Kristi lekamens högtid 2009

Varför har Kristus instiftat Altarets Sakrament så, att det fordras synlig tillbedjan? Hans offer sker ju på ett osynligt sätt på altaret i det himmelska tabernaklet, då den Heliga Mässan firas på ett altare i en kyrka här på jorden. Och hans närvaro efter offret förblir osynlig, fördold under brödets och vinets gestalter. Varför faller vi på knä under den eukaristiska bönen? Varför ringer vi altarklockan då brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod? Varför lyfter vi upp Sakramentet före den Heliga Kommunionen och tilltalar det – ”Herre, jag är icke värdig att Du går in under mitt tak, men säg blott ett ord så blir jag helad”? Varför påkallas synlig tillbedjan – genom en knäböjning eller åtminstone genom att vi bugar oss precis innan vi mottager hostian från prästen? Varför sjunger vi lovsånger inför Sakramentet? Varför bränner vi rökelse inför Altarets Sakrament och incenserar det?

Svaret är att läran om Jesu Kristi objektiva närvaro i Sakramentet hjälper oss att pröva huruvida vi har en levande tro på Guds människoblivande i Jesus Kristus, hans offerdöd på korset, och han kroppsliga uppståndelse. Om Gud verkligen blev en människa av kött och blod för 2000 år sedan, om han verkligen offrade sig för våra synder på korset för 2000 år sedan, om han verkligen uppstod kroppsligen från de döda för länge sedan, då kan han också förvandla bröd och vin till sitt kött och blod idag och låta sig offras för våra synder idag. Men om allt som står i Evangeliet bara är sagor eller symboler, då skulle han inte kunna vara närvarande på altaret idag på det sätt som Katolska Kyrkan menar att han är. Det som jag tror att han gör nu måste rimligen stå i överensstämmelse med vad jag tror att han gjorde då. Min tro på det under som sker varje gång den Heliga Mässan firas är alltså oskiljaktig från tron på alla under som beskrivs i hans evangelium.

I dag, då vi firar Corpus Christi (Kristi Kropps och Blods Högtid), tar vi tillfället i akt, att med särskild högtidlighet visa vår tro på Jesus Kristus och vår kärlek till honom med riter, som gör vår tillbedjan av hans närvaro mycket påtaglig. Som herdarna vid krubban tillber vi den människoblivne Guden i Altarets Sakrament. Liksom Johannes, den älskade lärjungen vid korset, tillber vi den korsfäste Herren som offrade sig på Golgata och som offrar sig alltjämt i Altarets Sakrament. Och som Maria Magdalena vid graven tillber vi den uppståndne Frälsaren i Altarets Sakrament, ty han är lika visst här som han var där – utanför graven – fastän fördold under brödets och vinets gestalter, som om han vore bakom en slöja.

Det är dock inte bara i dag som vi skall tänka på hur vi hängivet bör tillbedja vår Herre och Frälsare Jesus Kristus i hans Allraheligaste Sakrament, utan alltid, och särskilt på söndagar då alla katolska kristna är förpliktade att gå i den Heliga Mässan. Det finns inget som är viktigare för att återföra människor till tro i det sekulariserade Europa än vår tillbedjan. Så fort vi ser Kristi Kropp och Blod på altaret, eller kommer inför ett tabernakel där hans kropp förvaras, eller deltar i en gudstjänst då det helgade brödet som har förvandlats till hans kropp lyftes upp i en monstrans, bör vi betrakta det som ett tillfälle att möta honom med exakt det beteende som vi tänker möta honom med då han kommer åter vid tidens slut för att döma levande och döda och upprätta sitt eviga rike. Gör vi detta på allvar så kan vi vinna många för tron och rädda våra egna själar.

Broder Frans-Eric T.O.R.