Annandag Påsk 2010

Inledning

Nya Testamentet innehåller en bok om urkyrkans historia, nämligen Apostlagärningarna. Den var skriven av Lukas och utgör ett andra band till hans evangelium. Den första delen av Apostlagärningarna innehåller flera exempel på urkyrkans predikningar och vi förstår att Ap. Petrus blev den första församlingens stora förkunnare. Vi fick ett exempel på hans predikokonst i dag. Utkastet till det budskap han framförde är ganska enkelt. Beroende på situationen så varierar den något, men det är alltid fråga om att sammanfoga Jesu död och uppståndelse i Israels frälsningshistoria. Han kungör för judarna att denne Jesus från Nasaret, som de i okunnighet överlämnade till att korsfästas, verkligen var Guds Messias. Att denne har uppstått från de döda, visat sig för många vittnen och nu sitter vid Guds högra sida och att han har sänt den Helige Ande och låtit den utgjutas över dem som tror.

Paulus, som blev den stora missionären bland greker, d.v.s. bland icke-judar insåg att en sådan förkunnelse, baserad som den var på begrepp hämtad ur Gamla Testamentet och med en argumentation som ständigt hänvisar till Israels frälsningshistoria, var ganska meningslös för greker som varken kände till eller accepterade något av detta. Det var meningslöst, till exempel, att nöja sig med att bevisa att Jesus från Nasaret var judarnas Messias, den som var smord till konung såsom Davids arvtagare.

Utveckling

Det finns givetvis ingen konflikt mellan vad Paulus predikade för greker och vad Petrus predikade för judar och det är mycket intressant att notera att Påskbudskapet om Jesu Kristi uppståndelse från de döda ändå utgör budskapets kärna i bägge fall.

Bland greker började dock Paulus med att förkunna att Jesus från Nasaret var Guds självuppenbarelse för hela världen och hela mänsklighetens Frälsare. I viss mån använde han sig av ett filosofiskt tänkande. Han kallar grekernas månggudadyrkan för avguderi och därmed kommer han med samma monoteistiska budskap som synagogan hade gjort känd över hela den antika världen där judar levde i förskingring. Han var dock inte enbart negativt inställd till grekernas religiösa strävanden. På Areopagen, en kulle nordväst om Akropolis i Aten, sammanträdde flera domstolar, bl.a. en som kontrollerade ungdomens undervisning. I varje fall prövade Paulus där ett mycket radikal grepp. Grekerna sade: "Kan vi få veta, vad det är för en ny lära som du förkunnar? Du för fram meningar, som är främmande för oss. Vi vill nu veta vad de innebär." Och så noterar Apostlagärningarnas författare, Lukas, att "atenarna i allmänhet och främlingar som vistas i staden i synnerhet bara har tid till att tala och höra om de senaste nyheterna."

Paulus väljer en positiv utgångspunkt och säger: "Atenare! Jag ser av allting, att ni är mycket religiösa. När jag gick omkring och noga betraktade era helgedomar, fann jag också ett altare med inskriften: 'Åt en okänd Gud.' Det som ni nu dyrkar utan att känna det, det förkunnar jag för er. Eftersom den Gud, som har skapat världen och allt vad som är i den, är himmelens och jordens Herre, bor han inte i tempel som människor har byggt. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder, eftersom han aldrig kan behöva någonting. Det är ju tvärtom han som själv ger alla människor liv, anda och allt. Han har skapat alla folkslag från en enda människa, för att de skulle bosätta sig på hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider och de gränser inom vilka de skall bo. Han har gjort detta, för att de skall söka Gud, om de möjligen kunde treva sig fram till honom och finna honom - fastän han inte är lång borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi (alla) lever och rör oss och är till, som också några av edra (egna) skalder har sagt... Om vi härstammar från Gud, bör vi inte tänka, att Gudomen är lik en bild av guld eller silver eller sten, formad genom människors konst eller tanke. Gud har hitintills haft överseende med er, då hedningarna knappt kunde veta bättre, men nu har han till alla människor överallt i världen riktat detta budskap – att de skall omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall hålla en rättfärdig dom över hela världen genom en man, som han har bestämt till det – Jesus från Nasaret. Han har gett alla ett bevis på detta, genom att han uppväckte denne man från de döda."

Det som jag nu vill illustrera med Paulus förkunnelse inför atenarna är, att hur man än gestalter den kristna förkunnelsen, så måste budskapet om Jesu uppståndelse från de döda stå i brännpunkten. Lukas noterar visserligen att många greker gjorde narr av Paulus då han tala om de dödas uppståndelse, men vi förstår att de egentligen ändå ville veta mer om hur någon på fullaste allvar skulle tro på något sådant, ty döden är livets största problem. Detta livet, med all den kamp och allt det lidande som vi får uppleva, är egentligen inte värt att leva om de inte finns något liv efter detta.

Grekerna trodde, som de flesta vet, på själens fortlevnad, men inte på kroppens uppståndelse. I dag möter vi liknande föreställning i många olika tappningar – det talas om allt från astralkroppar till reinkarnation – själavandring. New Age rörelsernas olika inriktningar har en gemensam tendens att lära ut universell frälsning i någon form - en frälsning som inte kräver någon omvändelse, särskilt inte på det moraliska planet. New Age rörelser hävdar endast fördelarna med att redan nu besitta olika slags hemliga kunskaper om speciella krafter som de invigda kan bruka under detta livet.

Kyrkans uppgift och vår uppgift som enskilda kristna är alltså att avlägga ett begripligt vittnesbörd om varför vi tror på kroppens uppståndelse, vad kroppens uppståndelse innebär för moralen, t.ex. beträffande sexualitet, och varför det endast finns frälsning i Jesus Kristus, den enda som har uppstått från de döda, d.v.s. varför vi tror att ingen kommer till Fadern utom genom honom.

Avslutning

Beträffande kroppens uppståndelse behöver man förstå att den kristna läran EJ betyder att den materia av vilken våra kroppar nu består är evig. Vår tro har varken att göra med de celler som nu utgör våra kroppar eller med molekylerna som ingår i substanserna vi hittar i kroppen. Kroppen förnyar sig ständigt biologiskt – nya celler bildas, ny materia assimileras – det vet var och en som har läst biologi. När vi talar om kroppens uppståndelse efter det att den har brutits ned i den fysiska döden, talar vi alltså om en total och slutgiltig förnyelse av kroppen, som också är att betrakta som en ny födelse, en konsekvens av vår sakramentala pånyttfödelse i det Heliga Dopet och den sakramentala näringen vi får genom den Heliga Kommunionen. Vid uppståndelsen blir de frälsta fullkomliga människor också i fysiskt avseende – evigt unga, starka och sköna – de förhärligas i fysiskt avseende. Detta är en viktig aspekt av himmelrikets glädje.

Den odödliga själen, som är den icke-fysiska formen av eller substansen i människans varande, hennes "ande", skänker människan en bestående identitet, en kontinuitet i hennes varande som består även efter den fysiska döden. I själen sitter människans medvetenhet om sin egen existens som ett subjekt, vilket tillåter henne att ingå i ett ‘Du och Jag’ förhållande med andra människor och med Gud. I själen sitter hennes intellekt och fria vilja. Således beskriver teologerna döden som ett åtskiljande av kroppen och själen. Uppståndelsen är då kroppens och själens återförening. Läran om kroppens uppståndelse är viktig just därför att den innebär att vi kan vara vissa om att den kommande härligheten kommer att omfatta hela den nuvarande verkligheten, inklusive den moraliska verkligheten – var och ens personliga moraliska historia. Då vårt nuvarande universum återföds kommer vi också att få njuta av sinnesupplevelser som överträffar vår förmåga att kunna föreställa oss dem.

Beträffande frälsning genom Jesus Kristus som är den enda vägen till Gud är det väsentligt att framhäva att i denna lära ligger inte någon tanke på en negativ diskriminering mellan olika folk och kulturer. Den kristna frälsningsläran är just en universell kallelse som först riktades enbart till Abraham och hans barn i alla släktled. Guds frälsningsplans första stadium, det Gamla Förbundet, avsåg nödvändigtvis ett enda folk därför att tron på en enda Gud och en enda fullkomlig gudsuppenbarelse först måste utvecklas och stadgas i en kulturellt skyddad, och därför avgränsad del, av mänskligheten – vilket skedde hos judarna – innan kallelsen kunde riktas till alla länder och folk genom förkunnelsen om det Nya Förbundet, genom hans fullständiga självuppenbarelse i Jesus Kristus, hans enfödde Son från all evighet, den som blev människa, vår broder enligt köttet, och som uppstod från de döda.

Vårt eget vittnesbörd om vår tros universalitet hänger således intimt ihop med läran om Kristi seger över såväl den fysiska som den andliga döden eftersom döden är, och har alltid varit, varje människas största fiende. Vi som tror på Jesu Kristi uppståndelse och på budskapet att han är den enda vägen till Gud därför att han är Gud måste dock förkunna detta budskap inte bara med ord utan också med vårt sätt att leva, inklusive vår moral och våra kärleksgärningar. Vi måste leva ett liv i den här världen som ger en aning om det som vi väntar i den tillkommande världen. Det skall framstå att vi tar den här världen och detta livet med alla problem och prövningar som dagligen tränger sig på oss, och allt vad ondskan heter, på fullaste allvar, ty denna världen och detta livet, även kroppens liv, och vårt liv i kroppen, vår omsorg om varandra och utomstående här i tid och rum etc., är verklighet. Vi uppmanas att göra detta på ett segervisst sätt som visar att vi redan har del i den tillkommande verklighet, till vilken Jesus Kristus vår uppståndne och förhärligade frälsare har gått före.

Broder Frans-Eric T.O.R.