Långfredag 2009
Inledning
I Johannes evangelium, som vi läser på Långfredagen,
finner vi en längre berättelse om rättegången inför den romerska prokuratorn,
Pontius Pilatus. I Matteus', Markus' och Lukas' evangelier, som läses på Palmsöndagen
under olika år, möter vi en berättelse som innehåller fler detaljer av
rättegången inför den judiska översteprästen, Kajafas. Kajafas och det Stora
rådet beslutade att Jesus hade gjort sig skyldig till hädelse. Jesus hade kallat sig för Guds Son och
Messias. (Matt 26, 65-66) Johannes sammanfattar de skriftlärdes uppfattning om
Jesus på ett annat ställe: "Judarna stod ... efter att döda honom
eftersom han kallade Gud sin Fader och gjorde sig själv till Guds jämlike",
(Joh. 5,18), men vägrade att bevisa det med mirakulösa tecken som skulle kunna
tvinga dem till tro mot deras vilja.
Man har ofta frågat varför
judarna inte lät stena Jesus i enlighet med Mose lag. (Lev. 24, 16) De gjorde
så med Stefanus något senare, utan att söka tillstånd från de romerska
myndigheterna. Varför gömde de sig bakom denna laglydighet mot Rom? De sade ju
till Pilatus: "Det är inte lovligt för oss att döda någon."
Svaret är nog att de judiska religiösa myndigheterna var rädda för folket.
Många trodde att Jesus var den väntade "profeten", en ny Mose,
och den väntade "messias" som skulle vara Kung Davids
arvtagare. Man skall heller inte dra slutsatsen att alla eller ens de flesta av
judarna ville avrätta Jesus.
Fariséerna och
sadducéerna, som inte var överens med varandra i teologiskt avseende,
samarbetade med varandra i Stora rådet i syfte att förvandla den teologiska
anklagelsen som de hade riktade mot Jesus till en politisk anklagelse och
således få Jesus dömd av de romerska myndigheterna. Varför? Antagligen menade
de, att om Jesus inte klarade sig undan den hedniska statens dom, det kunde
anses bevisat att han inte var den som Gud skulle sända i världen, eftersom
alla trodde att denne med hjälp av ett gudomligt ingripande skulle besegra
hedningarna.
Jesus blev alltså dömd
till döden, något motvilligt, av Pontius Pilatus. Förmodligen var det inte så
att Pilatus brydde sig särskilt mycket om Jesu öde. Han tyckte illa om dessa
judar som han måste styra. Och han tyckte särskilt illa om deras religiösa
ledare. Han tyckte inte om att de kunde manipulera honom. Domen var alltså en
politisk eftergift som Pilatus blev tvingad till. Men Pilatus kunde inte finna
på en politiskt gångbar utväg. Jesu motståndare envisades med att anklaga Jesus
för att ha gjort sig till en konung och satt sig upp mot kejsaren. De
skriftlärda sade ”Ger du honom lös, så är
du inte kejsarens vän. Vem helst som gör sig till konung, han sätter sig upp
mot kejsaren." (Joh. 19, 12)
I själva verket var detta
ett hot att anmäla Pilatus till kejsaren för försumlighet beträffande det
romerska rikets fiender. Jesus hade
visserligen sagt: "Jag är en konung,"
(Joh. 18, 37), men han hade också sagt, "Mitt rike är inte av denna världen" (Joh. 18, 36). Egentligen var Rom endast intresserade av
"denna världen", men Jesu
judiska fiender var beredda att gå hur långt som helst för att undanröja honom.
De sade: "Vi har ingen annan konung
än kejsaren.” (Joh. 18, 15) Således motsade de profeten Samuels ord att Gud
allena skulle vara konung över Israel och kallade kejsaren för sin enda konung,
han som på den tiden hade låtit utropa sig till en gudom.
Vi som bekänner oss till
Jesus bekänner att han är vår Konung. Han är Christus Rex -
Kristus Konungen. Hans rike är
emellertid inte ett rike av den här världen. Han är en konung som
regerar från korset - korset är hans tron. Hans rike kan alltså inte byggas med
vapen och makt. Med vad innebär det att bekänna sig till en konung som regerar
från korset? Vi ställs inför
denna fråga idag, då vi deltar i den liturgiska rit som i folkmun kallas för
"att krypa till korset".
För det första innebär det att man måste erkänna sin egen syndaskuld
inför Gud. När man bekänner sig till ett nytt rike på jorden – ett rike som
kommer till genom revolution – brukar man vara helt upptagen med andras synder
– de gamla makthavarnas synder. I Jesu rike förhåller det sig tvärtom. Den som
inte erkänner att han själv är en syndare, eller, som förnekar att Gud bryr sig
om människors synder överhuvudtaget, kan aldrig gå in i Jesu rike. Har man inget
syndamedvetande har man inget behov av en konung som kan åstadkomma försoning
med Gud – vilket är villkoret för inträde i Guds rike.
För det andra innebär att
vi "kryper till korset" att
vi vill vara helt underdåniga denna konung. Vi är beredda att låta honom styra
vårt liv – beredda att göra bättring, beredda att underkasta oss hans
trosgemenskap – hans heliga kyrka. Det innebär att vi vill vara honom lydiga i
allt och till vilket pris som helst. Det är alltså fråga om en inre
revolution att gå in i hans rike.
Vi skall vara beredda att
göra riktiga kärleksgärningar och att träffa ett val mellan mammon och Gud. Vi
skall avsäga oss rätten att utesluta vissa människor från vår kärlek därför att
de är mindre viktiga eller mindre intressanta för oss. Vi skall föra ett moraliskt leverne. Vi skall
frambära ett vittnesbörd om vår tro i alla sammanhang, även när vi riskerar att
bli missförstådda eller föraktade. Varför? Jo, därför att Jesus har befallt
allt detta – han som är vår konung. När vi "kryper till hans kors"
tar vi allt detta på oss.
Avslutning
Att styras av Kristus, den korsfäste, och att själv ta hans kors på sig, innebär dock till sist ännu mer än att bekänna sin skuld som en icke oväsentlig del av den synd för vilken han offrade sig, att ta emot Guds förlåtelse i hans namn och att göra bättring genom att leva i enlighet med hans bud. Att Jesus Kristus har försonat oss med Gud är – ytterst sett – en handling ämnad att befria oss från all oförsonlighet. Att bära mitt kors i Jesu Kristi efterföljd är alltså inte bara att stå ut i tro under diverse prövningar, utan just att också förlåta andra deras skuld till mig – alla andra – utan åtskillnad. Den som verkligen har försonats med Gud har vunnit frid i sitt hjärta därför att han har avsagt sig rätten att förvägra någon annan försoning – också om det känns som om han därmed lider korsets kval. Förlåtelse är ju den dyrbaraste av alla gåvor.