Pingstdagen 2010

Inledning

Många katolska kristna frågar sig om det kan vara rätt att bedja om en “ny” Pingst i Katolska Kyrkan. Vore inte detta att förneka den absoluta kontinuiteten som råder i Katolska Kyrkan mellan Påven och biskopskollegiet kring honom och Petrus och apostlakollegiet, som blev fyllda av den Helige Ande, då den sänkte sig ned över dem i den övre salen och visade sig i tungor av eld? Inte behöver Gud utrusta sin kyrka på nytt med den gudomlige “Hjälpare” som han lovade sina apostlar, innan han for upp till himlen?

Första delen

Svaret är att Guds Ande visserligen alltid har varit och alltid är verksam i Kristi kyrka, MEN alla samarbetar inte med den helige Ande, kanske inte ens majoriteten, åtminstone i vissa perioder. Kyrkans apostoliska succession garanterar att det “andedop” som Maria och apostlarna genomgick såsom Kyrkans ställföreträdare aldrig kan omintetgöras, eftersom vi utdelar Konfirmationens Sakrament och Prästvigningens Sakrament alltjämt, MEN den Helige Andes verksamhet i Kyrkan manifesterar sig inte till fullo i varje historisk tid. Ibland kan Kyrkan faktiskt bli Ande-fattig”.

Man talade jämt om en “ny” Pingst i samband med Andra Vatikankonciliet – som hölls för nästan 40 år sedan. Också Påven Johannes XXIII talade så. Men många är besvikna idag. Missförstå nu inte vad jag försöker säga. Inte någon av Konciliets texter innehåller något dogmatiskt fel. Som alltid, garanterar Guds Helige Ande den principiella felfriheten (ofelbarheten) i vad påven säger och det som koncilierna tillsammans med påver lär, men i den efterkonciliära perioden har vi absolut inte erfarit den andliga våren som de flesta hoppades på.

Varför ifrågasätter många av Kyrkans medlemmar vad Kyrkan lär? Varför betraktar så många människor Kristi Kyrka endast som ett forum för debatt? Varför efterlever så få av Kyrkans medlemmar den kristna moralen? Varför har stora moraliska skandaler brett ut sig bland Kyrkans folk, inte minst bland ämbetsbärare? Varför deltar relativt få av de döpta i den Heliga Mässan på söndagar och helgdagar? Varför biktar sig så få och så sällan? Varför ser så många politiker, lärare, journalister på Kyrkan med förakt – så många författare, vetenskapsmän etc.? Varför har inte Konciliets undervisning, som var avsedd att rusta Kyrkan just för att kunna tala på ett mera förståeligt sätt till den moderna världen, utan att förändra substansen i den katolska tron, inte varit till så stor hjälp?

Ja, det finns ett enkelt svar som grundar sig på historisk analys. Konciliet ville tala till den moderna världen, men den efterkonciliära världen är postmodern. Den moderna världen som Katolska Kyrkan skulle bemöta på ett mera positivt sätt efter Konciliets färska utläggning av den kristna tron, försvann för gott under 1960- och 1970-talet. Men det finns ett annat svar som Paulus VI var tvungen att ge till sist. I den efterkonciliära perioden fick den Onde en viss makt över många av Kyrkans ämbetsbärare och medlemmar. Konciliet testamenterade till oss inte bara lära och formella beslut, som visserligen är felfria, utan även en viss attityd som blev förhärskande bland dem som tillämpade Konciliets beslut – en ”världstillvändhet” – en attityd som är mycket farlig därför att många blev mer lyhörda för ”världens ande” än för Guds Helige Ande. Denna ”världstillvändhet” har blivit en av djävulens främsta redskap för att tillintetgöra det kristna budskapet idag.  

Vi som har fått privilegiet att påbörja ett nytt millennium, ett nytt årtusende av Kyrkans historia, bör därför ivrigt bedja om en “ny” Pingst som skall medföra att vi alla, och särskilt Kyrkans ledare, lyssnar på nytt till den Helige Ande – inte ”tidens ande” och ännu mindre till ”de onda andarnas fader” – den som Jesus kallar ”lögnens fader” – ”denna världens furste” – djävulen, vars lögner bedrar även de mest sofistikerade.

Andra delen

Att vi ber om en ny pingst för Kyrkan i sin helhet skall givetvis inte ge oss någon som helst andledning att låta bli att bedja om en ”personlig” pingst. Inte heller skall vi förhindras av att vi har mottagit den Helige Ande sakramentalt då vi blev döpta och konfirmerade. Även den som är döpt och konfirmerad får och bör bedja om att bli smord på nytt genom Guds Helige Ande. Också för oss katolska kristna kan icke-sakramentala ingjutelser av den Helige Ande bli aktuella. I detta får vi gärna ta den Saliga Jungfru Maria som förebild. Hon blev havande med Guds Son då Anden överskuggade henne. Ändå var hon med apostlarna i den övre salen och bad att Hjälparen, den Helige Ande, skulle utgjutas över dem alla och även över henne – på nytt. Det förhåller sig såsom det står i Skriften: “Gud giver inte Anden med mått!” – Gud vill utgjuta sin Anden över oss gång på gång om vi är mottagliga (Joh. 3:34) och han vill ingjuta den i våra hjärtan om och om igen. Han vill föröka både Andens frukter och Andens gåvor hos oss.

Andens gåvor, de så kallade nådegåvorna, rustar oss för att stå till tjänst för andra i Kristi Kyrka och omfattar både vanliga tjänster som kristna kan utföra i församlingen såväl som de mindre vanliga – t.ex. profetia och helbrägdagörelse. Särskilda gåvor och karismer får vi för att kunna vara redskap för andras frälsning. Även de kyrkliga ämbetena räknas bland dessa nådegåvor, fastän dessa skiljer sig från de övriga just därför att de meddelas sakramentalt och således är oåterkalleliga.  

Men låt oss också bedja om äkta helighet, ty det är endast när den heliggörande nåden verkligen får bära frukt, som Kyrkan kan klara sitt uppdrag i världen. Det är först när världens barn möter äkta helighet hos Kyrkans barn som de manas till tro av henne – den helighet som manifesterar sig i vad Ap. Paulus kallar Andens frukter – tro, hopp, kärlek, godhet, mildhet, fördragsamhet, självbehärskning, frid, glädje och allt sådant.

Avslutning

Högmod är givetvis en andlig fara som vi får se upp med då vi ber om Guds Helige Ande, men faran för högmod får inte hindra oss att bedja om den Helige Ande. Det är ju meningen att varje kristen, och inte bara de som redan är erkända kandidater för helgonförklaring, ständigt skall bedja om tillväxt i Anden. Ibland drabbar högmod den som ber om en ny ingjutelse av Guds Helige Ande – ja – men högmod har redan tagit den människa i besittning, som är säker på att inget fattas hos henne.

Den postmoderna världen är ännu högmodigare än någon tidigare värld och ännu mera högljudd – därför måste vi vända den postmoderna världen ryggen – åter bliva ”Gudstillvända” – öppna för hans Andes verk, lyhörda för den Helige Andes röst, som talar till oss stillsamt men bestämt om vägen till Gud och evig frälsning.

Broder Frans-Eric T.O.R.