Heliga trefaldighets dag 2010

Inledning

När man begrundar den kristna trons grundläggande lära om Gud, läran om den Heliga Treenigheten, måste man ständigt hålla isär frågan – “Vad är Gud?” och frågan “Vem är Gud?” Kyrkans undervisning om att det finns en enda Gud, som är upphöjd över allt och alla, men som har skapat allt och alla, läran om Guds enhet, är ämnad att besvara frågan “Vad är Gud?”. Kyrkans undervisning om Guds trefaldighet, läran om de tre gudomliga personerna i den Heliga Treenigheten, är ämnad att besvara frågan – “Vem är Gud?”.

De flesta människor kan inse med blotta förnuftet att vårt universum måste ha ett ursprung och att detta ursprung är hos den som de flesta människor kallar Gud.

Men om man frågar hurudan Gud är, om Guds varande är personligt eller om han är en opersonlig kraft eller princip, och om vad Gud vill med oss, eller om han vill något med oss, kan man inte komma så långt med blotta förnuftet.

Enligt den katolska trostraditionen uppenbarade sig den sanne Guden på ett slutgiltigt sätt då Gud själv blev människa i Jesus Kristus. Läran om Guds människoblivande är faktiskt det som gör den kristna tron unik. Men vi daterar den uppenbarelse som kulminerade i Guds människoblivande inte bara från Jesu Kristi avlelse av den Helige Ande i Jungfru Marias moderliv för 2000 år sedan, utan från Abraham som Gud kallade att bli fader till sitt egendomsfolk ytterligare 2000 år tidigare. Och varför ville Gud utkora ett särskilt folk – Israel – som sitt eget folk? Jo, därför att han behövde ett redskap för att förbereda världen för sitt människoblivande.

Vi måste dock erkänna att Jesus Kristus inte förkunnade läran om den Heliga Treenigheten. Nej, vad han gjorde var att manifestera detta mysterium genom sitt förhållande till den himmelske Fadern och den helige Ande, vilken Fadern sände i världen enligt sitt löfte.

Hur skall då vi ta till oss detta mysterium på ett sätt som kan främja vårt eget gudsförhållande?

Första delen

För det första kan vi säga att Guds förhållande som Skapare till sin skapelse kan bäst beskrivas med hjälp av begreppet ORD.

Det står i den Heliga Skrift att Gud skapade genom sitt ORD. På Gamla Testamentets första sida kan vi läsa detta. “Gud sade och det vart!” Genast förstår vi att Guds ORD omöjligen kan vara ett ljudande människoord eller ens ett mänskligt begrepp. Det som vi talar om när talar om Guds Ord är mer att likna vid en kombination av vad vi menar då vi talar om SANNING och VILJA. Till skillnad från oss kan Gud skapa med sitt blotta ord, som är både tanke och vilja. Med sin vilja och sitt intellekt har Gud skapat oss och vårt universum – ja, “allt vad synligt och osynligt är”, som det står i trosbekännelsen.

Vad händer då när Gud begrundar sig själv?

Gud skapar inget nytt då han begrundar sig själv. Nej, vad han gör är att uppenbara eller manifestera sig själv. Men vad kan Gud säga om sig själv? Ja, en människa kan inte uttrycka hela sanningen om sig själv, ty hon är skapad av Gud, som vet mer om henne än hon vet om sig själv. Men Gud själv är oskapad. Han vet hela sanningen om sig själv och det är hans vilja att förmedla denna sanning åt oss. Varför? Jo, därför att gudskunskap är nödvändig för frälsning. Människan kan aldrig tala med absolut visshet om sin egen vilja som om den vore oföränderlig. I sig själv är människan alltid föränderlig. Men Gud och hans yttersta vilja är oföränderliga. Och det är viktigare än allt annat att veta om Gud och vad han vill – att lära känna honom och hans vilja.

Vidare, när vi talar om Guds självuppenbarelse, när vi talar om sanningen om Gud och hans vilja, talar vi om hans Son, ty man skapar inte en son – han utgår från ens eget liv. Man föder en Son. Guds Son är Ordet om sig själv. Han är sin himmelske Faders avbild – en fullkomlig avbild.

Också beträffande vår frälsning är Guds Ord verksamt – lika verksamt som vid vår skapelse. Tro på vad Fadern har gjort för oss i det människoblivna Ordet, den människoblivne Sonen, är vår frälsning. Och vad gjorde det människoblivna Ordet, den människoblivne Sonen. Jo, han dog som ett offer för våra synder och uppstod från de döda för vår försonings eller rättfärdiggörelses skull.

Andra delen

Guds handlande gentemot oss människor genom sin människoblivne Son, sitt människoblivna Ord, måste givetvis beskrivas som kärleksfullt, precis som hans skapelse av människan från början var kärleksfull. Gud vill ge av sig själv – låta människan bli delaktig i hans egen natur. Men när teologer talar om den gudomliga kärleken, tänker de återigen inte bara på en av Guds egenskaper, de tänker på den Helige Ande som är den tredje gudomliga personen i den Heliga Treenigheten. Varför? Jo, därför att precis som Guds vilja och intellekt kommer till uttryck från början, då han begrundar sin eget varande, så kommer hans kärlek från början till uttryck då han älskar sig själv, då Fadern älskar Sonen och Sonen älskar Fadern, och sedan kommer den till uttryck då han skänker den kärlek, vilken är till som en åtskild gudomlig person, som människan kan ta emot – den Helige Ande – vilket vore omöjligt om kärlek var endast en egenskap av, ett attribut av Gud.  Men kan vi verkligen tala om den gudomliga kärleken som en distinkt person i Gudomen? Jo, därför att den gudomliga kärlekens varande inte är mindre verkligt än den gudomliga sanningens varande – varken sanningen eller kärleken är bara gudomliga egenskaper – Gud är sanningen. Gud är kärleken. Och det är just genom Guds varande som kärleken som vi människor genom hans nåd kan bli delaktiga i honom och, till sist, förenas med honom.

Avslutning

Lägg väl märke till att inget som jag har sagt om Guds personliga identitet som Fadern, Sonen och Anden, är ämnat att göra hans hemlighetsfulla väsen mera gripbart för människans blotta förnuft – Gud är ett mysterium, som sagt, men han är också tre mysterier – ett trefaldigt och ett treenigt mysterium. Ingen människa kan begripa vad han är till fullo, men den som vet vem han är, Fadern, Sonen och Anden, kan vinna frälsning.

Broder Frans-Eric T.O.R.