Femte Påsksöndagen 2010

Årg. C Joh. 13:31-33a, 34-35

Inledning

“Ett nytt bud giver jag er, att ni skall älska varandra såsom jag har älskat er.”

Många människor beskriver detta bud som Evangeliets kärna. Att säga så vore fel om man menar att detta bud är det enda nödvändiga i vår tro. Jesus Kristus var inte bara en lärare. Man måste komma ihåg att Jesu bud inte skulle äga någon särskild auktoritet om han endast hade varit en människa och inte Guds enfödde Son från all evighet, den människoblivne Guden som dog och uppstod från de döda. Detta kärleksbud förutsätter alltså att man accepterar Jesus Kristus som den absoluta normen och måttstocken för kärlek bland oss människor.

Visserligen uppfattar de allra flesta människor sig själva som kärleksfulla, men detta beror inte på att ett konsekvent och offervilligt sätt att älska sina medmänniskor är utbrett bland människor i gemen, utan på att många människor bara föreställer sig att det alltid känns gott att bli älskad och att om de älskar någon så kommer deras kärlek att besvaras.

Att älska den som man finner älskvärd är givetvis inte så svårt. När vi tänker på Jesu kärlek måste vi dock komma ihåg att han t.o.m. älskade dem som spikade honom fast på korset. Jesu kärleks bud omfattar alltså inte bara kärlek till vänner, anhöriga och älskvärda människor och eventuellt till dem som lider nöd eller plågas av sjukdom. Mycket tydligt säger han också: “Älska era fiender! Om ni endast älskar dem som älskar er, då gör ni endast vad syndare gör. Även onda människor visar kärlek mot dem som älskar dem.”

Första delen

För det första kan vi alltså konstatera att Jesu kärlek var osjälvisk – oegennyttig, som man brukar säga, men ändå passionerad, vilket i detta sammanhang endast betyder att den var förankrad i hans känsloliv, inte i hans driftsliv. Det är uppenbart att vi även måste säga att Jesu kärlek var övernaturlig. Det är ju inte naturligt att älska någon som driver spikar genom ens händer och fötter. Han älskade människor, inte bara därför att var och en var för tillfället älskvärd, utan därför att han själv var bärare av den gudomliga kärleken varigenom var och en hade skapats enligt hans himmelske Faders vilja. Vidare var han som människa bärare av den Helige Ande varmed de gudomliga personerna i den Heliga Tre-enige Gudomen älskar varandra.

Varför är sådana dogmatiska principer viktiga? Jo, därför att Jesus inte hade något behov av att bli bekräftad genom andra människors uppskattning. Han hade inget behov av att upptäckta något fint hos en annan som skulle tillåta honom att han identifierade sig med honom eller henne. Han kunde fokusera helt på vad en människa skulle kunna bli – hennes potential – då hon låter sig älskas av Gud.

Men Jesus Kristus var också sann människa – en människa som du och jag. Hans kärlek kunde således såras. Han kunde känna saknad. Han kunde känna längtan. I honom avslöjas alltså det sant mänskliga i Gud, ty Gud skapade människan till sin egen avbild och likhet – samtidigt som han förblev den transcendente, upphöjd över alla människor och allt som är blott mänskligt.  Alltså är den kärlek varmed Gud älskar människor i Jesus Kristus både en utmaning och en möjlighet för oss – en utmaning att överträffa oss själva – något upphöjt över vår naturliga förmåga men inte omöjligt, eftersom Gud skapade människan just för att hon skulle kunna överträffa sin egen natur. Och i den mån vi låter den Helige Ande ingjutas i våra hjärtan, som Aposteln Paulus säger, (Rom. 5:5) blir denna övernaturliga kärlek, denna gudomliga kärlek, som har sitt ursprung i den Helige och Tre-enige Gudens inre, möjlig för oss.

Andra delen

För det andra var Jesu kärlek grundad i äkta människokunskap. Den grundade sig inte på fantasier om människor. Han idealiserade inte människor. Jesu kärlek var alltså en realistisk kärlek. Den krossades inte då han blev besviken. Det står på ett annat ställe i Johannes evangelium ”att Jesus visste av sig själv vad som var i varje människa”. (1 Joh. 2:25) Varför? Därför att Gud är både sanningen och kärleken. Gud är i egentlig mening sann kärlek.

Således var Jesu kärlek konsekvent präglad av beredvillighet till förlåtelse. Tänk vad det skulle innebära om man kunde ständigt veta sanningen om människornas tankar. Vem skulle man då kunna älska? Men Jesus var beredd att förlåta gång på gång. När aposteln Petrus frågade honom om man måste vara beredd att förlåta sin broder 7 gånger (och i bibliska sammanhang är talet 7 fullkomlighetens tal) så säger Jesus att man måste vara beredd att förlåta sin broder 7 gånger 7 gånger eller även 7 gånger 70 gånger.

Jag hoppas att var och en av er nu frågar sig själv med “fruktan och bävan” om det verkligen är möjligt för mig att älska såsom Jesus älskade. Paradoxalt nog är hemligheten som gör det möjligt att villkorslöst älska människan, att älska Gud mer än människor.

Låter detta fel? Tänk efter. Då du älskar Gud över allt, så kan du älska människor med en kärlek som varken vill äga andra eller låta sig ägas – en kärlek “som inte söker sitt” som aposteln Paulus uttrycker saken i sin berömda lovsång till den gudomliga kärleken.

Avslutning

Ingen skall föreställa sig att den som har kunskap om principen att den som – “älskar Gud med hela sitt hjärta, all sin kraft, hela sitt förstånd och all din själ” kommer att “älska sin nästa som sig själv” – med lätthet kan följa den.

Ibland tycks Gud vara långt borta. Ibland är Gud tyst. Ibland låter Gud våra böner gå obesvarade. Han tycks pröva oss genom att låta oss gå genom perioder av andlig torka och vånda. Men vi vet ju att vår Frälsare Jesus Kristus inte upphörde att älska sin himmelske Fader, nej, inte ens från korset – inte ens när han ropade i smärta och förtvivlan: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Den helige Johannes av Korset, en av Kyrkans största mystiker, berättade om hur viktigt det är för den människa som verkligen vill lära sig att älska Gud med en ovillkorlig kärlek, att genomleva något som kallas “själens dunkla natt”– ett intellektuellt och emotionellt mörker, som endast drabbar starkt troende människor och berövar dem just den tillfredsställelse som de tidigare har upplevt i sitt gudsförhållande.

Det tycks vara så, att Påskmorgonens ljus vore outhärdligt för den vars kärlek inte har renats i Långfredagens mörker, ty det är först när tron framhärdar i kärlek trots perioder av utebliven mänsklig tillfredställelse att kärleken och sanningen kan förenas. Först då kan vi älska människor som de är och inte som vi önskar att de vore – först då kan vi lära oss att älska Gud därför att han är Gud, och inte därför att vi föreställer oss att vi kan förmå honom att göra det som vi vill för stunden – först då är vi redo för den glädje som inte är endast för stunden, utan för evigheten.

Broder Frans-Eric T.O.R.