Påsknatten 2009

Inledning

Jesus dog på en fredag år 30, den fredag som vi kallar Långfredagen, vilken var den dag då judarna, på kvällen, inledde sitt påskfirande. Han blev korsfäst vid dagens tredje timme, klockan 9, eller klockan 12 beroende på hur man tolkar Markus och Johannes, men man tror dock att han var på korset en väldigt kort tid eftersom Pilatus anmärkte på det. Han dog på eftermiddagen, efter den nionde timmen – klockan 15. Det är endast vi kristna som har bruket att alltid fira Påsk på söndag – detta just på grund av att Jesu uppståndelse, den sista veckodagen, den judiska sabbaten, den sjunde dagen, var en sträng vilodag. Alla måste bevara stillheten och inget arbete fick utföras. Jesu kropp lades hastigt i en grav före sabbatens inbrott vid den tolfte timmen, klockan 18. Under det att kroppen låg kvar i graven for Jesus själsligen ned i dödsriket, vilket bör inte förväxlas vare sig med himmelen eller med helvetet. Dödsriket bör heller inte förväxlas med skärselden, ty själarna i skärselden är faktiskt på väg till himmelen och ingen kunde vinna inträde i himmelen före Kristi offerdöd på korset, som är det enda fullgoda offret för människans alla synder.

I dödsriket, bland de gammaltestamentliga heliga, förkunnade Kristus sitt evangelium, ja, för alla gudfruktiga människor, som medvetet eller omedvetet hoppades på Guds Messias, vår Frälsare Jesus Kristus, men som inte fick uppleva hans ankomst under sitt jordiska liv.

Enligt traditionen uppstod Jesus vid midnattstiden mellan lördagen och söndagen, vid den första timmen av den tredje dagen under vilken hans kropp låg i graven – kl. 12, vilket är förklaringen till varför vi firar den första påskmässan mitt i natten. På den mest kända ikonen som föreställer Jesu uppståndelse ser man att han, som vid sin uppståndelse spränger dödsrikets portar och stiger upp ur underjorden, också drar upp Adam och Eva ur gravens mörker in i ett landskap fyllt med ljus, inte det naturliga ljuset som Gud skapade vid vårt universums begynnelse, utan det oskapade ljuset, Guds härlighets återsken.

Kvinnorna kom först till graven i avsikt att fullborda insmörjningen av Jesu döda kropp med en blandning av olja och välluktande kryddor. Tiden hade inte räckt till för att denna fromma tjänst skulle kunna utföras på ett riktigt sätt före solnedgången på långfredagen, då sabbatslagen trädde i kraft och sådant arbete inte fick utföras. Många korsfästa förbrytare begravdes aldrig över huvud taget på grund av detta. En del anser att Golgata, "Huvudskalleplatsen" fick sitt namn därför att det låg skallar och ben av de avrättade överallt på berget, men en from legend hävdar att också Adam låg begraven där.

Vid första veckodagens gryning ville kvinnorna, bland dem Maria Magdalena, utföra den form av balsamering, som var vanlig bland den tidens judar. Kvinnorna visste givetvis inte hur de skulle komma in i gravkammaren och funderade nog vem de först skulle råka på i örtagården som kunde vara villig att stå till hjälp. Antagligen följde inte lärjungarna med till graven av samma skäl som att ingen av dem, förutom Johannes, den yngste, stod vid Mästarens kors på Golgata. Det ansågs för farligt för män att visa sin samhörighet med en som blivit dömd som en fiende till romerska riket. Dessutom hade Pilatus låtit sätta ut en vaktstyrka vid graven. Försjunkna i sorg blev då dessa kvinnor helt uppskakade då de kom fram till graven och den stod öppen. Stenen för klipphålan var bortvältrad och vaktstyrkan syntes inte till. Hade Jesu fiender bestämt sig för att förnedra honom ytterligare genom att skända hans grav? Hade gravplundrare varit framme i förhoppningen om att man hade begravt något av värde med Jesu kropp?

Kvinnorna rusade in i graven. Den var tom, men de mötte två lysande gestalter – änglar – som förkunnade Påskens evangelium för första gången. De frågade: "Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galiléen – att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen."

Utveckling

Då kvinnor hörde änglarnas budskap upplevde de glädje och fruktan samtidigt. Deras känsloliv var ett tumult. De trodde givetvis på de dödas uppståndelse, som de flesta judar på Jesu tid. Jesus hade också undervisat dem om de dödas uppståndelse. Det var endast sadducéerna, den prästerliga aristokratin, som förnekade att döda kunde uppstå. Vad varken lärjungarna eller kvinnorna hade förstått var, att Jesus ägde inte endast makten att väcka döda, han var i sig själv, i sin egen person, "uppståndelsen och livet". Graven kunde inte hålla honom kvar – han var inte bara en människa utan också Gud – Guds enfödde Son från all evighet, den levande Gudens Son – den odödliga Gudens Son.

Avslutning

Vi som tror på Kristus, vi som genom det heliga dopet på ett sakramentalt sätt har dött med honom och blivit begravda i tron på att vi skall uppstå genom honom till ett evigt liv och skall förenas med Gud som lemmar i hans mystiska kropp, måste givetvis fortfarande dö den fysiska döden, vilket är hela mänsklighetens lott alltsedan Adams och Evas syndafall. Vi har dock blivit renade från våra synder och våra hjärtan har blivit en boning och ett tempel för Guds Helige Ande. Således har vi blivit räddade undan den andra döden, den andliga döden, vilken innebär fortsatt existens i evig skilsmässa från Gud.

I episteltexten säger ju Aposteln Paulus: "Alla vi som har blivit döpta in i Kristus Jesus har också blivit döpta in i hans död. Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att vi skall leva i ett nytt liv […] Vår gamla människa har blivit korsfäst med honom därför att den syndiga kroppen måste berövas sin makt, så att vi inte längre skall vara slavar under synden.”

När kvinnorna, som först kom till Jesu grav och fann den vara tom och hörde budskapet om Jesu uppståndelse från de döda för första gången av en ängel, berättade om detta för apostlarna, tyckte dessa att det bara var prat och trodde inte på dem. Men när Petrus, apostlarnas furste, sprang dit fann han att det förhöll sig precis som kvinnorna sade. Det står: ”Han såg endast linnesvepningen ligga där i graven och gick därifrån full av undran.” Må samma glädjebringande ”undran” som fyllde Petri hjärta fylla våra hjärtan i natt och bära oss vidare under det jordiska livet och in i det tillkommande livet.