Vår Herres Jesu Kristi Dop – 2011

Inledning

I Östkyrkan, både hos de ortodoxa och hos de orientaliska kristna, är firandet av vår Herres Jesu Kristi dop i Jordan av ännu större vikt liturgiskt än firandet av hans födelse i Betlehem. I den västliga eller latinska delen av Kyrkan kom firandet av Jesu Kristi födelse i Betlehem i förgrunden på ett sett som överskuggade allt annat som firas i samband med jul, allt som förknippas med Epifania. Men själva Epifania blev nästan enbart ett firande av de Tre Vise Männens besök. I Östkyrkan påbörjas jul också med firandet av Jesu Kristi födelse, som man skulle vänta sig, men firandet når sin kulmen i firandet av Jesu dop, som kallas just "epifania" eller "theofania", och vilket betyder ”uppenbarelse”.  Jag nämner detta därför att vi västerländska kristna har oerhört mycket att hämta från de österländska delar av Kristi Kyrka nu, då vi nu firar Jesu dop, vilket efter Andra Vatikankonciliet har blivit avslutningen på Herrens epifania.  Sedan beträffande den egentliga längden av hela säsongen då vi firar Guds människoblivande kan man resonera på olika sätt.  I Sverige talar man fortfarande om tjugonde dag Knut med tanke på den gamla epifaniaoktaven, och i vissa andra länder även på Jesu frambärande i templet som firas i början på februari månad.

I den västliga kristendomen betonar vi som oftast Jesu dop främst som en åminnelse av hans offentliga framträdande som Israels Messias och världens Frälsare. Jesus blir döpt av Johannes Döparen, den störste och siste av de gammaltestamentliga profeterna, den som är bron mellan Gamla och Nya Testamentet. Den Helige Ande sänker sig ned över Jesus i en duvas skepnad och hans uppdrag som Frälsare blir uppenbarat för Johannes och en del av hans lärjungar. Johannes säger: Se Guds Lamm som borttager världens synder.

I den östliga kristendomen lägger man dock ytterligare en mystisk accent på detta som skedde med Jesus då han blev döpt. Man tänker på Faderns röst hördes från himmelen, då Jesus blir döpt av Johannes och duvan som sänkte sig ner över honom. Därmed förtydligades de olika gudomliga personernas relationer i den Treeniga Gudomen, vilken således blev uppenbarad.  Vidare tänker man på Jesus, som äger både en gudomlig och en mänsklig natur, som blir bärare av en dynamisk gudomlig princip, ja, den tredje personen i den Heliga Treenigheten. Han blir Ande-bäraren å hela mänsklighetens vägnar. Johannes dop, vilket är ett dop enligt det Gamla Förbundet, ett dop som symboliskt betecknar ånger för synd och vilja till bättring, blir ett nytestamentligt sakrament genom att ett jordiskt element – vatten – skall förmedla den Helige Ande, och följaktligen, gudomligt liv och gudomlig kraft, ja, gudomlig vägledning. Därmed förstår man att alla som är döpta i Jesus Kristi namn, som är döpta i Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn blir bärare av den Helige Ande, vilket tillåter människan att bli mer än människa – som tillåter henne att gudomliggöras. Ja, namnet kristen betyder ju inte bara den som följer Kristus, utan även ”den som är smord" med den Helige Ande i likhet med Kristus.

Utveckling

Hur skall vi kunna begripa logiken i detta mystiska skeende? Ja, budskapet är egentligen inte baserat på logik utan på analogi – d.v.s. på en liknelse. Guds människoblivande liknas vid vår gudomliggörelse. Så fort vi talar om konsekvenserna av Guds varande hos oss människor, eller om hans handlande med oss människor i tid och rum, i historien, måste vi bruka analogi, som kommer till uttryck i sådana liknelser. Vi kan alltså inte greppa gudomlig sanning som när vi får grepp om en matematisk ekvation eller ett logiskt argument. Vi människor kan endast få en viss insikt i ett mysterium. Det är endast i det tillkommande livet som vi som inte hör hemma bland Kyrkans mystiker får se vår Herre och Gud ansikte mot ansikte .  Det är i det tillkommande livet som vi skall få del i det saliga skådandet – om vi nu använder oss av det tekniska dogmatiska begreppet.  Således bör all undervisning om den kristna tron vara mystagogisk, och inte bara – pedagogisk.

Nå, ja, hur skall vi då beskriva det sakramentala dopets gåva till den som tror – den gåva som vi redan äger. Ja, österlandets kyrkofäder säger att han blev människa just för att vi skulle gudomliggöras, vilket kan låta halvt heretiskt, eftersom det låter som panteism. Men det är det egentligen inte, ty man hävdar inte på något sätt, att människan från början är Gud, att hon alltid har varit Gud, men inte vet om det. Man talar inte om någon själavandring som slutar i uppgående i det Stora Alltet. Nej. Tvärtom. Kyrkofäderna hävdar att människan kan förenas med Gud, att hon kan blir bärare av Gud, inte att hon är Gud. Endast då människan blir buren av Gud i ett personligt förhållande, i ett sakramentalt förhållande, är hon i stånd att förenas med honom.

För att skapa mer klarhet om detta mysterium skulle vi kunna likna det som sker i den sakramentala föreningen med den fysiska föreningen mellan man och kvinna, vilket ligger till grund för all brudmystik, som vi möter i den Heliga Skrift, i Höga Visans bok t.ex. I den fysiska föreningen mellan man och kvinna består de enskilda personerna . Man kan inte säga att de sammansmälter och upphör att vara man och kvinna. Men ju fullständigare och ju mera reservationslöst det ömsesidiga "Ja" till varandra blir, desto större blir den inneboende möjligheten att en man och en kvinna träder in i ett tillstånd upphöjt över de enskilda personligheternas upplevelse – något som vi kallar Kärlek med ett stort "K".  

Denna kärleksmystik mellan man och kvinna står i ett analogt förhållande till människans kärleksförhållande till Gud, ty Gud är människans komplement precis som kvinnan är mannens komplement. I Gud kompletteras – fulländas det som är mänskligt. Men till skillnad från människan är Gud inte bara KÄRLEK med ett stort ”K”, utan även ursprunget och målet för all annan kärlek, ty Han är KÄRLEKEN, som det står i den Heliga Skrift.

Avslutning

Den som blir döpt, också du och jag, – blir havande. Vi är bärare av den gudomliga kärleken, vilken också är ett annat namn för Guds helige Ande. Den gudomliga kärleken som vi har tagit emot genom Dopets Sakrament vill födas fram genom en fullständig omvändelse hos oss – och visar sig under detta livet i ett leverne som har sin brännpunkt i Gud och i kärleksgärningar, och, i det eviga livet, genom absolut förening med Gud, i det saliga skådandet – ett evigt tillstånd i vilket vi får se Gud och njuta av honom utan något jordiskt hinder, utan något fysiskt eller mänskligt hinder, men väl med en glädje som omfattar våra djupaste och högsta erfarenheter i den här världen, för den andra världen, den himmelska världen, är inte den här världens motsats, utan dess fulländning.

Broder Frans-Eric T.O.R.