att vi förpliktas till att närvara vid det heliga mässoffret på alla söndagar och på påbjudna helgdagar som inte infaller på söndagar, t.ex. på jul, Nyårsdagen, Kristi Himmelsfärdsdag o.s.v., är just för att vi bygger upp varandra andligen genom vår närvaro.

Under alla omständigheter bör vi undvika att betrakta den heliga liturgin som ett slags religiös underhållning. De första symtomen på detta tänkesätt är att vi föreställer oss att det är prästen, och de som står i koret, som bör vara aktivare än de troende som står i kapellets långhus. De som sjunger, läser och bär fram bröd och vin i kyrkans kor är inte nödvändigtvis aktivare än dem som står längst bak i kyrkorummet. Graden av aktivitet är lika med bönens och tillbedjandets intensitet. Då den Heliga Mässan firas gör vi något tillsammans även om prästen står alldeles ensam vid altaret. Insikt om detta kan verkligen bidra till vår glädje.

Vidare bör vi inte värdera vår gemenskap med varandra utifrån våra möjligheter som människor att stimulera varandra socialt och intellektuellt. Sådant kan inte skänka en djupare andlig glädje, en bestående glädje. Det kan endast tillfredsställa våra icke-andliga behov för stunden, som vilken mänsklig aktivitet och vilken mänsklig gemenskap som helst. Det är vår gemensamhet i vår Herre och Frälsare som skänker den egentliga glädjen, den glädje som Kristus lovar.

Avslutning

Vi har ett uttryckssätt som på ett märkligt sätt har smugit sig in i vårt språk trots att vår kultur är så sekulariserad. Vi säger att någon är “frälst i fotboll”, i “gammaldans”, i “trädgårdsarbete”, i “att göra utlandsresor” eller i vad som helst, då man menar att han eller hon har ett sådant intresse för, omsorg om och engagemang i någon aktivitet, företag, plats eller sak att det skänker hans liv mening och vitaliserar allt vad han gör för övrigt och att han finner en givande gemenskap med andra som delar hans så kallade passion.

Att något annat än vårt gudsförhållande får en för stor betydelse för vårt liv är givetvis en form av avgudadyrkan, men att analysera detta uttryckssätt kan hjälpa oss att förstå vad som behövs om vi vill fördjupa vår glädje i Gud.

Principen är enkel och allmänmänskligt giltigt. Ju mer man förbereder sig, ju större proportioner en sak får ta i ens liv, och ju mer av ens kroppsliga och själsliga krafter som tas i anspråk, ju rikare och starkare bli upplevelsen. Detta gäller också vårt gudsförhållande och även bön, tillbedjan och mottagande av den heliga kommunionen.

Den som inte hänger sig åt Gud får heller ingen glädje tillbaka av honom. Äkta tro innebär alltid hängivelse – det vill säga att man ger av sig själv. De som verkligen offrar sig åt Gud, allteftersom de har blivit renande genom livets prövningar, får en allt större del i den enda glädje som kan bestå i tid och evighet, den glädje som redan lyste från Marias ansikte då hon besökte Elisabets hem.

Broder Frans-Eric T.O.R.