Inledning

Denna söndag har ibland kallats Bönsöndagen eftersom den infaller mitt under Pingstnovenan – dessa 9 dagar mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingstdagen, då Kyrkan manar alla sina barn att gå in i bön till den Helige Ande.

Nu förhåller det sig så att bön i någon form förekommer hos nästan alla människor, även hos människor som förnekar att Gud finns eller som förnekar att man kan veta något om Gud, också bland dem som förnekar att man kan veta om Gud hör bön. Förklaringen är att människan är skapad av Gud och till Guds likhet och när människan får det svårt ropar hon instinktivt till Gud, precis som ett spädbarn gråter i förvissningen om att ”mamma” hör. Trots all intellektuell argumentation mot Guds existens och mot det meningsfulla i att ropa till honom, som rimligen måste veta om allt innan vi ropar och borde ha haft godheten att hjälpa utan att vi ropade, så ropar nästan alla människor till Gud ibland. Att göra så är givetvis något annat än att bedja regelbundet och att bedja i Jesu Kristi namn – eller som nu – att specifikt rikta bön till den Helige Ande.

Vidare måste vi förstå att bönens yttersta syfte är något utöver att förmå Gud att ingripa i vår tillvaro till vår egen förmån. Det är rätt och riktigt att bedja då vi är i nöd och begära Guds ingripande, men bönens yttersta syfte måste vara något mer eftersom Gud inte bara besvarar bön om hjälp med sitt bejakande eller sitt nekande – han är själv det slutgiltiga svaret. Det vore egentligen av ringa värde att få ett positivt svar från Gud då man står utanför ett levande förhållande till honom.

Första delen

I dagens evangelietext ber Jesus om det som bör vara varje böns yttersta syfte. Han sade: ”Helige Fader…, jag helgar mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen” eller, bättre översatt – ”så att de i sanningen skall bli helgade.” Ytterst är målet med bön till den Helige Ande – vår helgelse.

Jag är givetvis fullt medveten om att det sista som de flesta människor tänker på som ropar till Gud om hjälp under det jordiska livet är helgelse. Att helga något eller någon betyder att avskilja något eller någon från allt det övriga eller alla de övriga för att Guds särskilda syfte kan gå i uppfyllelse. Många gånger är vår intention när vi ber den motsatta, att undvika att omdanas – att förändras – att slippa vara annorlunda är vi nu är – att slippa förlora något av det som vi nu har o.s.v. Man är som oftast mer inriktad på Guds hjälp än på Gud. Jesus säger: ”Hittills har ni inte bett om något i mitt namn – bed och ni skall få, för att er glädje skall bli fullkomlig!” Fullkomlig glädje finns endast i Gud – i förening med honom. Alltså ber vi oftast om mindre glädje än Gud vill ge oss eller även om otillåten njutning som alltid leder till sorg. Fullkomlig och bestående glädje kan endast vinna genom förening med Gud, och förening med Gud fordrar helgelse. Jesus säger dock: ”Jag helgar mig till ett offer för att de skall i sanning bli helgade.” Detta är det första.

Många ber precis som den helige Augustinus sade då han bad: ”O Gud, giv mig kyskhet, men inte ännu.” Så ber vi oftast – ”Helga mig – omdana mig – men inte just nu”.

Andra delen

Hur skall vi då framkalla viljan till helgelse, till att omdanas, hos oss själva redan nu, då vi vet och förstår intellektuellt sanningen i bönens yttersta princip – att Gud inte bara kan besvara bön utan själv också är varje böns slutgiltiga svar, därför att fullständig glädje endast finns hos honom? Hur skall vi kunna börja bedja av hjärtat att Gud måtte omdana oss – helga oss genom den Helige Andes verk?

Jo, det viktigaste steget är framkalla den ärlighet som behövs för att bekänna hur ofullkomlig vår bön och vår strävan är och hur rädda vi egentligen är att låta oss omdanas – helgas – på djupet.

Sedan behöver vi begrunda vad Jesus har gjort för att vinna rätten till den helgelse som förening med Gud fordrar. Vid sin sista nattvard säger han: ”Jag helgar mig till ett offer, för att ni skall i sanning bli helgade.” Tänk! Jesu lidande på korset skedde inte bara för att vinna förlåtelse för vad jag syndat, utan också för att den Helige Ande skall kunna komma till mig och ta sin boning i mig som den gudomliga Hjälparen, som min ”heliggörare”.

Tredje delen

Till sist, men inte minst viktigt, måste jag förstå att det som den Helige Ande vill göra med mig oftast inte kan ske på ett ögonblick – det kan ta tid. Alltså måste jag vara inriktad på att framhärda i bön – och jag måste framhärda i bön särskilt då jag inte tycks få vad jag ber om, och då jag inte erfar någon andlig vederkvickelse eller upplyftande upplevelse, eftersom jag oftast ber om något mindre än det som Gud vill ge mig – nämligen sig själv. Min längtan måste få växa – min trofasthet prövas, min vilja renas. Insiktsfull bön är som en brottningsmatch mellan mig och Gud. Tänk på hur Jakob brottades med Herrens ängel innan han kunde ta emot Herrens välsignelse i Första Moseboken. Men om man framhärdar i bön – om man fortsätter att brottas – kommer Gud att vinna till slut. Och vi vill väl att Gud skall vinna? För då vinner också jag – det som verkligen är värt att vinna. Därför säger Jesus ”att vi alltid borde bedja utan att tröttna”. Det är därför att han säger: ”Bed så skall ni få, sök så skall ni finna, bulta på, så skall dörren öppnas”. Det är därför att aposteln Paulus säger: ”Bed oavlåtligen – bed ständigt!” Detta är det tredje.

Avslutning

Missförstå nu inte det föregående. Jag har inte velat säga att Gud aldrig kommer att ge oss något av det jordiska som vi ber om eftersom han ämnar att ge oss sig själv. Jag säger endast att Gud vet när det jordiska jag ber om är en hjälp eller när det är ett hinder för att hans goda vilja skall ske. Som aposteln säger: ”Vi vet inte ens hur vi bör bedja, men Anden själv bär fram vår bön med outsägliga suckar – med suckar som ännu inte kan iklädas ord.”