FJÄRDE PÅSKSÖNDAGEN 2010

Årgång C

Inledning

I dagens evangelium om “den gode herden”, som är hämtat ur den liknelse där Jesus liknar sig själv vid den gode herden, säger Jesus: “Jag och Fadern är ett!” Denna lära om sin egen person, läran att han hade en gudomlig såväl som en mänsklig natur, var den teologiska förklaringen på varför fariséerna, och de judiska skriftlärda och prästerna ville låta Jesus avrättas av romarna. Att Jesus verkligen hade en sådan mening om sin egen person framgår av flera nyckeltexter i evangelierna. Jesus påstod till exempel att han hade makt att förlåta synd. När Jesus förlät den lame mannen sina synder sade de: “Han hädar! Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus svarade: “Vilket är lättast att säga? Dina synder är förlåtna eller att säga - ‘Stig upp, tag din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag dig (och nu talade han till den lame) stig upp, tag din bädd och gå hem!’ Och de sade - ‘Aldrig har vi sett något sådant’.”

Vid ett annat tillfälle sade han: “‘Ni vet inte vem min Fader är… Men er fader Abraham jublade över att han skulle få se min dag. Han fick se den och gladde sig.’ Judarna sade då -‘Du är inte (ens) femtio år gammal, och ändå har du sett Abraham? ’ Jesus svarade - ‘Jag är och jag var innan Abraham blev till.’”

Varken Mose, Mohammed eller Buddha sade något sådant om sig själv. Just därför kan man inte vara likgiltig inför Jesu utmaning till tro på honom, ty han manar människor inte bara till att tro på hans gudslära, eller till tro på hans morallära med dess radikala budskap om kärlek utan också på att han har såväl en gudomlig som en mänsklig natur – att han är Gud. Alltså måste man till sist dra slutsatsen, antingen att Jesus från Nasaret är den absolut unika människan, den ende som också var Gud, eller, att han var en bedragare, en lögnare eller att han var rubbad.

När Jesus kallar sig “den gode herden”, säger han alltså inte endast att han kan visa oss vägen i livet utan även att han är vägen – att han är Gud. Han manar oss att ”höra hans röst” därför att ”han och Fadern är ett”. Då han talar till oss, då talar Gud.

Första delen

I den antika världen hade fåren ett personligt förhållande till herden. Herden var ständigt tillsammans med fåren. Han ledde dem på bete. Han sov ute med dem. Han försvarade dem då de kom i fara. Han letade upp dem om de gick vilse. Han behandlade deras sår och skador. Denna bild är mycket gammal. Den går tillbaka till Kung David, som hade varit herde som pojke. Bilden är alltså intimt förknippad med bilden av den väntade Messias som enligt profeterna skulle vara Davids son.

Men Israel betraktade också Gud själv som en herde. Vi tänker på den 23:e psaltarpsalmen. “Herren är min herde - mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar - han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ - han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig – din käpp och stav, de tröstar mig.”

De första jag vill understryka här är alltså det personliga i vårt gudsförhållande och i vårt förhållande till Jesus Kristus. Man kan inte stå i ett personligt förhållande utan att veta om det. Man kan inte vara ett får “som lyssnar till herdens röst” utan att stå i ett personligt förhållande till herden. Var och en bör därför fråga sig själv, inte bara om han lever i samklang med en hel del kristna principer, utan också om han verkligen är ett får som lyssnar till Jesu röst, som följer herden, som lyder herden, som håller sig till herden i livets alla situationer och som kommer till herden för läkedom varje gång han får någon andlig skada, något syndasår, d.v.s. gör bruk av Botens Sakrament, och givetvis om han får sin andliga näring genom bruket av det Guds Ord som Jesus har talat och Altarets Sakrament som Jesus har instiftat, och även om han ständigt ber i Jesu namn.

Andra delen

För det andra bör vi försöka få detta som Jesus säger om det eviga livet i skarpare fokus. Han säger: “Jag känner mina får och de följer mig och jag skall ge dem evigt liv”, d.v.s. “de följer mig på så sätt, att jag kan leda dem in i Faderns eviga rike”.

Vad allt detta innebär till sist är givetvis, att detta jordiska liv inte får bli ett självändamål. Det förhåller sig inte så att vi som bär det kristna namnet bara skall ägna oss åt livets jordiska mål som alla andra – överlevnad, arbete, familj, barn, ställning i samhället och eventuellt en uppmärksammad roll i samhället eller historien. Jordisk lycka är inte det jordiska livets mål – konstigt som det låter. Jordisk lycka är givetvis i sig något gott, men jordisk lycka är absolut inte “det högsta goda”. Gud är“det högsta goda”. Gud är livets egentliga mål, d.v.s. Guds eviga rike – evig förening med Gud. “Den gode herden” vill leda oss till ett mål som ligger bortom detta livet.

Vidare förhåller det sig inte så, att när den fysiska döden inträffar, vilken innebär att kroppen och själen skiljs åt, att människan blir automatiskt troende och god och redo att förenas med Gud som är “det högsta goda”. Kroppen är inte det som skiljer oss från Gud, trots att den ger upphov till många frestelser. Kroppen är inte det som är orsaken till vår synd. Jesus Kristus var sann Gud och sann människa. Fastän han hade en kropp som vi, var han helt utan synd.

All synd gör sår på själen likväl som kroppen, därför att människan är en intim förening av kropp och själ, och hon måste vinna helighet till kropp och själ om hon skall förenas med Gud. Döden botar alltså inte någons syndasår. Människan kommer att kroppslien uppstå inför den yttersta domen. Det är endast ”den gode Herden” som kan bota synd. Och det är viktigt att han får börja med detta innan kroppen och själen skiljs åt.

Avslutning

Men, frågar många, är vi människor inte alla lika i det att vi är syndare i behov av Guds barmhärtighet?

Visst är det så. Men den som döljer sina syndasår för “den gode herden”, eller som förblir okunnig om sina syndasår, går miste om möjligheten att ” höra den gode Herdens röst” och ledas av honom. Han vägrar att se sig själv som något annat än frisk och livsbejakande därför att han jagar efter det goda som det jordiska livet erbjuder, utan att ta hänsyn till livets andliga faror i en fallen värld och utan att tänka på “det högsta goda” – ett evigt liv i förening med Gud. Därför vädjar ”den gode Herden” ständigt och på nytt till oss – han vill locka oss att följa honom och säger det som står i dagens evangelium: ”Vad min Fader har gett mig är större än allt annat, ty han är större än alla – hör min röst!”

Broder Frans-Eric T.O.R.