Alla själars dag 2009

Inledning

Den här helgen har blivit den helg under året då även sekulariserade svenskar utövar resterna av sin religiositet, men de flesta går inte i kyrkan. De går på kyrkogården. Detta innebär naturligtvis att bland många protestanter sker en förväxling mellan Alla Helgons Dag som vi katolska kristna firade igår, en högtid som Svenska kyrkan faktiskt har behållit från den katolska tiden. Alla Själars Dag då man läser den Heliga Mässan med särskild tanke på de avlidna blev dock avskaffad med bestämdhet. Det är först i moderna tider som sekulariserade svenskar har iakttagit hur katolska kristna har tänt ljus i Medelhavsländer vid sina anhörigas gravar vid den här tiden på året och fört seden hem till Sverige.

Man frågar sig naturligtvis hur många som tänder gravlyktor och lägger kransar vid sina anhörigas gravar utan någon som helst tro på läran om de dödas uppståndelse och utan att be för sina avlidna. Egentligen måste man konstatera att alla våra begravningsseder egentligen är meningslösa om man inte tror på uppståndelsen. Varför skulle man behandla en avliden människas kropp med vördnad och markera hennes grav om man inte tror att hon skall uppstå?

Men man måste konstatera att i dagens läge finns det också många katolska kristna som inte är till fullo medvetna om varför Kyrkan ber för de döda och varför den enskilde troende också har en plikt att bedja för de döda.

Första delen

Hur hjälper vår bön de döda?

Den som tror att alla människor utan vidare kommer till himmelen kan givetvis inte förstå förbön för de döda. Men det är också svårt för många som tar Jesu ord om faran att man kan gå förlorad på allvar att förstå hur bön kan hjälpa de döda. Kan bön hjälpa den som under sin egen livstid har sagt "Nej" till Gud, antingen genom att förvägra Gud den tillbedjan som tillkommer honom och avvisa den frälsning som erbjuds oss genom hans enfödde Son, vår Herre och Frälsare Jesus Kristus, eller genom att utan ånger och bot göra allvarliga brott mot Guds bud?

Svaret är givetvis att bön inte kan hjälpa sådana människor. Men vi människor kan inte veta vem som har sagt ett entydigt "Nej" till Gud. Vi människor kan inte veta vem som har ångrat sina synder. Vi kan inte veta vem som har gjort bot för sina synder. Därför ber vi för alla och en var. Och det finns många som är i behov av våra böner. Det finns många som inte har sagt ett entydigt "Nej", men som inte heller har sagt ett entydigt "Ja". Man har inte sagt ett "Ja" som har omdanat ens liv helt och hållet. Tiden för ånger och bot har Gud förlängt för sådana människor och det är den katolska övertygelsen att de flesta av oss troende hör till den här kategorin. Därför undervisar Katolska Kyrkan om ett stadium mellan tid och evighet som hon kallar "skärselden" – en tid bortom tid – en tid för rening.

Katolska kyrkan lär också, att precis som vi kan hjälpa varandra med vår bön under det jordiska livet, så kan vi hjälpa dem som nu genomgår rening i "skärselden". Detta betyder inte att Kyrkan menar att vi kan förkorta tiden i "skärselden" för någon på så sätt att den som har många förebedjare slipper den nödvändiga reningen – en rening som är smärtsam, eftersom det är smärtsamt att få veta hela sanningen om sig själv och andra under det förgångna jordiska livet – smärtsamt därför att de arma själarna i "skärselden" genom den fysiska döden har blivit avklädda sitt kött, utan att ha fått gå in i Guds härlighet. De är kroppslösa andar som fortfarande är på en mödosam vandring mot himmelens eviga boningar. Dessa själar som genomgår den slutgiltiga reningen lever vidare i hopp, ty de vet att de är frälsta, men allt beträffande deras personliga helgelse som har förblivit ogjort måste göras i "skärselden". Därför talar man om "de arma själarna i skärselden" trots att dessa människor vet att de kommer att frälsas till sist i enlighet med det som Gud har kungjort i den enskilda domen som sker i samma stund som kroppen och själen skiljs åt i den fysiska döden.

Vår förbön kan stötta själarna i "skärselden" därför att Gud använder våra böner som ett redskap för att erbjuda de arma själarna nåd – det som Kyrkan kallar för den "hjälpande nåden". Precis som under det jordiska livet, kan vissa människor bli redskap som Gud använder för att frälsa andra människor. De arma själarna behöver mänsklig kärlek under sin reningstid – och den kärleken kan de endast få om vi ber för dem. Detta är det första.

Andra delen

Förbön för de döda är å andra sidan inte endast viktig för de arma själarna. Den är också viktig för oss, de levande. Kristi evangelium manar oss ständigt till kärlek – manar oss att älska alla – våra närmaste, våra vänner, dem som vi är mer ytligt bekanta med, främlingar, och även våra fiender. Inte minst bör vi be för de döda. Vi bör särskilt ivrigt be för dem som vi har underlåtit att stödja med vår kärlek under det jordiska livet. Det är inte för sent att hjälpa den som har gått hädan med våra böner. Vi kan också gengälda det goda som vi har tagit emot ur våra anhörigas och vänners händer under det jordiska livet. Det är aldrig för sent att säga "tack" och "tack än en gång" till dem som vi älskar, då vi ber för dem.

Avslutning

Låt alltså med stor kärlek – idag – och alla dagar – ihågkomma de avlidna i våra böner. Glöm inte att det inte endast är helgonen som kan bedja för oss, de levande. Alla de hädangångna, också de arma själarna i "skärselden" kan be för oss och kommer säkert att göra så om vi ber för dem. Det är meningen att vi – de levande som tror – skall bilda en bönegemenskap med de arma själarna i ”skärselden”. Försumma dem inte, så blir du inte försummad av dem.

Broder Frans-Eric T.O.R.