Femte söndagen i fastetiden 2010

Årgång A: JOH. 11:1-45

Inledning

Vi hittar berättelsen om hur Jesus, fyra dagar sedan denne hade avlidit, uppväckte sin vän Lasarus från de döda, endast i aposteln Johannes evangelium, trots att Lasarus uppväckande var en viktig händelse som påskyndade Jesu fienders planer att röja honom ur vägen.  En av förklaringarna till detta är att Matteus, Markus och Lukas koncentrerar sig mest på Jesu verksamhet i Galiléen, snarare än hans verksamhet i Judéen. Vidare kan det tänkas att aposteln Johannes kände bättre till detaljerna kring berättelsen om hur Lasarus blev uppväckt från de döda än de övriga evangelisterna. Det kan också tänkas att han, som kallades ”den älskade lärjungen”, som var den yngste bland lärjungarna, den som Jesus kände ett särskilt ansvar för, många gånger var inbjuden att följa med Jesus, till Lasarus’ hem i Betania och kände familjen väl. Vi vet ju att Jesus ofta sökte sig till Marta, Maria och Lasarus’ hem för att vila ifrån människomassorna som ständigt pressade på honom.

En annan möjlig förklaring till varför de övriga evangelisterna inte berättar om detta under är, att det fjärde evangeliet, till skillnad från det första, andra och tredje evangelierna, konsekvent vill framhäva att den gudomliga kraft som Jesus utstrålar kan aktualiseras redan nu i den troendes liv – en kraft som kan övervinna varje form av sjukdom – som t.ex. hos den blindfödde, vars evangelium vi läste i söndags.  

I varje fall, när Jesus säger till Marta, som genast beklagar att han inte hann fram till Betania innan hennes bror Lasarus dog, ’Din bror kommer att uppstå.’ svarar Marta: Jag vet att han skall uppstå på den sista dagen.’, d.v.s. inför den yttersta domen, när världen går under. Men Jesus svarar: ‘Jag är uppståndelsen och jag är livet.’ Underförstått: ’Jag kan hjälpa honom nu!’

Utveckling

De flesta ärliga och eftertänksamma människor fruktar döden. Men den som tror, kan möta döden med mod, ty han vet att han inte behöver möta döden ensam. Han kommer att gå in i döden med den som säger: ”Jag är uppståndelsen.”  Påven Johannes Paulus II var ett trosstärkande exempel för oss – han var döende i flera – flera år – ändå satsade han alla sina krafter intill det sista.

Många människor vågar dock inte ens tänka en allvarlig tanke om döende. Vad betyder det att få lämna allt som man känner till. Man kommer inte ens att känna igen sig själv till fullo. Man blir en kroppslös ande. Ändå kan man säga att döden är livets viktigaste händelse i den fallna världen, och vår inställning till döden avgör i hög grad hur vi lever det liv som vi nu lever. Den som förstår varför vi talar om ”dödens allvar” betraktar ju ”vår stund på jorden” som något dyrbart.

Ja, för många människor går livet ut på att distrahera sig själv från tanken på åldrandet, sjukdomen och döden. De ägnar sig enbart åt det materiella och samlar så mycket som möjligt, som om en myckenhet av ägodelar skulle kunna förhindra döden. Likaså ägnar de sig åt sina mänskliga förhållanden och förehavanden som om sådana relationer skulle kunna förhindra döden. Kanske de arbetar hårt och konsekvent med att försöka behålla sin ungdomlighet, sin hälsa och sitt utseende, vilket inte är fel i och för sig, men de arbetar som om en sådan kamp skulle kunna vinnas med fysiska medel i all evighet. Endast andliga medel kan skänka evig hälsa!

Missförstå mig nu inte. Jag menar också att döden i sig är något negativt. Vår Gud kallas för ”den levande Guden” och ”de levandes Gud”. Den Heliga Skrift förklarar att döden är syndens straff – inte den enskilda människans straff, utan den enskilda människans delaktighet i hela mänsklighetens straff – vi lever ju i en fallen värld och det faktum att döden kommer att drabba oss var och en är en aspekt av denna "fallenhet". Men eftersom döden inte bara är en konsekvens av den enskilda människans synd, utan också sätter punkt för livet i den fallna världen, så har döden också en positiv betydelse för den som tror. Jesus Kristus har besegrat döden i sin död och i sin uppståndelse. Då Jesus väcker sin vän Lasarus får vi en försmak av hans seger – eftersom vi får se att vänskap med Jesus varar ända in i döden.

Avslutning

Jesus var Lasarus' vän. Jesus grät ju, då han tänkte på sin väns död, ty han älskade honom, både med mänsklig, och med gudomlig – kärlek – den kärlek varmed Gud älskar var och en som han har skapat. Ja, man kan verkligen säga att Gud älskar var och en av oss – som om var och en av oss – vore ”den ende”.  Man kan t.o.m. säga att Jesus har lidit och dött för var och en av oss som om var och en av oss vore "den ende". Var och en av oss är som Lasarus för Jesus, ty Jesus var Gud, och inte bara människa. Men det är också viktigt för oss att veta att Jesus också hade mänskliga känslor – han var och är både Gud och människa. Och inget är så avgörande för sann mänsklighet som just sann kärlek.

Jesus gick fram till Lasarus’ grav och ropade på honom. Han brukade dennes eget namn. I döden bestod Lasarus’ personliga identitet för Jesus – Lasarus blev inte bara ett lik för Jesus. Och Jesus visste att varje avliden själ längtar efter att få det kroppsliga livet tillbaka. Därför undervisade Jesus ofta om de dödas uppståndelse.

Ja, Jesus vill låta dig och mig veta att han kommer att förbli vår vän även när vi går in i döden och han vill låta oss veta att han verkligen är dödens överman, dödens Herre. Jesus kan vägen in i "dödsskuggans dal", som Kung David kallar det som ytterst hotar oss, och han kan vägen ut därifrån.

Broder Frans-Eric T.O.R.