Första söndagen i Fastetiden 2010 (Årg. C)

Inledning

Jesus frestades av djävulen – om detta är evangelisterna överens om. Hans himmelske Fader tillät denna prövning att äga rum, ty det var meningen att Guds människoblivne Son skulle “frestas i allting som vi”, vilket står i brevet till Hebréerna. Kampen inom Jesus berodde dock inte på någon som helst dragning till synden, såsom hos oss fallna människor, utan på de begränsningar som han hade tagit på sig beträffande bruket av sin gudomliga makt. På ett listigt sätt föreslog djävulen, att det hade varit en fördel om Jesus hade konsekvent gjort fullt bruk av den makt som stod till hans förfogade enligt sin gudomliga natur. Det fanns bara ett hinder. Ett sådant bruk av Jesu övernaturliga makt ingick inte Faderns frälsningsplan för människan.

Första delen

Den första frestelsen var ett enkelt förslag, att Jesus skulle kunna bruka sin gudomliga makt för att stävja de fysiska konsekvenserna av hans 40-dagars fasta i öknen under den Helige Andes ledning, vilket var en förberedelse för hans messianska verksamhet bland judarna. Vi förstår att Jesus var extremt hungrig och svag. Vad fanns det för mening i att härda ut i att fasta? Han behövde väl inte späka sitt kött?

Djävulens förslag aktualiserade frågan om varför det var väsentligt att Jesus skulle få finna sig i att uppleva och kanske hindras av den mänskliga kroppens, det mänskliga köttets begränsningar. Han var ingen vanlig människa. Varför skulle han nu belastas av vanliga människors svagheter? Men hade Guds Son nu gjort vad djävulen föreslog, så hade han omintetgjort meningen med sitt människoblivande. Han skulle slippa vad alla andra människor på det ena eller det andra sättet måste brottas med – fysisk nöd – viljans kamp med köttet. Egentligen var Jesu fasta första steget på hans korsvandring.

Andra delen

Den andra frestelsen som aktualiserades för Jesus, då djävulen, som är denna världens furste, erbjöd Jesus möjligheten att skaffa sig politisk, d.v.s. samhällelig och kulturell makt över världen. Han erbjöd honom den makt som enligt Uppenbarelseboken och vissa andra nytestamentliga skrifter kommer att tillfalla “antikrist”. Hade Jesus fallit för denna frestelse så skulle han inte ha kunnat säga: “Mitt rike är inte av den här världen.”. Han skulle ha blivit en jordisk konung eller fått makt över alla jordiska konungar. Han skulle inte ha vandrat korsets väg. Offret för världens syndaskuld skulle aldrig ha framburits. Den botfärdige tjuven på korset skulle inte kunnat komma till paradiset.

Betyder detta att en sann kristen borde vara ointresserad av politik och kultur?  Eller att man borde finna sig i vilken politik som helst, i vilken kulturell utveckling som helst? Nej, något sådant följer inte av Jesu ställningstagande. Det som följer av Jesu hållning är att man aldrig får sätta ett likhetstecken mellan Guds rike och något rike i den här världen – man får aldrig förväxla politiska, sociala, psykologiska och kulturella medel med andliga medel.

Vidare måste det sägas tydligt och klart, att det är just därför att vi kristna har fått ett löfte om ett evigt liv i Guds rike som vi med stor offervillighet kan riskera våra liv även för att uppnå sådana politiska och sociala mål som fred, frihet och rättvisa, så länge sådana mål aldrig prioriteras högre än evig frälsning.

Tredje delen

Den tredje frestelsen som Jesus fick brottas med var djävulens resonemang om att Jesus genom att kasta sig ner i Kidrondalen från det särskilda ställe på tempelmuren där en levitisk präst varje morgon stod för att invänta solens uppgång kunde vinna mångas tilltro till honom och Guds eviga rike, om änglarna kom till hans räddning. Många människor vill ju ha just en sådan undergörande Messias.

Problemet är att människor kan tro på underverk som är ämnade att förändra livets villkor för dem, utan att vara villiga att tro på eller ta emot den Guds kraft som skall omdana dem – förändra dem inifrån – göra dem heliga. De är beredda att tro på något, men inte att gå in i något som omskapar dem.

Låt mig säga detta en gång till för jag anser att principen är oerhört viktigt. Man kan tro på underverk som kan förändra världen omkring en utan att vilja omvända sig och vandra på helgelsens väg. Hade vi ständigt tillgång till mirakulösa krafter skulle detta vara ett absolut hinder för vår frälsning. En sådan makt skulle fungera precis som magi. När djävulen verkligen vill få makt över en människa är det oftast magi som han erbjuder henne. Just därför var Jesus något återhållsam beträffande underverk. Han vägrade att göra underverk på beställning.

Avslutning

Idag finns det givetvis många människor, även människor som bär det kristna namnet, som förnekar djävulens personliga existens. De menar att den Heliga Skrift måste avmytologiseras. Oftast vill dessa människor inte heller tala om synd. De talar endast om misstag eller psykiska sjukdomar eller störningar.

Vår egen erfarenhet av världen säger oss dock, att det finns ondska som är så omfattande och så djupgående, så djävulsk att vi antingen måste sluta tro på Gud eller erkänna djävulens personliga existens.

Djävulen frestar människan att göra det onda i en omfattning som övergår hennes egen förmåga till att skada andra och oss själva – som t.o.m. överträffar vår föreställningsförmåga. Men eftersom Jesus bemötte djävulens frestelser, inte med sin gudomliga makt, utan med den kraft han fick från sin himmelske Fader, då han i enlighet med sin mänskliga natur satte sin tillit till honom och underkastade sig hans vilja, fastän detta innebar att han skulle få vandra på korsets väg, så kan vi vara trygga i kunskapen om, att vi också kan besegra djävulen och hans frestelser i Jesu Kristi namn om vi efterföljer honom på korsets väg.

Broder Frans-Eric T.O.R.