EPIFANIA,

HELIGA TRE KONUNGARNAS DAG, 2011

Inledning.

Idag skall jag inte göra som jag ofta gör på De Heliga Tre Konungarnas Högtid och försvara historiciteten i deras besök i Betlehem. Istället skall jag betona syftet med deras besök.

Man kunde föreställa sig att dessa vise män, dessa stjärntydare, d.v.s. astrologer, från Persiens rike, hade kommit med tanke på att upprätta en dialog mellan zoroastrianism och judendom. De kallas “magoi” – ordet som används i den grekiska texten, i latin - “magi”, från vilket vi får våra ord “magí” och “magiker”, men de tillhörde den urgamla stammen av meder, en prästerlig stam precis som judarnas leviter, som fortfarande bodde i Persien sedan kaldéernas tid. Till religion var de just zoroastrianer, dyrkare av en enda Gudom var manifestation var i eldslågan. Men först och främst var dessa vise män andliga sökare som rannsakade de heliga skrifterna och traditionerna hos alla folk. De var alltså vetenskapsmän och filosofer. De sökte sig till Betlehem för att tillbedja den nyfödde konungen som förväntades vara gudomlig och inte bara en människa.

Oftast när vi talar om gudstjänst tänker vi på en föreställning som har till främsta syfte att uppbygga och undervisa människan. Men själva ordet "gudstjänst" betyder något helt annat. Vi tjänar Gud genom att tillbedja honom – då vi vördar och dyrkar honom, lovsjunger, ärar och hyllar honom.

Men frågar många, vad finns det för nytta i tillbedjan? Vilken nytta finns det i tillbedjan för Gud och vad finns det för nytta i tillbedjan för hans tillbedjare?

Första delen.

Det första som måste sägas alltså är att det finns inte någon pragmatisk nytta i tillbedjan av den sanna Guden, om vi tänker på detta livet och den här världen. Man kan inte muta Gud med tillbedjan, vi är faktiskt skyldiga att tillbedja Gud oberoende av om varje enskilt tillfälle till bön eller gudstjänst blir en njutning eller ej. Gud är inte bara en abstrakt teori. Till sist är detta vad Guds människoblivande innebär – d.v.s. Guds Sons människoblivande. Gud är inte bara en hypotes eller en princip. Han är inte bara en naturlag. Guds existens är personlig och vi kan endast ha ett personligt förhållande till honom om vi tillber honom.

Varför? Jo, därför att Gud inte är bara en bland många gudar. Han är den Ende. Den yttersta verkligheten. Allt avgörs av honom och i honom.

De vise männens besök visar att målet med allt sanningssökande är tillbedjan. Hittar vi till sist inte den som vi kan och vill tillbedja, så har vi inte hittat något värt att nämna.  Även vetenskapsmän, utan att nödvändigtvis förstå vad de håller på med, söker Gud. Likaså historiker och filosofer och konstnärer. Vad man söker är det sanna, det goda och det sköna – man söker Gud. Även om man förnekar att hans finns. Man söker det Absoluta. Det Yttersta. Det som gör livet värt att leva. Det som kan återgälda all mänsklig strävan. Och allt lidande.

Sökande efter sanning som utesluter att den yttersta sanningen är Gud, som utesluter Guds existens, kan inte vara äkta – kan inte vara vetenskaplig.

Varför är detta så viktigt? Jo, därför att många i dag förnekar att tillbedjan är en allmän mänsklig plikt. Men just därför har Katolska Kyrkan alltid talat om mässplikten. Att tillbedja Gud är givetvis också ett privilegium och en glädje, men eftersom vårt känsloliv är så ombytligt och opålitligt, så är det också nödvändigt att beskriva tillbedjan som plikt. Finns Gud så har hans existens konsekvenser för vår existens.

Andra delen.

För det andra. Österns vise män är alltså ett föredöme för oss båda vad gäller att vara uppriktiga sanningssökare såväl som konsekventa tillbedjare.

Kunde dessa lärda män böja både knä och hjärta inför Jesus Kristus, som var den gudomlige Sonen till ett främmande folks Gud, borde också vi som är hemmastad i denna trostradition kunde göra så med ännu större iver och insikt. Kunde dessa utlänningar åta sig med glödande tro till och stora kostnader och med så stora svårigheter att leta sig fram till Världens Frälsaren som föddes långt borta, så borde vi vara ännu mycket villigare att lägga ner ännu mer möda på att fördjupa oss i den tro som vi haft förmånen att fostras i. Vidare borde vi offra våra materiella tillgångar med ännu större kärlek och beslutsamhet än dessa som offrade guld, rökelse och myrra, för att åstadkomma trons utbredande.

Det finns alltså inte någon motsats mellan plikt och privilegium vad gäller tillbedjan om man är en sanningssökare. Den moderna och postmoderna människan har fått för sig att Gud har många förpliktelser gentemot oss som han skapat och att vi kan hitta ursäkter för hur våra liv ser ut och våra prioriteringar genom att hänvisa till Guds försummelse av sina plikter. Man skulle inte kunna få resonemanget mer bakvänt. Det är vi som skall avlägga räkenskap inför Gud, inte han som skall avlägga räkenskap inför oss.

Vår främsta uppgift i livet är faktiskt att göra som Österns vise män gjorde, att leta oss fram till Honom, den frälsare som kan rättfärdiggöra vårt handlande under det jordiska livet och skänka oss syndernas förlåtelse för vad vi har felat i. På domens dag kommer Gud att fråga var och en: "Vem har förlossat dig från din synd? Vem har gottgjort det onda du har gjort? Står du i ett personligt förhållande till den som låg i Betlehems krubba, den som också hängde på korset? Har du böjt knä inför honom. Är du hans efterföljare? Har du lov att göra anspråk på offret av hans kropp och blod? Har du verkligen leta dig fram till honom i ditt sanningssökande?

Avslutning.

Dessa frågors allvar får inte avskräcka någon från att göra det som skall göras varje gång vi firar vår Frälsares Födelses Högtid och han Uppenbarelse som Guds människoblivne Son, inte bara som judarnas väntade Messias, utan också som hela världens Frälsare och din egen.  Såsom Österns vise män får du böja knä, tillbedja Jesusbarnet, och lägga vid hans fötter det dyrbaraste som du äger – din kärlek och hängivenhet, all din livskraft, dina mänskliga förhållanden, alla dina förhoppningar och alla dina vinster under livets gång, och han kommer att ge dig tillgång till sin himmelske Fader, vår Gud, och tillgång till evig frälsning i honom. Giv honom så mycket du har; han kommer att återgälda dig med ännu mycket mer.

Broder Frans-Eric T.O.R.